Carina Bergfeldt - gäst fotbollsjournalisten Erik Niva född i Malmberget - Erik Niva serverade något som fick de flesta från Malmberget att undra vilket planet Erik Niva egentligen kom ifrån.

 https://www.svtplay.se/video/K1qnA33/carina-bergfeldt/erik-niva-alexander-abdallah-maria-malmer-stenergard-m-fl?video=visa

13 minuter in på programmet där börjar det hela när det gäller Erik Niva. 

Suck och STÖÖÖN... så många floskler och amsagor travade på varandra, att det bitvis var svårt att bara sitta kvar och lyssna.

Erik Niva vill göra sken av att han växt upp med en mamma som var akademiker, pappan talar han inte om lika stora ordalag. Det visar sig när jag kontrollerar det hela, pappan arbetade åt Gällivare kommun. Det akademiska bestod av att hans mamma till min stora häpnad var lärare.

Hmm... tänker jag, en mamma som är lärare och helt uppenbart inte förmått att nära sonen med det som vi andra malmbergsungar, eller som Erik Niva klassade oss alla som över en och samma kam, som obegåvade "gruvarbetarungar".

En av mina klasskamrater, ännu ett av alla genier i Malmberget, det fanns många av dem, hade fått hoppa över en klass och var sålunda klasskamrat med mig på Centralskolan i Malmberget, den byggnaden som sågs sprängas i vinjetten. Min f.d. klasskamrat och gode vän skrev i sitt inlägg på Facebook:

"Tack för det skitsnacket Erik Niva. Tråkigt att du tvingades växa upp med oss övriga imbecilla och att du i ditt annars så intellektuella arv fick med dig en onödig Malmbergsdialekt...."

Själv var jag ingen gruvarbetarunge, men kände många gruvarbetare som var väldigt intellektuella storheter.

Det finns så pass mycket dokumentation om Malmberget, att även den "intellektuelle" = "vassaste kniven i lådan"...Erik Niva borde ha kunnat tillgodogjort sig hela Malmbergets historia, som ingalunda är någon berättelse om torftiga människor.

Jag lyssnade även till Erik Nivas sommarprat i P 1 och det var väl ungefär samma skröna om tillvaron i Malmberget och mentaliteten.
https://www.sverigesradio.se/avsnitt/erik-niva--2

https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/LAagyP/niva-platsen-dar-jag-borjade-finns-snart-inte-langre

Naturligtvis blev det ett ramaskri, när avsnittet med Erik Niva publicerades i Facebookgruppen "Malmberget". Ju mer jag grävde i Erik Nivas förflutna, desto mer bekymmersam blev bilden av honom. Jag undrar om han nu tänker proppa sina två barn fulla med samma amsagor och trots att hans föräldrar bor kvar i huset på Norra Mosebacke i Malmberget.

Jag fick själv höra talas om den våg av självmord bland unga som fanns i Malmberget 1994, 14 unga människor tog livet av sig på ett år. "Tyngda av livet i ett isolerat gruvsamhälle vars existensberättigande också är dess oundvikliga undergång" påstår Erik Niva. - Själv är jag övertygad om att alla dessa självmord har en helt annan sanning! Malmberget har hela tiden förändrats p.g.a just gruvbrytningen.

Men redan då andra självmordet hade inträffat borde sannerligen hans egna mamma, som var lärare ha reagerat, men även socialtjänsten och skolhälsovården. Vad fanns alla vuxna runtomkring Erik Niva och de andra ungdomarna? 

VAD är det Erik Niva INTE berättar? 

- Inför en häpen Carina Bergfeldt berättar Erik Niva att ingen pratade om det! 
- Själv håller jag på att trilla omkull i TVfåtöljen av den uppgiften. Maxgränsen är för länge sedan passerad för egen del.

Jag drar mig till minnes en byrådirektör från Domstolsverket som gästade oss på en av alla dessa utbildningar som ständigt fanns för oss på tingsrätten, han undrade var jag hade köpt mina kläder. Mitt svar var lika enkelt som självklart:
- I Malmberget så klart, Mabell/Estella och jeans fanns hos Dobbins i Malmberget. Visste inte Erik Niva det heller?

Vi kunde under min ungdom åka och fika på Brända (Brända Tomten) i Kiruna, eller åka på dans i någon av byarna, eller t.o.m bevista någon fotbollsmatch i någon av byarna. Avstånd var inget hinder för oss. - Tidigt i livet reste jag med mina föräldrar som undervisade mig och min syster i kultur och om Sveriges men även de utländska platser vi besökte. Vi var ingalunda de enda som reste ut i världen som var födda i Malmberget. 

Kultur och fortbildning har gått som en tråd genom Malmbergets historia. Mycket finns dessutom dokumenterat, som inte borde ha undgått Erik Niva om han hade kikat i något annat än sitt eget navelludd. Det stora Biblioteket fanns redan i det "gamla Nordan" som revs p.g.a. gruvbrytningen och ett nytt Nordan byggdes där ett stort bibliotek fanns inhyst, inklusive många kulturella inslag och fortbildningar/kurser.

