Historien om det svenska samhället - det har verkligen blivit en smärre mardröm att försöka sig på att beskriva.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/kent-ostlings-berattelse-om-kampen-mot-doden-lag-sovd-36-dagar

Lyssna på berättelsen om en svårt Covid19 patient, som varit nedsövd under lång tid. I 36 dagar låg han nedsövd uppkopplad till en Ecmo, hjärt- och lungmaskin, men inte ens han har getts möjligheter till att få återkomma i den takt kroppen orkar, utan har bara dessutom konstaterat det tyvärr alltför många före honom har kunnat konstatera, du måste vara frisk om du skall orka slåss mot byråkratin och inte minst mot försäkringskassan.

Min förhoppning är att alla dessa beslut som fattas på Regeringsnivå slutligen kommer att drabba dem själva, som sitter på envåldshärskarmakten.

F.d. statsministern Fredrik Reinfeldt, som själv begåvats med att ”stekta sparvar som flugit in i munnen” . Han har haft den korrupta makteliten i världen bakom sig hela tiden. Han tyckte t.o.m. att ”vi svenskar skulle öppna våra hjärtan”, medan han själv i egenskap av statsminister inte ens drog sig för att jaga ut cancersjuka i arbetslivet och fråntog gravt funktionsnedsatta möjligheterna, att inte ens att låta en del av dem behålla livet p.g.a. neddragningarna inom LSS.

Det som är mest beklagansvärt i hela den historien är att våra förvaltningsdomstolar, anser att det var helt ok att göra så. Mao är man totalt rättslös i Sverige idag om du inte är kriminell förstås.

Det skall man också  ta i beaktande, när man betänker att svenska skattebetalare försörjer alla dessa människor, ibland på livstid, människor som vällt in i Sverige p.g.a.. en totalhavererad Migrationspolitik. Sedan undrar man varför dylika saker som rasism, politikerförakt, våldsdåd, klaner, kriminella nätverk och en allmän råhet sprider sig som en löpeld i landet. För att inte tala om de religiösa avarterna, som hör hemma i något annat och tidigare århundrade.

Idag går det inte att öppna en tidning, eller lyssna på nyheterna utan att möta det fullständiga haveriet, som mer påminner om hur Pandoras ask kommit att öppnas fullt ut.

Jag satt och såg filmen ”438” dagar häromkvällen på TV. Filmen som skildrar journalisten Martin Schibbye och fotografen Johan Persson verklighetsbaserade erfarenheter om tillståndet här i världen. Jag fick aldrig tillfälle att se den när den gick på biograferna och var därför tacksam att filmen nu kunde ses på TV.

Fakta är att den 1 juli 2011 greps journalisten Martin Schibbye tillsammans med fotografen Johan Persson i Etiopien. De misstänktes för terrorbrott efter att från Somaila tagit sig in i området Ogaden.  De vistades i området för att rapportera om de övergrepp som flyktingar vittnat om pågick där och kopplingarna det hade till oljeföretaget Lundin Petroliums verksamhet i regionen projekt i Ogaden, där f.d. statsministern Carl Bildt, som även haft andra viktiga politiska engagemang, men ändå varit i allra högsta grad involverad i oljebolaget.

Det som blir anmärkningsvärt är att Carl Bildt var nämligen Sveriges utrikesminister åren 2006–2014, men också samtidigt suttit i Lundin Oils styrelse från år 2000, han kan rimligen inte ha saknat insyn i vad som skedde under åren 1997-2003 i oljebolaget.

Trots att Carl Bildt själv förnekat sin inblandning och helt uppenbart än en gång ägnat sig åt ”den tysta diplomatin”, som vi alla vid det här laget vet att det är ingen diplomati alls. Hade det överhuvudtaget varit fråga om något sådan ”diplomati” hade Dawitt Isaak varit frigiven för länge sedan och han är inte ensam om den saken.

