Det finns en hel del väsentligt som svensk, att lägga till om Tucker Carlsons intervjuv med Vladimir Putin på X den 8 fabruari 2024.

 Här är intervjun https://tuckercarlson.com/the-vladimir-putin-interview/

Vi talar om hur olika vi är i förhållande till Ryssland, när vi i själva verket är en betydande del av dess ursprung!  👀

Putin talade om Rurik, men det som inte framkom var att enligt den Kievska Nestorkrönikan är det en stam identifierad med svear, som sägs vara grundare av Kievriket och stamfader till den fursteätt som styrde Ryssland fram till 1598. Rurik och hans bröder kallas i krönikan för ruser, som etmylogiskt har kopplats till Roslagen (Roden) i Sverige och det finska namnet för Sverige, Ruotsi.

I maj 2019 startade en forskningsexpedition med den nybyggda vikingabåten Smej Gorýnytj från Samara i Ryssland, syfte att hitta den ö i Östersjön som Rurik och hans bröder sägs ha seglat ifrån innan de anlände till Ryssland. Ladoga sägs det och då sammanfaller det med vad jag själv vet om Valamo Kloster, där jag själv målat (skrivit heter det egentligen) ikoner.  

Valamo kloster, även kallat Valamo nya kloster är ett ortodoxt munkkloster i Savolax i östra Finland. Ursprungligen låg klostret på ön Valamo, ryskt namn Valaam, i sjön Ladoga i Karelen, men efter Vinterkrigets slut 1940 evakuerades klostret på grund av att ön efter fredsslutet 1940 tillföll Sovjetunionen

MEN och här kommer ett stort MEN in, det fanns ett stort utbyte mellan finnar och ryssar som besökte Valamo kloster, när jag själv var där under två perioder för att "göra ikoner och lära mig betydligt mer om ikoner och klosterlivet". I Finland har det funnits ett naturligt utbyte mellan finnar och ryssar i Valamo kloster, men också i t.ex. Imatra, men också i norra Sverige, Murmansk. - Jag undrar i mitt stilla sinne hur "dessa relationer skall kunna lagas i framtiden" p.g.a denna krigshets och rysshat, som USA/NATO/EU piskat upp i Sverige.

Furstinnan Olga, eller Helga hade många liv på sitt samvete, något som dock inte hindrat att hon blivit ryskt helgon. När hon var tio år träffade hon den legendariske Ruriks son Igor, som hon sedan gifte sig med. När han mördades på 900-talet hämnades hon systematiskt på hans fiender.

Den kraftfulla furstinnan Olga från det forntida Ryssland är verklig. Ryssarna har gjort henne till helgon och vallfärdar till hennes stad Pskov i nordvästra Rus, men hon var nog så blodtörstig. Olga, som kom från Pskov i nordvästra Rus. Hon giftes bort redan vid tio års ålder med den svenskättade rusiske fursten Igor. Han var son till den legendariske Rurik, som år 862 skall ha kommit från svearnas land för att härska över de inbördes kämpande stammarna i Rus. 

När Igor blivit stor nog att ta över makten i riket från sin förmyndare, fick han snart smak på det där att ta ut skatt. Norr om Kiev levde drevljanerna, ett folk han försökte beskatta två gånger. Denna girighet blev hans död och Olga blev änka. Då försökte drevljanerna få henne att gifta sig med deras egen furste, något hon låtsades gå med på. 

Därefter lät hon i rask följd döda de drevljaner som försökte förhandla med henne. Den första gruppen öste hon jord över och begravde levande i båt. Den andra gruppen ställde hon i ordning en bastu åt och sa åt dem att de skulle talas vid när de lögat sig. Medan de arma drevljanerna satt därinne låste hon bastun och brände dem inne. Efter denna föga välkomnande gest sände hon bud till drevljanerna och sa att hon var på väg till dem, men att hon ville dricka gravöl över sin man när hon anlände. Drevljanerna samlade ihop stora mängder mjöd, och Olga tog med sig en mindre hird och drog iväg obeväpnade till makens grav och begrät honom. Sedan befallde hon sina män att kasta upp en stor gravhög över honom och lät ställa fram gravölet. Drevljanerna lät sig väl smaka, men började undra var deras hird som kommit för att hämta henne höll hus någonstans. Hon svarade att männen var på väg och lät sina tjänare servera drevljanerna ännu mera öl. När de sedan var ordentligt druckna gick hon åt sidan och befallde sin män att hugga ned dem. På detta sätt miste 5000 drevljaner huvudet, men Olga var ingalunda nöjd. 