Det som blir nästintill skrattretande är att höra Erik Nivas röst i Farväl till Sporthallen
https://www.svtplay.se/video/8opY2ry/farval-till-sporthallen

Vad är Erik Niva för främmande fågel och varför behovet av att förvränga verkligheten?

Vi har väldigt många kulturpersoner som kommer just ifrån Malmberget och som ingalunda haft fötterna igenvuxna på samma ställe:
https://www.sverigesradio.se/avsnitt/svante-lindqvist
Lyssna på Svante Lindqvist berättelse Erik Niva!

Det finns så mycken dokumentation om Malmberget och dess unika befolkning, att dylika amsagor bara blir patetiska att saluföra.

Jag är själv ingen "märkvärdig person", men mina barn är födda 1969, 1973 och 1986 vet  helt uppenbart mer än den stackars Erik Niva fått med sig från Malmberget. Själv är jag född i Malmberget och har bott där ända tills sommaren 1991 alltså 40 år då livet gjorde en tvärvändning. Men jag har liksom många andra bidragit till allmänbildningen liksom väldigt många har gjort. 

Erik Niva gå till ditt bibliotek och beställ hem via fjärrlån, "Bäckenområdet med omnejd", som är en av många dokumentationerna om Malmberget, just denna finns i serien "Dokumentera Malmberget". - Du kommer att bli förvånad vilket rikt kulturliv Malmberget är, där du är född och utan att känna till Malmbergets rätta skepnad!

Den 115:e dagen 2021 - ibland undrar jag hur många det är som känner till vår egen fotografiska historia i Gällivare/Malmberget/Porjus/Kiruna m.fl. orter i norr.

Mest är jag fascinerade över människors företagsamhet. I dagens tidevarv tror vi att vi är så mycket mer lyckligt lottade, har så mycket mer än vad människorna hade förr.

Men är det verkligen så.

Jag tycker inte det. Men så föredrar jag människor som inte är några TV-dokusåpekändisar, som har en tendens att bli något som jag absolut inte kan ta till mig med bästa vilja i världen.

Jag tycker det är underbart att jag vid snart fyllda 70 år kan upptäcka att jag får nya kunskaper om min egen hemtrakt, som jag inte hade en susning om dessförinnan. Det nya tillskottet i mitt medvetande är:

Fotografen Carl Gustaf Blomqvist, som föddes den 27 januari 1863 i Luleå stad. Honom visste jag inget om förrän jag av en ren slump ramlade över det namnet.


En del familjer upptäcker jag är driftigare än andra. Det inser jag när jag läser att Carl Gustaf Blomqvist i maj 1886, 23 år gammal, öppnar  fotografiateljé och urmakeri i Luleå stad. Åren 1892-93 hade han även ateljé i Boden. Sistnämnda år öppnade han även ateljé i Gällivare.

Under år 1892 annonserar Carl Gustaf Blomqvist att han säljer "Vyer från Norrbotten och Lappland. (Öfver 200 olika sorter)." Han hade hjälp av sina två bröder som var engagerade i ateljéerna och tituleras fotografer, men det verkar ha varit C G som var frontpersonen eftersom hans namn står på visitkorten och vyfotografierna.

Under industriutställningen i Luleå 1894 ställer han ut fotografier och vinner en större silvermedalj. På hans visitkortsfotografier framgår att han fotograferade i Notviken under militärens övningsperioder och på Altappens sågverk. Som 44 åring flyttade han till Gällivare, där han fortfarande hade urmakeri 1937.

Än mer förvånande blev det, när jag upptäckte att jag kände en avknoppning i den familjen/släkten, globetrottern, Börje Blomqvist, tidigare Malmberget, men som numera sedan Malmbergets gruvdöd och tvångsförflyttningar slagit till, har Börje och fru vackert fått flytta sina bopålar till Dundret i Gällivare. De lär inte behöva några glasögon vid betraktandet av en del av Dundrets slalombackar. Däremot har Malmbergets spöklika gruvhål förpassats till det som inte längre är i synfältet. Kanske lika bra det, eftersom "profitens framfart" inte är så mycket att hänga i julgranen, eller ens bli påmind om! -  En del minnen göres sig bäst i just minnet.

Men Börje gräver i sina gömmor och hittar en äldre upplaga av Carl Gustaf Blomqvist bland familjens foton.

Carl Gustaf Blomqvist 1863-1953 och hans hustru, Teresia Lindberg 1867-1914:

Karl (Carl?) Gustaf Blomqvist (1863-01-27--1952-12-15) var född i Luleå och död i Gällivare. Han gifte sig 1895 med Alma Teresia Lindberg (1867-1914) och de fick en son Harald. Vid folkräkningen 1910 bodde han själv i Malmberget medan hustrun och sonen bodde i Luleå.

