söndag 15 november 2026

Socialdemokraternas "lik i garderoben" och Olof Palme som avled 88 år gammal.

 Olof Palme hävdade att det var MAKTEN, som var det viktigaste, vilket jag inte har betvivlat för ett enda ögonblick att han verkligen menade. 

Ända sedan jag växte upp i ett icke korrupt politikerhem har jag ställt mig mycket tvivlande till Socialdemokraterna och det inte utan anledning.

Det var makarna Myrdal (S) som kom hem från USA med nya ideal hur Sverige skulle byta skepnad. Det var en sorgesam historia:
1)Nedläggningen av Sveriges landsbygd. 2)Lån såväl för privatpersoner och storskaliga jordbruk, hur många som tog livet av sig just p.g.a det storskaliga jordbruken, det har ingen redovisat ännu! 3)Barnen skulle vara statens inte föräldrarnas. 4)Experiment på funktionsnedsatta (Vipeholm gråter jag ännu över bara vid blotta tanken). 5) Tvångssteriliseringar. - Ja, det finns mer i den "nyordningen" men jag stoppar där.

Palme själv och hans ministrar var involverade i mycket skit. Ta bara den skitiga Geijeraffären. Det fortsatte i oförminskad skala: 

*År 1986 tecknade Bofors ett avtal med Indien om att leverera 410 fälthaubitsar av modellen Haubits 77B. Ordern var värd 8,4 miljarder kronor och var den största svenska exportordern någonsin.
*År 1987 avslöjade Sveriges Radios Ekoredaktion att Bofors hade betalat ut hundratals miljoner kronor i mutor via hemliga konton i Schweiz för att säkra kontraktet.
*Skandalen slog ner som en bomb i både Sverige och Indien. Den bidrog starkt till att Indiens premiärminister Rajiv Gandhi förlorade regeringsmakten i valet 1989. 
*Mellan 1979 och 1980 sålde Bofors 300 luftvärnsrobotar av typen Robot 70 till Dubai och Bahrain. Eftersom svensk lag förbjöd vapenexport till dessa länder skeppades vapnen via Singapore med falska slutanvändarintyg.
*Smugglingen avslöjades 1984 efter en polisanmälan från Svenska Freds. År 1989 dömdes tre tidigare chefer på Bofors för varusmuggling och moderbolaget Nobel Industrier tvingades betala 11 miljoner kronor i företagsbot. 

Bofors smugglade vapnen genom att utnyttja ett statligt kontrollerat bulvanföretag i Singapore och förfalska slutanvändarintyg. På så sätt kunde företaget kringgå det svenska förbudet mot att exportera vapen till instabila länder i Mellanöstern.
*Enligt svensk lag fick krigsmateriel inte exporteras till länder i krig, områden med risk för väpnad konflikt eller stater som kränkte mänskliga rättigheter. Därför var direktförsäljning av luftvärnssystemet Robot 70 till Dubai och Bahrain otillåten.

Så gick smugglingen till i praktiken:
1. Fiktiv försäljning till Singapore. Under 1979 och 1980 sålde Bofors formellt 300 luftvärnsrobotar till det singaporianska företaget Unicorn International. Bolaget var helägt av Singapores försvarsministerium och fungerade som en mellanhand i affären. 
2. Falska slutanvändarintyg. För att få utförseltillstånd från den svenska regeringen och Krigsmaterielinspektionen krävdes ett intyg om att Singapore skulle behålla vapnen själv. Bofors och mellanhänderna använde vilseledande dokument som uppgav Singapore som slutdestination.

* Riksrevisionsverkets granskning från juni 1987 slog fast att Bofors betalat ut minst 260 miljoner kronor till konton i Schweiz i samband med vapenaffären med Indien. När regeringen offentliggjorde rapporten mörklades de mest känsliga uppgifterna, däribland mottagarnamn och kontonummer, med hänvisning till bank- och utrikessekretess.

Riksrevisionsverkets rapport och mutskandalen påverkade Olof Palme främst genom hans politiska arv och i utredningen kring "mordet på honom", eftersom skandalen briserade först ett år efter hans död!

Det finns en viktig pusselbit som vi inte kan kringgå, Arnold Sundqvist och hans uppgifter och smuggling till Iran.

https://swebbtv.se/w/7cYGHpBsCEhfLhLAR5ZMri
Det finns handlingar i detta inslag som styrker vilka och visas upp vilka, som fanns med i smugglingen. Jag kopierar dem inte utan det måste ni själva titta på och lyssna till, här finns alla dokument, som visas upp i programmet och anges även vilka höga chefer som var involverade i denna unkna härva.

Dagen efter att SwebbTV återpublicerade inslaget slog SÄPO till mot Arnold Sundqvist och hans familj!


Arnold Sundqvist berättar också att Palme avled i fängelse i USA 2015, sålunda 88 år gammal.

Nytt program från Swebb-TV: 

https://swebbtv.se/w/xvvAKeuX2aDqdTB8fbLdFU

under rubriken: Det är bråttom att befria Arnold som är Politisk fånge. Arnold, Willgert, Benulic, Abelin och Richthof i SwebbtvMorgon.