När det gäller ödet som Martin Schibbye och Johan Persson mötte i Etiopien, tillhörde också det mer magstarka, men man får vara glad över att bara en skenavrättning ägde rum. De båda tvingades till fullständig underkastelse och fick medge sådant, som inte var med sanningen överensstämmande. Det är så man funderar hur pengamakten egentligen kan se sig själva i spegeln.

Det som är fullständigt klarlagt är dock att svenska oljebolaget investerade mångmiljonbelopp för att kunna exploatera det sudanesiska träsklandet för oljeutvinning. En del av pengarna misstänks ha gått till regeringen, som på så sätt kunnat finansiera kriget mot gerillan. Som tack såg regeringen till att driva bort befolkningen runt oljekällorna. Vittnen finns om hur regeringen släppte klusterbomber över befolkningens enkla lerhyddor med halmtak.

Enligt rapporten Unpaid dept från 2010 ska omkring 12 000 människor ha dödats och 160 000 personer tvingats på flykt mellan åren 1997-2003 från ett område kallat "Block 5A" där bolaget ville ha sin verksamhet. Lundin Petroleum förnekar att de bidragit till förtrycket mot civilbefolkningen. De hävdar i stället att de hjälpt till med utveckling i området.

Det här påminner starkt om det statligt ägda gruvbolaget LKAB i Malmberget, där har också ortsbefolkningen drivits på flykt och tidvis utsatts för det som måste räknas som rena baggböleriet. De som blivit kvar och där LKAB:s egna höjdare, utropat enklaven för "Malmbergets utvecklingsområde!"

Hur det ser ut där?

Tja, föreställ dig Beirut eller någon annan krigszon, så kommer du bra nära sanningen. Det är dessutom samma stuk på det hela, men svenska miljöåklagaren förväntar jag mig inte skall göra något här heller, trots att bolaget medgett att de ständigt överskrider miljödomstols beslut.

Det är lika sorgligt överlag med svensk domstol oavsett vilket namn och hierarkiordning de än har.

Rättegången mot Lundin Oil, skulle man nu mot förmodan försökt att sätta sig in i åtalet och rättegången mot oljebolaget, hade man nog varit flintskallig vid det här laget, eftersom inte ens åklagaren får ta del av materialet som man krävt från bolaget.

OM jag är förvånad över utgången?

Knappast, jag har blivit tämligen luttrad med åren.

Inte blev det  heller så mycket bättre för filmmakarna, som insåg att problemet var bara att för att det ska bli obekvämt för Bildt måste man lägga fram bevis. Hur skall man kunna lägga fram några bevis, när det finns en hel armé oljepengar som backar upp?

Det är inte heller oväsentligt att märkliga turer kantats av oljebolaget. År 2009 sålde Lundin Petroleum sina områden i Ogaden till Lundin-kontrollerade Africa Oil, som då ägde majoriteten av landets prospekteringsrätt. Du förstod kanske inte det här sista, det är bara det som i dagligt tal brukar kallas för "same shit, just different name".

Har det nu blivit bättre vid den nya socialdemokratiska och synnerligen anmärkningsvärda Regeringssammansättningen, där MAKTEN är det primära och landets väl och ve kommer i sista hand?

Knappast!

Bara det att vi har en vice statsminister i ett parti, MP, som tidvis inte ens hade suttit kvar i Riksdagen om det hade varit val, det talar väl om något sitt tydliga tecken hur det står till med hälsotillståndet i DEMOKRATIN Sverige.

Lekstugan fortsätter och nu är byråkratin så urartad att hela samhället vittnar om en fullständig kollaps. Det har gått snabbt utför i landet Sverige.

Man kan verkligen bli kräkfärdig för mindre!

 

"Bortom det synliga - filmen om Hilma af Klint".

https://www.folketsbio.se/film/bortom-det-synliga-hilma-af-klint/

Det finns en trailer på den länken, för den som vill se en glimt om innehållet i filmen, som slår an en helt annan synvinkel än Anna Laestadius Larssons bok om Hilma av Klint gjorde.