Hon rustade sin krigare och tillsammans med sin son Svjatoslav gick hon in i drevljanernas land och krävde skatt av dem. När hon anlände till staden Iskorosten, den stad vars invånare dräpt maken, fortsatte hon sitt bedrägliga beteende. Hon påstod sig behöva så mycket skatt eftersom hon redan hämnats sin man och sa sig vara nöjd med tre duvor och tre sparvar från varje gård. Lättade över denna ringa skattebörda gjorde drevljanerna som hon sa och medan alla i staden gladde sig åt att de sluppit så lindrigt undan, förberedde Olga nästa drag. Denna gång bad hon varje krigare binda fast kådbitar inlindade i små tygstycken vid varje fågel. När det blev mörkt släppte hon lös fåglarna. Duvorna och sparvarna flög till sina nästen, duvorna till duvslagen och sparvarna under taksparrarna, och så antändes duvslagen, förrådsbodarna, ladorna och höskullarna, och det fanns inte en gård där det inte brann, och det var omöjligt att släcka. Därefter intog hon staden. Denna brände hon sedan ned, varefter hon tog stadens äldste till fånga och i övrigt även slog ihjäl några, medan hon gav andra som trälar till sina män. Resten lät hon bli kvar för att betala skatt.

Olga finns omnämnd i både ryska och grekiska källor. Utanför Pskov återfinns hon såväl i bygdens namnflora som med minnesmärken i sten, och i Nestorkrönikan från 1100-talet omtalas att hennes släde tagits om hand och fanns kvar i staden. Olga lät kejsaren Konstantinos i Konstantiopel döpa sig och fick namnet Helena. Bodde sedan hos sonen Svjatoslav i Kiev, vilken dock förblev hedning i hela sitt liv.

Efter att ha gått min första ikonutbildning 2007, har jag hunnit ett helt tankevarv och jag inser, att skriva ikoner det är att kliva rakt in i en annan människas värld. Det är minst lika avskalat och naket, som att måla av en annan människas porträtt. Här är det dessutom fråga om en människa som av olika anledningar blivit en förebild, inte helt sällan med ett våldsamt levnadsöde.

Sankta Olga är Rysslands urmoder, från början prinsessa av Kiev och att hon är Rysslands urmoder framgår av kyrkobyggnaderna och det speciella ryska "korset". Ett av hennes hängsmycken är egentligen något som brukar vara förbehållet enbart biskopar dvs. kyrkans statsöverhuvud.

Min ikon av Sankta Olga, här på fotot inte riktigt klar, eftersom hennes namn saknas på ikonen, vilket hon nu har. Det är svårt att fota eftersom guldet på ikonen blänker.

Nästa i min kvinno-ikonsvit är Den heliga Anna av Novgorod också en bortglömd historisk kvinna. Hur det nu ens är möjligt, eftersom Den heliga Anna av Novgorod (född i Sigtuna) och dotter till Olof Skötkonung är betydligt mer berömd än sin far. Hon har definitivt lämnat djupa spår i ett historiskt perspektiv.

Ingegerd döptes tillsammans med sin far och hela familjen vid Husaby källa vid Kinnekulle, Västergötland enligt tradition Sant Sigfrid. Olofs Skötkonung räknas som Sverige första kristna konung.

Ingegerd Olofsdotter eller den heliga Anna av Novgorod, född omkring år 1000, död 10 februari 1050, svensk prinsessa senare Novgorod- och från 1035 Kievrus-furstinna. Hon var sålunda dotter till kung Olof Skötkonung av Sverige och hans maka Estrid (eller Astrid) av Obotriterna, en furstedotter av obotrisk börd. Sålunda tillhörde Olof Skötkonung Erik Segersälls ätt. Olof Skötkonungs far var Erik Segersäll och hans mor var möjligen Sigrid Storråda eller Swiatoslawa av Polen. - Enligt traditionen ska Estrid ha förts till Sverige efter ett krig hos obotriterna, men Olof hade redan en älskarinna vid namn Edla från deras område, med vilken han hade sonen Edmund den gamle, som sedermera efterträdde Anuns som kung av Sverige.

Snorre Sturlasson skriver att ”drottning Estrid var högmodig och icke vänlig mot sina styvbarn (Emund, Astrid och Holmfrid), varför konungen sände sin son Emund till Vendland, där han uppfostrades hos sina mödernefränder”. Han nämner henne som förtjust i pompa och högtidligheter och som hård mot sina tjänare.

Hon var, enligt Snorre Sturlasson bortlovad till Olof Haraldsson i Norge, men den svenske Kung Olof höll inte sitt löfte. Olof Haraldsson gifte sig dock senare med Ingegerds halvyster Astrid, medan Ingegerd resterande liv tillbringades i Östra Europa.