Det finns onekligen ett märkligt sammanträffande tidsmässigt och det fanns uppenbarligen ett behov av att Palme skulle försvinna från Sverige om Socialdemokratin skulle överleva - de två tidpunkterna ligger helt i fas med varandra. - Till en början såg jag det som rena rama konspirationsteorierna, men jag ändrade mig radikalt sedan jag läst advokat Hans Liljesons bok och inte mist studerat alla foton i boken: Palmemordets hemliga scenario : dubbelspel och statskupp.

https://www.studentapan.se/kurslitteratur/palmemordets-hemliga-scenario-dubbelspel-och-statskupp-9789197643634

Nej, det är ingen idé att ni försöker att söka boken på något antikvariat, man har varit grundlig eftersom denna utgåva är ett obegripligt innehåll av enbart protokoll från vittnesuppgifter. Man har städat grundligt! Jag beställde den till en person som betvivlade vad jag uppgav styrkts i boken i form av foton. 

Från Palme finns flera socialdemokratiska statsministrars "Lik i garderoben" till nuvarande aktuella Magdalena Andersson, som jag också är ljuvlig trött och faktiskt kräkless på!

2021 för att Magdalena Andersson skulle kunna väljas som statsminister krävdes att hon fick den politiska vilden Amineh Kakabavehs röst och den var inte gratis! Den fick vi svenska skattebetalare stå för. En mycket kort regeringstid 322 dagar, som kostade oss skattebetalarna stora summor. Sveriges första kvinnliga statsminister lämnade en fadd eftersmak i munnen.

Svart städerska, trots den höga lön som både hon och maken har. Men värst av allt under hennes tid så åkte hon över till Finland tillsammans med Wallenberg, vad nu Wallenberg har med den svenska regeringen att göra och där lämnades det in en NATOmedlemskapsansökan som inte föregåtts av något gillande hos de svenska väljarna trots att detta mycket väl hade kunnat ske i samband med valet!  JAG betraktar både NATO-medlemskapsansökan och även DCA-avtalet som regelrätta statskupper, eftersom det inte följer rättsprincipen "all makt utgår ifrån folket". Beträffande DCA-avtalet betraktar jag det som ett rättshaveri av stora format, eftersom särskild åklagare skickade det över till konstitutionsutskottet, trots att de inte har en rättslig behörighet vilket en särskild åklagare har!

Eftersom nu SVT:s Uppdrag granskning avslöjade i november 2026 att nio av 15 besökta svenska moskeér var positiva till, eller hjälpte till med månggifte, trots att det är olagligt i Sverige. I några fall gav företrädare även råd om hur man kan hålla kvinnor och barn borta från kontakt med det svenska samhället och judar - 
flera av de berörda moskéerna uppbär statliga bidrag och har tillsammans tagit emot över 2,3 miljoner kronor mellan 2023 och 2025. - Leder mig vidare till nästa elände som Socialdemokraterna också banat väg för: det Muslimska brödraskapet. De har hållit på nu i ca 33 år och utvidga sina nät, något som även Magnus Ranstorp som är verksam vid Försvarshögskolan varnat för. Hans texter har väckt debatt bl.a. inom områden som islam, extremism och terrorhot. 

Jag lyssnade nyss på ett program Johan Westerholm medverkade, så infiltrerades (nästan) alla partier av Muslimska brödraskapet. 
https://www.youtube.com/watch?v=jNagvW04DXY

VAR Socialdemokraterna är och vad de står för idag det är för mig totalt obegripligt. Jag kan bara konstatera att de som röstar på socialdemokraterna tror att det fortfarande är det "gamla arbetarpartiet socialdemokraterna". Jag känner flera personer som helhjärtat arbetat för socialdemokraterna och jag känner en sorg, eftersom jag vet att de har varit och är genuina människor, som bidragit till samhället. Men jag ifrågasätter om de här 137 åren som socialdemokraterna funnits har varit det de sista sista decennierna, eftersom jag minns gruvstrejken december 1969 - februari 1970 och där Palme införde angiverilagar i gruvan! Det fick min f.d. svärfar att kasta socialdemokratin på soptippen, som han t.o.m hade aktivt arbetat politiskt för och hans far dessförinnan.

Många bedrövelser som jag minns, bl.a.
förslaget med löntagarfonder som bidrog till att Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten i valet 1976 efter 44 år. Inom partiledningen fanns stor skepsis, och finansminister Kjell-Olof Feldt blev senare berömd för att i riksdagsbänken ha klottrat dikten "Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit".

Anders Danielsson utsågs av den rödgröna regeringen till landshövding i Västra Götaland, men har också varit både generaldirektör på Migrationsverket - där han släppte in rekordmånga invandrare. Nu har  han valts in i styrelsen för den västerextrema stiftelsen EXPO, som grundades av vänsterextremisten Tobias Hübinette, han som enligt egen utsago i Expressen "hade så många domar på sig att han inte längre brydde sig". 

Det är ständigt hela havet stormar i Sverige och jag undrar bara när Socialdemokraterna skall ha gått på grund. - Men inte så mycket bättre med de andra blå och röda spadar som de bråkar om i den politiska sandlådan, utan att det är ett land, SVERIGE, som de har ansvaret över. INTE Ukraina och inte något annat land än just Sverige!

