Uppdrag granskning 7 maj 2014 säger jag bara tack till, eftersom en stor del av det svenska folket blivit totalt enögt, det inkluderar även svenska partier/politiker/fackföreningar.

Personligen har jag varit på det klara rätt länge, att det här valet både till EU och även höstens val kommer att bli den skitigaste inom svensk historia.

Skitigt och väldigt hopplöst är det redan ute i Europa och världen i övrigt. Därför går mina tankar går till något, som egentligen står rätt långt ifrån mig själv, eftersom jag trots allt måste räknas som någon variant av ateist. I Bibeln talas om att det kommer att dödas urskiljningslöshet även inom den egna familjen/släkten..... Det kommer att vara svårt att skilja de onda ifrån de goda.

Jag tycker att vi varit där länge, utan att folk i allmänhet förstår/inser vad det rör sig om.

Svårt att skilja goda ifrån onda det fick jag själv problem med, när jag blev på det klara med att fackföreningar och politiker stöder folk från extremvänstern genom Expo, som ju trots allt har sina rötterna i AFA och fortfarande stöder dem.

http://www.svtplay.se/uppdrag-granskning

Längd: 57 min

Tillgänglig till: lör 12 juli

Sändes: igår 20.00

Rättigheter:

Kan ses i hela världen.

Kan ses i mobilen

Chatten efter programmet: http://www.svt.se/ug/chatta-om-vansterextremt-vald

I programmet Uppdrag granskning, tas även fram ett välbehövligt uppmärksammande, där professorer i både sociologi och stadskunskap i en debattartikel, visade ett osedvanligt dåligt omdöme. Där de t.o.m. blundar för det ohämmade våld som vänsterkrafter står för och de är inte de enda. När man börjar demonstrera för att fria Joel, en person som dömts till 6 års fängelse pga. sin kriminalitet, då är det illa ställt med förståndet.

Ett tag har jag gått omkring och funderat om jag möjligen skulle rösta på Fi i valet till hösten, mycket beroende på Gudrun Schymans medverkan. Men efter att ha hört Gudrun Schyman första maj-tala om hur Fi skulle sopa SD ur riksdagen, inser jag att det inte heller är något valbart alternativ för min del. Jag vill inte rösta på någon som ägnar sig åt röstfiske på oseriösa grunder. Dessutom är det så att ruckar vi det minsta lilla på yttrandefriheten och demokratin är vi väldigt illa ute. Då är vi vidöppna för det som Hitler och hans gäng kunde genomdriva i skymundan.

Folk har hetsas till ett sådant otroligt dåligt omdöme, att jag saknar ord. Bara det att SF bio i Göteborg stoppade SD:s bioreklam därför, att samma antimänniskor fanns i biolokalen och även hotade biopersonalen, talar om vilken tidsanda vi lever i. Genom hot, förtryck och egenvåld går det tydligen att genomdriva sina egna viljor oavsett vilka inslag de än må ha och stödja. Hade SF bio handlat rätt hade man gjort en regelrätt polisanmälan mot de som hade hotat personalen vid biografen. Antingen har alla partier reklamrätt eller så har ingen det. Mycket enkel ekvation.

Det här uttalade SD hatet har utvecklats till viskaleken där man frångår kända fakta och hellre vill leva kvar i en rosenskimrande värld, som inte existerat på mycket länge. Jag hade föredragit att SD öppet hade fått redovisa sina argument och siffror och att de andra partierna sakligt hade framfört sina motargument och visat upp reda siffror och material. Nu är det varken hackat eller malet pga. den massiva mobbingen, som pågått alltför länge av fullvuxna människor, som till råga på allt sitter i riksdag och regering. Den arbetsplats som anammar mobbing på sin agenda hämtar inte hem några pluspoäng hos mig. Den saken är fullständigt klart.

Vi har massor av människor, som kommer in i skolans system i Sverige, som anländer som analfabeter eller med väldigt undermålig skolutbildning och hela skolsystemet håller med sakta mak att sjunka som en sten i botten. Men trots detta faktum är det enda man ständigt får skrivet på näsan, när man undrar över siffror, konkreta pengar och faktauppgifter, är hur många läkare det är som kommer till Sverige och utan den utländska arbetskraften så skulle Sverige haverera!

Med tanke på läkarbristen, vårdbristen, bristen i skolorna, de stora bristerna i samhället som ökat lavinartat, efterlyser jag konkreta siffror och grundläggande fakta. Siffror eller faktauppgifter som inget parti är på det klara med och det finns en mycket enkel anledning till varför det är så: det finns inga siffror eller föreliggande fakta. Det är tydligen mycket enklare att skicka ut rökridåer, lägga dimridåer och ägna sig åt vuxenmobbing, än att bete sig som en ansvarstagande människa.
Självaste chefen för Migrationsverket stod för någon dag sedan i SVT nyheterna och var bekymrad över de många tusentalsmänniskor, som det inte finns plats för ute i landets kommuner och som Sverige har tagit in i landet. Det undermåliga migrationssystemet har mao totalkollapsat. Ändå fortsätter alla övriga partier i riksdag och regering, att med en dåres envishet undvika alla frågeställningar och vad för åtgärder som skall vidtas/är av nöden.

