Regeringen enig om sänkt moms - samtidigt som det stormar värre efter ännu en i mängden skandaler.

Regeringen vill halvera momsen på vissa reparationsarbeten fr.o.m. 1 januari 2017, hörde jag på Ekot.

Det är för att det skall bli billigare att laga trasiga cyklar, skor och kläder.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet hoppas att det skall kunna bidra till att fler nyanlända får jobb. Med Vänsterpartiet har de ännu inte tagit upp frågan förstås. Det är som vanligt: deras budgetpartner är akterseglad och det skall bli roligt att höra vad som kommer att sägas i kommande förhandlingar.

Landet vars framtidsutsikter är att laga trasiga skor, kläder och cyklar!

Visst är det väl bra att man gör något åt alla dessa flerdubblabeskattningar, men nog liknar det mest de små tankarnas hjärnor. Det är inte utan att jag undrar om det här skall föreställa lösningen på den havererade Migrationspolitiken, där de kört varenda kommun ner i avgrunden på samtliga plan. Medan de som snorar åt sig 2-4000:- per dygn och ensamkommande flyktingbarn jublar och har sina fortsatta sötebrödsdagar ohämmat.

Så den där Henrik Schyffert, nästa ekonomisnille som förespråkar bibehållen Migrationspolitik, där man skall sitta bunkrad i förvar åtskilliga år och resten av alla nödställda miljoners miljoner människor lämnas därhän, samtidigt som man fortsätter att ge bidrag till diktaturstater och korruption! DET kan man ju inte annat än skaka på huvudet åt Henrik Schyffert uträkning, citat: Det kostar oss alltså två quattro stagionis, en stor Fanta och ett Netflix-abonnemang att rädda livet på 80 000 människor i år”. http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article21425559.ab

Sedan blir det där orden hängande i luften: Sen´då? och fortsättningen blir per automaik: skomakare bliv vid din läst! Det finns tillräckligt många stand up komiker i Regeringen, vi behöver definitivt inga fler!


Imorse när jag slog upp tidningen möttes jag av en förälder här i Göteborg, som hade sitt barn på 128 reservplats i dagiskön! Vad är det tänkt att de skall kunna leva på, skall de koka tallkottar och bo under en presenning, eller hur har den här lekstugan till Regering tänkt sig, att det skall fungera ute i kommunerna, nu när allt har havererat.

Själv har jag ägnat den sista veckorna åt att försöka finna ut någon lösning på hur jag skall lyckas ro iland en helt nödvändig byggnation av ett Attefallshus på tomten. Arg så att det pyser genom öronen har jag hunnit bli åtskilliga gånger under den här tiden, därför att jag inser verkligen hur baklänges det mesta är i det här landet.

Inte blir det så mycket bättre av att än en gång få höra hur det utnyttjas och körs i gräddfil. Ja, jag tänker på facket Kommunal, som har massor av underbetalda medlemmar ändå lever fackpamparna, som om de vore småkungar och drottningar. Samtidigt som jag själv fått 52:- mer i börsen i månaden i år, godkänd arbetsskada till trots och kriget mot AFA pågår alltjämt. Men å andra sidan Gud skapade ingen brådska det gjort inte AFA heller, det var ju bara 24 maj 1989, som himmel och mark bytte plats och livet och tillvaron aldrig någonsin blev desamma igen.

Hade det nu inte varit för att jag fick det i brevlådan just precis idag hade det kanske kunnat passera, med en uppgiven axelryckning och ännu ett krasst konstaterande att det är så det är, när man lever i Dårarnas Paradis. Men att få det här kastat i ansiktet med rika avgångsvederlag för Kommunals kassör, sån´t som enligt min mening och säkert fler med mig, borde leda till ett regelrätt åtal, det blir dagar som dessa liiiite väl mastigt att tugga i sig.

Är inte det här ett solklart brott: trolöshet mot mot huvudman, dvs. riktade mot medlemmarna i Kommunal? Borde inte åklagare som för övrigt tycker att det är fritt fram att röva bort gravt funktionsnedsatta från sina hem, agera nu, eller är det att ha alltför stora förhoppningar om lika inför lagen. Vad säger kammaråklagare Thomas Hagman vid åklagarmyndigheten i Kalmar och Vice överåklagare Mikael Björk vid Utvecklingscentrum/Åklagarmyndigheten i Göteborg?

Än en gång har utrikesministern Margot Wallström skitit i vasken, hade det inte genom media uppdagats, att även hon dragit fördel av fackpamparnas ryggdunkningssystem så hade hon fortsatt att tiga still. Bestickning? Ja, det är inte utan att det vänder sig i magen med tanke på alla bostäder som saknas för vanliga dödliga.

Vi är inte direkt lidande i den här familjen, men blotta tanken att den fullvuxna dottern behöver lägga ut 3-4 miljoner för ett litet kyffe om 50-60 kvm som man kan backa sig ut och in i, det är ju bara helt skruvat. Det är så skruvat att det inte går annat än att sätta sig till motvärn! - ALDRIG i livet! Glöm det!

Det saknas bostäder och ändå går ändå det inte att snirkla sig förbi byråkratin, utan att bli bestulen på kuppen av staten, som skall snora åt sig ännu mer på vägen. Det är ju inte så att de inte tänker belägga den eventuella Attefallsbyggnaden också med skatt på skatt på skattens skatt, det har jag inte heller trott, att jag skulle komma undan med. Men att de skall lägga ut så många käppar i hjulen under vägen och kostnader att det hela kan bli en omöjlighet: det gör mig helt enkelt heligt förbannad!

I det här skitsamhället är det de som redan har pengar och makt som hela tiden gynnas. En nybyggnad på tomten är ju inga större problem med för dem, de kan väl betala hur mycket tillkommande kostnader som helst förutom själva byggnaden, eller de kanske klarar det med en ryggdunkning och kontakter som gör att de får allt gratis fixat, där någon annan får stå för notan. De behöver ju inte bry sig om att det varken finns Rot-avdrag för det ändamålet, eller ens bostadsanpassning för dylika behov som i mitt fall, utan istället tillkommer en massa merkostnader som staten skall snora åt sig i byråkratisk och sedvanlig anda.

Här skulle den lilla frirutan Attefall behövas för oss allihop, där vi hade kunnat kombinera det med boende och möjligheter för mig att ha någon form av annan tillvaro än prisgiven & fången mellan fyra väggar dagtid. Tillvaron hade underlättats en hel del och dessutom hade jag kunnat göra en samhällsinsats i en miljö som brottas med våldsamma integrationsproblem. Det är ju inte så att jag inte kan vara till samhällsnytta med tanke på mitt CV.


Men som handikappad skall man fan i mig försmäkta mellan fyra väggar dagarna i ända. Det är ju en sak. Men att bli dunkad i huvudet av myndigheterna hela tiden trots godkänd arbetsskada och all den där andra skiten som inte fungerar i samhället i alla andra lägen. Man kan bli skogstokig för mindre av att bara att ens med tanken närma sig det hela.

På något sätt blir det bara grädde på moset att tänka på, att precis hela Göteborg numera, mer eller mindre är avstängd för alla som har svårt att ta sig fram. Det går inte ens att få välja vilken biograf man vill besöka, eftersom det inte finns p-platser som räcker mer än 2 timmar i anslutning av biografen. Dessutom har Trafikverket lyckats lägga om hela stan så att man behöver göra en större världsomsegling där man skall köra upp och ner på trottarliknande ställen och in på kombinerade gågator. Nej bussfiler skall det vara överallt, som har tagit normala körbanor helt i anspråk!

Jag var in på Centralstationen i onsdags, där har de t.o.m plockat bort alla de gamla vackra bänkarna, dvs. sittplatserna, så nu är det tji i helsicke att ens slå ner rumpan fem sekunder för att förmå sig gå vidare direkt på benknotorna i den långa ökenvandringen.