Han gick i lära hos fotograf L. O. Lundmark i Umeå under åren 1880-1884 och startade ateljé Blomqvist, förmodligen år 1886. Ett annat antagande är att bröderna Johan Adolf och Nils Fredrik arbetade i den ateljén. Ateljén i Luleå var troligtvis igång 1886-1909. Det fanns filialer även i Jokkmokk, Notviken och Älvsbyn. Han fotograferade även i Gällivare under eget namn. Eventuellt använde han då ateljén hos brodern J.A. Blomqvist.

****

Nils Fredrik Blomqvist(1866-09-08--1948-04-22) var född i Luleå och död i Malmberget. Han gifte sig 1892 med Anna Margreta Sandström (1870- 1952) från Sangis och de fick minst ett barn. Han gick liksom sina två bröder i lära hos fotograf L. O. Lundmark i Umeå under åren 1883-1885. Därefter arbetade han förmodligen i brodern C. G. Blomqvists ateljé i Luleå. År 1890 flyttade han till Haparanda och hade titeln urmakare gesäll. Där hade han också fotoateljé 1890- 1898. Sedan flyttade han till Malmberget där han försörjde sig som urmakare. Eventuellt hjälpte han där också till i brodern Johan Adolfs ateljé som startade omkring 1900.

****

Hur många syskon bröderna Blomqvist var förtäljer dock inte historien än så länge och hur familjen i övrigt sett ut det tillhör även det fördolda, men

Börje Blomqvist skriver - Ja, det jag hört av en gammal man var att Nils Fredrik, min farfar, var den första fotografen i Malmberget, han höll även på med urmakeri det var i slutet av 1800 talet, det kom en till som hette Johansson och sedan Lea Wikström, men jag vet inte om det stämmer.

Börje gräver runt i sina gömmor och hittar förutom fotografierna av äldre upplagan av Carl Gustaf Blomqvist och hans hustru Teresia även ett familjeporträtt, där han skriver som text till fotografiet vid bilen:

Farmor längst till vänster, Anna Margareta Blomqvist 16 aug 1870 - 29 okt 1952- far mitten, Arnold Sigvard Blomqvist 26 feb 1908 - 26 sept 1947 och mor höger, Göta Wilhelmina Blomqvist 3 maj 1914 - 21 aug 1998.

Med andra ord rök min idé om att jag känt till hur den osannolikt digra fotografiska världen i Malmberget/Gällivare och Kiruna sett ut - på min fotografiska karta saknades alla som hade namnet Blomqvist, men riktigt hur den sett ut är jag inte riktigt på det klara med. Kanske någon vet hur det egentligen förhöll sig, eller kanske Börje själv kan fylla i resten av släkthistorien?

Min tidigare kännedom om den enorma fotografvärlden i krokarna kring Kiruna/Gällivare/Malmberget/Porjus/Jokkmokk, tycker jag ändå var rätt stor. Obegripligt stor helt enkelt och hur många fotografer som huserat i krokarna.

Jag undrar under stilla kvällar hur det kommer sig, att en landsända som borde ha varit fattig haft så mycket fotografer, eller var det så att det är en myt att det var en fattig del av Sverige.

Jag vet inte vad du säger som läser det här, men är det inte många fotografer på en och samma landsända och ändå finns det otaligt många fler bara i Norrbottens län.

Esbjörn Mesch i Gällivare/Malmberget
Ida Barell i Gällivare
Karl Larsson i Malmberget
Lea Wikström i Malmberget: http://gun-m-ek.blogspot.com/2011/12/fotografen-lea-wikstrom-i-malmberget.html 

Signe Byqvist/Atelier Byqvist i Malmberget
Ludvig Wästfelt i Jokkmokk, Porjus och Gällivare
Melanders/Melanders Fotografiatelier i Malmberget
Signe Byqvist/Byqvist Atelier i Malmberget
Tora Grahn & Co i Malmberget
Johan Sundberg i Gällivare
Moritz Bresky i Gällivare
Werner Åström/Verner Åström i Gällivare
Borg/Mesch i Kiruna
Atelier Foos i Kiruna
E Groot i Kiruna
Nelly Forzen i Kiruna
Oskar Olsson i Kiruna

Nu har jag även fått lägga till Blomqvistbröderna på den fotografiska kartan.

Det lär skall finnas en utgåva "Tidiga porträttfotografiska i Norrbottens län" av Stig Sandström - men den utgåvan har jag inte lyckats få tag i dessvärre. Den torde vara en riktig guldgruva för alla som söker fotografier av kära anhöriga och mer kunskaper om alla fotograferna.

Med den nya förkastliga lagen stängdes Gellivare Bildarkiv http://www.gellivare.se/Projekt/Bildarkivet/
ner för oss vanliga dödliga, att kunna surfa runt bland vår egen historia. Det var tydligen skadligt enligt EU att kunna göra det, när den nya dataskyddsförordningen, GDPR trädde i kraft 25 maj 2018. Vilket innebar för Gellivare bildarkiv ändrade rutiner vad avser publicering av bilder på hemsidan.