  



onsdag 11 november 2026

Vilket Ukraina menar ni att ni "stödjer"? - Texten skriven av Henrik Petersen

 

VILKET UKRAINA MENAR DU?
En bekant till mig förklarade under en ganska häftig diskussion att han stödde Ukraina »till hundra procent«.
 
Det var något i sättet han talade om landet och konflikten som fick mig att ställa en fråga:
 
»Vilket Ukraina menar du?«
Jag har själv aldrig varit i Ukraina och gör inte anspråk på att vara expert på landets historia. Däremot har jag under några år nu försökt förstå de politiska motsättningar och det krig som pågått sedan 2014. En av de böcker som hjälpt mig är statsvetaren Nicolai N. Petros »The Tragedy of Ukraine« [2023], som beskriver hur djupa historiska och kulturella skiljelinjer kommit att prägla landets politik.
 
Det Ukraina som framträder i den svenska offentligheten är däremot märkvärdigt enhetligt. Ulf Kristersson talade nyligen om att försvara Ukrainas »frihet och självständighet«. Det är som om landet hela tiden haft en enda politisk vilja, en enda uppfattning om sin historia och en enda föreställning om sin framtid — och som om denna enighet brutits genom kriget med Ryssland.
 
Men det Ukraina som existerade före 2014 såg helt annorlunda ut.
Vid presidentvalet 2010 fick Viktor Janukovytj över 90 procent av rösterna i Donetskregionen och omkring 89 procent i Luhanskregionen. I Lviv fick han mindre än nio procent och i Ivano-Frankivsk omkring sju.
Det var inte fråga om några marginella skillnader. Valresultatet visade ett land med två mycket olika politiska tyngdpunkter.
 
Janukovytj vann presidentvalet med 48,95 procent mot Julia Tymosjenkos 45,47 procent. Valet bedömdes av internationella observatörer som i huvudsak fritt och rättvist. Europaparlamentet välkomnade valprocessen, och till och med Radio Free Europe/Radio Liberty — som under kalla kriget finansierades av CIA — rapporterade den 17 februari 2010 att valet i allmänhet hade uppfyllt demokratiska normer.
 
Från västligt håll förekom ändå anklagelser om oegentligheter. Men dessa förklarar inte bort den enorma skillnaden i väljarnas politiska uppfattningar mellan den västra och den östra delen av landet.
 
Det här betyder inte att väljarna i östra Ukraina önskade bli en del av Ryssland. Men deras politiska orientering skilde sig radikalt från den i västra Ukraina.
 
Så vad kan det alls betyda att stödja Ukraina »till hundra procent«, utan att ta hänsyn till dessa betydande skillnader? Det var tydligt att min bekante inte hade den komplexa helheten framför ögonen. I stället fann jag anledning att fråga honom vilken s i d a av Ukraina han menade sig stödja »till hundra procent«.
 
I februari 2014 kulminerade protesterna på Majdan i Kiev. Den 21 februari undertecknade Janukovytj och företrädare för oppositionen en överenskommelse, framförhandlad med hjälp av utrikesministrarna från Tyskland, Frankrike och Polen. Den föreskrev bland annat en återgång till en tidigare författning, en samlingsregering och tidigarelagda presidentval.
Redan följande dag hade militanta oppositionsgrupper tagit kontroll över centrala regeringsbyggnader, och Janukovytj hade flytt från Kiev. Överenskommelsen hade brutit samman.
 
Vänner av demokratisk ordning borde ha protesterat. Varför insisterade inte de europeiska stater som just medlat fram avtalet på att den överenskomna politiska processen skulle fullföljas?
 
USA:s inblandning i den ukrainska politiken var samtidigt långtifrån någon hemlighet. I ett avlyssnat telefonsamtal diskuterade den amerikanska biträdande utrikesministern Victoria Nuland och USA:s ambassadör i Kiev, Geoffrey Pyatt, vilka oppositionspolitiker som borde ingå i den kommande regeringen. Det var flera veckor före de dödliga skjutningarna i februari.
Och vad hände egentligen under de avgörande dagarna?
 
Vid en förlagsfest för några år sedan hamnade jag i diskussion med en före detta public service-journalist. Jag undrade hur hon såg på de tragiska händelserna på Majdan den 20 februari 2014, när ett hundratal människor sköts ihjäl. Hon framhöll tvärsäkert sin övertygelse om att det var Janukovytjs säkerhetsstyrkor, Berkut, som hade skjutit demonstranterna.
Jag frågade om hon hade tagit del av den forskning som ifrågasatte den etablerade bilden.
Det hade hon inte.
 
Den kanadabaserade ukrainske statsvetaren Ivan Katchanovski har under flera år undersökt dödsskjutningarna. Hans slutsatser är omstridda, men i sin genomgång av ett domstolsavgörande i Kiev från oktober 2023 visar han att domen innehåller uppgifter om att demonstranter beskjutits från Hotel Ukraina, en byggnad som kontrollerades av oppositionen.
Det finns dessutom vittnesmål från personer som sagt sig ha deltagit i skjutningarna på oppositionens sida, bland annat georgier. Även dessa uppgifter är omstridda.
 