De här stackars satarna som skall åka kommunalt till sina jobb har det ännu värre! Indragna turer och omläggningar så man får fundera om de är helt felskruvade under hatten, de här knallkorkarna som bestämmer.

Det måste vara enkelt att heta Bo Larsson och vara den ansvarige på Trafikverket i Göteborg, man behöver inte ta något som helst ansvar för något av det man håller i rodret för.

Själv håller jag att starkt kort för att Göteborg kommer att vara totalt konkursmässiga långt innan ens fablernas värld är till ända dvs. det här som kallas för Västlänken. Innan det är iland har man dessutom skövlat alla gamla träd och skadskjutit alla gamla vackra hus, eftersom det är omöjligt att inte göra det, när man skall gräva runt i leran. Göteborg kommer att bli ett nytt LKAB-land, som det sönderskjutna/sönderskakade Malmberget. Men hottentotterna i Regeringskansliet de bara fortsätter att nicka JA, trots att Riksrevisionen fått skrämselhicka.


Idag undrade Herr H om jag trodde på tomten också, eftersom jag trodde att jag skulle bli uppringd av bossen på fastighetskontoret i Göteborg, som var utlovat på förmiddagen. Men det kunde jag ju bara glömma. Hon den goda Annika hade väl tagit fredagsledigt på eftermiddagen. Det är ju alltid roligare för den som slipper vänta än för den som får vänta.

Jag är inte den som ger upp första taget, eller ens kommer på tanken att ge upp, eftersom jag starkt tror på att det alltid finns lösningar till alla problem. Men nu börjar t.o.m. jag att misströsta: hela det här samhället verkar ha gått åt det där stället som är betydligt varmare än vad termometern visar.

Det värsta man kan råka ut för är att få någon form av funktionsnedsättning - det är då man på allvar inser hur man blir utsatt för diskriminering.

Spontant kan jag nog tycka, utifrån att en gång i tiden inte tillhört den kategorin, att man håller p-platser för funktionsnedsatta/handikappade heliga. Det har för mig alltid varit p-plats som var varit en icke p-plats.

T.o.m. under den tiden då jag själv fick återvända hem igen i oförrättat ärende därför att jag inte hade ett sådant parkeringstillstånd, även om jag hade behövt det, så skulle det aldrig ALDRIG NÅGONSIN fallit mig att jag skulle inkräkta på dylika p-platser.

Men något har helt uppenbart hänt med människorna och mentaliteten.

Taxibilar står på dessa p-platser.

Man placerar byggnadscontainrar på dessa p-platser.

Människor utan tillstånd för just dessa p-platser använder dessa utan att blinka, eller ens ha en tanka att skämmas.

Man använder förfalskade p-tillstånd för att kunna nyttja dessa få till antalet befintliga p-platser.

Skall det verkligen vara så här?

Alla som varit i behov av ett parkeringstillstånd för handikappade vet vilket helvete det är, som man skall kämpa sig igenom för att erhålla det här p-tillståndet. Vet vilket kamp det är att vissa dagar ta sig ut för egen maskin och hela tiden ha den här osäkerhetsfaktorn i bakhuvudet. VAD gör jag om jag inte hittar en p-plats inom rimlig gräns för vad jag klarar av. Då får jag åka hem igen med gråten hängande i halsen, än en gång. Det är så tillvaron ser ut när man väl hamnat utanför råmärket.

Så gott som dagligen har jag/vi stannat till vid ICA Gunillse, Dunörtsvägen 3 i Gunnilse och gjort våra inköp. Nära mellan p-plats för funktionsnedsatta och kundvagnarna, som min äldste son skämtsamt kallar för rollatorer, men det ligger en stor sanning i den beskrivningen. Utan kundvagnen skulle inköp vara i det allra närmaste totalt omöjligt och närhet till bilen.

I måndags när jag var där inträffade följande:

På de två (2) handikapparkeringsplatser som finns utanför matvaruaffären ICA Gunillse, stod nu en fiskbil uppställd som hade inkräktade på en av handikapp p-platserna. Jag körde in på p-platsen närmast fiskbilen men insåg, att det inte skulle funka så bra, det skulle bli alltför trångt, så jag backade ut och ställde mig istället på nästa handikapp p-plats. Sedan gick jag in i affären och gjorde mina inköp och precis när jag kom ut till bilen plingade mobilen till, så jag blev sittande kvar i bilen. Precis när jag var klar och höll på med handväskan parkerade en äldre dam med en äldre herre i på handikapp p-platsen bredvid. När hon steg ur bilen slog hennes dörr i min bildörr. Jag steg ur bilen för att se om min bil hade fått några skador av smällen.

Damen var helt förvirrad och uppjagad av situationen och det var inte så förvånande. En diskussion uppstod och jag försökte förklara så gott det nu gick, eftersom jag insåg att hon hade någon form av brist i det svenska språket. Men hon hade inte slagit i min bildörr och det kunde Gunnar som satt bredvid intyga, att hon inte hade slagit i sin bildörr i min bil. Då brast det för mig, men jag hörde ju själv hur du slog i din bildörr i min bil, varför tror du annars jag står här, frågade jag henne.

Jag kollade min egen bildörr och insåg att den breda gummilisten på min bil hade tagit emot värsta smällen, alltså var ingen skada skedd förklarade jag för henne. Men damen förstod ingenting, utan hon började än en gång förklara att hon hade ett handikapparkeringstillstånd och började fundera över andra ställen att parkera. Jag försökte förklara för henne att hon behövde inte flytta bilen, jag skulle åka därifrån och när hon steg i bilen igen så behövde hon inte riskera att slå upp sin bildörr i min någon fler gång.

Jag försökte än en gång förklara för henne att det här var en situation som varken hon eller jag hade konstruerat, utan det hela berodde på att man hade inkräktat med fiskbilen på den ena p-platsen avsett för funktionsnedsatta/handikappade. Jag talade om för henne att jag skulle tala med butiksägaren, Patrik om p-platserna för funktionsnedsatta, hon behövde inte oroa sig eller fundera mer över den saken.

När jag återvände till förarsätet och gjorde klart för att åka iväg upptäckte jag att hon hade åkt iväg. Jag kan väl säga att det funnits stunder i mitt liv då jag mått bättre. Arma krake nu är även hennes hela dag förstörd, tänkte jag och körde hemåt med en olustkänsla inom mig, förbannade världen och människorna som har svårt med empatin och som varit orsaken till händelsen.

I tisdags när jag var in med mitt barnbarn och skulle parkera vid den enda p-plats för funktionsnedsatta vid Gamla Ullevi, var den upptagen av en vinröd belgisk bil, som hade sett sina bättre dagar, eftersom ena handtaget helt saknades i bilen, det var helt enkelt utskuret ur själva plåten. Den saknade naturligtvis p-tillstånd för denna p-plats. Jag cirkulerade runt flera varv för att se om det möjligen fanns någon annanstans jag kunde parkera, men icke. Jag fick då chansa på att parkera utanför p-rutorna helt bredvid den vinröda bilen utan p-tillstånd, men det hade lika gärna kunnat kosta mig 900:- om någon p-vakt hade upptäckt min olovliga parkering.

Idag tog jag mig tid och ringde jag till ICA-Gunillse och pratade med Patrik Irveling om vad som hade hänt och förklarade att ta en del av p-platserna för funktionsnedsatta var väl inte det allra bästa. OM jag nu hade trott att jag skulle mötas av något beklagande eller förståelse då hade jag gruvligt fel. Väldigt fel!


Patrik Iverlings svar var följande: de hade gjort den bedömningen att det var det bästa alternativet! = Att ta en av två p-platser för funktionsnedsatta i anspråk! 
De hade ju i flera år försökt att få en fiskbil dit.


- Jaha, svarade jag så då är det väl lika bra att jag i fortsättningen inte handlar där då och det kommer jag inte att göra om det är så du anser att det skall vara.