Ingegerd ingick år 1019 giftermål med Storfursten Jaroslav Vladimirovitj av Novgorod, senare känd som Jaroslav den vise av Kiev. Ingegerd antog i Ryssland namnet Irina antagligen för att det är ett namn som redan var känt bland ryskspråkiga. Genom sina tre döttrar blev Ingegerd anmoder till flera kungaätter i Europa och som sådan var hon en av 1000-talets kvinnliga centralgestalter i Europa. En av hennes söner grundade den tsarätt som regerade i Ryssland fram till att den 1598 dog ut. Hennes dotter Ellisif gavs i giftermål åt Norges Harald Hårdråde, Anastasia till Ungerns Andreas I och Anna till Frankrikes Henrik I. Genom Henrik blev hon därmed anmoder till alla senare franska kungar.

Ingegerds namn förryskades till Ирина (Irina), när hon inträdde i kloster i slutet av sin levnad något eller några år före sin död tog hon sig namnet Анна (Anna), när hon lät viga sig till nunna enligt den strängaste ordningen. Hon räknas i den ryska kyrkan som helgon (Sankta Anna).

Ingegerds kvarlevor vilar tillsammans med makens i en sarkofag i Sofiakatedralen i Kiev. Sovjetiska forskare öppnade sarkofagen 1939 och undersökte innehållet. Ingegerds välbevarade kranium var av vad frenologer kallar "nordisk typ", massivt och tungt med en elliptisk form. Pannan var "inte särskilt hög" och hade en "genomsnittlig" lutning. Näsan var "starkt framträdande med en smal näsrot". Hakan var "av genomsnittlig storlek", men "markant framträdande". Tänderna bedömdes som rätt väl bevarade. Forskarna fann att Ingegerd varit cirka 162 cm lång och Jaroslav varit cirka tio cm längre.

Ortodoxa kyrkan i Ryssland donerade år 2009 en del av hennes reliker till den svenska församlingen Heliga Anna av Novgorods församling (HANOF). Stockholms katolska stift uppger 9 februari som Annas helgondag.

Jag vet inte men det förefaller orimligt att Vladimir Putin skulle anfalla sin egna härkomst. Något som också framkom i Tucker Carlsons intervju med honom, att så var inte fallet. Putin ställde sig däremot frågande till alla problem som USA själva har och vad de gör så många mil ifrån sitt eget landområde.

Jag tycker att det är viktigt att vi värnar våra egna traditioner som så fort glömts bort, ungefär som om våra svenska traditioner är värdelösa och vårt land inte har något eget sammanhang, som bara kan ges bort till ovarsamma händer. Vari ligger agendan i det?

Det finns en fin folklig tradition i Sverige med skyddshelgon för i stort sett varje yrkesskrå. Den traditionen har lett mig själv vidare på min egen utveckling: och naturligtvis skall det som präglat min uppväxt i ett gruvsamhälle även flyta ut ur mina fingrar så småningom. Hemma hos mig hänger nu en ikon av Sankta Barbara (skyddshelgon) för murare, matematiker, gruvarbetare, artillerister, brandmän, vid åska, för döende att motta nattvarden och sista smörjelsen. När jag växte upp och gick i skolan fanns i varje klass någon som hade förlorat sin pappa i gruvan.

När jag första vändan i Valamo kloster höll på med en vacker ikon av Virgin of Tenderness, stannade munkarna vid mitt bord där jag satt, vilket gjorde mig smått fundersam. Jag fick senare en förklaring av den unge munk som växt upp i klostret, det var den ikon som munkarna själva hade i sin cell.

Nej, jag har ingen svulstig inramning runt min Virgin of Tenderness.

Min sambo gjorde en ikon till vår gemensamma tandläkare. Tandläkarnas skyddhelgon är Appollonia, som anropades under medeltiden mot tandvärk. Hon gick under "tillverkningen" av ikonen under smeknamnet tandfen.

Apollonia vägrade att avsäga sig sin kristna tro och fick tänderna utdragna innan hon brändes på bål. Hennes attribut i bildkonsten är därför en tång. Hon återfinns på ett flertal medeltida kalkmålningar i Danmark och Skåne, till exempel i Roskilde domkyrka och i Bosjöklosterkyrka.

År 1582 uppfördes en kyrka Sant´Appollonia, åt Apollonia i närheten av basilikan Santa Maria in Traverstere i Travestevere i Rom. Den revs dock 1888, men kyrkans namn lever kvar i torgets namn, Piazza di Sant'Apollonia.

I en tid och tidevarv där allt blir utbytbart och människorna splittras av dunkla agendor, känner jag att vi måste återvända till de verkliga värdena här i livet.