När kvinnans list får råda då blir det: liten ladda-batterierna-resa med bl.a. Nils Dardelutställningen, Moderna Museet i Malmö och drömmar om en omöjlighet.

Jag och Herr H har varit ute på lite grönbete, som jag i vanlig ordning varit initiativtagare till.

Kvinnans list övergår fortfarande mannens förnuft: Jag ville själv se utställningen, eftersom det inte är varje dag man får se Nils Dardels ihopsamlade verk på en och samma gång. Vad passade då bättre att redan i våras lägga upp strategin.

Som av en ren slump så fick Herr H hotellövernattning i Malmö och ett besök på Moderna Museet och Nils Dardelutställningen i födelsedagspresent. Nils Dardel som han hade väldigt lite begrepp om dessförinnan, kan man väl lugnt påstå utan att förhäva sig. Men Herr H är till viss del läraktig, inte fullt ut, men till viss del. Han fick läsa den lilla broschyren om Nils Dardel jag försedde honom med strax innan vi skulle gå in till utställningen, för att han skulle ha lite mer glädje av själva konstutställningen. Det är ju liksom inte någon större idé att berätta något i förväg, eftersom guldfisken i akvariet har bättre minne än han har.

Herr H har viktigare saker att pyssla med här i livet: räkna golfbollar och hålla ordning på vädergudarna, som han anser ligger i fejd med tisdagsgolfen, då det BARA regnar och regnar och regnar... Ja, så har han fått ett till problem på halsen, själv köpte han sig en egen födelsedagspresent: en kamera som vida överstiger hans tekniska förmågor och som har så mycket finesser och objektiv, att det fick mig att sucka djupt. För att inte tala om hyperventilera vid blotta åsynen, eftersom jag kunde räkna ut med min baksida hur detta skulle bli.

Med andra ord så är befintliga fotografier fixade med dotterns gamla Iphone, som jag övertagit enbart för att ta och skicka bilder med. Men också hennes gamla kamera, som jag olyckligtvis saboterade vid resan till Malmberget. Avtryckningen/zoomknappen lossnade och försvann och nu kan kameran bara skötas via ett gem, som jag fiffigt kom på att man kunde ha istället. Men bara till viss del eftersom det inte går att zooma med gemet.

Den var mer än tillräckligt avancerad för Herr H, som skrattade hjärtligt åt min gamla kamera, som bara var att trycka av och levererade perfekta bilder, ända tills den trillade i backen i just Malmö, av all ställen och vid min gamla arbetshemvist där bl.a. Knutshallarna ingick. Jag älgade in på det anrika och vackra Apoteket och köpte vit häfta och linda ihop batteriluckan med, så att kameran skulle fungera.

Det var det Herr H hånskrattade åt: ihopplåstringen av batteriluckan och en kamera som såg ut som en reklam för Salvekvick. Men det har blivit knepigt med att framkalla bilder, så den har jag lagt åt sidan trots att kylskåpsdörrens övre dörrhyllor är nerlusade av fotorullar, som jag inte vetat vad jag skulle använda dem till, eftersom praktiska fotoböcker är betydligt enklare att hantera i det långa loppet än lösa foton.

Dock har jag nu funnit ut en plan för dessa fotorullar. Jag tänkte jag skulle indoktrinera Herr H av nödvändigheten om att han går en fotokurs vid Kyrkeruds folkhögskola nästa sommar, eftersom jag nu förstod av sommarens kurser att han blivit intresserad av just den kursen. Men så var det ju det där med minnet också, så jag löser det hela smidigt i vanlig ordning. Så får jag också som jag vill ha det inför nästa sommar: avkoppling och vidareutveckling för själslivets hälsa.

Jag orkade inte "göra Malmö" i fredagskväll, utan låg tills sängs på hotellet och lekte "Motala" och öppnade inte ens pocketboken som jag tagit med och som jag tänkt läsa lite ur innan träffen med John Blund. Herr H gick runt hörnet och provianterade för en spartansk kvällssupé till sängs, eftersom vi på nedresan hade ätit lunch vid Laxbutiken i Heberg och kände att det var nog fullt tillräckligt egentligen.

På lördagsmorgonen åt vi frukost tillsammans med min äldste tillika alltid lika slagfärdige äldste son. Påtåren avnjöts ute på bakgården tillsammans med deras tidningar.

Utanför Malmös nya skrytbyggen för 1 miljard hade de morgongympa, mest damer förstås i trikåer. Det har blivit mycket gågator inom vallgraven sedan sist jag var i Malmö, trots son och allt det där andra.

Så blev det dags att avtroppa till Nils Dardelutställningen, sonen skulle hem och tvätta kläder inför nästa jobbresa och allt det där andra, när man ständigt befinner sig på resande fot.

Moderna Museet, som är beläget i den gamla gasverksbyggnaden.
Driftig och handlingskraftig museichef har de också, eftersom hon förstod
att man inte kan ha ett museum utan parkeringsplatser för funktionsnedsatta, när men samtidigt inte sparat på krutet med byggnaden som är
handikappanpassad, vilket inte är billigt.

Egentligen fascinerande med en konstnär som hela tiden utvecklade sin
konst. Rolig kuf som menade att medelmåttor aldrig kunde bli idioter.
(ursäkta det är inte tavlan som hänger snett, utan jag som varit dålig fotograf)

"Den döende Dandyn" som väl får räknas som Nils Dardels mest kända verk....
Den har barn tolkat rätt genialiskt på många olika sätt, eftersom Nils
Dardels verk ofta tilltalar barns egen fantasi och barn är i allra högsta grad mottagliga för när man berättar någons biografi.

Här ett exempel vad en 7åring tänker: Mannen i grön kostym kollade i
den magiska spegeln och dog genast av chocken för att han hade fått ett
sjukt hjärta, när han hade fått en barnsjukdom. Hon i blå klänning förstår ingenting av vad som händer och hon i rosa håller i kudden så att han inte
skall trilla av den. Medan hon i orange klänning försöker att gömma den
döde mannen, så att grannarna inte skall upptäcka att de har en döing
i huset. Mannen i lila kostym har tappat sitt öga.
Det här är nog ingen bra dag för män.

Vår 7 åring tyckte att Nils Dardel var en spännande konstnär med så
många märkliga motiv, som tilltalar barns fantasivärld.

Vi åkte hemåt via Mellbystrand och på väg upp så lyckades Herr H radera
alla bilder i kameran, fastän jag bad honom att lägga undan kameran
en stund om han inte förstod varför han inte fick bort texten. Suckarna bro
i Venedig låg därefter solklart i bakvattnet och Herr H påstod att han var
en idiot. Jag tänkte: Undra vad Nils Dardel hade ansett om den saken, han som alltid varit så slagfärdig om människor han mötte, medans han levde....

Väl i Mellbystrand så återsågs det "Landströmska sommarpalatset", som
ligger nere vid sanddynerna i Laholmsbukten.
Undrade vem som äger "sommarpalatset" nu. Det stod visserligen
"välkommen" på skylten som hängde utanför dörren, men jag är inte helt säker på att det gällde mig. Så många minnen, som
rördes om i mitt inre.

Saknad efter alla dagar i mitt liv som jag gått längs med vattenbrynet, 
om morgonen mot Båstad...

 ....och på kvällen mot Halmstad.
Alla sandslott som byggts i sanden. Somna till havets brus, efter att 
ha manglats runt i ett arbetsliv som krävt alltmer. - Jag förstår varför 
farbror Nisse ville att hans aska skulle spridas i Laholmsbukten. Han 
älskade också den chosefria tillvaron i "sommarpalatset" i Mellbystrand.