Vi har också det läckta telefonsamtalet mellan Estlands dåvarande utrikesminister Urmas Paet och EU:s utrikesrepresentant Catherine Ashton den 26 februari 2014. Paet återgav uppgifter han fått i Kiev om att samma krypskyttar kunde ha skjutit mot både demonstranter och poliser. Det var andrahandsuppgifter, inte resultatet av någon egen undersökning, men samtalet visar att frågan väcktes redan under de första dagarna efter maktskiftet.
 
Själv kan jag inte bedöma om allt det som Katchanovski hävdar skulle vara bevisat. Min fråga är varför så många centrala omständigheter i denna historiska händelse har försvunnit ur den berättelse som svenska medier förmedlar.
 
En annan sådan omständighet är de ultranationalistiska gruppernas roll.
Högra sektorn var en synlig och militant del av Majdanrörelsen. Azovbataljonens tidiga ledarskap hade öppet nynazistiska kopplingar och använde symboler med samma historiska anknytning. Dessa gruppers väljarstöd var begränsat i landet, men deras organisatoriska och militära inflytande har varit oproportionerligt stort.
 
Efter maktskiftet kom protesterna och motståndet i östra och södra Ukraina. I april 2014 inledde regeringen i Kiev vad den kallade en antiterroristoperation i östra Ukraina.
Kriget i Donbass hade börjat.
 
Den franske före detta officeren Benoît Paré anlände till Ukraina 2015 som observatör för OSSE. I sin bok »What I Saw in Ukraine 2015—2022: Diary of an International Monitor« [2025] beskriver han sina erfarenheter från kriget och de människor han mötte.
 
Paré har också gått tillbaka till krigets första månader. Hans bedömning är att separatiststyrkorna under sommaren 2014 var relativt svagt utrustade och att det inte fanns tecken på den omfattande ryska militära hjälp som ofta förutsattes i väst. Enligt Paré förändrades detta med den direkta ryska militära interventionen vid Ilovajsk i augusti 2014.
 
Det betyder inte att Ryssland dessförinnan saknade politiskt inflytande eller att ryskt stöd inte förekom. Men det betyder att krigets inhemska dimension inte kan avfärdas.
 
Paré berättar också om ett besök vid ett snabbköp i Kurachove, där en lokal kvinna i femtioårsåldern talade upprört med hans kroatiska OSSE-kollega Marija, som lyssnade lugnt. Först efteråt fick Paré veta vad kvinnan hade sagt: hon ville att ett fullständigt embargo skulle införas mot Donetsk, så att invånarna svalt ihjäl.
»Detta var verkligen ett inbördeskrig«, konstaterar Paré.
Det var inte ryska soldater kvinnan ville svälta ut, utan sina egna landsmän.
 
När jag hör människor ifrågasätta att det över huvud taget förekommit ett inbördeskrig i Ukraina, tänker jag på den här scenen.
 
Men jag tänker också på den schweiziske före detta underrättelseofficeren Jacques Baud, som haft uppdrag i Ukraina för Nato.
I ett samtal med den tidigare amerikanske underrättelseofficeren Scott Ritter berättade Baud om hur hans uppgift var att klarlägga varifrån separatiststyrkorna i Donbass fick sina vapen.
»Det fanns ett starkt tryck att förklara varifrån rebellerna fick sina vapen«, säger han. »För mig var det fullständigt klart att de i själva verket fick sina vapen från avhoppare ur den ukrainska armén. Men det fanns ett starkt tryck inom Nato att säga att nej, de fick sina vapen från Ryssland.«
Detta utesluter inte senare ryska vapenleveranser. Men det var den bedömning Baud själv kom fram till under krigets tidiga fas.
 
I augusti 2015 publicerade University of Cambridge en artikel med rubriken »Kalla det inte ett inbördeskrig – Ukrainas konflikt är en rysk aggressionshandling«.
 
Nästan nio år senare publicerade svenska Utrikespolitiska institutet en rapport med titeln »Varför kriget i Donbass aldrig var ett inbördeskrig«.
Mot bakgrund av allt som framkommit finner jag redan den första rubrikens uppmaning stötande:
»Kalla det inte ett inbördeskrig.«
Som om uppgiften vore att bestämma vilka ord som får användas, snarare än att försöka förstå vad som faktiskt hände.
 
I denna historieskrivning hamnar västmakternas inblandning i händelserna 2014 i bakgrunden, medan Rysslands roll får överskugga den politiska och väpnade konflikten mellan ukrainare. Majdan framträder som en demokratisk revolution som ett auktoritärt Ryssland försöker kväva. Inte som det avgörande skedet i en utveckling där ett politiskt splittrat land exploateras och drivs mot krig.
 
Den konsekventa vinklingen av denna historia från västligt håll säger något om det geopolitiska spel som konflikten i Ukraina hela tiden varit en del av. Den inhemska konflikten försvinner bakom stormakternas motsättningar, liksom de ukrainska röster vars politiska uppfattningar inte passar in i berättelsen.
 