Mao ännu ett stolleprov av diger kaliber, eftersom det endast leder till fördumning och förvanskning av vår egen historia och inskränkning i den personliga friheten, att kunna ta del av vår egen historia. Jag vet det eftersom jag hann med att surfa runt i den innan diktaturen var fulländad! - För hur skall man kunna veta vad bildarkivet innehåller, när man måste vara på plats och rota runt. Då torde det också vara totalt omöjligt att ens veta vilka fotografier man kan beställa, när man inte ens vet vad det finns för fotografier...👀

******
Tillagd mailväxling med Börje dagen efter det här blogginlägget var infört:

Nej, jag tror att du har helt fel, folk fanns faktiskt med på bild och lät sig fotograferas mer än vi anar oss till i nutid.

Jag vet det eftersom jag är av samisk börd på mammas sida och där finns så otroligt många foton på just lappar, som man väl tänker att de inte ägnade sig åt att bli fotograferade!

Jag vet ju vad som fanns i Lea Wikströms arkiv och glasplåtar och då var hon bara en av dem alla!  - Stigs Sandströms sammanställning visar verkligen att det är en hel skatt som ligger där oåtkomlig, tänk på alla som nu fått intresse av att släktforska och det skickas in DNA som aldrig förr!

Porträttfotografering var nog mer utbrett än vi idag i allmänhet känner till. Det var nog inte bara jag och min syster som beordrades att varje år trava upp till det vi då ansåg var en hemsökelse: Lea Wikström. Men som jag idag har fått en helt annan syn på!  

Ta dig en titt i Stig Sandströms sammanställning/bok som tyvärr bara finns på Pdf fil p.g.a. sedvanlig dårskap! http://lokalhistoriaskelleftea.se/pdf/Visitkort-BD.pdf

Du kommer nog att bli överraskad när du bläddrar i den! – Det blev jag – Glatt överraskad dessutom!/Gun

Den 63:e dagen år 2021 - och jag har fastnat djupt i Malmbergets historia.

 Det hela börjar med en Revy i Malmberget 1904. Bilderna från programbladet följer sist i blogginlägget.

Texten har så många personer involverade att det sväller ut till det som intresserar mig mest, människor och vad de faktiskt gjort.

Lite fascinerande att man faktiskt kan hitta personerna ifråga, gruvfogden som tydligen ansågs gruffig.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_Ludvig_Sandstedt

Lappfogden Hultin kan man läsa om tills "ögona blör".

Skrev om Tolvkanten vid två olika tillfällen i min blogg. Det är faktiskt roliga berättelser att ta del av.

http://gun-m-ek.blogspot.com/.../tolvkanten-i-malmberget...

Men också den som jag kom ihåg att Hilding Ollikainen, Sylvard Larsson och jag diskuterat en gång. Saknar verkligen dessa två herrar som jag haft många roliga och inspirerande samtal med. Vi hade en gemensam fascination vi var "skrivare" allihop. Jag i min linda, de redan garvade.

http://gun-m-ek.blogspot.com/2013/02/tolvkanten-i-malmberget.html

* En som man vid vissa tillfällen kunde finna i Tolvkanten var Malmbergets otvivelaktigt färgstarkaste person, smeden P. A. Tegman. Vem kommer att skriva den mannens historia, undrade man. Tegmans insats i Malmbergets arbetarrörelse var för stort för att tillåtas falla i glömska.*

Norrskensflammans och Norrländska Socialdemokratens märkliga historia har jag skrivit om i "Bäckenområdet med omnejd", utgiven i serien "Dokumentera Malmberget".

Helt bortglömd blev inte P.A.Tegman, eftersom man år 2006, till 100 års jubileet utkom med denna intressanta historik och berättelse:
http://flamman.se/a/forsta-numret-kom-inte-1906-och-namnet-var-inte-norrskensflamman

PA Tegman var en av de sju män från Malmberget som utgjorde Norrskensflammans första styrelse, vald av Malmbergets arbetare redan
långt innan tidningens första nummer kom ut. Just Tegman skulle få stor betydelse i den svenska presshistorien.

Nå hur var det ny med Revyn från Malmberget år 1904. Här kommer programbladet:







Skillingtryck i all ära, men man skall inte underskatta lokalrevyer, där får man veta vad som skett, men med humorn i behåll.

Kvinnoliv i Malmberget: Inger Sundvall - Eva Alriksson, Anneli Pettersson, Annelill Weström, Anna Alriksson, Gunnel Olsson, Margareta Pohjanen och Tina Ågren

Inger Sundvall

Eva Alriksson

Anneli Pettersson

Annelill Weström

Anna Alriksson

Gunnel Olsson

Margareta Pohjanen som var politisk engagerad och varken född eller ursprungligen från Malmberget

Tina Ågren
 

Barnhemmet Solgården i Malmberget - en del har bra minnen därifrån andra har traumatiska minnen därifrån

Solgårdens barnhem i Malmberget 1901 - 1970.

Det har nog alla nyanlända till Sverige inte någon aning de tror väl att det alltid har varit liv med "skära guld med kniv".

Franska främlingslegionen - La Légion Etrangère - och berättelsen om Lennart Fjällström.