Vi i min bokcirkel var igår och såg filmen tillsammans på Blå Stället i Angered, "50+bio med fika". Det var en naturligt förlängning eftersom vi läste boken "Hilma - en roman om gåtan Hilma af Klint", skriven av Anna Laestadius Larsson när den kom ut. Då var det ännu inte löst med var och hur Hilmas af Klints samlade verk skulle tas om hand.

Därför blir det än mer spännande fortsättning, eftersom stiftelsen Hilma af Klint tecknat avtal med en hel del stora elefanter och att flera stora utställningar har varit sedan dess. Hilma af Klints konst är numera inte längre paria och konsthistorien håller sakta men säkert på att totalt skrivas om!

Jag ser verkligen fram emot när forskningen kommer att komma igång om hennes konst och koppla ihop den med vetenskapen! Det hela är precis lika spektakulärt ur kvantfysikens/fysiken synvinkel som jag själv kände till innan boken om Hilma af Klint, detta tack vare mina studier i bl.a. Dornach och insikter om t.ex. rymden, som inte fanns när Hilma af Klint målade dessa tavlor. Hon har därför inte ens kunnat hämta sin inspiration ifrån rymdforskningen. Bara det hoppas jag kan få människor att tänka till.

Men när jag nu ser filmen har jag än en gång anledning till att bli ännu mer upprörd över Rudolf Steiners inverkan/påverkan i Hilma af Klints liv. Det verkar helt osannolikt att han inte varit överlöparen till Vasilij (Vasiljevitj) Kandinskij, eftersom han haft tillgång till fotografier av Hilma af Klints tavlor och sannolikt har hon även försett Rudolf Steiner med färglagda foton! Inte minst själv i sina egna föredrag där han målade på svart tavla bilder som förklaringar. - Vilket gör mig än mer besviken på Rudolf Steiner och inte minst antroposoferna.

Passande nog så bestämdes igår vem som skulle bli årets Nobelpristagare i Fysik och när jag på kvällen såg bilder från rymden i SVT:s nyheter, så såg jag klara paralleller till Hilma af Klints målningar! - En hel del av hennes tavlor är som direkthämtade ur fotografier ute i rymden. OM inte det skall få polletten att trilla ner hos vetenskapsmän inkl. konsten, då vet jag inte hur fortsatt insnöat det egentligen kan få vara.

Än har rymdforskningen många blanka rutor. Ingen vet ännu något om svart materia vad det består av. Bara för att nämna något exempel. Men jag är helt övertygad om att även de bitarna har Hilma af Klints målningar ringat in!

Jag är inte religiös i den benämningen men jag förstår vad det är som Hilma af Klint har uppfyllts av, när hon gjort sina målningar. Kanske är vår samtid äntligen mogen för att ta emot och inte minst förstå hennes målningar, utan att ännu fler ur patriarkatet skall komma med nya Dexter eller göra sig egen vinning å Hilma af Klints vägnar. 

Innerligt glad är jag över att Hilma af Klints släktingar inte kommer att frångå hennes testamente och respektera hennes önskan om att inte splittra hennes konst!

OM man skall förstå helheten så måste man också förstå de små delarna och detaljerna och det kunde Hilma af Klint göra, trots att det här var långt före vi människor hade de kunskaperna.

"Altarbild" av Hilma af Klint, den blev jag insatt i under min utbildning utan att ens ha sett Hilma af Klints "Altarbild". Inte bara därför att jag även fick studera Goethes färglära, men också hade fått en inblick i de större tingen, som t.ex. att vi är atomer och inte bibelns "kött och blod".I min ateljé är Hilma af Klints "Altarbild" en självklarhet även om jag får nöja mig med en fotoposter i storleksordningen 60 x 80 cm. De tillsammans med mina egna "vått i vått" målningar med samma färgskalor.  Jag gjorde mina i slutet av 90-talet, helt ovetandes om att Hilma af Klints. Vem kan då motsäga att när man skapar befinner man sig på ett högre plan av medvetande. 