Sverige har med andra ord tagit in fler människor i landet än vi kan bereda plats för. Dagligen når mig uppgifter om hur små barn, ensamkommande flyktingbarn far illa av det svenska myndigheter gör dem. Det tycker jag är allvarligt, dessutom har vi en annan diger problem vi håller på att förslava vår egen inhemska arbetskraft. HUR i hela helsefyr kan jag då stödja något parti, som inte ens vill prestera konkreta siffror och vad de tänkt göra åt problematiken/situationen.

Är lösningen verkligen att negligera de digra problemen genom att släppa loss andra mörka krafter i vårt samhälle, de som Uppdrag granskning hade modet att ta fram ur de mörka vrårna.

I gårkväll fanns ännu ett till alldeles utmärkt program i SVT "De obekväma" 
http://urplay.se/Produkter/180679-De-obekvama-Ivar-Arpi
som denna gång handlade om den frilansande borgerlig skribent och författare, Ivar Arpi. Han brinner för yttrandefriheten och tycker precis som jag, att vi måste våga debattera svåra frågor i Sverige. När det gäller politik och ideologier borde yttrandefriheten inte ha några gränser. När han stod i Uppsala Domkyrka under programmet och talade med ännu en förvirrad själ om hur judarna hade framställts i kyrkan, satte han fingret på något mycket viktigt, som varje människa i det här landet borde reflektera över.

Lämnar vi över till godtycke blir det snart mycket farligt och

då är det inte långt till, att det totala mörkret råder över det här landet också.

Årsmötena och tillställningarna står som spön i backen och jag undrar var min tid tar vägen.

Finns det rent av i själva verket en tidstjuv, som gäckar i skuggorna, eller är det rent av som man säger, att livet bara är en illusion.

Ibland får jag för mig, att jag måste haft mer tid på dygnets 24 timmar förr om åren, när mina barn var små. Åtminstone är jag inte människa, att kunna räkna ut hur jag kunde fylla dagarna med så oändligt mycket. Varje dag!

Nu för tiden tycker jag inte, att jag hinner med något överhuvudtaget. Måndag söndag, måndag söndag... men var tog dagarna och tiden däremellan vägen?

Det har varit fullproppad vecka, med trist utfall hos ögonläkaren. Så här på solig söndag är det inte bara kroppen, som protesterar rejält. Mentalt känner jag att tankarna går lika snabbt som seg tjära. Den där tanken, att gå ut i trädgården och fortsätta att ansa gamla syrenklasar, som inte blivit gjort när den borde ha blivit det, den förbli inte något annat än en tanke. 

Idag är stund för vila, reflektioner och omvärderingar av tillvaron än en gång. Helt enkelt smälta det upplevda. Mitt förnuft säger mig, att betrakta ett grässtrå som vajar i vinden, det är nog det mest livfulla jag skall ägna mig åt idag. Det kan räcka med att ha plockat ur och i diskmaskinen, röjt köket lite och fixat lunch till mig och dottern och väl skall upprepa det vid middagstid.

I veckan fick jag ett vänskapsuppdrag av det mer spännande och hedersamma sorten. Läsa ett manus som under många år mödosamt vuxit fram ur gamla dagböcker. Nu ligger där ett första utkast i ett USB-minne med ett lila snöre i ena ändan och väntar på att få bli läst. En viss otålighet har funnits över att jag inte kunnat bara sätta mig ner och läsa på stört. Jag har väntat länge på detta, som jag verkligen känner starkt för och manat på: Klart du skall skriva, ett sådant stoff får bara inte gå till spillo! Inte bara samtiden, utan även eftervärlden behöver detta.

Jag och Herr H var på Redbergsteatern i torsdagskväll, det var en kombination av snack av Kristian Wedel, som ingår i min alltid i Göteborgsposten lästa Världens gång och Vier Brillens 20-årsjubileums konsert. Livet behöver verkligen roliga ordkulinariska tillstånd i massor.

Igår lördag började dagen tidigt och inte helt enligt planerna. Jag skulle baka "Druttens kaka" i långpanna till Sameföreningens årsmöte, innan vi skulle åka iväg till ProLiv i Väst kvartals och årsmöte. Men jag kunde inte hitta igen min egenhändigt skrivna receptsamling. Det är en bok i folieformat, så den går liksom inte att missa så där i första taget. Jag och Herr H vände i stort sett upp och ner på hela kokboksskåpet, utan att finna det minsta lilla spår av den.

Sålunda blev det en nödvariant så där i all hast, ur en receptbok jag fått i folkskolan. Det blev rulltårta med smörkräm, det enda som tiden medgav. Jag kan väl lugnt påstå, att minnet av rulltårta med smörkräm nog inte riktigt motsvarar mina kräsna smaklökar av idag. Herr H hade på fredagen gjort rasistbollar med ett av barnbarnen och när han ändå hade ångan uppe, gjorde han en stor ny laddning på kvällen till sameföreningens årsmöte. 

Men egentligen är rasistbollar inget som står i registret i min Bonnierkokbok. Där står det negerbollar rätt och slätt och det har inget med rasism att göra. Lika lite som jag tror, att någon i sameföreningen skulle riva ner himmel och helvete för att det heter Lappskojs.