Hjärtat tog ett skutt, när jag upptäckte att det fanns ett gammalt vackert sommarhus till salu i närheten längs N:a Strandvägen. Vid hemkomsten sökte jag förgäves på mäklarens hemsida, såg att den funnits ute men tagits bort från webben. Skickade därför ett mail, men missmodet hängde redan längst ner i fotknölarna... Idag kom svaret, köpet höll på att 
avslutas. Det begärda priset var hissnade 3 275 000:- för ett fritidshus
och slutsumman blir offentlig när lagfarten är klar, eftersom det skall besiktigas och man vet inte ännu om priset kommer att förändras.

Men vad spelar det för roll. Priset och allt det där andra var bara ändå en dröm, som aldrig kunde bli sann, inte för min del och inte för barnen i mitt liv. Sedan spelar det ingen som helst roll, att jag kände att fritidshuset
var ämnat för mig fastän jag bara såg det från utsidan.

Vi går omkring i våra liv och när en dröm, som när som helst kliver fram
med full kraft och nästan slår oss till marken av den inneboende längtan.

I mitt fall var den att där jag själv som barn och stor del av mitt vuxna
liv haft släktens "sommarparadis" i den här omedelbara närheten, jag
trodde för ett ögonblick att det var därför som Herr H visade sig ha tappat kameralinsens propp på stranden och vi återvände dit efter att vi varit inne i Laholm och ätit på en uteservering. Medan Herr H gick ner till stranden för att söka pluppen till linsen, satt jag kvar i bilen och fick då en ingivelse
att jag borde fortsätta att köra längs vägen. Genast när jag passerade huset, så stannade hjärtat nästan. Det var som om huset hade talat till
mig: det här är fritidshuset, som bara väntat på dig Gun!
och jag, jag trodde i min enfald, att det var ödet som visade mig vägen
till fritidshuset i dess omedelbara närhet, en alldeles egen fristad, någonstans där jag kunde känna mig hemma, efter alla förluster som livet har bjudit på.

Middag inne i Laholm på en uteservering, eftersom Strandhotellet i Mellbystrand inte hade så kul öppettider och sannolikt inte heller
serverade stek med gräddsås, som de gjorde när jag var liten och farbror Nisse och jag satt där på Strandhotellets veranda och kände av livets lyx och flärd en liten stund i livet.

Men Laholm är inte fy skam det heller, alltjämt lika hemtrevligt med den gamla bebyggelsen, som bevarats i hela stadskärnan. Samma gamla Conditori finns där ännu, precis som på min älskade farbror Nisses tid och långt därefter när jag varit med mina söner, som ett litet avbrott
samtidigt som vi bunkrade upp lite ny proviant till "det Landströmska sommarpalatset" nere vid havets sanddyner i Mellbystrand.
Men min
dotter hon blev utan dessa underbara upplevelser av "det Landströmska sommarpalatset i Mellbystrand" och Laholm, snuvad av livet på mållinjen....

 

Om jag säger "Hotell Tylösand" - tala om vad det första är som du tänker på då.

Tänkte du nu på sand då är du liksom jag en klassad pervers sexistiskt typ, trots att jag inte är lagd åt det hållet och följaktligen inte studerar kvinnorumpor i bikinis. Jag uppskattar utsikten av fasta tennisrumpor, något som med dagens hängaschelbyxmode är en klar bristvara.

Jag vet i alla fall, att jag åkte dit så det skrek om det hela. Alltid får jag lära mig nya saker om mig själv, som jag inte hade en susning om... http://reklamombudsmannen.org/uttalande/hotel-tylosand2

Trots fastställt beslut och allt av reklamombudsmannen, så undrar jag nu hur en sandig rumpa kan vara könsdiskriminerande. Möjligen kunde den bilden ha fällts för att vara åldersmobbing. M Ö J L I G E N, men det är så långt jag kan tänja mina grå.

Jag kan förstå det om bikinibrudar på bilar och annat utstuderat osmakligt. Men här begriper jag faktiskt ingenting, om jag skall vara helt ärlig. - Hur man som reklamombudsman inte kan se kopplingen till Hotell Tylösand, begriper jag inte heller, eftersom hotellet ligger med direkt anslutning till sandstranden.
Men så tillhör jag inte Sveriges Kvinnolobby, som väl antagligen tycker att burka är ett bra plagg att ha på sig på stranden i Tylösand där Hotell Tylösand ligger.  - Ett ganska trevligt hotell faktiskt med mina mått mätt.

Undra om min sandiga tantrumpa kan klassas, som sexistiska inslag på bild.
Eller hade den kanske rent av klassats som manschauvinistiskt kvinnoförtryck.
Jag känner hur jag ogillar starkt, att inte säkert veta!

I Bonniers Bokklubb där kunde man förhandsboka boken "Millennium 4: det som inte dödar oss" av David Lagercrantz

Jag vet inte hur det är med dig, men jag finner det rätt avskyvärt, att någon helt plötsligt skor sig på någons författarlivsverk, som dessutom inte har någon koppling till Stieg Larsson. I det fallet måste jag trots allt sätta större tilltro till Stieg Larssons livskamrat, Eva Gabrielsson: http://www.svd.se/hard-kritik-mot-ny-millennium-bok

Den boken kommer inte över min tröskel, eftersom jag inte ägnar mig åt gravplundring i någon variant.

Själv slukade jag Stieg Larssons Millennium-böcker. Gick som en äggsjuk höna och inväntade nästa bok. Den representerade ett nytt grepp på den svenska bokhimmelen. - Så nytt att Jan Guillou liknade Stieg Larssons romanfigur Lisbeth Salander vid Pippi Långstrump. Antagligen i hopp om att läsekretsen skulle peka tumme ner istället för upp åt Stieg Larssons bokserie, som fick svindlande försäljningssiffror.
 
Faktum är att jag i mitt jobb kommit kontakt med personlighetstypen Lisbeth Salander och vad jag tycker om en del förvaltare och samhällets medverkan till övergrepp, tja, det behöver man inte vara någon raketforskare för att förstå. Teknikgenier och fotografiska minnen är inte heller någon nyhet, eller vedergällningstankar. Inget av det uppräknade tillhör universums gåtor.

Om vi nu skall sinka ut personen Stieg Larsson, då inträder något annat inom mig. Det finns vissa bitar jag ställer mig högst frågande till.

Personligen gick jag i taket, när det damp ner en inbjudan till föreläsning av Expo, som gick ut på "hur du lär dig att vässa dina argument mot rasism".

Vilket ledde till att jag i ett rätt upprört mail till Lärarförbundet undrade hur de kunde ha det dåliga omdömet, att dra in Expo med den förevändningen, eftersom ett kritiskt granskande är det som skall läras ut i varje studiesituation.

Ett kritiskt granskande av EXPO hade nog istället varit på sin plats, eftersom det finns klara kopplingar till dylika grupper, som i vart fall inte jag betraktar som vare sig rumsrena, eller som några större förebilder: AFA och vänsterfanatiker, som inte drar sig för våld som sägs helga medlen.