Lennart Fjellström från Gällivare dog i FN-uniform under mystiska omständigheter, ramlade ner från en mur på Cypern sades det. Knuffades ner från en mur sades det också. Det spelar ingen roll vilket som, därför att slutresultatet var att en ung människa som hade hela livet framför sig anlände hem till Gällivare i en kista med flyg.

Dessförinnan hade Lennart gjort något som få klarat av, han hade rymt från den beryktade Franska främlingslegionen. Det var en smått overklig berättelse som vi fick ta del av om denne Karl Fjorden vars namn han hade haft under tiden i främlingslegionen. Men hur det sedan kommer sig att han själv valde en FN-uniform med tjänstgöring på Cypern efter det. Det är mycket som blir förbryllande.

Jag minns när han kom tillbaka till Gällivare efter flykten från främlingslegionen. Då verkade historien om flykten ifrån främlingslegionen mer höra hemma i en agentroman, med hjärntvätt, omänsklig tortyr, kodade samtal och olagligt pass och diverse andra förvecklingar än något som hörde hemma hos en kille från Gällivare. Men han var förändrad när han kom tillbaka, det var inte samma gamla "Bannis", som jag suttit och snackat tillvaron med i en tid då livet kändes komplicerat. http://www.dast.nu/artikel/flykten-fran-framlingslegionen

Det är bilden av honom på Aftonbladets skvallersida dvs. låsta sida där man får betala 1 krona för att få del av det som varje människa i dagens läge borde få mer vetskap om med tanke på hur unga lockas till krigets våldsamheter http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22056292.ab?teaser=true
som det på allvar känns enbart djupt tragiskt. Hans liv är till salu för en krona. Jag vet inte vad det står där och det känns inte heller som om jag vill veta vad som står där.
 

Många före honom hade också frivilligt gått ut i krig bl.a. Spanska inbördeskriget, men då var det för spanska republikens sida. Men gå med i den beryktade Franska främlingslegionen kändes himmelsvitt långt ifrån livet i Gällivare under Dundrets fot.

Kanske skulle det förhindra vad som följde i dess spår för Lennart del, eller "Bannis" som vi kallade honom för. Fråga mig inte varför eller ens vem som på det namnet. Men jag minns honom som en mycket annorlunda kille, dock hade jag aldrig gissat mig till att han frivilligt skulle ha sökt sig till något så väsensskilt från honom själv som främlingslegionen. Det får mig att undra över än en gång vad det är som får en ung människa, med hela livet framför sig, att göra ett ödesdigert val. - Kanske gjorde vi andra också ödesdigra val, men vi överlevde i alla fall, även om det i vissa fall var med ett nödrop.

Mest tänker jag på dem han lämnade efter sig.

Främlingslegionens högkvarter ligger i Aubagne utanför Marseille i Frankrike. Den har en borg i hamnen i Marseille som är öppen 24 timmar om dygnet för värvning av frivilliga. Alltjämt ryser jag vid blotta tanke på främlingslegionen, som verkar vilken mysfabrik som helst när man söker uppgifter om den. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fr%C3%A4mlingslegionen
Men det är hur fel som helst och långt ifrån någon mysfabrik.

VIP-kväll i Köpenhamn 2012, dagen innan själva fotoutställningen öppnade i Oksnehallen. Det var den danska delen av National Geographic Nordic, som hade ordnat utställningen med foton/bilder av Steve McCurry. Här bilder från Kuwaitkriget där även Franska främlingslegionen deltog. - Jag kan ännu undra vems hand det var som stack upp där i denna skakande bild. Vem var han, vad var det han en gång drömde om. Drömde han verkligen om att sluta sitt liv på det här viset. Hur blir man efter att man varit på plats och tagit dessa bilder.

Just nu är det högt som lågt i mitt liv och själv kan jag bara konstatera, att det ibland är himla tur att jag inte har tid att hemfalla i självömkan.

Men det går inte att komma ifrån, att det ibland blir något halsbrytande ytterligheter. Från glädjeämnen till den svartaste sorg.

Som bäst pågår arbetet tillsammans med Leif Pääjärvi, Gellivare bildarkiv, med att skriva det häfte över bostadsområdet Bäcken i Malmberget, som skall tryckas och komma ut här fram på vårkanten. Dessförinnan har det utkommit häften över andra bostadsområden. Något som knappast hade varit möjligt om inte Gellivare Bildarkivs skapare och eldsjäl Leif Pääjärvi hade funnits.

Leif åtar sig att själv ro iland Elevhemsområdet, som är tänkt skall utkomma i samma häfte som Bäckenområdet i Malmberget. Elevhemsområdet har jag som vuxen en mycket kort och intensiv erfarenhet av i egenskap av boende, som vuxen under 70-talet och visst finns minnen från Elevhemsområdet under skoltiden men det är också allt.

Tidigare utkom häftet "Vid kanten av Gropen" under år 2015, där jag också medverkat med en kortare berättelse om både min egen familj, men även om Valdemar Larsson, som vi hyrde övervåningen av, Dalagatan 15, vid Kungstorget i Malmberget.