Priset för detta spel är redan ofantligt.
 
I februari 2015 undertecknades Minsk II, en överenskommelse som bland annat innebar att områdena i Donetsk och Luhansk skulle förbli en del av Ukraina, men med särskild självstyrelse.
Avtalet genomfördes aldrig.
I en intervju med Die Zeit i december 2022 förklarade Angela Merkel att den olösta konflikten hade gett Ukraina värdefull tid.
»Ukraina använde också denna tid till att bli starkare, som vi kan se i dag«, sa hon.
 
Frankrikes tidigare president François Hollande bekräftade senare att tiden hade använts till att stärka Ukrainas militära förmåga.
För människorna i Donbass innebar de följande åren att konflikten fortsatte, utan att den politiska lösning som avtalats förverkligades.
 
År 2019 valdes Volodymyr Zelenskyj till Ukrainas president med över 73 procent av rösterna. En central del av hans valplattform var löftet att få slut på kriget.
Han vann ett mandat för fred.
Men när han försökte gå vidare med förhandlingarna mötte han motstånd från ultranationalistiska grupper som formulerade sina »röda linjer« för vad presidenten fick gå med på.
 
Här återkommer samma fråga: Vilket Ukraina skulle politiken representera? Det Ukraina som hade röstat fram en president på löftet om fred? Eller de krafter som ansåg sig ha rätt att bestämma vilka kompromisser som över huvud taget fick diskuteras?
 
Våren 2022, efter den ryska invasionen, förhandlade Ukraina och Ryssland om en möjlig fredsuppgörelse i Istanbul. Den ukrainska delegationen presenterade själv ett förslag om neutralitet i utbyte mot internationella säkerhetsgarantier.
 
Den 9 april besökte Boris Johnson Kiev. Ukrainas dåvarande förhandlingsledare Davyd Arachamija har senare berättat att den brittiske premiärministern uppmanade ukrainarna att inte underteckna något avtal med Ryssland, utan fortsätta kriget.
 
Redan den 20 april sa Turkiets utrikesminister Mevlüt Çavuşoğlu att han efter ett möte med Natos utrikesministrar hade fått intrycket att vissa medlemsländer ville förlänga kriget för att försvaga Ryssland.
Schweiz dåvarande ambassadör i Turkiet, Jean-Daniel Ruch, som följde fredsprocessen, har senare hävdat att USA och Storbritannien satte stopp för en uppgörelse som var inom räckhåll.
 
Även USA:s tidigare biträdande utrikesminister Victoria Nuland har berättat att Washington och London hade betydande invändningar mot avtalsutkastet. När Ukraina började rådfråga sina västliga partner ifrågasattes uppgörelsen, och förhandlingarna föll så småningom samman.
Sammantaget lämnar dessa uppgifter knappast något tvivel om att västmakternas inställning spelade en betydande roll i fredsprocessen.
 
I Sverige har stödet för den fortsatta krigföringen blivit närmast blocköverskridande. Från Ulf Kristersson till Nooshi Dadgostar upprepas budskapet om att Sverige ska stå vid Ukrainas sida.
 
Vid en manifestation på Sergels torg i augusti 2026 förklarade Kristersson:
»Nu hjälps vi åt för att Ukraina ska vinna det här kriget. Slava Ukraini!«
Vi ska stå vid Ukrainas sida »så länge det krävs«, heter det.
 
Så länge det krävs för vad?
 
Under tiden fortsätter Ukraina att mobilisera soldater.
I en intervju med Natalia Moseitjuk i augusti 2026 förklarade Kyrylo Budanov, tidigare chef för Ukrainas militära underrättelsetjänst och sedan januari chef för president Zelenskyjs kansli, att Ukraina behöver omkring 30 000 nya soldater varje månad.
»Vi har inget annat val«, sa han.
 
Den ukrainska historikern Marta Havryshko har under en längre tid publicerat filmer och vittnesmål om våldsamma tvångsrekryteringar, där män grips på gatorna och förs bort av rekryteringspersonal.
Det handlar inte bara om enstaka videoklipp på sociala medier.
 
Ukrainas ombudsman Dmytro Lubinets redovisade i februari 2026 att hans myndighet under 2025 hade fått 6 127 klagomål mot rekryteringspersonal, jämfört med 18 under 2022. Lubinets beskrev själv situationen som en systemisk kris.
 
För fem dagar sedan, den 2 november, utbröt en konfrontation vid en byggnad i Petropavlivska Borsjtjagivka utanför Kiev, där soldater hölls på ett Azovförbands tillfälliga förläggning. Anhöriga och andra personer samlades utanför efter uppgifter om att soldater misshandlades och torterades därinne. Fyra soldater fördes till sjukhus.
 
Den ukrainska parlamentsledamoten Anna Skorokhod har därefter uppgett att samtliga fyra blivit misshandlade. Azovförbandets ledning bestrider anklagelserna och har lämnat andra förklaringar till männens skador. Flera ukrainska myndigheter har inlett granskningar, men omständigheterna kring soldaternas skador är ännu inte klarlagda. Däremot har tre personer häktats efter protesterna.
 