Det var upp till kunden att göra det valet, men fiskbilen hade de väntat på i så många år, blev Patrik Irvelings svar.

Med andra ord en lågprioriterad kundkrets.

En kund och hennes familj, som nyttjat denna affär sedan 1997 förbyttes på två röda sekunder till en kund som fått förklarat för sig att en funktionsnedsättning var ingen kundkrets som prioriterades hos ICA Gunnilse.

Dåså, då vet jag det också!
 
Inte är det undra på att jag känner hur mitt hjärta krymper alltmer i samvaron med de som tar för sig utan hänsyn.

Ibland tappar jag liksom all ork, flyter ut i en enda sörja.

Korkar ihop helt enkelt, eller kan det bero på att jag försökte mig på att simma igår och det blev droppen som fick bägaren att rinna över. Provade inte mindre än tre gånger i hopp om att knäet skulle sluta att trilskas och kanske visa mig lite vänlighet.

Jag har inte kunnat simma det sista dryga året. Men jag är tjurig. Vill verkligen inte ge upp hoppet om det jag älskar mest av allt här i världen och det enda andningshål, som jag egentligen lyckades jobba mig tillbaka till, efter det som hände mig på tingsrätten. Det är nog ingen som ens kan föreställa sig vilken mödosam väg det var, att kunna återerövra att kunna simma. 

Tre - fyra simtag blev till 10 simtag och som fick många bakslag och återstarter. Nästan på väg att ge upp. Men så nytt jävlaranamma, där 10 simtag blev till 20 simtag, så fortsatte det ända tills jag kommit upp i en timma, vilket sannerligen inte var en snabb väg, men ändock en väg på tjurighetens snårstig, som bevisade att t.o.m. det omöjliga går, som det egentligen saknar kroppsliga förutsättningar till att ens klara av.

Men det finns mycket i vattnet, som förut varit en självklarhet att jag ägnade mig åt, som jag inte pallar med och jag har också förstått, att det är något i medvetslösheten och händelsen på tingsrätten, som lämnat kvar fruktansvärda spår, även om jag idag står på hela andra ben än jag under förskräckligt många år efteråt gjorde.

Arbetsskadelagstiftningen och dess inblandade parter har mycket övrigt att önska och just den delen har inte gjort saken till det bättre. Det är många kunskaper som saknas hos dem som borde ha dem.

Men igår i min kamp i varmvattenbassängen: det gick bara inte. Det kändes som om hela knäet vreds ur led. Det gick inte ens att simma med att snålröra arm och ben. Jag fick ge upp och istället springa i vattnet. Fö det enda stället jag kan springa på och det saknar jag verkligen om något i tillvaron, liksom mycket annat som mitt liv varit fyllt av och som sedan dess bara är en utopi. 

Tänk så många löprundor jag gjort och rensat huvudet från allt som arbetsdagen på tingsrätten hade fört med sig. Efter en runda på flisen genom skogen kunde jag åter ge full uppmärksamhet åt mina barn. Av den anledningen har jag aldrig heller förstått varför man inte förstår vikten av att hålla kroppen i trim och få bonusen med knoppen i trim.

Med min historik har jag så smått börjat avsky alla dessa "må bra tidningar", efter att den ena gången efter den andra bara har konfronterats med deras världar. Det är som att möta den myndighetsvärld som skulle hantera arbetsskadan och inte förstått att göra rätt. Så många gånger jag stångat min panna blodig och vilken enorma människoförslösningar jag har hunnit uppleva under alla dessa år. Människoförslösningar därför att man ännu inte förstår att göra rätt saker.

Myndigheter som skall hantera sjukskrivningar, rehabiliteringar, hjälpinsatser, sjukvård, reglering över skador etc. De är precis lika illa skickade som de här magasinen & TV-programmen, som inte vänder sig till mångfalden och därmed bara bekräftar enfalden. - Vi, sådana som mig, vi existerar inte där heller: i de insnöade magasinens och TV-världarna. De är inkörda på ett enda enkelspår och några andra människor existerar inte i deras värld.

Jag försökte mig också på en gång, att lämna förslag till SVT hur man kan ta med hela befolkningen på sina egna villkor. Göra ett positivt program för alla. Verkligen göra skillnad, sedan jag dessförinnan slagits i åratal för ett förändrat synsätt på sjukpensionerna. När jag väl nått dit med sjukpensionernas förändring kastade jag själv in handduken och insåg vad jag bara skulle mötas av. Det är liksom helt givet, det sitter väl en bugg i mitt personnummer hos försäkringskassan.

Nix blev det hos SVT! "intresseklubben" antecknade sitt fulla ointresse, ingen hörde av sig. Det är bara kändisar som det skall repas och byggas hem för, bjudas på resor och stå i från alla upptänkliga hörn på vår jord, sportas och tävlas. Man kan undra om de här kändisarna inte har råd att bekosta sina egna byggen, uppstädningar, resor, sportutmaningar, matlagningsprogram, fixarprogram osv. - Ungefär som om den vanliga människan inte hade en egen historia värd att berätta och visa för den stora allmänheten, eller att det borde finnas andra grepp att ta, där man utgick från en människovänligt synsätt, där förnedrings-Tv:ns var så långt frånvarande som bara möjligt.

JOdå, du har helt rätt. Det är de sura molekylernas dag hos mig idag och trots att klockan är eftermiddag, har jag ännu inte hakat ur den, vilket är sällsynt. Men det är inte utan orsak, en del dagar då blir det bara fullt upp ända upp till hårfästet och inte blir det bättre av att någon ringer: inte för att prata om något glatt, utan någon som på fullt allvar tror, att deras eget navelludd är så mycket värre än någon annans. - Just nu är min toleransnivå inte så väldigt hög på den fronten, det är alltför mycket allvarligt elände runtomkring mig för att jag bara skall kunna le lite överseende. Sedan är det ju den där andra "lilla petitessen":

Jag vaknade mitt i natten av jag trodde att knät igen hade gått ur led, eller att någon hade stått och stampat på det. Ensidigt bara kunna ligga på en sida, som också blev förstört med skadorna i Barcelona är inte heller någon önsketillvaro och allt det där andra. Om man inte längre har någon bättre sida att sova på, hur blir livet då. Här kan vi snacka Nattmaror, med stort N!

Därför ingen idé att ens försöka ligga och få det att släppa, när jag väl vaknat därför att kroppens verklighet tagit sig innanför sömnen. Bara kravla sig ur sängen, med ett halvkvidande inre. Dödstrött och med en känsla av uppgivenhet över tingens natur. Det är ju inte precis det enda stället som är problem, med att sova. Jag lade mig därför i soffhörnet för att inte väcka Herr H, som låg där under kudd- och täckhögen.

Väl inne i vardagsrummet slog jag på TV:n med minimalt ljud och bäst jag låg där på soffan, i det i övrigt mörka rummet och kände att det gick nog kanske att överleva en gång till: så höll kattskrället/na som tror att det bor på den här tomten, att skrämma slag på mig. Himmel och pannkaka vilket kattvrål!

Jag steg upp från soffan och gick fram till balkongdörren. Det var den där brunrandiga katten, som behagar håra av sig på våra sittdynor så fort man inte har lagt in dem i dynboxen. Dvs. den katten som jag och resten av familjen svurit långa eder efter. Jag knackade på fönstret och då tittade den på mig, ungefär som om den undrade: - "och vad vill du då?" 

Sedan lommade den iväg och såg enbart förnärmad ut. Det vete gudarna om den slogs med den andra katten, den svarta katten, som också tror att den bor här och som brukar slinka in i dotterns rum och försöka att skrämma slag på henne, så fort balkongdörren stått på glänt, eller om det var något annat som föranledde kattvrålet.