Lördagens föreläsning på ProLiv i Väst, var en riktig höjdare. Professor Ralph Peeker från Sahlgrenska sjukhuset, avdelningen för urologi var den som lyckades med det konststycket. Föreläsningen som gick under benämningen "Prostatacancer nu och om tio år" var faktiskt det bästa och mest informativa jag hittills avlyssnat under alla dessa år, där även denna cancerformen invaderat och hemsökt. 

Ett tungt ämne som Ralph Peeker lyckades förvandla till något mycket intressant och tänkvärt sett ur ett tidsperspektiv. Hans föreläsning präglades av fakta på ett bra sätt, rikt uppblandat med humor. Och JO, Ralph Peeker  hade helt rätt, det finns nog ingen som lyssnat till hans föreläsning som glömmer ordet testostron.

För hur det nu än är, är livet roligt rätt betraktat, även om cancer verkligen inte är något roligt alls. Det finns överhuvudtaget inget positivt med cancer. Man kan verkligen hålla sig för skratt.

Tyvärr så hann vi bara vara med under föreläsningen, eftersom vi var tvungna att hinna hem emellan för att skynda iväg till nästa årsmöte: Göteborgs sameförenings årsmöte. Det årsmötet började med sedvanligt renkok och efteråt följde själva årsmötet. Anki bördig från Tjautjas stod som vanligt för koket, medan andra bidrog med vad det vi kunde för att göra det trivsamt.



Sedan var det ilfart hem, eftersom dottern skulle vidare på födelsedagskalas. Själv kraschlandade jag i soffhörnet, medan Herr H fortsatte jobbet med golfklubbens listor.



PS. Jag håller på att ta reda på om Ralph Peekers föreläsning, som ProLiv i Västs Åke Lindgren spelade in, kan finnas tillgänglig. 

Den föreläsningen av Ralph Peekers borde ingen gå miste om, den lade sig som plåster på mitt sargade hjärta, så här i dagarna, när det åter börjar närma sig för nya prover igen. Tanken finns där åter, skall det bli ytterligare ett halvår av själsfrid, eller har cancern dykt upp igen. DS.

Försäkringskassans generaldirektör Dan Eliasson, som "kräks över" Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons berättelse i TV-programmet "Nyfiken på".

Jag å min sida kräks vid blotta tanken på, att vi har dylika generaldirektörer som Dan Eliasson, som helt solklart bryter mot regeringsformens krav på myndigheters opartiskhet.

Det är verkligen inte ok, att någon generaldirektör lägger in dylika twitterinlägg på Försäkringskassans hemsida. Är inte det här skäl för uppsägning då vet jag inte vad, som skulle kunna vara det. Så dåligt omdöme får man bara inte ha om man har en sådan befattning.

Dessutom vittnar det om en intelligens, som inte är alltför smickrande, med tanke på vad Poul Perris intervjun med Jimmie Åkesson upptog och som Dan Eliasson reagerat över.

När Poul Perris tog upp SD-ledarens uppväxt, berättade Jimmie Åkesson en sak som påverkat honom starkt:

– När jag var 14 år fick jag en bror som föddes för tidigt och blev väldigt handikappad. Det får en att fundera mycket över väldigt massa saker kopplade till livet i största allmänhet, men också kopplade till handikappfrågor. Min mamma var borta på sjukhus väldigt mycket med honom. Jag vet att hon har väldigt dåligt samvete för det. Men jag har klarat mig bra, sa SD-ledaren. Han berättade också att det påverkar ens liv, när det kom in andra främmande personer i hemmet, som hjälp till brodern. 

Hemmet var inte längre privat och hur man inte kan förstå en sådan enkel sak är ju rent horribelt.

För mig kändes det här samtalet mellan Paul Perris och Jimmie Åkesson väldigt avskalat och öppenhjärtigt.

http://www.svtplay.se/nyfiken-pa-partiledaren

Det var i princip party party som gjorde, att Jimmie Åkesson hade dragits med i Moderaternas ungdomsparti. Senare insåg han, att han alls inte delade deras värderingar och lämnade partiet. 

Känns det som en märklig upplevelse. Nej inte för mig. Jag har varit ung själv och följaktligen känt en herrans massa ungdomar och vet hur det kan vara med att följa strömmen, som de flesta gjorde, när de t.ex. skulle ta konfirmationen också ett ungdomligt ställningstagande. Den tidpunkten i mitt liv gjorde, att jag själv hade tvingats in i vuxenvärlden på ett omilt sätt. För mig var det inget alternativ, att läsa till konfirmationen för att få presenter, utan snarare höjden av hyckleri. Det är också därför jag inte har tagit någon konfirmation, att jag dessutom hade förklarat krig mot det som är större än jag själv (Gud?), som lät min mamma lida så och dessutom skulle ta henne ifrån mig, gjorde inte saken till det bättre.

Jag känner också igen Jimmie Åkessons berättelse om skolan. Dvs. lärarens politiska åsikter, som sken igenom och genomdrevs. Det hade fått honom att ifrågasätta en dylik autoritär. Inte där heller spretar hans berättelse, eller har jag några som helst problem med, att förstå vad det är han berättar.