I de stora svenska tidningarna har jag däremot inte kunnat hitta ett enda reportage om saken.
 
Redan den 3 juni 2016 publicerade brittiska The Times en artikel med rubriken »Kiev tillåter tortyr och driver hemliga fängelser, enligt FN«. Artikeln byggde på FN-uppgifter om hemliga frihetsberövanden och tortyr inom den ukrainska säkerhetstjänsten SBU.
 
Det var alltså inte första gången sådana anklagelser riktades mot ukrainska väpnade eller säkerhetsanknutna organisationer.
 
Min bekante, som stödde Ukraina »till hundra procent«, frågade mig under vår diskussion varför jag hela tiden återvände till det förflutna. Till händelserna 2014, Minskavtalen och fredsförhandlingarna 2022. Vad spelade allt det där för roll nu?
 
Jag försökte förklara att det förflutna inte bara är en fråga om historisk rättvisa. Det handlar också om att förstå vilka möjligheter som funnits att avsluta kriget, vilka som gått förlorade — och vilka som fortfarande kan finnas.
 
Jag skickade honom ett fredsförslag från den amerikanske ekonomen Jeffrey Sachs.
 
I oktober 2026 presenterade professor Sachs ett fredsförslag med fyra huvudpunkter, som han också skickade till Washington och Moskva: ukrainsk neutralitet, ett stopp för Natos fortsatta utvidgning österut, möjlighet för ett neutralt Ukraina att bli medlem i EU samt ett vapenstillestånd längs en överenskommen linje.
 
Den senare skulle fastställa den faktiska kontrollen över territorierna utan att parterna behövde erkänna varandras territoriella anspråk juridiskt.
Det är ett konkret förslag, avsett att få slut på dödandet utan att först kräva en militär seger för någon av parterna.
 
Vilka svenska medier diskuterar Sachs förslag?
 
Vilka andra konkreta fredsförslag får utrymme?
 
Och hur ofta får den svenska allmänheten höra en diskussion om vad en möjlig fred faktiskt skulle kunna innebära?
 
Ulf Kristersson talar om att försvara Ukrainas »frihet och självständighet«. Men vilket Ukrainas frihet och självständighet?
Det Ukraina som vid presidentvalet 2010 visade så djupa politiska skiljelinjer? Det Ukraina som 2019 med överväldigande majoritet valde en president som lovade fred? Eller ett framtida Ukraina vars säkerhetspolitiska väg redan har bestämts i Stockholm, Bryssel och Washington — och, vad jag kan se, alltmer också i Moskva?
 
Att stödja Ukrainas självständighet borde hela tiden ha inneburit att ta dess befolknings skilda politiska uppfattningar på allvar. Inte bara de uppfattningar som sammanfaller med våra egna geopolitiska intressen.
 
Och medan svenska politiker lovar fortsatt militärt stöd är det människorna i Ukraina som får leva och dö med konsekvenserna.
Vilket Ukraina menar ni att ni »stödjer«?
 
HENRIK PETERSEN
 
Kartan: Ukrainas presidentval 2010, andra valomgången den 7 februari. Valresultat per valdistrikt, med stödet för Viktor Janukovytj (blått) och Julia Tymosjenko (rött). Källa för valresultaten: Ukrainas centrala valkommission.
Kan vara en grafisk bild av karta och text

torsdag 5 november 2026

Jag tänker ägna mig åt att titta lite närmare på våra makthavare - med tanke på att Ulf Kristersson åter är föremål för att bli statsminister - börjar jag naturligtvis med honom.

Själv är jag av den absoluta åsikten att det kräver ett tämligen fläckfritt liv för en dylik position och post och är därmed mycket förvånad över att inte Moderaterna vid det här laget bytt partiledare.

Själv anser jag att nuvarande Justitieminister Gunnar Strömmer är ett betydligt klokare och mer eftertänksamt val, som inte har en massa tvivelaktig barlast i garderoben. 

MEN även Gunnar Strömmer har även han "lik i garderoben".
 Den största enskilda skandalen som berört Strömmer personligen inträffade i augusti 2022, precis innan riksdagsvalet, när han var Moderaternas partisekreterare. 

TV4:s program Kalla fakta använde dolda kameror och lät wallraffa som bulvaner för en fiktiv affärsman som ville skänka pengar anonymt till partierna. Detta stred mot den skärpta lagen från 2018 som förbjuder anonyma partibidrag över ett visst belopp.

Gunnar Strömmer gav under ett möte tips till den fejkade givaren om hur man indirekt kunde stödja Moderaterna genom att slussa 350 000 kronor via externa verksamheter, opinionsbildare eller ett callcenter för att undvika att namnet registrerades hos partiet.

Strömmer var efteråt självkritisk, medgav i efterhand att uppläggen var olämpliga och skickade SMS där han beklagade agerandet. Flera företrädare för andra partier (bland annat S, SD, L och KD) fastnade också i samma granskning och tvingades lämna sina poster eller ta time-out. Strömmer satt dock kvar som partisekreterare fram till regeringsskiftet i oktober 2022, då han utsågs till justitieminister.