Svårt att avgöra vad som fått den att skrika så fruktansvärt. - Det hela fick mina tankar att göra den där STORA sega rundgången, som jag ägnat mig åt åtskilliga nätter:


Jag har god kännedom om mig själv och hur jag är funtad, jag förstår också att det var ett tillkortakommande som hade svidit ända in i själen: att inte kunna simma timma efter jag gjort mitt träningsprogram i varmvattnet, men med ett vänsterknä som inte ens fungerar med mitt eget hitta-på-simstilen jag fick konstruera efter skadorna jag fick i Barcelona.

Sedan blev inte saken bättre vid STORA utflyktstanken på att det här samhället har sina enorma brister, eller rättare sagt det empatilösa folket som inte ens sköter sina jobb och som uppvisar irriterande brister. Blotta tanken på If, som inte ens behagar meddela om de tagit emot mina räkningar och det nya läkarintyget, som jag släppte ner i deras brevinkast på Vikingsgatan 4 i Göteborg, fick mig att må riktigt illa igen. Det är ett förskräckligt sätt de har, jag har t.o.m. skickat två mail med läsekvitto, som jag ser att någon/några på resande fot har öppnat och frågat om de har tagit itu med mitt skadeärende. Även kontaktat If:s kundservice inberäknat, men inte de heller behagar att ge ett livstecken ifrån sig. - Hur var det nu If:s reklam var?

Lugn vi hjälper dig!

Hjälper med vadå? Den enda hjälp som de tyckte att jag skulle ha var att de skickade över ett avtal för något år sedan, med viss angiven summa i ersättning, där jag skulle skriva på och med detta undertecknande skulle jag ha frånsagt mig rätten till ersättning för all framtid! Man kan undra hur det kommer sig, att försäkringsbolag, oavsett namn inte bara kan hålla sig till sina egna uppsatta försäkringsregler.

Är det detta kaos att inte ens känna till grundläggande fakta, som jag skall bli tvungen att resa iväg nu igen med i bagaget?

När skall min sinnesro äntligen bara få vara, utan att behängas med en massa konstruerad skit, som uppkommit för att saker och ting inte fungerar ute i samhället. Sanning att säga har jag egentligen fullt tillräckligt med att bara överleva alla smärtor och tillkortakommanden med kroppen.

Jag hoppas att jag vaknar på en bättre sida av livet imorgon, den här dagen känns förspilld. Kom livslust och träng dig på!

Rundresa Spanien Dag 4 Malaga

En del dagar är inte roliga att hantera. Speciellt inte när man t.o.m. är svullen runt knäna och det hela har spritt sig till baksidan så där det egentligen borde vara knäveck, är något form av rund bulle. När knän slår bakut rejält, sprider sig eländet även ner till fotknölar och vrister, som är alldeles svullna. Det har sitt pris att få båda knän skadade. Resten av kroppen skall vi inte ens nämna! Men Sverige är ju ett helt fantastiskt land, på alla tänkbara fronter, det är ju det alla strutsar tror!
 
Försäkringsbolag med sina lierade förtroendeläkare de hävdar med en dåres envishet, att allt skall vara självläkt på 2 månader! Vilket i sig fått min opererande och behandlande läkare, att betrakta mig klentroget ungefär som om han tror att det är jag, som försöker mig på en amsaga om försäkringsbolag. Hur hela historien kommer att sluta får vi se, men det kanske finns all anledning att återkomma med ett helt eget blogginlägg. Vem vet...

Vi får väl se hur det hela slutar, därför att äntligen är det på upploppssträckan: efter 4 knäoperationer är allt så färdigt det kan bli. Mer finns inte att göra förutom knäproteser vilket jag vägrat redan i inledningsskedet. Jag förutsätter att läkarvetenskapen går framåt och att det går att lägga till broskinplantat och bortkarvade delar av menisker.

Är det en lika eländig typ som jag, som ligger där och har gett upp?

Nej, han har bara tagit siesta även om plåtunderlaget inte ser speciellt skönt ut. Garneringen runt plåten av diverse förbipasserande hundar gör att lukten inte känns alltför tilltalande i hettan.
- Du har för bra luktsinne, säger Herr H, när jag klagar över lukten.

Idag får det bli en välbehövlig vilodag med både inlagd låååååång siesta och även ett eftermiddagsnedslag i sänghalmen och inte något speciellt på schemat. Kroppen orkar inte, förmår helt enkelt inte. Men Herr H är van, han har sin lilla PC att joddla runt på medan jag sover som en stock på Hotell Astoria, totalt förbi p.g.a. all vedervärdig värk, trots det tycker jag mig bli varse i halvkoman, att han även är ut en sväng.

Men mitt sinne är aldrig länge i downläge, så länge jag andas, försöker jag att ta mig framåt, även om jag innerst inne vet, att nu har jag överskridit alla gränser. Redan dagen innan vet jag vad det kommer att stå på nästa dags räkning, som skall betalas kontant. Smärtor ger inga krediter. Men själv är jag som vilken annan schizofren som helst, med dubbla personligheter. Det andra, jaget, är helt frikopplat från kroppen och den kikar just nu på något tilltalande i skyltfönstret.

Det enda som är väldigt synd, när man valt alternativet hotell, är att man inte kan bestämma själv vad som står på menyn. Men det finns inget land, inget plats, som inte får besök av mig i saluhallarna och frukt-och grönsakstorgen.

Det är lite annan still på utländska saluhallar i förhållande till svenska.

Lite suddigt foto, men saluhallar i Spanien det är rena rama språkkurserna. Det är bara att kika på texten ovanför och se vad som ligger på disken. Pedagogiskt värre och ännu bättre blir det, när man är som jag, som frågar och frågar och frågar och får veta vad det och det heter och om det blir rätt uttal.

Ägg på spanska där snubblar man över första delen av ordet.... :P

Om du vill se bilderna i lite större format, så vet du väl om att du kan klicka på bilderna så kommer de i större format.

Ibland får jag för mig att livsmedelslagarna i Sverige är onödigt krångliga.

Kyrka i lite Sevillafärger: vitt och apelsinfärg. Det gäller att ta små nätta promenader med rumpan nedslagen lite varstans. Den här dagen går det bara inte, jag påminner om vilket litet småbarn som helst, där man också får röra sig nära bostaden för att inte överstiga förmågorna.

Herr H som gjort många utlandsresor i jobbet också, han har en alldeles speciell favoritvaruhuskedja El Corte Inglés jag och dottern tycker väl att den är helt ok.
Vi passade på att äta där i restaurangen.
Deras matavdelning går inte heller av för hackor.

Vid 21-tiden, när jag återuppstått, gick vi bara runt hörnet och åt lite lätträtter: tapas så klart, på "smutsiga duken". Inte det flottaste stället men helt ok och god mat. Det är rätt skönt att kunna sitta ute och äta om kvällen på en vanlig trottoarservering i mitten på oktober, när den värsta dagshettan lagt sig.

Jag trodde nästan inte mina ögon, när mannen halade fram ett jättepäron, som han började att knapra på

medan han stod nere i varmvattenbassängen, som är tillgänglig för allmänheten under två (2) timmar. Det var dessutom bara en timma kvar av den två timmar långa badtiden.

Hur är man funtad, när man bara MÅSTE äta mitt i ett badande och inte ens kan häva upp häcken ur vattnet, utan skall till varje pris stå där och se ut som en välfylld cementblandare i foderluckan.

Badvakten som helt uppenbart var landsman, eller i vart fall tillhör samma religion av huvudduken att döma, sa ingenting. Naturligtvis inte, det finns en rangordning mellan kvinnor och män det behöver man inte vara raketforskare för att inse.

Jag fortsatte vevande med mina hantlar i varmvattnet, men så såg jag att ätandet hade urartat och jag sa då till mannen:

- Du kan inte äta, när du är nere i bassängen, det är förbjudet att göra det.

Det var ingen trevlig stämning som uppstod och han kom emot mig och talade om att han kände minsann till reglerna och han kunde äta hur mycket han ville.

- Nej, svarade jag igen. Nu med enfas: du får inte äta här!