Lejonparten av min uppväxt från 1953 tills jag drog hemifrån som 17-åring, 1968, finns dock i bostadsområdet Bäcken. Därför blir det också en fråga om att begränsa skrivandet snarare än att fundera vad som skall skrivas. Det blev så många delmoment, att jag bad Leif om råd vad som skulle sållas bort och vad som kunde stå kvar och raka puckar kom som svar.

Det är svårt att hitta människor som vill/kan skriva om sina minnen och det är synd med tanke på att gruvan snart har slukat den allra sista biten av Malmberget. Skrivandet/bidraget till häftena är i sig inte fråga om Pulizerpriset därför hade det känts angeläget att komma i kontakt med flera personer, som kan berätta både i bild och med egna ord.

Malmberget har verkligen sin alldeles egen fantastiska historia och kulturlivet har sannerligen inte gått av för hackor. Hur många orter kan stoltsera med att ha haft en egen musikorkester, förutom musikkår och massor av dans- och popband.

När jag suttit djupt försjunken med det här arbetet har jag än en gång sänt en tacksamhetens tanke över vilken förmån det har varit att växa upp i detta brukssamhälle/eget municipalsamhälle, som nu Malmberget varit och som danats av så många positiva krafter.

Foto Gellivare Bildarkiv - Sannolikt från en en turné i Luleå. Men är det någon som exakt känner till sammanhanget är jag glad över att få "texten" utbroderad.

Musik. - 1930-talet

 Gruppbild. Malmbergets musiksällskap. Dirigent Micha Pedersén.

Fotograf: Persson, Bert, Luleå?

Access Nr: 1984-618

Foto: Gellivare Bildarkiv.  Fotot taget i Folkets Hus.

Foto Gellivare Bildarkiv - Fotot taget i Godtememplathuset.

Musik. - 1930-talet

 Gruppbild. Malmbergets Musiksällskap. Musikledare: Bratt. Jönsson, Ville Helin, Hilding Johansson, Einar Lagerqvist, Ragnar Lindqvist, Weström, Svensson, Juang Weisner, Karl Egnell, Arthur Sjöström, Ivar Andersson, Hedqvist, Gustav Lindqvist, Albert Weström, Ödman, Axelsson, Ernst Andersson, Georg Enqvist.

Fotograf: Okänd

Access Nr: 1984-621

Malmbergets Musiksällskap. Dirigent var bl.a Micha Pedersén.
Malmberget besöktes också av världskända violinister som bl.a. Vilma Neruda m.fl.

Sedan fanns även Fritz Svedberg och hans syster vars namn jag inte känner till. Hon spelade piano i Malmbergets Musiksällskap.


Det var ett rikt musik- och kulturliv i Malmberget, som jag har och andra har all anledning att återkomma till, men som även fanns berättat om i "Tjejerna från Bolagsområdet" där de berättar om att Malmberget hade en egen symfoniorkster och att även stora jazznamn uppträtt i Malmberget:
http://gun-m-ek.blogspot.se/2016/01/tjejerna-fran-bolagsomradet-gun.html

"Tjejerna från bolagsområdet"= Gun Zetterberg (född Hjertström), Kerstin "Titti" Larsén (född Nilsson), Eva Ravnell (född Sandquist), Elisabet Schreiter (född Baudin), Christina Cornvall (född Hjortzberg-Nordlund), Britta Alin-Åkerman och Margareta Brissman

Det är en fascinerande historia med en hel del bilder, som finns dokumenterad och tillgänglig på youtube.

De bjuder på historier både om sina egna liv, men också Malmbergets historia.

Malmbergets öde har inte heller gått dem spårlöst förbi, de är lika bedrövade som alla andra som bott i Malmberget över Malmbergets gruvdöd.

Det är väldigt rörande är det att se att deras vänskap har hållit hela livet ut och att de fortfarande håller ihop.

Ett värdefullt familjeporträtt av disponentsonen Arne Alin som berättar om sin uppväxt i LKAB:s Disponentvillan, Malmberget på 50-60 talet.

https://www.youtube.com/watch?v=2oyb_tGkPrc

Det är en film av Patrik Johansson, där disponentsonen Arne Alin
berättar om sin uppväxt i Disponentvillan i Malmberget på 50-60 talet. Arne Alins pappa var LKAB disponenten Ragnar Alin. Den disponent som i allra högsta grad var involverad i hur det gamla vackra Malmberget försvann inför våra ögon. Det revs och byggdes ett Malmberget som aldrig någonsin kunde ha varit dimensionerad för den ortsbefolkning som fanns/funnits, eller ens var möjligt skulle kunna finnas.

Det är en mycket intressant intervju att lyssna till och Arne Alins egen framtoning tillhör verkligen till det mer behagliga och sunda slaget.

Det som blir sorgligt när man lyssnar på intervjun med Arne Alin är hur det blir så tydligt vilket klassamhälle Malmberget varit. Därför att Arne Alin berättar hur han fick dölja på vilken sida av Malmberget han bodde för att slippa stryk. Något som jag har svårt att tackla, eftersom jag inte förstår dylika avskyvärda tilltag.