Nu hör till saken att jag aldrig varit den typen, som gått omkring i Palestinasjalar, eller demonstrerat mot vare sig det ena eller det andra. Det här med politik är något som jag ända sedan barnsben lärt mig att kritiskt granska. Kanske beror det på att jag växt upp i ett politikerhem och jag redan som väldigt ung insåg, att det har en tendens att alltid poppa upp något ur "godispåsen", som absolut inte är önskvärt. Överhuvudtaget har jag alltid förhållit mig betraktande, än tillhört klanen som hängivit mig åt saker och ting. Jag är inte någon som kan hysa sådan full beundran, att jag är villig att sopa oönskat under mattan. Ungefär som det som just poppat upp överhuvudtaget inte existerar.

Man kan väl lugnt påstå, att jag är icke politisk, icke religiös, bara just därför att just dessa två komponenter har skaffat så mycket elände ute i världen och genom historien, att jag känner att jag kan bli kräkfärdig för mindre.

För att återgå till EXPO - hur rumsrent är det månne?

Jag skall inte lägga några tankar i ditt huvud vad du skall tycka, men nog luktar det väl ändå skunk...

Inom mig finns inte någon situation där våld blir acceptabelt. Min uppfattning ända sedan jag har varit liten brakskit är att våld föder våld. Jag har också förstått att jag verkar vara född med ett rättspatos, som jag med tiden har förstått, att det går utöver det vanliga. Jag är liksom inte till salu och tittar inte bort av bekvämlighet. Inte bry sig, det är också att ta ställning!

Det här med våld, det är helt enkelt inte min grej. För mig blir det till en lemniskata, evighetssymbolen, där varken början eller slut finns. Betvivlar någon min hypotes går det utmärkt att blicka tillbaka i historien. Man störtar en diktatur bara för att längre fram konstatera, att det enda som egentligen hände var att man hjälpte en ny diktatur till makten.
Är det verkligen något att stå efter?

http://www.internationalen.se/2011/05/stieg-larsson-den-gravande-socialisten/

För mig blev det inte bara olustigt, utan även obegripligt, att ett fackförbund som företräder pedagoger vars medlemmar skall lära eleverna att kritiskt granska, ett kritiskt tänkande, där omdömesförmågan är det allra viktigaste en människa har att erövra. Men för att kunna göra det, måste man inhämta många olika uppgifter från många olika håll för att faktiskt kunna skaffa sig denna omdömesförmåga.

För mig är dylika grupper som AFA, eller andra individer som är villiga att inskränka yttrandefriheten, friheten, som är det som är det allra sköraste vi har och som vi alla måste värna. För mig är extremåsikter det allra största hotet mot varje lands säkerhet.

Jag har aldrig varit hängiven någon idoldyrkan, eftersom jag lärt mig att skaffa mig ett omdöme och även hur den skall gå till. Till det krävs en egen arbetsinsats att samla in så många olika uppgifter, att det faktiskt inte blir något hafsverk av typen. De flesta saker är oviktiga, men en del saker är av allra största betydelse, att bilda sig ett eget omdöme: Alla andra tycker ju det. Det är ingen annan som klagat tidigare. - Säga något sådant så att jag hör det och man kan med all rätt känna sig kapad längs med fotknölarna!

Tycka om en bok, en skiva, ett föredrag. De är en sak, men att bilda sig en helhetsbild om någon/något, det är något helt annat. Det gör man inte i brådrasket och jag tror inte, att jag någonsin stött på en enda människa, som jag har idel goda tankar om. Inte ens sådana personer som Dalai Lama går helt fri: skrapar man tillräckligt länge på ytan hittar man även där oönskad historik hur just det här Tibetanska samhällssystemet hade uppdelningar i högt uppsatta personer, prästerskap som var viktigare än den stora massan, oönskade tankar om medmänniskan. Allmosor kan inte rättfärdiga något systemfel.

Tittar man då på Expos grundare, då är det väl kanske inte svärmorsdrömmen man hittar i hans biografi. Nu är jag sanning att säga inte speciellt förtjust, att länka till vissa länkar, men jag gör det därför att det redan är sammanställt, det som jag själv funnit ut genom ett betydligt bökigare sätt:
https://expomakt.wordpress.com/tobias-hubinette/

och ibland inser man, att man ibland mår bäst av att inte vända på stenar:
https://expomakt.wordpress.com/about/
Desto mer man vet desto mindre vill man veta http://www.piscatus.se/

http://www.friatider.se/jag-ar-misstankt-for-ett-mord-mot-expo-grundaren-som-blev-regeringens-expert-pa-rasism

http://www.svd.se/chatta-om-svd-och-expos-granskning

En riktig tankeställare fick jag mig, när författaren Liza Marklunds sommarprat möttes av kritik på flera sociala medier därför att hon spelade en låt av Ultima thule. Jag måste tillstå att jag har svårt att förstå mig på människor, där allting antingen är svart eller vitt - man kan faktiskt ägna sig åt att plocka russinen i kakan, utan att för den skulle gilla hela bakverket.

Men jag har förstått att det kanske vore bättre om Liza Marklund hade spelat:

något som min pappa, rödkommunisten, brukade sjunga, när han stod och rakade sig i badrummet.

Skala av det förljugna man upplever under sin uppväxt, det är inga lätta saker. Dock tror jag att det är en nödvändighet om man som människa skall utvecklas och växa in i sunda insikter.

Så här i efterhand har jag förstått i vilket syfte vi var i DDR, när jag i 8-10 års åldern. Då min arme krake till pappa hjärntvättades med och visades runt hur perfekt, fritt och fint det var i DDR. Vi hade blivit inbjuden på en vistelse där pengar överhuvudtaget inte halades upp i något läge, inte ens när vi skulle inhandla läsk!? Just det där sista med läsken i en helt vanlig kiosk fick mig genast att inse, att jag inte hade misstolkat de signaler jag hade mottagit av diverse människor vi hade mött, så snart vi hade stigit iland med färjan från Trelleborg till Rostock.

Det var både bad på Rügens sandstränder med himla mysiga solstolar i stora korgmodeller, där man kunde krypa in och sova. Hotellvistelse med samkväm och rundresa där vi fick se hur öppet och fint det var ordnat i DDR. Men vad som sedan hände då min pappa och de andra gubbarna bussades iväg och då min mamma, syster och jag inte fick närvara, det vete gudarna. Efteråt när pappa återvände till hotellet, var allt plötsligt väldigt lågt och dämpat och jag insåg ganska snart, att det var något som inte var bra. Mina föräldrar höll god min och var starkt oroade det rådde ingen som helst tvekan om.

Väl hemma igen, gick min pappa omkring som en slokörad hund under väldigt lång tid. Hans sedvanliga kommunistsvada hade fått sig en rejäl törn och det var riktigt skönt att slippa höra dessa enorma lovord om sådant som jag bara hade känt på mig, att det där var bara ett betraktande med struten tättslutande på huvudet. Så himla bra kunde inget vara.

Hur förljuget allt hade varit den där sommaren i DDR, det blev jag själv varse och det föraktet inom mig visste inga gränser. En sommar reste jag runt på  motorcykel i Europa, det var när hippietiden grasserade som värst. När vi hade kryssat oss igenom Väst-Tyskland, Holland, Belgien, Luxemburg, Frankrike, Schweiz, Lichtenstein, Österrike och åter in i Väst-Tyskland skulle vi upp till  Väst-Berlin för att där hälsa på en god MC-vän som bodde i Väst-Berlin, vilket betydde att vi var tvungna att ta oss genom Öst-Tyskland (DDR) för att kunna ta oss dit.