Det utbröt en väldig diskussion mellan de två, som talade samma språk, badvakten och han. Efter ett väldigt huverande kom han emot mig igen.

Han förklarade, att han inte kan äta smörgås i bassängen, det förstår han nu, men han kan få äta det han vill.... Aha, tänker jag och det blir kortslutning i mitt huvud. Jag är för trött, jag är för smärtbehängd för att också klara av dylika konfrontationer, eller Pippi-Långstump-argument.

- Nej, det kan du inte, säger jag. Det är förbjudet att äta något i bassängen och speciellt, när det dessutom är en varmvattenbassäng. Du behöver inte argumentera emot mig, därför att jag vet att det är så det förhåller sig. Det var det redan på den tiden min mamma var simskolelärarinna. Vill du äta kan du göra det hur mycket som helst, när du badar i havet.  Men inte här! Det är en stor skillnad.

Han tänker inte ge sig, han är väl van att anföra tonen gentemot kvinnor. Han har antagligen fått sig till livs, att han faktiskt inte kan äta i bassängen. Men jag förekommer honom och tillägger, trots att jag inser att hur förklaringen har låtit blir dessvärre en smärre gåta. Så jag säger, eftersom jag inte är intresserad av någon debatt huruvida man kan ha en ätorgie i en varmvattenbassäng:

- Det är inte jag som skapat reglerna, men det är så de är. Du kan inte äta nere i bassängen!


Nu ändrar han riktning och börjar tala om, att regler är till för att åtlydas. Finns det regler så skall de följas. Trots det han säger, vänder han tillbaka och plockar upp päronet igen, som han lagt på bassängkanten och nu stoppar han i sig hela skrutten också! Jag förväntar mig bara. att något skall komma i retur i bassängen, eftersom hela hans ansikte är uppsvällt av den enorma tuggan.... och inte minst: Äter han hela kärnhuset i päronet???

Man kan undra om det går hans manliga ära förnär, eller om han verkligen inte förstår, att reningen inte är gjord för att hantera matrester. Minsta lilla skräp och det är kört, jag vet det eftersom jag blivit upplyst om hur dessa reningssystem fungerar. Han torkar sig om den päronplaskiga munnen och sänker den kladdiga handen ner i vattnet!

Jag bara blundar och tänker "varför kan man inte få vara fredad någonstans? Denna eviga kamp om självklara och därmed helt onödiga saker".

Just den här dagen är det dessutom helt uppenbart, att det är allsköns goja i reningsanläggningen till varmvattenbassängen, därför att redan när jag kommer in i varmvattenbassängrummet luktar det helt sonika skit och jag blir tveksam över, att överhuvudtaget stiga ner i den högst blandade kompott badande som finns.

Men hela min kropp skriker om lindring och jag vet, att jag inte kan återvända hem i oförrättat ärende. Smärtor som inte kan lindras på annat sätt är inte lätta saker, att hantera det vet varje människa, som liksom jag inte har annan smärtlindring att tillgå, när det inte finns obegränsade likvida medel.

Gårdagen hade förflutit i nästan i en enda stor sörja av kroppssmärtor, så jag hade inget val idag. Jag kan inte göra, som de klämkäcka infantila individerna på Försäkringskassans, mot bättre vetande, tycks få hävda. De som tycks veta så mycket mer än mina dryga 25 år med digra kroppsskador bittert fått erfara.

När jag går upp ur bassängen, känner jag hur resignationen har brett ut sig, som ett tjockt kletigt täcke över hela min själ. Jag ser dessa kvinnor, som bär heltäckande kläder från topp till tå och med dubbla huvuddukar i varmvattenbassängen, arma kvinnor tänker jag.

Men så finns sådant som jag inte känner något förbarmande över. Någon annan kvinna, som har på sig BH:n under baddräkten. En annan har helt uppenbart trosor under bikinin, men det är bara jag som har fullgod syn trots att jag håller sakta men säkert på att bli blind. Det där med att duscha utan baddräkt, eller bada i enbart badkläder det går helt enkelt inte hem.

                                             
                     Jag befinner mig ohjälpligt i Inshallah-land.

Idag sitter jag mest och grubblar,

jag byter i stort sett bara plats i huset, alltmedan grubblandet fortsätter, som ett evigt långt tjärat stråk. Tror du nu, att jag bara är allmänt slapp slö och likgiltig? Icke då.  

Det är mycket jag håller på att ladda upp inför. I dylika lägen är det då jag verkligen behöver de här dagarna av ett ingenting, då kroppen får sina behov tillgodosedda och det egna jaget får träda tillbaka.

Låter det schizofrent?

Det är det faktiskt inte hur konstigt det än må låta. I vart fall är det något som varje människa, som lever i en mycket skadad kropp förstår. Jag är rätt övertygad om, att det är då man verkligen får de djupare insikterna, om hur många olika plan man, som människa egentligen finns på.

Jag tittar också ut genom fönstren mellan varven. Det regnar ibland. Ibland inte.

De stunder när jag ligger på rygg i sängen och lyssnar på min nya CD-bok, ser jag hur trädet utanför sovrumsfönstret börjar se rätt avlövat ut. Ett efter ett försvinner löven, trots medioker regnblåst. Nu hänger det bara två löv kvar, som ser ut att vinka till varandra.

Fåglarna i pergolan har blivit fler och fler, saknar de mat funderar jag en stund över. Det är fågelarter vars namn jag inte vet något om. Nya fågelarter som jag aldrig sett här tidigare, mer än koltrastparet som väl funderar hur det blir med alla äpplen, som det så här års brukar vara i rikliga mängder av till dem. De kanske också grubblar. Kan fåglar grubbla?

Eller det kanske inte är direkt grubblande, utan kanske lite mer av konsekvensinventering där sinnena skall skärpa sig.


Imorse var jag en kvinna, som visste mycket om konsekvenserna av för lite av konsekvensinventering. Jag blev då varse, att det måste finnas små varelser, som sitter i garderoben och syr in kläderna lite mer för varje natt.

Men samtidigt kom jag att fundera över den där mannen, som föga hade använt sig av konsekvensinventering, eller kanske det var just det han hade ägnat sig åt?

Var det kanske därav det kom sig, att en kvinna i Segeltorp ringde till polisen och berättade, att en man hoppade runt och juckade mot träden, så våldsamt att ett av dem föll till marken och kvinnan hade varit nära att bli träffad. Södertörnspolisen sade sig dock inte ha någon misstänkt gärningsman.

Aha, du trodde kanske nu, att det bara var en skröna. Icke sa Nicke...

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11268523.ab

Ibland blir jag riktigt förvånad över människors naivitet. Är du fet, eller dragit på dig en övervikt är du en riktig dumskalle, utan karaktär och vilja!

Jo, jag vet. Jag borde verkligen inte befinna mig på detta plan längre. Men faktiskt är det så, att även jag kan ännu bli förvånad. Rejält förvånad dessutom.

Så förvånad att jag frågar mig, om de här människorna på fullt allvar tror, att de kan bli ympade mot allt som livet har i beredskap för dem. Sådant som de i hela sitt liv aldrig trodde skulle kunna hända just dem och ändå så händer det.

Värst är nog trots allt drevet, som följer med dessa personer, utan den minsta lilla krusning till eftertanke. Det urartar väldigt rätt till rena mobbingen i de s.k. sociala medierna och inte bara där. Lite allmän masshysteri tycks ha utbrutit på de flesta fronter.
 
Saken är den, att jag följt konversationen i de sociala medierna (företrädesvis rätt unga människor av selfiefotona att döma), som på fullt allvar tror, att de på något sätt kan bli vaccinerade från livets alla otänkbara skeenden.

Oundvikligen är det kroppens utseende, som är trätostenen. Man möter den överallt t.o.m. inom fotbollen pga. fotbolls-VM i Brasilien.

Vi har helt uppenbart blivit längre, men inte bara längre, utan även tyngre, eller fetare om du föredrar det ordet bättre.