När jag gick på Läroverket i Malmberget var det inte ens fråga om vad läraren ansåg, att man skulle rösta. Gjorde man inte det var man helt enkelt dum i huvudet. Det talades inte rakt ut, men andemeningen gick det inte att ta miste på. Jag tror att det tillsammans med, att jag vuxit upp i ett politiskt hem och omgivning, som fått mig att säga nej tack till allt vad politik och auktoriteter heter.

Jag är ingen person, som kan begå rov på mina egna åsikter för att passa in på ett partis åsikter. Alla de som försökt, att värva mig och det är rätt många, har fått frågan av mig: OM jag tycker något annorlunda än partiet i en fråga, kan jag göra det, eller måste jag följa partiets åsikt? När jag fått svaret att naturligtvis måste jag följa partiets åsikter, så har ytterligare diskussioner varit helt överflödiga.

Den s.k. invandringspolitiken, som SD står för, där deklarerade Jimmie Åkesson rätt klart sitt eget ställningstagande vad den berodde på och hur han såg på saken. Han ansåg inte att det var ok, när våra egna lagar skulle ifrågasättas p.g.a. invandringen.

Jag är den första att skriva under på, att jag inte vill ha vare sig barnaga, acceptans för psykisk fysisk misshandel i nära relationer, tvångsäktenskap, könsstympning dvs. alla former av religiös omskärelse etc. Jag tror fullt och fast på människors lika värde och dit har tyvärr inte mänskligheten kommit ännu.

Han berättade också om sina egna barndomsupplevelser från den hyreskasern där han växt upp i Sölvesborg, när det hade funnits våldsbenägna invandrarbarn med ett annat synsätt på våld än han själv hade. Han hade då upplevt situationen skrämmande och dragit sig tillbaka. En fullt normal reaktion kan jag tycka, därför att vi är trots allt summan av det vi lärt oss, att man skall agera, eller icke agera.

Jimmie Åkesson fick frågan av Poul Perri hur han tänkte, när han i mitten av 90-talet gick med i Sverigedemokraterna, som då var ett parti med öppna, starkt rasistiska yttringar och åsikter. 

– Det såg jag överhuvudtaget inte. Det fanns inga Sverigedemokrater där jag växte upp. Jag visste väldigt lite om det här partiet. Jag hade sett en Sverigedemokrat på TV i samband med valet 1994 och han verkade inte vara så tokig, svarade Jimmie Åkesson.

Poul Perris frågade Jimmie Åkesson om han inte såg hur Sverigedemokraterna agerade, men Jimmie Åkesson, svarade att han inte sett någon rasism och tillägger:

– Om man var väldigt samhällsintresserad och kanske lite äldre, så är det inte säkert, att jag hade värderat det här partiet på samma sätt, som jag gör i dag, eller som jag gjorde då. Men jag kan helt ärligt säga, att jag visste väldigt lite om det här partiet, säger han.

Jag känner mig inte det minsta obekväm med den förklaringen. Dessutom tror jag att den är helt sanningsenlig, därför att jag kan inte placera ut Sölvesborg som något nazitillhåll på 90talet, däremot hade jag det inpå knuten här i Göteborg med dess omnejd.

Efterspelen till "Nyfiken på" känns inte ok, när två åldriga polismän från Sölvesborg i TV-nyheterna påstod, att Jimmie Åkessons upplevelser är falska om kulturkrockar på gården där han växt upp. Jag förstår inte människor som ur ett vuxet perspektiv, skall försöka skriva om historien och ta det ur sitt tidsperspektiv. Det kan man aldrig göra. Ifrågasätta andras upplevelser ur ett barn och tonårsperspektiv känns mer än lovligt galet. En människa formas efter hand av sina egna upplevelser och egna insikter.

Eftersnacket dvs. den här s.k. analysen, som följde efter programmet blev än mer anmärkningsvärt, när förstå-sig-påarna, Ludvig Beckman och Katarina Barrling skulle analysera den unge Jimmie Åkessons egen berättelse. Det får mig att tro, att en del människor är döv och säger mer om dem själva än intervjuoffret. De gör sin egen tolkning utifrån sina egna referensramar. Belägga ett vuxenperspektiv på ett barn och ungdomsupplevelse, det är så lovligt galet, att man undrar vari den opartiskheten skulle ligga, att dra fram dylika expertpersoner i TV rutan.

Det är nämligen så, att jag också sett Poul Perris samtal med stadsministern Fredrik Reinfeldt i "Nyfiken på" och då noterat hur de s.k. experterna tolkat hans berättelse. Det var helt enkelt väldigt stor skillnad på eftersnacket av dessa experter när det gäller Fredrik Reinfeldt och Jimmie Åkesson.

I Jimmie Åkessons fall så valde experterna, att dra historien tillbaka till 1700, eller 1800 talet. Helt obegriplig hantering och tolkning sålunda. För mig framstod det som helt solklart, att Jimmie Åkesson menade det svenska folkhemmet, dvs. då arbetsrätt och möjligheterna gavs för alla, att vara en del av samhället. Det var i vart fall den beskrivningen han lämnade! Dvs. den del av samhällsbyggandet, som jag själv känner igen från mig egen uppväxt, både som barn och ung vuxen.