Redan passagen transitvägen, genom Öst-Tyskland upp till Väst-Berlin blev en historia, som går till avdelningen "bryskt landande i verklighetens maktkamp mellan öst och väst och hur verkligheten var i en öststat, där kontrollen var total och helt orimlig!"  - Besöka Dresden var inte ens att tänka på. Det uppvaknandet som skedde inom mig gav en dålig smak i munnen. När vi nådde fram till Öst-tyska gränsen träffade vi på ett par från USA, som också var ute på en motorcykelrundresa. De blev tvungna att köpa Öst-tyska registreringsplåtar, som de naturligtvis inte skulle få behålla vid framkomsten till Väst-Berlin. När de skulle ut ur Väst-Berlin skulle de bli tvungna, att än en gång köpa nya registreringsskyltar för en inte alltför liten summa pengar.

Sålunda pågick en annan sorts maktkamp stormakterna emellan, där skylttvånget bara var en del av det hela. Hur mycket stormakterna visade musklerna för varandra var inte bara bisarrt, så här i efterhand kan jag bara skaka på huvudet åt det hela.

Vi hade svängt av från transitvägen, naivt svenskt, trots påpekandet att vi bara hade tillåtelse att köra på transitvägen upp till Berlin. Vi hade fått se på en karta och förklarat för oss och jag som var styv på tyska vid den här tidpunkten, sa att visst förstod vi, att vi inte kunde vika in till andra ställen, utan skulle hålla oss till denna väg, vars namn jag inte längre kommer ihåg. Men raka vägen upp för bekymmerslös svenska betyder inte, att man inte får stanna och ta igen sig lite.

Bäst vi låg där i gräset i skuggan av en trädallé och tog igen oss, 10-20 meter in på en sidoväg, hördes ett våldsamt dån i marken, som kom allt närmare. Ungefär 50 talet USA-tanks kom dundrande förbi oss och jag fick en obehaglig känsla över att vi hade hamnat mitt i ett brinnande krig. Den där ljuvliga känslan jag stunden innan jag hade känt var som bortblåst och värre skulle det visa sig att det skulle bli.

Jag vet att jag satt där och sneglade på mina skinnstövlar, som jag hade sparkat av mig i gräset, när Östtyska polisen med en våldsam hastighet kom insvängande från transitvägen, tvärbromsade framför oss, så att vägdammet yrde runt omkring militärpolisbilen. Flera poliser med vapen i högst hugg hoppade ur och närmade oss med bestämda steg och miner. Vi hade gjort oss skyldiga till brott, eftersom vi avvikit från transitvägen och vi skulle arresteras!

- Men snälla rara poliser, vi har bara avvikit 10-20 meter för att inte stå mitt i vägen för trafiken. Man behöver rasta när man kör motorcykel i en sådan tryckande värme och solsken.

Två val fanns, antingen fortsatte vi direkt utan att stanna, eller så skulle vi bli arresterade omgående. Inte ens för ett eventuellt toalettbesök undrade jag på prov. Nej, det var tydligen bara att kissa i brallan eller att bli arresterad. Ord och inga visor. Jag vet att jag tänkte, när jag höll på att böka på mig kängorna igen, sedan jag hade kravlat på mig skinnstället igen: Det här är ju helt sanslöst, snacka om förföljelsemani och att ha läst för många spionthriller.
Å andra sidan fick jag nu en förklaring till varför den där restaurangägaren hade varit så orolig, när jag inte ville ha kvittot på maten vi stannat för att äta. Han var tillslut alldeles kallsvettig och förklarade för mig om och om igen, att jag måste spara och visa upp kvittot på varför tiden inte i mitt pass stämde. Han hade inte släppt iväg oss förrän jag hade lovat, att jag skulle stoppa in kvittot i passet och han själv hade fått se när jag gjorde det!

I Väst-Berlin blev jag varse hur skrämmande tillvaron var för de som upplevt andra världskriget och nu undvek att använda sig av den linje där man blev tvungen att byta på Öst-Berlin-sidan. Centralstationen var av allt att döma en livsfarlig plats, där väggarna hade öron. Vi hade uppmanats att överhuvudtaget inte prata med varandra under resan och allra helst inte när vi stod nere på perrongen för att byta tåg. När jag stod där på perrongen bredvid en ångestladdade Hans, som blivit helt likblek och fått en flackande blick, såg herrarna som mest verkade tagna ur en dålig spionfilm, de kulspruteförsedda vakterna, som gick uppe på rampen inne på tågstationen och schäfrarna som drog i kedjekopplen med en kulspruteförsedd vakt, som strök förbi våra ben i stort antal, då skämdes jag över min svenska naivitet.

Jag tackade gudarna när vi satt där ute i trädgården i Hans´ lilla kolonistuga på Väst-sidan och linjebytet nu blivit ännu ett dåligt minne blott. Dagarna i Väst-Berlin passerade i rask takt och när vi gjorde ett besök vid Brandenburger Tor var den ännu inte lika idiotisk plomberad, som den skulle komma att bli efter 1970.

Vid den öst-tyska passkontrollen då vi var på väg till färjan i Travemünde, som vi hade bokat en tur och returresa för vid utresan till Europa blev det tvärnit. Vi skulle tvingas att åka med färjan via Öst-Tyskland och Sassnitz, fick vi veta sedan våra pass återvände ut från den lilla kuren med de vitmålade fönstren som de hade burits in till. Jag trodde till en början att det var ett misstag och propsade på, att tulltjänstemannen skulle bära in våra pass igen med våra färdbiljetter till färjan. NOPP! Vi skulle vara tvungna att lösa nya biljetter med färjan via Sassnitz. Men vad var det här nu för dumheter invände jag, vi har ju färjebiljetter där det står dels vilken tid och dag som gällde, men också hyttnummer vi har bokat. Vi hade ju redan betalt för en inte helt billig returbiljett hem till Sverige!

Våra pass åkte ut och in ett flertalet gånger bakom den mjölkfärgade glasrutan i kuren. Min tyska var tämligen klanderfri på den tiden, efter åtskilliga år av tyskstudier där även affärstyska på handels hade genomlidits. När jag fått nog av dårskapen upplät jag därför min stämma, på tyska och för att den där enfaldige bestämmaren bakom den målade glasrutan, skulle komma ut och prata med mig, eftersom jag blivit hejdat av ett sänkt gevär framför mig, när jag hade försökt att gå dit bort till den lilla kuren med vitmålade fönster. 

Efter att ha stått där och trampat fot i en evighet i MC-kläder, började jag inse att vi skulle missa färjan om vi inte genast skulle komma iväg. Vi hade redan kommit i tidsnöd av den långa väntan på vår tur och evighetsdiskussionen om att vi måste betala och åka med en annan färja, som gick från Öst-Tyskland istället. Min resepartner försökte lugna mig och teaterviskade flera gånger till mig:
Du kommer att hamna i Sibirien om du inte lägger av!
Så fasen heller svarade jag i normal samtalston, jag är svensk medborgare!

Än en gång kom den alltmer olycklige springpojken till tullare fram igen, efter att ha gjort en ännu långvarigare tur bakom det mjölkfärgade glaset i kuren, och med mina nya argument, som bud.

- Nej, tyvärr inte, vi måste köpa nya färjebiljetter och åka via Sassnitz, meddelande han för vilken gång i ordningen som helst. Han hade blivit alltmer olycklig och ursäktande för varje gång han kom tillbaka från kuren med den vitmålade glasrutan.