Jag fortsätter att knäcka mina ägg och blanda dem med färgpigment och önskar att jag skall hinna göra allt jag vill innan mitt liv är till ända.

Jag hoppas att Hilma af Klint hann göra det mesta av vad hon tänkt sig. Det finns en sak som återstod för hennes del. Jag hoppas att den också kan få sin lösning på ett eller annat sätt. Men den är inte lättillgänglig... det åtgår många tankevurpor och framförallt tid för att om möjligt hamna rätt över vad hon egentligen tänkte sig.

Tanke inför morgondagen, som är "Kristi Himmelsfärdsdag".

Undra om det är påbud om flygskam ifrån predikstolen, eller är den färden preskriberad? Den kanske rent av inte lämnade några utsläpp alls efter sig hur den nu gick till. Jag grubblar ännu.

Men frågan blev aktualiserad igår igen, när jag låg och slötittade på TV-kanalen Axess igår om författaren C.S. Lewis, mest känd som mannen bakom de bästsäljande Narniaböckerna och som jag alltid fått för mig att författaren haft ett dubbelbottnat budskap till sina läsare. De stiger in i klädskåpet som visar sig ha en ingång till något helt annat.

Undra om det är därifrån "att ha lik i lasten", "att ha ett lik i garderoben" kommer från engelskans "a skelton in the cupboard/closet" som Lewis tagit intryck från en samling av berättelser som Thomas Roscoe gav ut 1824, eller om Lewis´ egna "lik i garderoben" var betydligt mer flerbottnad än så. Jag vill gärna tro det efter att jag grubblat över mina egna.

Jag tycker mig ha fått en strimma klarhet i vilket efter en natts sömn, även om jag nu vaknade av att jag åter hade hamnat i infernot på tingsrätten, som om och om igen har en tendens att återkomma i mina drömmar, eftersom jag aldrig tycks få bli befriade ifrån detta livs levande helvete. Men 30 år senare och jag vägrar att låta mig kuvas av någon eller något!

Jag är nog lite av samma skrot och korn som den livstidsdömde Kaj Linna, som vägrade att låta sig stukas och slutligen blev fri och frikänd efter en 13 år lång kamp inom fängelsets murar, fyllt av massor av nya kränkningar. Han har både en plan A, B, C, D och säkert också E och hela alfabetet ut om så krävs, tänker jag.

Jag har det också, känner igen de där dragen. Därför att det nyttar inget att gräva ner sig i en grop, eller kapitulera. Det ligger helt enkelt inte för mig heller. Hur mycket galenskap som jag än har mötts av och sanna mina ord det är mycket mycket, utan att jag behöver anstränga mig speciellt mycket för att minnas.

Jag är rätt övertygad om att när man väl är den människotypen, som inte bara inordnar sig, pågår det samtidigt parallellt helt andra sker inombords. Tänkta egna tankar som behålls på insidan.

Jag tycker mig få det bekräftat igår om C.S. Lewis, att jag inte tänkt helt fel utan att ha känt till något om C.S. Lewis egen komplicerade biografi, som nu livet har en tendens att vara för oss människor. Saker och ting händer i våra liv som slår an en ton som envist hänger sig fast och påverkar resten av våra liv.

Förutom C.S. Lewis biografi fanns ett synnerligen intressant avsnitt när Lewis talat med sin vän J.R.R. Tolkien om "myter" och att alla dessa myter handlar om ett och samma tema såväl i grekisk, som nordisk mytologi (Balder) = den döde gudssonen som återuppstår och som Tolkien förklarade för Lewis, som varit ateist och nu befann sig i gränslandet men finner det ännu osannolikt, att den om Jesus är den bästa av alla dessa myter, eftersom den är den sannaste myten. Lustigt egentligen hur allt kommer tillbaka vid en viss punkt.