När Poul Perri frågade Fredrik Reinfeldt om han kände till uttrycket all dressed up and nowhere to go. Det vill säga Poul Perri ville sätta fingret på problematiken i dagens samhälle av utanförskap, så valde Fredrik Reinfeldt att göra sig oförstående, likaså gjorde efterföljande eftersnackare.

Fredrik Reinfeldt gav en tydlig bild av Moderaterna. Konservativa, den där friheten den gäller helt tydligt bara för dem, som är all dressed up. Den andra biten and nowhere to go bryr man sig inte så mycket om och det gjorde inte heller försäkringskassans generaldirektör, Dan Eliasson, men så har han själv också medverkat till att sparka på svårt sjuka och inte ens dragit sig för, att svårt cancersjuk skall ange hur länge personen ifråga tänkt sig att leva, för att försäkringskassan skall kunna fatta rätt beslut!

Jag skulle verkligen vilja veta vad VARJE parti tänkt med invandringen och bistånden KONKRET. Jag sväljer inte längre den här skenheligheten, eftersom jag lever mitt i den problematiken. Jag ser hur den totalhavererade migrationspolitiken slår på både invandrare och den redan befintliga befolkningen. Det finns ingen framtid för någondera parten.

Den del av "Nyfiken på" som gällde Jimmie Åkesson allra innersta sköra, gjorde mig illa berörd. Jimmie Åkesson berättade hur ensamt det känns, att vara partiledare för Sverigedemokraterna.

- Jag har varit ganska ensam i det här. Det finns väldigt få, för att inte säga ingen, med precis de erfarenheterna som jag har gjort nu. Att vara partiledare är ganska ensamt, berättade han.

SD:s framgångar i valet och opinionen är en unik erfarenhet, menade han och sa sig tro, att både han och partiledningen egentligen skulle behöva terapi för att analysera allt som hänt de senaste åren. 

Det är jag den första att skriva under på. Därför när man summerar all vuxenmobbing som ägt rum, blir det mastigt mycket. Vara utfrusen ur alla läger, inkl. att partiledare  och politiska företrädare i Sveriges Riksdag uttryckt åsikter om att inte ens kunna stå bredvid SD-partiledare, där anser jag att den nedre gränsen för hur man får uppföra sig och uttrycka sig är nådd i det offentliga rummet.

– Att vara ett helt nytt, utskällt, oerfaret politiskt parti, komma in i riksdagen och på en mandatperiod, se ut att vara det tredje största partiet. Det är en erfarenhet som ingen annan människa i hela världen har. Det finns ingen annan som har upplevt det här. Man skulle förmodligen behöva terapi för att analysera vad det är som jag, och vi i den innersta partikärnan, har varit med om, sa Jimmie Åkesson än en gång.

Han beskriver själv hur han haft svårt att hantera den här resan.

– Jag har kanske inte varit så bra på det, att hantera det. Jag har gått in i den här rollen som den starke, som klarar det här utan några problem. Men det är klart att förr eller senare så kanske man bryts ned som människa. Jag märker det själv, att i stället för att blir mer och mer öppen och bekväm i den här rollen, så är det snarare så att man blir lite mer inåtvänd och upplever att man inte litar på sin omgivning, säger Åkesson.

Hur ensam han egentligen känner sig och inser faran i att vara utsatt för så mycket destruktiva händelser, det är han starkt medveten om. Han uttrycker det med att:

- Den som är min vän idag kan vara min allra värsta fiende imorgon. 

Han har mao gjort egna erfarenheter, som är smärtsamma ur det egna partipolitiska jobbet. Det är nog få partier som haft så många uteslutningar som just SD haft. Jag tolkar det så, att det är anledningen till, att paritet är så toppstyrt därför att det finns alltför många element, som man inte vill ha med i partiet.

Jag vet idag fortfarande inte om Sverigedemokraterna är fågel eller fisk. Det hela hänger väl antagligen på vilka samarbetsparter de kommer att välja ute i Europa. 

Vi har även här hemma i Sverige två ytterlighetsfalanger, som jag känner mig starkt oroad över och befarar väl egentligen det värsta med tanke på att det är valår i år. Jag känner på mig, att det här kommer att bli en av de mer smutsiga valår, som Sverige upplevt. Den yttersta vänstern och de här renodlade nazistfalangerna upplevde jag vid flytten till Göteborg på 90-talet och den stämningen vill jag verkligen inte uppleva igen. De stod på var sida om kanalen, nere vid Fekskekôrkan, de svartklädda med sparka-kängor och ropen med Hitlerhälsning: Döda döda döda döda....

Motsatta sidan gick inte heller av för hackor, de var allt annat än fredligt sinnade. Jag tog min lilla dotter i handen och fortsatte snabbt hemåt längs Kungsgatan.

Den sista veckans händelser av diverse inslag har gjort något med mig själv. Jag har analyserat hur mycket oönskat våld jag egentligen upplevt. Till en början blev jag rätt skräckslagen av hur mycket det egentligen var och att det egentligen varit som ett pärlband i mitt liv, gjorde mig ännu mer förvånad. Är det så att vi människor stänger av, när det blir för obekvämt.