Vilken metod för sund vikthållning, som är den bästa och VAD den plötsliga viktökningen över i stort sett hela världen beror på: DET slåss de lärda drakarna alltjämt om. Så egentligen röstar jag själv med fötterna, eftersom jag inser att det finns många grejer på ett järnspett, som kan ha inverkan.


Jag kan inte låta bli att undra över hur du själv reagerar, när du läser följande inlägg:

Mitt BMi ligger på normalvikt och ska Aldrig över på fetma eller överviktig för den delen. Har några kilo till som ska bort. Till hösten ska jag springa mitt första riktigt seriösa lopp, midnattsloppet och 2015 blir det Göteborgsvarvet. Vill man Såååå Kan man!!!! Jag bestämmer!!! Ha en härlig söndag alla ♥
Mot Målet och det nya livet med den fantastiska äventyren!!! Heja, heja oss!

Jag vet i alla fall hur jag reagerade, när jag läste det hela.

Det handlar knappast om människans vilja om man inte kan springa, eller springa. Jag har föga tilltro till "ta din säng och gå".

Inte handlar det heller alla gånger om viljan, när det gäller övervikt. Överviktig kan man bli så att det riktigt sprutar ur öronen och BMI kan raka i höjden till oanade kilon, som aldrig funnits inskrivet på den egna världskartan, att man skall tillhöra.

Det här påminner mig i sin tur om alla magasin och TV-program, som har vikten & hälsan som slagskepp. De är inte lite insnöade på ett enda spår. Därför att man behöver inte nödvändigtvis springa sig till bättre hälsa, eller frenetiskt gå på gym, eller späka sig. Själv efterlyser jag magasin och TV-program för normalmänniskor, som inte förväntas ränna runt likt hamstrar i en bursnurra, eller ägna sig åt utslagning (läs mobbing för det är det som det hela handlar om) av de som inte passar in i formen.

Det vore ju intressant, om SVT kunde göra ett TV-program där man kunde få tro på en viss teori och så följde man den under ex. 8-10 månader. Sedan komsade man ihop de olika grupperna och helt enkelt gjorde en rejäl folkundersökning av det hela. Då vore man väl åtminstone en (1) bit på väg. Inte skulle heller den studien kosta så mycket att utföra, att man av den anledningen måste avstå.

Sedan till den där gamla slogan: Ät som en höna och skit som en elefant, den tror jag inte riktigt är helt i fas med verkligheten. Även om jag nog faktiskt tycker att den är humor på hög nivå och har fått mig att dra på smilbanden åtskilliga gånger.

Men t.o.m. den går det rätt enkelt att pricka hål på. Därför att om man äter som hönan, dvs. jämt och ständigt, så tror jag inte att det är rätt metod det heller.

Skita som en elefant då? - Ja, jag i vart fall ser vissa praktiska svårigheter med det också, eftersom vi lämnat dassets värld bakom oss. Möjligen kan vi tillhöra dassets vänner på FB, eller om det nu inte finns en sådan sammanslutning utanför facebooks värld.

Idag skall jag ta min humananpassade cykel och cykla iväg till handelsträdgården och förhoppningsvis kunna fylla cykelkorgen med uteväxter från rean, för oss som inte haft tid för oss själva. 

Lika förhoppningsvis skall här nu bli lite av dylikt, som brukar finnas här redan i maj-juni av växtlighet inför sommaren. Men att så frön till spagettipumpa nu? Det vete fåglarna om det inte är ett döfött försök. Men OM jag sår lite frön nu, då har jag tiden framför mig med att fundera ut, hur jag skall skydda dem från nattfrost och ev. kylan. Det är så man får hantera verkligheten, när den inte är perfekt.
Kaos är dessutom uppfinningarnas moder och jag har fått en livslång träning i det ämnet.

Livets tvärnitar skall jag ta itu med, förhoppningsvis ikväll, OM jag har någon ork kvar till det:

Men själv har jag bestämt mig till 100%, att jag tänker slå mig på Sten Sture Skaldemans LCHF kost. Dock avstår jag ifrån inblandning av perfekta människors världar, som jag inte tillhör.

Så det tänker jag inte slå mig på. De får pilla på i sitt eget navelludd bäst de vill. Jag föddes inte som någon dussinvara och tänker nog heller aldrig bli det. Livet har inte förskonat mig ifrån dess ibland mycket omilda hantering.

Men mest tycker jag idag, att jag har ägnat mig åt de sista åren, att ha lyssnat på människor, som vill ge sken av att de har sin gamla vikt, förblivit sitt gamla jag. Antingen har de förlagt sina gamla fotoalbum, eller så lever de kvar i en självbild, som hjärnan skapat till dem. Men jag minns hur de såg ut då och jag minns också hur jag själv såg ut då. Jag har också noterat vad olika livshändelser kan ha för inverkan i en människas liv.

Mina 47 kg är sedan länge en saga all. Men vill jag ens väga 47 kg till mina 165 cm. Jag tror verkligen inte det. Istället är jag rätt säker på att jag vill hitta någon form av medelväg i form av att kryssa mellan Livsmedelsverkets godtycke & tillåtande och ett sundare liv. Det är så mycket annat vi har runtomkring oss, som inverkar på våra hormonsystem för att inte utsätta det för ännu mer av ytterligheter.

Jag värjer mig mot påståenden om perfekta liv. I vart fall har jag ännu inte träffat en sådan människa och lär inte heller göra det.

Egentligen är det förunderligt, att inte fler människor blir eremiter. Samvaro med andra människor är långt ifrån problemfria och jag tycker mig se en trend, att det inte blivit bättre med tiden. Det gäller stort som smått.

Radioprogrammet Språket.

Det är ett radioprogram i P1, som i snitt varje vecka haft 320 000 lyssnare. Vilket i sig betyder, att programledarna under alla dessa år som programmet gått, hunnit besvara dryga 5 000 brev. 

Någonstans därframme bakom diverse kalufser står Lars-Gunnar Andersson och pratar med sin publik.

Hur många brev som kommit in och som lästs, fick man en uppfattning om i onsdags, då jag och Herr H var på ett föredrag "Svensken om svenskan" av Lars-Gunnar Andersson, professor i modern svenska.

Däremot blev jag rätt snopen, när jag googlade och skulle länka playsidan till radioprogrammet Språket till min blogg. https://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=411  
Det visade sig att Lars-Gunnar Andersson och hans medprogramledare Anna Lena Ringarp, som hunnit sända närmare 800 program, hade lagt av i februari 2014. Det sade den gode professorn i modern svenska inget om vid föredraget, utan det lät som om han alltjämt hängde kvar i tandköttet.

Jag brukar lyssna till programmet på bilradion i samband med att jag tränar på Hagabadet. Eftersom jag haft div. hälsoproblem som exkluderat mig från att kunna träna vid Hagabadet är det egentligen inte så märkligt, att jag missat det. Dessutom är det så att jag i mars månad bestämde mig för att abrupt avsluta min mer än decennielånga relation med Hagabadet, eftersom vi tu blivit totalt oförenliga.

Inte gjorde sig saken mindre lätt att besluta om, med tanke på resekostnader för bil inte är oansenliga. Dvs. bil och resekostnad ca 4 mil t.o.r, kostnad för trängselskatt, kostnad för parkering 30:-/halvtimma, vilket inte blir så små summor med tanke på att jag brukar simma en timma och träna därefter, det gör inalles dryga 2 timmar. 

Konklusion: min ekonomi kan inte längre försvara kostnaderna jag har för den här arbetsskadan. Rövarna i regeringen kan helt enkelt dra dit pepparn växer! Jag hoppas i alla fall att de känner sig nöjda med sina egna yviga lönelyft, som skett på bekostnad av sådana som jag. Hela arbetsskadelagstiftningen och rättssäkerheten är ett enda stort aprilskämt!