Då brann hela säkringsskåpet och jag talade i höga ordalag om vilka hycklare det var som satt där bakom den vitmålade glasrutan och inte ens vågade sig fram, utan istället hade en stackars tullare att löpa gatlopp med våra pass och färjebiljetter. SÅ hade det inte varit när min pappa hade varit inbjuden till DDR med hela vår familj. Då förevisades vi vilket föredöme DDR var och vilket öppet land det var, här kunde man röra sig hur fritt som helst.

Den stackars tullaren stirrade på mig och det blev helt dödstyst en lång stund. Soldaterna med gevären rörde nu på ögonen och såg med ens levande ut. Sedan dök en soldat med gevär upp i dörren till den hemlighetsfulla kuren. Springpojken till tullare blev genast inkallad till kuren med den vitmålade glasrutan. Han återvände på två röda med våra pass, som nu hade blivit stämplade och lät meddela:

Det var bara att åka iväg. Skynda er nu så att ni inte missar färjan i Travemünde! Trevlig resa! Han bad så mycket om ursäkt för missförståndet som hade blivit.

Där ser man vad en kommande bokutgivning kan locka fram för minnen och göra sig påmind om hur viktigt det är med omdömesförmåga, att skilja agnarna ifrån vetet.

Sedan skadar det nog inte att ha i minne, att skillnaden mellan en politiker och en häst, är att hästen inte kan sko sig själv.

Ibland blir jag riktigt ledsen, när jag inser att någons drömmar stått på näsan.

En ensamresa i bil 397 mil är faktiskt något som jag varmt kan rekommendera. 

        Det måste nog vara en form av pilgrimsvandring utan ont i fotsulorna.
Kan det bli så mycket mer lay-backläge egentligen, sådan oerhör lyx egentligen, att bara kunna göra eller inte göra, välja eller inte välja. Jag kommer när jag kommer...

Jag vet att många människor anser, att de måste dela sina upplevelser med andra och det får mig alltid att tänka på en gammal studiekamrat jag hade på akademien. Hon höll på att trilla av stolen när jag sa, att jag mellan varven gick på bio helt ensam. Mitt uttalande var tydligen så exceptionellt att innan studiedagen var slut, kände nog de flesta till vilken kuf jag egentligen var.

Jag förklarade för henne att vissa filmer ville jag helt enkelt inte se tillsammans med någon. Hon bad mig räkna upp någon och jag tog det som då låg närmast till hands och som jag sett helt ensam, t.o.m. avböjt sällskap med en dålig förevändning som svepskäl. Broarna vid Madison County visste jag var en film som absolut var otänkbar att se tillsammans med någon annan.

Det finns vissa saker här i livet som man kan diskutera sönder och den filmen är just precis en sådan. Den skall bara vila där still i de inre rummen.

Men det förstod hon verkligen inte och jag är finkänslig nog, att inte gå närmare in på varför. Men den som liksom jag har ett ensambehov och absolut inte känner att hela tiden trampa fot och häl på någon ideligen, förstår precis vad jag menar.

När jag åkte norröver passerade jag trakten kring Älvkarleby och jag har inte riktigt minne om det var före eller efter jag passerat och det har egentligen inte någon större betydelse. Men det som tornade upp sig framför bilrutan fullständigt tog andan ur mig, jag trodde nästan att det var en hägring som dök upp i bilens vindruta.

VEM och VAD rörde sig i den här personens inre, när denna enorma satsning startade mitt i ingenstans mellan här och nu.

Så många drömmar som detta enorma projekt måste ha varit omgärdat av.

Det gjorde att jag nu väl hemma och halva sommaren liden blev tvungen
att stilla min nyfikenhet över, att det verkade märkligt tomt och tyst här vid Dragon Gate. En dröm som bara verkar kunna förbli en dröm, som stått rejält på näsan. Helt obegripligt att det förblivit så.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Dragon_Gate

Jag känner att jag behöver lämna Malmberget tidigare än beräknat.

Beslutet att inte vara kvar längre, har vuxit sig starkare för varje dag som gått. Så starkt att jag inser, att det t.o.m. påverkar alla återseenden, som jag glatt mig så enormt mycket åt. Det finns ännu mer, som jag hade planerat att göra, nu när jag äntligen skulle komma upp. Ännu fler som jag egentligen hade planerat att besöka. Men jag kommer inte ifrån det: sordin ligger där som en våt filt över mig och jag förlorar mig i att bara kunna konstatera, att jag storknat, kroknat någonstans på vägen.

Jag vill bort, vill inte se mer, inte ta in mer. Det går inte att bara titta bort från det Malmberget, som mött mig. Den märkliga miljön som jag inser påverkat människorna på ett djupare plan. Hela dagens, gruvdödens, Malmberget känns som en enda stor energitjuv.

Jag är inte så lite ambivalent av att skriva just de orden. Det känns faktiskt inte alls ok att göra det, eftersom det är mitt eget älskade Malmberget jag skriver så om.

Jag tänker på Leifs ord i ett av mailen, där han skrev, att han under helgen då han är ledig från jobbet, tar bilen från bostaden i Gällivare och åker upp till Malmberget. Kör runt lite och får sin dos av Malmberget, han saknar också Malmberget påtagligt och sitt hus i Malmberget. Trivs inte med att bo i Gällivare. Jag vet att jag kände ett stygn av avund när jag läste dem, saknaden kan också riva tag i mig mellan varven. 40 år av ens liv sopar man inte bara under mattan. Så är det.

Men jag förstår ändå inte...

Som återvändande måste jag verkligen köra med skygglapparna på och ändå så tränger sig det minst sagt stympade Malmberget igenom stålvallen, som jag upptäcker, att jag hela tiden försöker att värna inombords, till skydd för det som möter mig i Malmberget.

Jag känner att jag fått gräva lika djupt inom mig själv, som gruvbrytningen gjort. Trängt mig genom många olika nivåer, funnit tomrum/hålrum och snedbanor som ringlat sig hit och dit i djupen. Jag och gruvbrytningens Malmberget har ännu en sak gemensamt: vi har ännu inte tömt det värdefulla som ligger där i det fördolda och som ännu inte kommit upp i dagens ljus. Inte hållits i hand och värderats.

Men det är inte bara Malmberget, som förlorat sina byggnader, sina vägar, sina minnesmärken. Flera av de små samhällen, som gruvan tömde och dödade: Dennewitz, Tingvallskulle osv. har jag också hunnit med att uppleva. Men de har inte varit lika stora som Malmberget, som med sina dryga 14 000 innevånare och som varit livsnerven i kommunen, vilket inte ens Gällivare har klarat att nå upp till. Kanske är det därför jag i min enfald aldrig har kunnat ta in hur man avsiktligt har låtit det ske, från gruvnäringens sida, från statens sida.

Stora delar av mitt liv saknar dessa förlorade bitar, som ännu lever så starkt kvar i mitt inre bildminne. Alla minnen som finns kring dessa bildminnen är inte alla enbart av godo. Det dyker upp en hel del minnen, som är allt annat än önskvärda att också ha lagrade.

Jag kommer på mig att tänka att, den enda institution, som jag överhuvudtaget inte känner någon större sorg över att den sopades bort från jordens yta, är Läroverket. Det borde LKAB ha en stor eloge för att Läroverket inte längre finns!