Jag som trott att min yngste son var ensam om den saken, när han var liten, att starkt ogilla osköna omgivningar och stökiga miljöer. För mig var det därför inte svårt att förstå vad det var Jimmie Åkessons talade om. Jag inser nu hur mycket själv jag stängt av och dragit mig inom mitt eget skal. Men det är också anledningen till att jag framöver skall skriva om våld, som mitt liv kantats av, trots mitt eget ställningstagande om att våld föder endast nytt våld.

Överallt i världen är det nya oroshärdar där våldet är förhärskande. För mig känns det som om det finns många, som gömmer sig i fredliga demonstrationer och som har helt andra avsikter än just fredliga.

Hur fredligt är det t.ex. att USA hotar Ryssland med våldsåtgärder och hur är det här hemma i Sverige, när förespråkarna för att gå med i NATO fått ny vind i de unkna seglen. När vi slutat upp med att inse, att vi blivit ett folk, som är allt annat än värnande om de redan utsatta. Därför att det sitter alltid någon högst upp i hierarkin och drar i trådarna.
 

PS. Jag beklagar de taffliga textmassorna, där det inte tycks spela någon som helst roll, hur jag än tar bort formateringen, så är det ändå knas. Håll ut den här kontrollen som pågår av min blogg over there, kanske kan göra något gott också. Det gäller väl att ha ett positivt sinne. ;) DS.

Sveriges förljugna migrationspolitik förtydligas, när media visar moral: Laziz Sharifov kom till Sverige med sin familj när han var 12 år. I dag är han 18 och går sista året i Fredrika Bremergymnasiet i Haninge.

Hugo Simberg: Sårad ängel, 1903. Konstmuseet Ateneum i Helsingfors, saml. Ahlström. Bild: Statens konstmuseum / Centralarkivet för bildkonst / Hannu Aaltonen

... nu, efter sex (6) år i Sverige skall han och hela familjen utvisas till Kazakstan! Det är bara det att resten av familjen gick under jord, när de kallades till polisstationen, endast 18 årige Laziz infann sig.

Laziz sitter nu i förvar sedan han bollats fram och tillbaka av polis på Migrationsverkets/Regeringens uppdrag. 

Den 18 årige Laziz skall sålunda utvisas till Kazakstan, som är en sekulär stat där 47 % är formellt muslimer. Landets ledare Nursultan Nazarbajev kan klassas som diktator. Han har bland annat låtit flytta huvudstaden till nybyggda Astana där enorma palats byggts åt honom och hans ministrar. Laziz däremot tillhör minoritetsfolkgruppen uzbeker och utgör 2,5 procent av befolkningen. Kazakstan är en sekulär stat där 47 procent är formellt muslimer. 

Detta är det land som han nu ensam skall utvisas till, ett land som han inte vistats i sedan har var ett tämligen litet barn, ett land som hans familj flytt från.


Utanför förvaret har klasskamrater, boxare, lärare med flera samlats de senaste dagarna för att demonstrera mot utvisningen. På Facebook har över 5 300 personer gått med i gruppen "Låt Laziz stanna i Sverige!" Sidan uppdateras ständigt om var 18-åringen befinner sig och hur han mår.

http://www.metro.se/nyheter/boxningsstjarnan-laziz-18-vill-komma-ut-harifran/EVHmkf!DblgOkUEiagiI/

Eftersom nu hela regeringen med den hycklande statsministern Fredrik Reinfeldt i spetsen, uppbackad av resten av den partipolitiska gräddan: FP, C, S, MP, och V, anser sig föra en bra och human invandringspolitik, hade det onekligen varit intressant att höra vad Sverigedemokraterna (SD) tycker om Sveriges sätt att hantera sådana killar som Laziz och inte minst alla ensamkommande flyktingbarn, som kastas tillbaka till länder som de lämnat redan som väldigt små barn. Vi har i Sverige haft lite för många fall för att detta skall kunna vara ursäktligt. Det rimmar dessutom illa i nästa hycklande invänding för massinvandring som uttalas av vår statsminister: Sverige behöver invandringen.

Jaha, varför då, undrar jag, när man inte ens satsar på att ta hand om barn och ungdom, som länge vistats i landet. Barn och ungdom som dessutom befinner sig mitt i en utbildningsfas. Är det så vi förvaltar framtiden för de som skall komma efter oss.

Vad är det som möter dem när de återvänder till en värld som är fullständigt främmande för dem.

I torsdags såg jag en Norsk dokumentär från 2012, originaltitel: "De andre" i svensk översättning "Dom Andra"  där filmaren Margreth Olin följt några ungdomar, som fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd. Eftersom de enligt norsk lag inte kan avvisas förrän de fyllt 18 år, lever de i ett slags limbo i väntan på ofrivillig exil. Margareth Olin har granskat ett system som är så fixerat vid härkomst, att de mänskliga rättigheterna kommer i skymundan. 

Det här är Margreth Olins egna tänkvärda ord: http://www.svtplay.se/klipp/1566851/klipp-dom-andra

Hade dokumentärfilmen istället gjorts i Sverige och vilka rättsordningar som gäller här, hade dokumentären blivit ännu dystrare.