När Arne Alin berättar om sin mamma som vantrivdes i Malmberget, blir frågan hängande i luften och det han finkänsligt tar upp är naturligtvis bara avigsidan med myggplågan. Men jag förstår problematiken därför att disponent- och ingenjörsfamiljerna tillhörde Malmbergets créme de la créme.

Själv minns jag hur min klasskamrat Christer Lindqvists pappa var chaufför hos LKAB. Det var inte vilken chaufför som helst utan en med uniform, som körde runt de fina damerna på shoppingturen. Medan våra egna mödrar fick släpa tunga matkassar och mjölkhämtare så knogarna stundtals halvvägs släpade ner i backen och oavsett hur många som skulle närvara vid matbordet.

Otaliga är de mödrar som arbetat i LKAB:s växthus om somrarna, eller hjälpt till vid serveringen vid både Disponentvillan och Bolagshotellet.

Idag har det statligt ägda LKAB sorgligt nog låtit girigheten helt och hållet ta överhand, det finns inte längre något som är heligt. Det var länge sedan någon "höjdare" inom LKAB bodde i Malmberget, eftersom miljön har urartat fullständigt sedan mycket lång tid tillbaka.

Även den gamla vackra Disponentvillan och alla de andra vackra trähusen på bolagsområdet låter man helt enkelt förfalla där de nu ligger bakom industristängslet, trots att de verkligen borde flyttas och återuppföras i den miljön i Gällivare där de hade passat alldeles utmärkt att flankera Fjällnäs slott. Det är en unik bruksmiljö som statsverket med öppna ögon låter förfalla och gå i graven.

Vi hade alla oavsett bakgrund behövt hjälpas åt att skriva Malmbergets historia därför att Malmberget är i allra högsta grad döende p.g.a. gruvbrytningen.

Det är vid varje återvändande lika chockartat återvändande som väntar oavsett vilken del av Malmberget man har tillhört eller vilket samhällsskikt man tillhört: créme de la créme eller längst ner på den sociala skalan. Det går inte att freda sig inför förfallet och den våldsamma utplåningen av inte bara byggnader utan en hel folksjäl.

Disponentvillan fotograferad av mig i juni 2015 där den ligger bakom LKAB:s industristängsel. Förfallet och girigheten får så tydliga drag över vilka människor det är som styr och ställer i LKAB, LKAB:s styrelese och inte minst i den svenska Regeringen. Det hela blir så fruktansvärt ansvars- och morallöst att det vänder sig i magen.

Släktforskning är inte bara ett navelskådande. Det är i allra högsta grad vår egen historia, där nätet av släktskap sprider ut sig till ofantliga mönster.

Kanske är det en yrkesskada från min tingsrättstid, då jag ständigt mötte pappershistoriken bakom människor och fascinerades av det jag fick ta del av. Men det är en "bra yrkesskada" till skillnad från den andra, som jag fick mig till livs och som märkligt nog inte heller är helt av ondo, eftersom jag funnit ut att det är myndigheterna och vårt samhälle, som har blivit de verkliga "rättshaveristerna".  

Denna märkliga livsresa hade jag aldrig i hela mitt liv kunna föreställa mig den dagen, då jag steg in i rätts-Sveriges tjänst. Men helt uppenbart bjuder livet på många överraskningar och egna lärdomar.

Ibland undrar jag om det är slumpen, eller om det är meningen att jag skall utvecklas som människa genom, att just betrakta andra människors vägar och livsöden.

Det här med släktforskning det betyder också, att jag återfinner/återupplever gamla vänner från en helt ny sida, eftersom det visat sig att de är riktiga virituoser på släktforskning, tillskillnad från mig själv, som bara har ett halvt eget släktpussel, där många pusselbitar ännu saknas. Hur underbart överraskande det är att återupptäcka dessa människor, vet bara den som genomfarits av den lyckan, om att man är inte ensam kuf i denna värld av allmän förvirring.
 
En av alla dessa släktforskande människor trillade jag över av en ren slump, när jag läste något helt annat och mina gamla vänner visade mig egna nya pusselbitar om hur komplicerade släktnätet egentligen bredde ut sig.

Den nya släkthistoria jag hittade var den som Christina Berglund forskat fram på sin biologiske pappas sida.
http://www.webbgallerigotland.se/slakten_Viltok_1.htm 

Hon har hunnit till generation 14 i Viltoks antavla. Hela hennes släktforskning är en mycket intressant läsning från början till slut. Historien går över stock och sten och jag kan inte låta, att göra ett litet klipp ur hennes släkthistoria, som jag tar mig friheten att saxa ur:

Erik Ångerman Sursill bodde 1539 i Västteg - tros ha dött i slutet på 1550 Teg, Umeå, Sweden. Var en rik storbonde i Teg by, Umeå socken och Handelsman, gift med Dordi.I en av Stockholmstidningarna fanns 8/8 1954 en artikel som innehåller bla följande beskrivning: ..."Under befrielsekriget 1521-23 gjorde hövitsmannen Lars Olsson Björnram ett kontrakt med handlanden Erik Ångerman om leverans av stora kvantiteter mat till hären. Denne var ångermanlänning och landskapsnamnet som personnamn var en på den tiden vanlig företeelse. I kontraktet åtog han sig också att leverera strömming eller sill, som det också hette. Han skickade emellertid inte bara vanlig sill utan även en del "sursill" eller surströmming.