Jag slås av tanken att det är kanske därför Leif alltjämt har en sådan eufori över Malmberget, för att han hela dagarna umgås med alla dessa byggnader, som inte längre finns, men som han ständigt möter på alla gamla foton, som fyller hans arbetsdagar. Kanske är det därför han håller Malmbergets flagg alltjämt i topp, fastän den egentligen borde ligga pladask i det sönderfallna fältslagets sista suck av ännu vid viss sorts liv.

Skolgatan 8 i Malmberget.

Jag slås av att det kanske är det här halmstrået, som min gamle klasskamrat Lars håller sig fast i och inte vill släppa taget om, när han vill att jag skall fotografera Björkvägen 22 och Skolgatan 8 B och skicka bilderna till honom i Malmö. Inget av husen, som fortfarande står kvar, är någon speciellt upphetsande byggnation. Båda husen står i olika miljöer. Varav Björkvägen 22 egentligen bortsett ifrån industristängslets närgångenhet är den vackrare av de båda hyreshusen, eftersom det ligger på Kilen och finns med bland bilderna. Det är en vidunderlig utsikt däruppifrån: http://gun-m-ek.blogspot.se/2015/06/aterkomsten-till-malmberget-hur-hantera.html

När jag flyttade från Malmberget till Göteborg berodde lejonparten av anledningarna till, att jag behövde specialistvård, p.g.a. det som hände mig på tingsrätten. Det fanns ingen adekvat vård för mina skador i hela övre delen av Sverige, inte ens i Umeå. Jag kunde inte fortsätta, att själv bekosta dessa flygresor till Göteborg med en liten dotter i släptåg, sedan jag fått klart för mig att jag behövde annan sorts vård än det jag hade erbjudits. Det var ett sk. vinna eller försvinna läge. Så på många sätt var jag precis som de som idag fördrivs bort p.g.a. gruvbrytningens Malmberget. Skälen har bara varit lite olika, med bestått av statens oförmåga, att kunna hantera ansvaret över människorna i det här landet.

Mina tidigare återvändande, 1995 och 2002 till Malmberget, var rätt omtumlande av många olika anledningar. 1995 var Dalagatan 15 försvunnet, det hus där jag fötts i. 2002 då var det ännu mer som hade försvunnit och urholkats. Då hittade jag inte ens infarten till adresser. Nu, 2015, är jag helt vilse i pannkakan.

Men med det här återvändandet känns det som om allt det här dåliga, som hände mig då, äntligen fått den omvandling från minus och minus, som äntligen har kunnat få bli till ett plus. Precis som inom fysikens lagar, där också minus och minus blir ett plus.

Jag är innerligen glad över, att varken jag, eller någon av mina barn har behövt bli kvar i den destruktiva miljön, som Malmberget har kommit att bli med gruvstängslet, som stryker förbi och omringar allt och alla. Gruvskalven, som bara blivit större genom åren och sprängningarna i allt fler malmkroppar alltmer kännbara. Dvs. när rovdriften blivit helt synlig. Sist men inte minst den fullständiga gruvdöden, som dragit genom hela Malmbergets vackra själ.

Det är inte Lars´ Skolgatan 8 jag vill lägga i min minnesbank av Malmberget. Jag vill ta på mig Leifs färgade synfält, där Malmberget alltjämt är helt vackert och något som alltid kommer att leva kvar inom mig. Jag sitter där och gör mina medvetna val. Därför blir jag sittande i duggregnet i korsningen Skolgatan/Österlånggatan med bilen fullpackad av mitt resebagage. Jag tittar ut på en av Malmbergets ännu kvarvarande juveler till byggnader, bara jag aktar mig noga för att höja blicken och se åt sidorna, så ser jag bara det gamla vackra huset, som jag vill se och ta med mig, som en sista minnesbild från Malmberget. Ett hus som jag inte vill kolla om källargolvet och marken går med olika steglängd. Inte vill jag heller veta om några väggar har krackelerat, inte vill jag heller veta om de vaknar av hjärtklappning mitt i natten efter ännu ett av alla gruvskalv. Inte vill jag heller veta om de vill bo kvar i det längsta, eller allra helst flytta p.g.a. den uppkomna situationen. Jag vill inte ens veta vem som bor där nu.

Jag vill bara sitta där en stund medan ett fint duggregn lägger sig över mig och Malmberget och det vackra gamla huset, som jag minns så väl från min uppväxt, min tid i Malmberget. I det huset fanns en blomsterhandel när jag växte upp och entrén är lite ombyggd.

Någonstans inom mig så hör jag ett minne: Nanna Pärnis glada röst, när jag kommer traskande in i hennes bageri. Det var också en gavel man gick in i, precis som i det här huset. Men huset där Nanna Pärnis bageri låg i var rött. Falurött och gammalt och vackert och luktade lika gott som tant Nanna gjorde.

Jag vill åter sitta där på tant Nannas disk och äta en nygräddad bulle, dricka den hemkokta saften, medan hon går in bakom disken i affären och stänger dörren bakom sig, lyfter på telefonluren för att ringa min mamma och tala om att nu är jag där igen och mamma kommer att dyka upp om en stund och hämta mig. Tänk att jag aldrig gjorde den kopplingen, att den där ljuva stunden med nygräddad bulla och saft, sittandes på disken, bara var en avledande manöver från tant Nannas sida, medan hon gick och ringde mamma för att tala om att den lilla rymmaren, hon som alltid gick sina egna vägar, nu fanns i hennes bageri.

Det är vackert mitt gamla Malmberget. En döende som snart är framme vid sista sucken...

Jag ser Dundret där nere, som är insvept i dimman och jag inser att det kanske inte är den röda flerfamiljshustegelbyggnaden, som Lars vill hålla i minnet. Kanske är det detta som jag just nu sitter och njuter av, som han vill hålla i minnet. Vägen till centralskolan, som låg alldeles här i närheten. Alla gamla vackra hus med tinnar och torn. Kanske är det alla hans kompisar som han tänker på och hur han var Gud i Slalombacken uppe på Kungsryggen i Malmberget.

När jag kör en bit nerför backen och stannar i jämnhöjd med Lars´ Skolgatan 8 och dröjer mig kvar, inser att jag inte vill titta hela vägen upp. Försöker vika undan med blicken från husen ovanför det vita huset, där både glasmästeriet och Dånsjös reklambyrå funnits.

Det jag inte vill ha som sista minne är, Berits hyres- och affärhus, Mabellhuset och gula huset nedanför. Det huset där vi stod i källaren och tittade på förödelsen, som uppenbarat sig. Där marken sjunkit och källargolvet blivit liksom svävande fritt på något förunderligt sätt. Men att den magin bara är en tidsfråga, innan den skall upphöra att existera. Jag vill förtränga känslan som jag erfor, när ännu ett gruvskalv blev kännbart där vi stod i hennes källare. Jag som hade lovat min dotter, att inte vistas i de här delarna av Malmberget, bad en stilla bön: att det inte skulle komma ett nytt stort bautaskalv på 20 mm/sek eller mer, eller som på Sveavägen på 36,6 mm/s.

Jag älskar mitt Malmberget, men jag vill inte dö i Malmberget. Jag vill inte ligga nedskottad i någon jord, eller försvinna ner i något gruvhål. På sin höjd skulle jag kunna tänka mig, att min aska sprids på min alldeles egen filosoferarplats på Dundret. Min dotter vet var den finns, jag visade henne den år 2002. Dundret verkar ha givit mig tillåtelse, gett mig en egen plats där. Den passar precis för mitt sittunderlag, som en fåtölj, ett välkomnade, med lagom höjd för båda benen, helt gjord efter mina mått och rörelsemönster, de gånger jag haft målarfärger eller block med mig. Annars bara en plats att vila själen i. Man gör det med en sådan utsikt.