Orkar du ta till dig detta mänskliga elände, som vi bistår varje gång vi går till valurnan, så se hela den norska dokumentären, som inleder med filmarens dröm om massakern på Utøya blandad med den dokumentär som hon håller på med:  http://www.svt.se/dox/se-program/del-1-1333?autostart=true  
Dokumentären finns på på SVT play t.o.m. november ut. Se den och bilda dig själv en egen uppfattning om det är en sådan värld vi vill bistå och leva i.

Sorg och glädje borde fördelas rättvis, ja så lyder orden från en människa, som ännu bara är ett barn, men vars hopp är ute och inget förväntas längre av den mänskliga omvärlden.

Hammarkullefestivalen med riktigt färgsprakande karnevalståg med över tusen dansare.

Den går av stapeln i år precis som varje år sedan 1974 i Göteborgsstadsdelen Hammarkullen. Ändå måste jag med skammens rodnad på mina kinder erkänna, att jag även i år kommer att missa det hela.

Synd därför att jag har sett en del av dansgrupperna i lite andra sammanhang och det är verkligen så festligt, som man ser att det är i karnevalen i Rio, bara i en light-light-light-nivå. Men ändå färgsprakande flärd och dansande vickande bara magar och rumpor, samba-toner etc. En väldigt medryckande stämning. 

Vi får hoppas att vädergudarna är med dem i år. Alltför hett och gassande sol, inte bra för dansarna. Regn, alls inte bra. Lagom är bäst.

I år hade jag verkligen föresatt mig, att ta mig dit under själva karnevalståget. (Festligheterna pågår i dagarna tre.) Men ibland vill det sig verkligen inte. Det blev en överraskningsresa istället, som jag fick i födelsedagspresent av Herr H och dottern. Något som jag verkligen sett fram emot. Vuxna barn med på resor är inte någon självklarhet. 

Tjuvar som nu läser det här och vädrar morgonluft, skall inte ta ut någon seger i förväg. Borgen är befäst ändå!

Jag log lite när jag läste vad som stod på biljetterna: två vuxna och en pensionär. De vuxna är jag och dottern. Pensionären... tja, det törs jag inte ens skriva ut vem det är. Det klassas som missfirmelse av sambo, påstår Herr H.

Halva hjärtat befinner sig i Berlin, där mitt Berlinbarn skall ingå det äkta ståndet, med sitt hjärtans kär i helgen. Hon har varit precis så lyckligt snurrig, som man skall vara inför ett bröllop, som skall äga rum i dagarna två, med vidhängande bröllopsresa efter festligheterna. Ett resmål som hon ända sedan hon var liten längtade till.

En av de flera vita färgsättningarna bland tulpanerna, som bloggar/blommar i vår trädgård just nu. Inkl. "besökare", förstås.

Göteborgs-Posten fyllde 200 år i lördags och utkom med en riktigt häftig bilaga över vad som är "Göteborgskt".

Jag fyllde också på ett ungefär lika mycket. Åtminstone är det så det har känts i kroppen idag, så här dagen efter.

Det är himla roligt att fylla år, när det är så där lite lagom pretentiöst och det är fokus på roligt istället för pompöst. Min gudomliga dottern, som de goda gudarna har begåvat mig med, skötte ruljansen med mat och allt. De andra barnen, barnbarnen spädde på det där lilla extra, som får mig att känna mig lyckligt lottad här i livet.


Jag njöt kungligt hela födelsedagen, från arla morgon till mycket sen kväll. Det är väl det är som man kan klassa som en lyckad födelsedag. Fastän den svenska speedway eliten, med GP Speedway World Champion, som gick av stapeln på kvällen på Ullevi, inte ens kom i närheten av final.

Smolk i bägaren var också att arrangörerna inte hade lyckats prångla ut några startlistor. Nu när de äntligen hade lyckats att få till en bana, som man inte behövde skämmas ögonen ur sig. Se till den där storbildsskärmen på ena kortsidan, som speakern hela tiden hänvisade till istället för att summera och göra jobbet. Det var verkligen under all kritik, eftersom man skulle ha haft falkögon för att kunna läsa den texten. 

Speakern var också bedrövlig. Ungefär så man satt där och funderade om det var Kalle fyra år med skorna på fel fot, som inte gillar att någon annan kommer och leker i hans sandlåda. Så osportslig får man bara inte vara om man är speaker. Visserligen är det väl underförstått så, att man håller på de svenska åkarna. Men att inte visa de andra nationaliteternas duktiga åkare uppskattning, dit är steget långt för den som är Speedwayintresserad. 

Jag vill nog påstå, att de som ger sig ut i halv snålblåst en kväll då värmen inte är det mest framträdande, är det.

Sedan de här jädrans gasturorna, vilket otyg det är. Framför oss satt en pappa med en son på ca 8 år. Hur är man planterad uppe i huvudet, när man köper en gastuta till ett barn och dessutom förväntar sig, att de som sitter i de omgivande platserna skall tycka att det är ok.