I sin roll som justitieminister har Strömmer drivit vad regeringen kallar ett "paradigmskifte" i kriminalpolitiken, vilket innefattar visitationszoner, anonyma vittnen och preventiva tvångsmedel. Detta har lett till hård professionell och politisk kritik.

Organisationer som Lagrådet och Sveriges Advokatsamfund har vid upprepade tillfällen kritiserat lagförslagen för att hota rättssäkerheten, den personliga integriteten och enskildas rättigheter.

Innan Strömmer blev heltidspolitiker grundade han organisationen Centrum för rättvisa, som drev enskilda individers rätt mot staten. Kritiker och ledarskribenter har anklagat honom för att ha "blivit den han varnade för", då han i regeringsställning nu i stället genomför lagar som kraftigt ökar statens övervaknings- och tvångsbefogenheter gentemot medborgarna. 

Tja, det var Gunnar Strömmer, vad jag känner till (i alla fall). 

Ulf Kristersson däremot, som har en bedrövligare samling "lik i garderoben"
och definitivt inte är en person som skall vara Sveriges statsminister och som skall företräda oss svenska medborgare ute i världen! Jag vill som svensk medborgare inte bli sammanblandad med som någon som har en tvivelaktig moralkompass. Här följer ett litet axplock:

Kopplingen mellan statsminister Ulf Kristersson och illegala adoptioner rör i huvudsak hans period som styrelseordförande för Adoptionscentrum under åren 2003–2005. Frågan har varit föremål för omfattande medial granskning och politisk debatt, särskilt efter rapporter om systematisk barnhandel i ursprungsländerna.

Under Kristerssons tid som ordförande kom rapporter och larm om oegentligheter i Kina, där det visade sig att barn hade stulits eller köpts från fattiga familjer för att säljas vidare till barnhem och internationell adoption. Adoptionscentrum ska under denna period ha förmedlat barn från barnhem där dokumentförfalskning och barnhandel senare bekräftades.

Kritiker, inklusive oppositionspolitiker och adoptionsdebattörer, menar att Adoptionscentrums ledning under Kristersson ignorerade varningsklockor och lät adoptionerna (särskilt från Kina) fortsätta och öka i antal trots misstankarna. 

Den statliga adoptionsutredningen, ledd av Anna Singer, lade fram sitt slutbetänkande under 2025. Utredningen slog fast att det förekommit systematiska brister och illegala metoder i den svenska adoptionshistorien, och föreslog bland annat ett stopp för internationella adoptioner till Sverige.

Ulf Kristersson och hans fru Birgitta Ed har även en privat koppling till internationell adoption, då de själva har tre adopterade döttrar från Kina födda i början av 2000-talet.

Det välkända och ofta delade filmklippet där Ulf Kristersson blir intervjuad om sin lägenhetsaffär – och där han lämnar intervjun och stänger dörren – härstammar ursprungligen från en granskning gjord av Utbildningsradion (UR) år 2009.

https://www.instagram.com/reels/CiXLFQWjc0s/

Hårresande är bara förnamnet och en solklar bristande moral!

Fållöknastiftelsen (med Fållökna gård) är en stiftelse som drivs av statsminister Ulf Kristerssons fru, prästen och entreprenören Birgitta Ed. Stiftelsen arbetar med
retreats och existentiell hälsa.

Aftonbladet och andra medier har granskat stiftelsen eftersom oavlönade volontärer – däribland näringslivstoppar och högt uppsatta tjänstemän – har hjälpt till att rusta upp gården, samtidigt som Birgitta Ed fakturerat stiftelsen 22 000 kronor i månaden.

Kritik har riktats mot kopplingar mellan nätverket kring stiftelsen och personer som haft eller fått höga poster, vilket lett till diskussioner om jäv och vänskapskorruption.

Granskningarna visar att kretsen kring stiftelsen och volontärerna har erbjudits exklusiv tillgång till Sagerska palatset.
Medieavslöjandena har lyft fram flera specifika kopplingar mellan nätverket kring Fållöknastiftelsen och statsministerparets officiella residens (Sagerska palatset), Fållöknastiftelsens egen marknadsföring har volontärer lockats med att de blir en del av ett ”bra nätverk”. Granskningar har visat att de personer som arbetat gratis med att rusta upp herrgården i Sörmland har bjudits in till exklusiva träffar och volontärsamlingar i statsministerns tjänstebostad (Sagerska palatset).

Kritiker och korruptionsexperter har reagerat starkt på att statens officiella representationslokaler och statsministerns ämbetsbostad används som en förmån eller motprestation för att locka gratis arbetskraft till en privatägd herrgård och stiftelse. Utöver volontärträffarna har det även uppmärksammats att Birgitta Ed har bjudit in till andra evenemang i Sagerska huset kopplade till sina privata engagemang, bland annat en middag och en alumniträff för en friskola där hon sitter i styrelsen (även om vissa arrangemang senare flyttades efter kritik).