Denna norrländska delikatess förstod sig de enkla knektarna dock inte på utan ställde till med en regelrätt matstrejk. Gustav Vasa blev ursinnig och lät sin vrede gå ut över Erik Ångerman som handlat i bästa välmening. Han ställdes nu under åtal för att ha levererat rutten föda, och till allt annat obehag fick han öknamnet "Sursill".

Svenska folket har alltid älskat öknamn och i Stockholms stadsböcker från denna tid möter man liknande namnformer som "Lasse Skånsksill", "Martin Surlax" etc. Dessa öknamn satt sedan orubbligt i, men Erik Ångerman var knepig nog att förta udden av elakheten - han tog helt enkelt öknamnet till släktnamn och kallade sig officiellt för SURSILL.

Under detta namn har han fått en märklig berömmelse - han är nämligen en av mest vidfamnande ättefäder, som funnits i hela Norden. Den sursillska härstamningen har under tidernas lopp nått sådana dimensioner att det numera knappt finns någon släkt i Finland som inte kan anknytas till det sursillska stamträdet. Erik Ångerman står som ättefader för bortåt 2000 stora släkter inom alla samhällsklasser i spridda över hela Norden, de baltiska länderna, Tyskland, Frankrike och Amerika.

Exemplen på finska storheter i det sursillska släktträdet är bl a: Zacharias Topelius, Jean Sibelius, PE Svinhufvud, KJ Ståhlberg, OW Kuusinen, Carl Gustaf Emil Mannerheim. Med andra ord de mest bemärkta inom finsk politik.

Så här skriver Einar von Bredow (2005):

Sursillarna är en fascinerande släkt. Ta bara det där med namnet. Enligt flera källor skrev Gustaf Vasas hövitsman Lars Olsson Björnram ett kontrakt med Erik Ångerman om stora leveranser av sill till hären under befrielsekriget 1521-1523. Den gode Erik levererade inte bara sillen utan, ångermanlänning som han var till börden, tillika några lass
surströmming för att glädja knektarna.

Men soldaterna uppskattade inte denna norrländska specialitet och gick rentav i matstrejk. Gustaf Vasa lär ha blivit minst sagt förbannad på Erik Ångerman, som ställdes inför rätta för att ha levererat ”rutten fisk” till trupperna. Till råga på allt fick han nu öknamnet Sursill som han dock med ett gott sinne för personlig PR gjorde till sitt släktnamn. Erik Ångerman Sursills barn och barnbarn flyttade i stor omfattning till Österbotten där de gifte in sig i en rad framstående familjer. Med tiden har släkten förgrenats ytterligare och i dag uppges Erik Ångerman Sursilll vara ättefader till uppåt 2.000 stora släkter, spridda inte bara i Norden utan också i Baltikum, Tyskland, Frankrike och USA. Bland dem som kan räkna sin härkomst från Erik Ångerman finns Jean Sibelius, fältmarskalk Mannerheim, Zacharias Topelius och Olof Palme.

Det som är lite märkligt och lustigt är, att Christina Berglund hittat igen något om samerna, som jag själv snubblat över i ett helt annat syfte. Men eftersom hon "översatt det till nutidssvenska" länkar jag bara den. Texten är hämtad ur "Källskrifter till lapparnas mytologi", av Edgar Rueterskiöld 1910 och vittnar om problemen som uppstod hos överhögheten med "lapparnas" avguderi:

 http://www.webbgallerigotland.se/Lapparnas_mytologi.pdf

Hon har även länkat Gällivares sockens tidigare historia, vilket torde vara mindre känt för de flesta:

http://www.webbgallerigotland.se/Gellivare%20_sockens%20_tidigare%20_historia.pdf

Men hennes övriga länkar är minst lika intressanta för den som vill känna sitt eget land historia, som den var.

Eris, osämjans gudinna, damen med Erisäpplet. Eris betyder "osämja", "tvist" eller "tvedräkt". 

Tage Nyström: Stjärnskottet från Norr

som han själv uttrycker det hela.

Han var också skaparen av Dundret-björnen, vilket idag har blivit en välkänd symbol.
http://www.nsd.se/familj/tage-nystrom-skaparen-av-dundretbjornen-ar-dod-6063034.aspx

Jag fann Tage Nyströms egen livsberättelse av en ren slump, som en länk via Facebook och tyckte att idén var god, att samla dem i min blogg.

Så är det fler som känner till fler livs- eller släktberättelser från Gällivare kommun och som finns på webben, så tipsa mig! Jag lägger in dem i min blogg under denna etikett.

Tage Nyström, som föddes i Malmberget, hans egen berättelse är daterad juni 2010

och finns att läsa på följande länkadress:

http://engnor.se/tageslivsberattelse.pdf