Så, då blev det några egna inslag till "Svensken om svenskan", eller rättare sagt "Svenskan om svenskan" och jag kunde erbjuda lite av det som föredraget handlade om. Det skrivna ordet kontra det nya, som dykt upp i och med teknikens snabba utveckling. Där människorna aldrig någonsin tidigare läst så mycket som man gör nu och ändå behärskar allt mindre av språket! Det är verkligen illa ställt med språkkunskaperna hos dagens elever, oavsett om de går på lärarutbildningar eller i lågstadiet.

Jag och Herr H har tidigare lyssnat på ett föredrag av Lars-Gunnar Andersson, det var nog ungefär anno dazumal som det inträffade, men det var lika trevligt då som det var den här gången. Det här är en herre med en räv bakom örat och i nära kontakt med humorerna.Lars-Gunnar Andersson visade bl.a detta exempel på lyssnarbrev, som hade kommit in till programmet Språket:

Har just kommit hem från en skräckseglats med mitt skämt till svåger vid rodret och nu undrar jag i vilken betydelse ger ni ordet snedseglare
(... svägerska med behov av genmäle) 

Man kanske inte direkt behöver vara raketforskare för att kunna föreställa sig hur den seglatsen hade varit. Men ordet snedseglare har lite olika betydelser, vari Lars-Gunnar Andersson enbart tog sikte på en av förklaringarna:

Snedsegel är en typ av segel, som sitter i fartygets längdriktning. Det fanns mao de som hade denna arbetsuppgift med dessa segel.

Själv känner jag det som ett regelrätt skällsord, dvs. ett nedsättande ord om dels seglare med bristande marin kompetens, dels om en person som i allmänhet kommit på sned i tillvaron, men också i den betydelsen att det är ett ord för bisexuell mansperson.

Det utbröt understundom rätt roliga diskussioner mellan Lars-Gunnar Andersson och publiken.

Många funderingar om ord, uttryck även dialektala sådana kom till uttryck och det visade sig, att även den göteborgske språkprofessorn var behängd med dialektala skavanker, som jag skakade på huvudet åt, som något totalt obegripligt. Men roligt föredrag var det allt, en frisk fläkt i kvällningen!

Han kom också att tala om nysvenska ord och där har jag ett ord, som jag är smått allergisk emot. Jag som satt där och tänkte en stund, att jag inte alls retade mig på något ord, eller användning. Jag skall berätta den längre och omständliga förklaringen till just det ordet.

Efter min dryga två decennielånga "kärriär" inom rättsväsendet satte jag mig på skolbänken igen och yrkesrehabiliterades till waldorfpedagog, dvs. klasslärare i åk 1-7. Jag arbetade under några år i en skola i Bergsjön i slutet på 90-talet. Min klassammansättning bland eleverna var ungefär av likartad natur som Förenta nationernas. Det var då jag blev varse, att barn kan tala utmärkt och felfri svenska, utan att egentligen förstå det svenska språket.

När jag frågade om man kunde damma med en damm, eller skruva med en skruv, etc. fick jag nickande svar från de som hade annan kulturell inblandning. Det kunde man, till skillnad från de svenskkulturella barnen. Ja, jag hoppas, att man kan förstå skillnaden, utan att man lägger några tråkiga rasistiska förtecken bakom det jag beskrivit.
 
Eleverna vistades på fritids efter skolan var slut och de hade en hel del att säga om en spansktalande fritidspedagog. Han skrek ofta efter dem och i var och varannan mening använde han ett ord med ett typiskt invandrarord, som numera tycks ha blivit allmänt vedertaget och det ordet är fattar i ordalydelsen Det fattar du väl. Jag fattar väl det. Alla kan fatta det.

För mig är ordet fatta i det användningsområdet inget annat än ett regelrätt skällsord. Därför att när någon sa: Fattar du det unge! då var det absolut inte fråga om några väna ordval....

För mig är det en gåta hur andra ordvalörer såsom begripa, förstå, inse, uppfatta etc. numera enkelspårigt används av ett enda skällsord: fatta.

Eftersom jag hade ansvaret för mina elevers språkundervisning upplyste jag dem om att de kunde gå ner och tala om för den gode spanjoren, att fatta det var inget annat än ett skällsord och så förklarade jag för dem genom att berätta om "Fattar du det unge!" "Fattar du det din idiot!"

Jag förklarade också skillnaden med de olika valörerna av ordet fatta. Man kan fatta tag om något. Men att ordet fatta i den här användningen kom ifrån begreppet fattningsförmåga, sålunda att förstå något. Jag förklarade också att det fanns en annan ordalydelse fattas, dvs. saknas.Så avslutade jag det hela med att berätta om orden som kommer från H.B Palmaer och som avsåg, att skrivas in på en platta att sätta upp på riksdagshuset. Hela lydelsen skulle vara ”Här fattas visa beslut”. Tilläggas bör att Palmaer var riksdagsman för borgarståndet vid mitten av 1800-talet, nämnd som landets kvickaste karl, men också den elakaste. Jag förklarade för barnen att det kunde tolkas på två sätt, antingen att har hade man fattar många visa, dvs. kloka beslut. Men också att här saknades verkligen visa beslut.

Glädjestrålande sprang hela elevskaran ner till fritids och delgav sina nya kunskaper om ordet fatta till det spansktalande ilskne biet. Det dröjde inte så länge innan de återkom och berättade om att deras språklektion till honom inte hade inte fallit så väl ut. Efter det så haglade nog fattar do som ett hällregn över dem...

Ett nutidsgenusord som förvånade språkprofessorn att det hade lyckats slå igenom vad det ord, som han själv sa sig inte stå i begrepp att använda, ett ord, som jag lovat mig själv att aldrig uttala eller skriva ut, men som på engelska betyder höna. Det finns trots allt fler i den genren, snipa. I min värld är och förblir det ett ord som hör ihop med gräddsnipa.

Det talades också om det nya språket, som blir alltmer förkortat överallt och som ibland kan ta sig lite roliga uttryck:

forts. resdag 18 september från Bologna till Verona

De stjälande skatorna vid frukostbuffén hade utbytts till kyssgurkor. Vete gudarna vilken det är att fördra så där till frukost. Fem nätter på Hotel Tre Vecchi i Bologna 519 Euro. 

Tåg från Bologna till Verona 2 personer kostade 12,60 Euro. Vi åkte på panoramanivå från Bologna, inte alls så tokigt, trots trapporna. Det är lugnare resenärer där uppe och sällan mycket folk. Men vi passade också på att lösa tågbiljett från Verona till Bergmo, eftersom vi visste att det skulle innebära tågbyte och att vi ville ta vara på dagen trots tågresa.

Tåg från Verona - Brescia 1 person 6 Euro och från Brescia till Bergamo 1 person 3,60 Euro.

I Verona hade någon graffitiohyra tyckt sig bättrat på statyn. Det var väldigt rörigt på tågstationen med bussar etc. i Verona. Gatuskyltar nästintill obefintliga eller läsabara, som tur är Verona en lätt stad att hitta runt i.

Enkelrum för 0 personer bokat enligt receptionen! Jag stod på mig och talade om att rummet etc. var betalt hemifrån Sverige långt i förväg dessutom! Trots att jag visade utskrift från min dator över bokningen, så verkade inte synapserna i hjärnan hitta rätt...

 Dock skulle det visa sig vid en första vandring i Alta Citta, dvs. gamla delen av Verona, att det fanns massor av hotell i Verona, dock inte på hotels.com och booking.com. Idag är det stor skillnad på alla hotellboknings sidor över utbudet i Verona, även på dessa två hotellbokningssidor. Det var väl kanske tillfällig hotelltorka det här året. Det var i vart fall ett bottennapp vad gäller receptionpersonalen. Men det visade sig skulle bli ännu värre! De var lika ointresserad receptionspersonal som i Bologna, där de inte ens sa adjö när vi checkade ut, eller återvände till hotellet för dagen och hämtade upp nyckel. Något som aldrig hänt oss tidigare på något hotell, någonstans!