Kritiker, däribland Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin, har kallat inköpen för "ett hån mot skattebetalarna". Jämförelser har gjorts med tidigare statsministrar; under motsvarande period spenderade Stefan Löfven runt 161 000 kronor och Magdalena Andersson cirka 48 000 kronor på förnyelse av residenset – att jämföra med Kristerssons nota på nästan en halv miljon kronor. Går man närmare in och tittar på diverse inköp blir det rätt häpnadsväckande för trots allt är det statsministerparet som initierat köpen och inte statens fastighetsverk, som Ulf Kristersson hänvisat till. Sammanblandningen av privata lyxinköp och hanteringen av Fållöknastiftelsen ledde under hösten 2026 till att Socialdemokraterna KU-anmälde statsministern för bristande gränsdragning mellan det privata och det offentliga.
 KU-anmälan som Socialdemokraterna lämnade in mot statsminister Ulf Kristersson i slutet av augusti 2026 ledde till en skarp politisk konflikt mitt under riksdagsvalrörelsen 2026 och utredningen hann inte avslutas före regeringsskiftet, där vi faktiskt inte har någon regering ännu. Jag undrar hur det då är tänkt att Ulf Kristersson skall gillas som statsminister?

Processen kring en eventuell avkragning av Birgitta Ed är inte klar, utan ärendet är under fortsatt beredning i Strängnäs stift.
Det har alltså inte fattats något beslut om avkragning (att förlora rätten att utöva prästämbetet), skriftlig erinran eller prövotid. Statusen för utredningen ser ut så här:Ärendet togs upp på domkapitlets dagordning under sammanträdena i både augusti och september 2026. Vid det senaste mötet i oktober fanns ärendet inte med på dagordningen, men stiftet har bekräftat att det beror på att utredningen fortfarande pågår och inte är avslutad.
Domkapitlet utreder Birgitta Ed utifrån totalt 29 anmälningar som kommit in efter mediernas granskning av Fållöknastiftelsen. Utredningen ska slå fast om hennes agerande och stiftelsens verksamhet krockar med de prästlöften hon har svurit.
Processen komplicerades och drog ut på tiden eftersom tre av domkapitlets ordinarie sju ledamöter – däribland biskopen Johan Dalman och domprosten – tvingades förklara sig jäviga och kliva åt sidan på grund av privata kopplingar till Birgitta Ed och hennes nätverk. De har ersatts av suppleanter för att granskningen ska vara helt opartisk.

Det har även framkommit att detta är tredje gången som Birgitta Ed är föremål för tillsyn hos domkapitlet. En anmälan från 2024 ledde till att biskopen höll ett allvarligt samtal med henne, medan en anmälan i maj 2026 lades ner utan åtgärd. Birgitta Ed prästvigdes den 22 januari 2023 av biskop Johan Dalman i Strängnäs domkyrka. Efter mer än 25 år som framgångsrik PR-konsult, företagare och politiskt sakkunnig valde hon att skola om sig. Fråga är väl bara om hon inte fortsatt med sitt gamla yrke men nu med den ständigt bärande prästkragen i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Diktarorfasonerna har inte heller lyst med sin frånvaro när det gäller Ulf Kristersson. Ellen Juntti petades från sin ordinarie plats i civilutskottet. Anledningen som angavs var att hon brutit mot riksdagsgruppens arbetsordning när hon öppet trotsade partilinjen i riksdagen. Moderaternas partiledning, med statsminister Ulf Kristersson i spetsen, drev våren 2024 på för att sänka åldersgränsen för juridiskt könsbyte från 18 till 16 år. Frågan väckte ett enormt internt motstånd inom partiet och ledde till krismöten. Trots hård press från partipiskan var Juntti den enda moderaten som valde att trycka på nej-knappen under omröstningen den 17 april 2024, med motiveringen att 16 år är alldeles för ungt. Efter att ha förlorat sin utskottsplats kommenterade Ellen Juntti beslutet offentligt med orden: "Jag ångrar mig inte!" 


Så till det allvarligaste som jag ser varför Ulf Kristersson inte kan väljas till Sveriges statsminister:
 Ulf Kristersson betonar att krigets utgång kommer att avgöra Europas säkerhet för en hel generation framåt.
 
På vilket sätt då undrar vän av ordning? 

Ulf Kristersson anser att målet är enkelt – Ukraina måste vinna, och han har drivit på för omfattande militärt, ekonomiskt och humanitärt bistånd från både svenskt och europeiskt håll. 

Sedan att Ulf Kristersson lämnar det egna svenska samhället i bakvattnet bekymrar inte honom det minsta. Men det gjorde det inte heller redan när han tillförskansade sig en lägenhet som var ämnad till hemlösa, svårt sjuka och utsatta kvinnor.

I klartext betyder det för varje människa med normala fattningsförmågor, att Ulf Kristersson prioriterar inte Sverige, svenska medborgare och Sveriges framtid. På fullt allvar vill han skuldsätta våra barn, barnbarn och de som hör framtiden till! 

Ulf Kristersson vill ha krig inte fred! 

Han har iklätt sig en kostym som är mer passande för en diktator och det närmsta omdömet som mina tankar snuddar vid är onekligen HYBRIS!

******

Ser man då till de båda herrarnas utbildning och yrkesbakgrund så slår Gunnar Strömmer Ulf Kristersson med hästlängder, inte att förglömma, vilket knappast är oväsentligt.