Mina skolbarn älskade min saga om Dundret och om hur vinden en gång berättade för mig hur människorna fick en stor gåva: alla bokstäver.

Det hinner bli några stopp på min väg ut, bort. Jag är nog den eviga rymmaren, som tar mig bort när jag inte uthärdar mer, behöver rå mig själv och mina tankar. Kvävs av krav och bundenhet.
Första stoppet som jag måste göra, måste uppfylla. Tänk nu är det måste-tid hos Gun igen.
Ett måste-löfte om foto från Skolgatan 8 till Lars. Jag hade tänkt strunta i det först. Men har jag lovat något till någon så vill det mycket till innan jag bryter några löften.

Sen följer stoppet hos Christer, som inte vill att jag åker iväg utan något i min under natten sönderhärjade mage: Jävla Wallenburgare! Må öknens alla kamelloppor hemsöka dina armhålor!
Han trycker i mig en svart kopp pulverkaffe! Får såna´verkligen gå lösa, som bjuder på pulverkaffe!? Till det en macka med prickig korv på: "Du måste ha något salt i dig".
Jag äter lydigt, men under protest och känner hur allt guppar runt högt upp bland halsmandlarna.

Stopp även hos Else-Maj på sjukhuset.
Sjukhus-Apoteket för att köpa vätskeersättning, innan jag åter är ute på E 10 och på väg söderut.
Det känns segt att tänka...
Måste bara först bunkra upp några flaskor vatten till vätskeersättningstabletterna. Vatten inhandlas på Konsum vid den nya rondellen ut ur Gällivare.

Tiggaren utanför Konsum där ICA, låg förut, iakttar mig. Det dräller av dem även här i Gällivare kommun, liksom de funnits överallt jag stannat på vägen upp till Malmberget från Göteborg. Antingen är de jävligt urstyva på Sveriges geografi, som hittar till varenda liten håla i Sverige!
Eller så ligger det ligor bakom deras utplacerade underdåniga sittlägen.
Ligor vars bilar blivit som lössen som invaderat, precis överallt finner man dem!
Eller är det nu så att Sverige helt plötsligt blivit ett sådant attraktivt turistmål.
HA!

Det har varit en upplysningsresa på alla tänkbara sätt, hela vägen upp från Göteborg till Malmberget. Jag visste att det var illa i Sverige, men inte riktigt hur illa det var!

På väg ut ur Gällivare passerar jag höjden där min döda väninnas, tillika gamla arbetskamrats änkeman numera bor. Hon dog samma dag jag lämnade Malmberget förra gången, 2002:
- Ring när du kommit hem, sa hon skrattande, så jag vet vad du haft för dig, virvelvinden.
Jag ringde. Men det var inte hon som svarade.

Jag har besökt honom också och lyssnat till den smärtsamma berättelsen även han har haft att delge mig. Det gick inte med bästa vilja i världen, att undgå undertonen i hans röst när han berättade:

- Aldrig trodde jag väl att jag skulle behöva offra fem år av mitt liv med att slåss mot LKAB, där jag jobbat hela mitt liv.

                  De fem åren var ett enda kaos.

Först lägga energi på förberedelserna, så att huset kunde flyttas från Elevhemsområdet och när det visade sig, att det inte skulle gå, flytta ut och bo provisoriskt under längre tid, än så varit tanken från första början.

Så kommer en tystnad igen innan han fortsätter:

- Det hann bli mer än ett år i en liten lägenhet på Kilen.
Bo så länge i kartonger och inte rå sitt eget liv med hela den hobbyverkstad jag varit van att ha tillgång till...

Så följer en ny tystnad innan han fortsätter:
- Det var ett väldigt kämpande innan jag hittade det här huset istället.


När jag passerar Aitikgruvans uppbyggda berg, känner hur NSD:s rubriker  riktigt bränner mig, där tidningen finns på passagerarsätet bredvid mig.
Där står: att gruvbrytningen i norr måste bli större och bli ännu mer utbredd. Det är någon enfaldig minister, eller vad han nu är. Jag orkar inte ens följa med längre vad de har för poster, de här uppkomlingarna, som står för orden   och som får mig att bara slå igen tidningen, inte orka läsa klart ens.
Tja, det är klart, de behöver väl pengar till ännu ett nytt förbifart Stockholm, eller lite jetsetresor med regeringsplanet ....

och kanske en och annan liten chokladbit...
(undra om hornen kommer att växa ut i min panna, när jag tänker dylika tankar).

Det får mig dock att tänka: inte i alla fall av den sorten jag har med mig i bilen. Jag har lite mer högt ställda krav på choklad och regeringsfolk och annat också.

                Jag passerar kalhyggen och ....
       där profiten också vill casha in massor av pengar...

vägen till Överkalix...
Jag känner jag mig tom invärtes, utanochinnan tömd, inte bara p.g.a. av de faktum, att jag nu lever på vätskeersättning och en chokladkaka, av allt här i världen som finns att tillgå. Men jag inser att om jag skall orka köra bil, måste jag ha något uppåttjack, då funkar nog choklad, utan att maginnehållet kommer farande upp direkt, eller genom nödutgången.

Tom - tömd - uttömd.    Mentalt tömd.  Tömdast. Tja, varför kan det inte heta något roligt istället: tömdast.
HA! jag tror att jag skall uppfinna ett eget språk och alla som inte talar mitt språk kommer jag att påstå, bär sig rasistisk åt mot mig! Piluttandej, vad jag kommer att kunna peka finger åt en massa människor då.

Alla byar, hus och allt det där ur mitt eget minne och bildarkiv passerar jag än en gång. Först halka upp och sedan halka ner. Mycket är utarmat och förstört även här. En del nytt och till min stora glädje: somt är väl underhållet och verkar fortfarande finna liv som pågår.

E 10 är dödens väg. Men det bryr sig inte knallhattarna i Regeringen om. Det är ju den där tärande delen av Sverige, som de salufört den här landsändan som, bidragsfolket i norr, fastän de i själva verket är de som bistår med ryggraden i den svenska ekonomin.

Jag brukade alltid säga till mina klienter och elever, att hör man en lögn tillräckligt länge, så börjar man tillslut tro på den. Den blir t.o.m. självuppfyllande om man inte passar sig. Tänk på det nästa gång någon försöker att förminska dig, som människa. Därför att även du kom till den här världen, av en alldeles särskild mening.
       Livet ville något med dig, men den ville inte att du skulle gå vill...
                       tappa bort dig själv i snårskogen.

Jag svänger in till Överkalix, därinne någonstans bodde faster Signe. Hon är inte min faster utan min pappas faster. Faster Signes vita herrgårdsbyggnad låg där i ensamt majestät på Hällan, när jag var liten. Den omgavs av lite andra byggnader ute i periferin ute på ön.

Jag minns faster Signes goda filbunke. Kanske var det hon som lärde min pappa, att göra så god filbunke.

Hans egen mamma dog, när min pappa var nyssfyllda 7 år, Enid 4 och Sven 14 år. Jag antar att man ännu bor hemma då, när man är 14 år. Farfar handlastare i gruvan åt Freja. Ensam änkeman med de två-tre barn hemmavid.