Vi började turistdagen med en trevlig lunch och vandrade över torget till Arena, dvs. Veronas romerska amfiteater från år 30 e.Kr, som är den största i världen efter Colosseum i Rom och amfiteatern i Santa Maria Capua, nära Neapel. Interiören är i stort sett intakt och rymde nästan alla invånare i det romerska Verona och besökare från hela Veneto för att se gladiatorspel. Sedan dess har arenan varit plats för avrättningar, marknader, tjurfäktningar och diverse opera/musikföreställningar.

Nej, det är inga kvarglömda romerska soldater, utan de ville ha betalt om man fotograferade dem. Jag körde "gratis-är-gott-varianten" förslagen som jag är...

Insidan av arenan, med rest av den övre delen av muren på ena sidan.

Man höll på att förbereda och testa ljud inför kvällens evenemang.

Stenarna i de underjordiska gångarna, som ledde fram till öppningarna i arenan var verkligen imponerande, trots att jag stod med armarna utsträckta för att försöka mäta tjockleken, räckte inte mina armar till tillnärmelsevis.

Om väggar kunde tala.....

De här väggarna talar desto mer. Vi har nu kommit till det hus där den berömda balkongen finns i kärleksdramat "Romeo och Julia", eller Giulietta som nu Julia heter på italienska.

Den tragiska historien och Romeo och Julia, två unga älskande från rivaliserande familjer skrevs av Luigi da Porto från Vicenza på 1520-talet. Alternativet till den uppgiften och som jag själv håller ett riktigt starkt kort på, den har jag skrivit om i en tidigare blogg: http://gun-m-ek.blogspot.se/2011/12/statyer-som-man-far-berora-och-statyer.html

Romeo och Julia har inspirerat många filmer och baletter och andra dramer bl.a. Shakerspeares drama. Men även biltillverkaren Alfa Romeo, alla sorters kärlekar finns onekligen, såväl till bilplåt, pengar, eller andra attribut. http://sv.wikipedia.org/wiki/Romeo_och_Julia 

Romeo sägs ha klättrat upp på Julias balkong på Casa di Giulietta på Via Cappello nr 27.
Det här är ett välbesökt turistmål och hur många är vi inte som stått spanande ner från balkongen efter vår egen Romeo.

Besökare trängs för att se den enkla fasaden och att stå på den lilla marmorbalkongen. Men det här är ljug som allt annat här i världen, det här är är ett renoverat värdshus från 1200-talet. Det förfallna Casa di Romeo ligger nämligen några gator bort på Via Arche Scaligeri.

Men sedan är resten alls inget ljug. Den s.k. Tomba di Guilietta finns i en krypta under klostergången till San Francesco al Corso vid Via del Pontier. Platsen för hennes stensarkofag är mycket stämningsfull.

Här ringlar sig kön fram till Juliastatyn, vars bröst skall beröras för att få snurr på kärlekslivet, alternativt för att bringa lycka. OM jag gjorde det... Näää... vaffö då då, jag har nog snurr (snurrigt) som det är.

Romeo (alias Herr H) är här så smart, att han har använt zoomen för att få in den åtråvärda Julia på sin balkong.... Hur tänkte han då?

Väggarna som leder in till innergården är välpynta av allsköns lappar, med misstänkt upphängningsmaterial, som jag anar mig till är en toyblaffa, som fliktigt delas av lapphängare utan eget upphängningsmaterial i munnen. Det är rena rama snabbfix på en del av lapparna. Det är bara att rycka till sig ett namn med trånande telefonnummer, eller fundera på varför Toni skall bli lyckligare med Paula, förutsatt att han lämnar Francesca. Men ibland förtäljer lappen även de intima detaljerna.

Den som inte vill ägna sig åt det vanskliga lappskrivandet, kan istället via datorer som är uppställda inne i byggnaden ge sig därhän, eller göra det hemifrån från den egna datorn. Kanske kan vara något så här inför stundande Alla hjärtans dag den 14 februari http://www.julietclub.com/index_en.asp

Guiletta Guiletta vad skulle du ha sagt idag....

Granne till Juliabalkongen fanns en rolig turistfälla. Där satt män och broderade på maskin i rasande fart, medan man väntade, vilket inte tog så väldigt lång stund. Så det blev några julklappar med i resväskan. En haklapp till honom som skulle få kostymen från Blogna. Men naturligtvis ett bröstförkläde till dottern, först naturligtvis dotterns namn följt av texten: The queen of the kitchen.

Glasfönster är jag väldigt sugen på sedan jag och Herr H och dottern gick en glasfusningskurs, för att inte tala om besök i smaltibutikerna utanför  och inne i Venedig. Vissa tankar/drömmar får ständig näring och input....

Gott om turister som synes.

Verona är en trevlig stad, inte bara välmående utan har kulturellt mycket att erbjuda, såväl byggnads, konst som trädgårdsarkitektur.

Här blir är urbilden av att det visst går att bevara gammal kultur med nytt.

Castelvecchio med allehanda inslag bla. konst och trädgårdar.

Ponte Scaligero är en del av Castelvecchios gamla försvarsverk. Ponte Scaligero är en medeltidsbro, som byggdes av Cangrande II på 1300-talet. Tyskarna förstörde den under andra världskriget, men veronaborna lät bygga upp den igen. En process som involverade, att man bottenskrapade floden, Adige, för att rädda murverket. Bron går emellan Castelvecchio och Arsenalen, där även trädgårdarna finns.

Rätt fin utsikt men flodbankarna vittnar om att även här borde jobb finnas att göras.

All möjlig hemvist finns inrymt där man minst anar sig till det. Här blev det verkligen så uppenbart tydligt hur hemligt det var. Bakom en plåtdörr med titthål, mitt i muren. Titthålet naturligtvis för att se vad det var för skumma figurer på utsidan, innan man öppnade plåtdörren.

San Zeno Maggiore, med pelargångarna från 1200-talet. Resterande byggnadsdelar är från diverse perioder bla. klocktornet, som fick sin nuvarande höjd på 72 meter under slutet på 1100-talet.

Jag vet egentligen inte vad som får mig att känna så enormt stort lugn/stor inre frid, om det är naturen, eller om det rent av är pelargångar, eller klosterinnergårdar. Tror att det är dött lopp. Men oavsett vilket landar hela mitt inre jag omedelbart in i ett helt annat medvetandetillstånd.

Tre fotografer i rad: jag, snubben med kameraställning och så mannen längst fram. Vad vi fotat? Nej det talar jag inte om du får själv skaffa dig en egen Första Klass - 1 KL - Reseguider "Italien", så vet du också vad det är för gammalt matnyttigt som vi fått korn på.

Även i Verona finns det massor av dylikt, liksom det finns det nästan varenda liten byhåla.

En del indikationer får mig, att inte sitta med fötterna nere på marken, när en bänk är intagen av min Gluteus maximus.

Jag och Herr H på nattliga äventyr i Verona. Vill dra mig till minnes, att vi var på väg tillbaka till hotellet, när den här bilden togs. Dåtid möter nutid.

Vi fick syn på denna själsfrände genom ett möbelaffärsskyltfönster på väg till hotellet. När vi kom tillbaka till hotellrummet hade de varit in på rummet och stängt fönstret, som jag hade lämnat öppet därför att det luktade så unket i rummet. De hade bemödat sig med att lägga in två handdukar framför vardera sängsida.

Nu började hela min kropp att protestera högljutt över vår rundresa. Trots att skillnaden mellan stegräknarna blev allt mindre. Differensen var nu bara 237 steg mellan höger och vänster ben. Varje kväll under hela rundresan hade jag fått se till att jag besökt toaletten, innan jag lag mig. Därför att komma upp ur sängen mitt i natten för något toalettbesök det kunde jag bara glömma.

Allt har sitt pris här i livet och vad det står på kvittot kommer inte som någon överraskning, när det gäller mina digra multikroppsskador.