Dessbättre var gastutorna definitivt inte lika frekventa på speedway, som det är i andra sammanhang på Ullevi. Jag kan inte begripa att man inte förbjuder dem, eller att man kan erbjuda gastutefria sektioner. Jag tycker att man själv borde kunna välja om man vill riskera hörseln för detta meningslösa otyg. -  Så det var med en suck av lättnad, som jag noterade att pappan, pojken och i allra högsta grad gastutan dröp iväg halvvägs in i tävlingen. Det tyckte nog också han som haft gastutan rakt in i örat flera gånger, eftersom ett litet barn absolut inte kan hålla upp en gastuta tillräckligt högt upp i luften.

Det var den vilde lille ryssen Emil Sayfutdinov som tog hem segern, tvåa kom inte helt oväntat Chris Holder, Australien och på tredje plats kom en strong Nicki Pedersen, Danmark. Nicki som i ett kvalheat gjort en gruvlig vurpa tillsammans med Tai Woffinden. Det är verkligen skillnad på dessa fotbollsspelare, som ligger och filmar och väntar på avblåsning. Medan man med speedwayförarna misstänker att de slagit sig halvt ihjäl. Men efter att de har återfått luften igen, spottat lite grus, gränslar de åter speedwaycykeln igen och öser på, som inget dessförinnan inträffat. Där kan man verkligen snacka om adrenalinstinna  och målmedvetna prestationer, inget fröken-filmande, inför domaren.

Ledaren av hela GP-serien, Tomasz Gollob, hade i vanligt ingen ordning på den mentala tävlingsskallen. Går det inte hans väg, är han verkligen ingen rolig upplevelse. Det är därför man blir så enormt glad och tacksam över sådana killar som Greg Hancock. Man blir faktiskt riktigt ledsen när det inte  riktigt vill sig.

Några som tidigare funnits med i GP Speedway, men varit borta ett tag från dessa tävlingar, för att nu ha återkommit glädjande nog och visat att de fortfarande hör hemma i GP Speedwayen, är sådana åkare som Matej Zagar och Niels-Kristian Iversen. Jag hade nog tippat att de skulle gått till finalen igår. 

Det gjorde Jaroslaw Hampel, som ligger trea i GP tabellen, men han har svårt att få till det, så fort han hamnar i final. Kanske borde det polska laget satsa på lite mental träning.

Kvällen avslutades med en makalöst fyrverkeri efter prisutdelningen. Då kunde jag inte låta bli att säga till Herr H:

- Men hur kunde de veta att jag fyllde år idag?

- Ja, kan du förstå det, svarade han... 

Väl utanför Ullevi så kunde jag inte låta bli att retas lite till och jag frågade Herr H:

- Har du någonsin upplevt en egen födelsedag med ett sådant storslaget fyrverkeri, som det nu har varit på min födelsedag?

Nej, det hade han verkligen inte. För att man skall kunna få uppleva något dylikt, som vanlig dödlig, gäller det nog att man har födelsedag på nyårsafton. 

Men det var en festlig avslutning på en bra födelsedag.

"Fika på sängen" finns det någon bättre start på dagen?

Den automatiska biltvätten, det är som en heldag på Tivoli.

I alla fall om man har Herr H och 4-åringen sittande i baksätet på bilen och jag själv sitter kvar bakom ratten, samtidigt som biltvätten drar igång över bilen.

4-åringen skriker av förtjusning, när Herr H låtsas vara livrädd för borstarna som stryker sig över bilen med ett öronbedövande dån. Herr H kryper ihop i baksätet med händerna över huvudet och skriker på Hjälp!

4-åringen skrattar så han kiknar och jag känner, att jag själv får en ordentlig muskelmotion i hela kroppen. Det är helt omöjligt att inte smittas av skrattsalvorna och Herr H: s teaterföreställning inför 4-åringen.

Så fortgår det hela tvättprogrammet och som vanligt, när 4-åringen är med, väljer vi det stora tvättprogrammet. Det behövdes verkligen idag. 

I onsdags när jag var och besiktade bilen för första gången, skämdes jag över hur smutsig bilen var. Det var först då jag insåg hur smutsig den var. Tjejen på Bilbesiktningen hon såg ut som om hon hade krupit igenom en lerpöl efter att ha besiktigat den. Jag bad så mycket om ursäkt för min smutsiga bil. Det borde jag verkligen ha tänkt på innan jag åkte dit.

Automatbiltvätt. Ja, det är inte för inte, det gick att göra en rolig filmsekvens av just biltvätt med automatborstar i filmen "Vi hade i alla fall tur med vädret". En svensk klassiker.

Fast skall sanning fram, höll jag nog själv på att dö i plötslig hjärtdöd första gången jag valde att sitta kvar i bilen, medan automattvätten pågick. Herre Gud vilket liv det är och bilen kränger lite hit och dit, medan vattnet pumpar på i strida strömmar och dånet från borstarna är stundtals öronbedövande.

Men roligt blir det med en 4-åring i bilen, som tycker att det är lika spännande som vilket äventyrsland som helst.

Jo, jag vet. Man skall tvätta bilen för hand om man inte vill riskera att få lacken repad. Men bor man i Göteborg och parkerar i alla ålsmala parkeringsfickor, går det på ett ut, vem som repar billacken: borstarna i automattvätten eller puckona i stan.