De andra barnen var allt att döma redan utflugna när farmor dog. Vem tog hand om en 4-åring medan farfar var på jobbet, eller fick barnen klara sig själva under de långa arbetsskiften. Eller var de ens långa. Det är mycket jag inte vet och sannolikt inte heller kommer att få veta. Läxa för dagens barn, fråga medan några som kan berätta finns kvar. Vuxna berätta, spara undan om era liv, så ni inte också blir ett frågetecken i framtiden.

Nu är där så mycket byggnader på Hällan, att jag inte ens får syn på hennes herrgårdsbyggnad. Men farfar och en del av pappas syskon är födda i Lilla Edet, som ligger en bit ovanför Överkalix. Efter giftermålet med farmor och första barnet, som dog helt liten, kom de väl kanske på andra tankar sedan även två nya och överlevande barn sett dagens ljus. De flyttade på sig så småningom och lämnade över det stora hemmanet i den andre broderns vård och farbror Edgar kom därför att födas i Gällivare kyrkby, resterande i barnaskaran i Koskullskulle. - Hur kan man födas i en kyrkby. Vad gjorde de där i kyrkbyn.

Men det var nog dumt av farfar, att anförtro det stora hemmanet i Lilla Edet till sin bror. Det skulle han nog inte ha gjort, eftersom det inte slutade så bra.

Det kom liksom inget gott ur den uppoffringen, eller goda gärningen, vad det nu kan ha handlat om.

Farfar blev en skam för farmors familj. Inte ville de burgna Ekarna, från Meldersteins bruk, att deras dotter Maria Matilda Johansdotter Ek, skulle bli gift med en som kunde förnedra sig till och bli gruvarbetare. Alla familjer har sina hemligheter, så även denna. Den Landströmska släkten, som en gång hörde hemma där "Sverige var Finland". Den tokige generalen var min pappas omdöme om den adliga ådran i Åbo-trakten.

Jag svänger in på bankomaten, tar ut lite pengar om jag behöver betala övernattning kontant någonstans längs vägen. Sedan stannar jag till och går in på Brännvalls för att köpa en påse skorpor, de som min pappa gillade så mycket med riktigt smör på = dvs. det som vi kallade för Porjusbakelse av någon outgrundlig anledning.
Men det skall visa sig vid hemkomsten, att inte ens Brännvalls skorpor är sig lik. De smakar inte ett dugg kardemumma.

På väg ut från Överkalix ringer mobilen, det är Vera som undrar var jag är.

- Jag är på väg hem. Jag är i Överkalix, orkade inte vara kvar, säger jag och jag känner hur jag känner mig, som en riktig förrädare och ett stygn av sorg blir kännbar. Jag ville ju så gärna få lite mer tid med henne också, inte den lilla ynka stund som hann bli efter den gemensamma träningen i varmvattenbassängen på Gällivare lasarett.
Vi två har delat så mycket här i livet, både av glädje och av sorg.

I Töre utanför macken, pratar jag via mobilen med min äldste son, som jag kört omlott med i dryga 400 mil bara sedan i våras. Har han varit i Småland på Östkusten så har jag varit där, har jag rest norröver, så har han också gjort. Vi kommer att göra så en stor del av sommar har vi upptäckt. Han är på jobb i Luleå och vaknade imorse med insikten: att antingen, får han avboka hotellrummet eller hemresan med flyget. Men allt hade inte kommit så han blir inte klar idag och får avboka flyget hem. Jag vill vidare, vill inte invänta honom och slå följe med honom bakom ratten.

- Skall du verkligen köra ensam om du inte mår bra, undrar han och så diskuterar vi anledningen till mitt plötsliga uppbrott från Malmberget. Jag förklarar vad det är jag inte uthärdat. Han lyssnar och säger på min förtvivlade fråga till honom: "Men hur kan de bo kvar i Malmberget?"
- De har ju inget annat alternativ. Vad skall de göra, de sitter ju fast.

När jag kommer till Skellefteå, då orkar jag inte längre. Jag kör in på en mack där det också finns en stor restaurang och hittar en plats att ställa bilen i skuggan. Eftersom solen gassar och jag inte vet hur länge jag kommer att ligga kvar i bilens baksäte och sova, parkerar jag bilen i skuggan, vid skogsbrynet, alldeles i närheten av restaurangens fönster. Jag kör ner båda framrutorna precis så att luften kan passera ut och in, utan att riskera: oinbjudna. Jag flyttar mig över till baksätet, sparkar av mig skorna och drar täcket över huvudet. Hinner bara notera, att kudden inte är helt tillräckligt stöd bakom nacken. Helt medvetslös känns det som om jag blir direkt.

Jag vaknar av att jag fryser något fruktansvärt och det har blåst in tallbarr i bilen. Jag slår ihop min tillfälliga bädd i baksätet på bilen, bänglar på mig skorna och tar mig in på restaurangens toaletter, fräschar upp mig och smyger i mig en kopp te i restaurangens servering. Jag tankar bilen, stoppar i mig sista biten av 100 grams chokladkaka, dricker några klunkar av vätskeersättningen. Sedan går resan vidare.

 
Sverige är vackert, bedövande vackert bitvis.

Jag har överlämnats åt ännu en välbehövlig ensamhet där tankarna vaggar av och an från det ena till det andra. Böljar fram i mitt inre. Det var därför jag envist motsatte mig alla former av resesällskap både på uppväg och nerväg. Jag ville ge mig välbehövlig tid för mig själv, att själv kunna bestämma om precis allt: Var jag skulle stanna, om jag skulle stanna, vad jag skulle göra, hur lång tid jag ville göra det och det och det...

Vissa platser är förknippade med minnen ifrån förr och hur mycket minnen jag bär på, det har den här ensamresan blivit en inre insikt om.

Det är åter kastvindar, när jag närmar mig Höga kusten.
Plötsligt dyker hotell Highway Hotel i Härnösand upp och jag känner, att det är dags att törna in för natten.

Jag vet hur mycket som hotellbokningssidorna tar för ett rum på Highway Hotel, så jag hoppar in där och frågar om de har ett rum ledigt och vad det i så fall kostar.

Det har de och priset är detsamma, som på hotellbokningssidorna. Hon i receptionen undrar om jag kan tänka mig, att sova i Elizabeth Taylors rum, som hon tycker skulle passa mig. Jag svarar att det går väl bra, bara Elizabeth Taylor inte för något väsen av sig.

Det visar sig att i rummet är det en del filmaffischer på väggarna av filmer hon medverkat i och glamouren består av

väggar i purpur och matchande gardiner. Jag kan inte se att Elizabeth Taylor lämnat ett enda spår efter sig, mer än filmaffischerna. Det är inte som i Greta Garbo-sviten i gästgiveriet Ribbagården i Gränna.
Inte ens några pillerburkar eller urdruckna spritflaskor har Elizabeth Taylor lämnat efter sig.
Inte ens en tafflig liten diamant om 33.19-carat Asscher-cut Krupp Diamond. Men det är helt ok hinner jag tänka, eftersom jag bara är intresserad av sömn och sängen och sängkläderna är sköna. Vad kan man mer önska sig efter 711 km bakom ratten på en dag och ett hälsotillstånd långt ifrån toppklass.

Undra vem som kliver in genom ytterdörren på Highway Hotell och som de väljer att placera i det hotellrummet där en filmaffisch från filmen Psycho, med Anthony Perkins alias Norman Bates, hänger utanför dörren.

Vill jag ens veta det? Jag som normalt vill veta allt, ständigt nyfiken på livet och allt nytt. Vill plötsligt inget veta...
 

Helst ingenting om någonting alls.