På tal om det.

Jag satt kvar i bilen och löste korsord medans jag väntade på Herr H som var inne och handlade. Utanför den nedhissade bilrutan hörde jag ett samtal mellan två herrar som stod och väntade på Taxi. De tillhörde båda två ett gammalt garde blandmissbrukare, både till det inre, yttre och inte minst den starkt påverkade talförmågan:

Nr 1: ... det är ju Kristi Himmelsfärdsdag imorgon och röd dag.
Nr 2: Vad är det för dag?
Nr 1: Ja det är något religiöst, men vad det betyder eller vad det hela handlade om det vette f@n.
Nr 2: Hur vet du då att det är Himlafärddag då?
Nr 1: Man är väl bildad vettu´

Glurp, tänkte jag.

A bit tired...

för några veckor sedan började jag tappa ork när jag gick, blev andfådd för minsta lilla, ständig huvudvärk för att inte tala om kroniskt TRÖTT intill gränslandet halvt medvetslös. Jag somnade t.o.m sittande i TV-soffan!

Teckenspråkskursen på Vara folkhögskola under en vecka, vete gudarna hur jag ens överlevde. Orkade inte ens sitta tillsammans med mina kurskamrater vid matbordet och höra samtalen som vajade hit och dit. Önskade mig bara bort till en lugn och stilla plats där jag kunde lägga mig ner och inget mer krävdes av mig.

När jag kom hem så lämnade jag blodprover i en studie jag ingår i. När jag blev uppringd därifrån förstod jag direkt att det var något som inte var ok.

Alarmerande blodvärden kardiologen som är studiens läkare skulle skicka remiss omgående, ville jag att det skulle gå till Sahlgrenska eller husläkaren. Eftersom jag ville överleva så valde jag att det skulle skrivas remiss till husläkaren.

Remiss i handen från husläkaren vid Axessmottagningen och iväg till kirurgakuten vid Sahlgrenska, eftersom blodvärdena sjunkit ytterligare de här dagarna sedan blodprovstagningen.

Sedan slog den berömde tvärniten till.

Tid till operation Sahlgrenska "inom en vecka" har nu blivit flera veckor. Nej jag är inte förvånad och det lär knappast någon annan heller som varit i den berömde kön för människor man inte bryr sig om att ta hand om.

A bit tired...

"Återkommande magblödningar som sjukvården förskaffat mig, eftersom de nödvändigtvis skulle tvinga i en en massa smärtstillande på fastande mage", vid den tredje knäoperationen år 2010 (i vaket tillstånd) blev det iltransport med ambulans till Östra sjukhuset för blödande magsår, allt sammanhängande med det smärtstillande pillerbruket på fastande mage, trots att jag själv rensat bort 3/4 av alla piller som låg i doskoppen och känt att det här vansinnet inte var ok.

Som om det inte kunde räcka när jag kom från Kirurgakuten på Sahlgrenska gick jag och lade mig när jag kom hem. När jag skulle stiga upp och besöka "lilla tronsalen" för vissa behov kunde jag inte göra det, ryggen vägrade i sten att lyda mig. Från att ha haft ont på morgonen i ryggen hade det nu gått till under dagen att jag inte kunde stiga upp! Jag vrålade som en besatt till Herr H, som i stort sett är mer eller mindre döv om man inte vistas i samma rum som honom, att han skulle hämta mina kryckor.

Halvgråtande, halvtjutande, kvidandes lyckades jag hasa mig in på toaletten. När jag satte mig ner så kom tårarna därför att det gjorde så fruktansvärt ont. Så låg jag och genomled fredag, lördag och söndag försökte stiga upp så pass mycket och röra mig trots de våldsamma smärtorna, att jag inte skulle riskera blodpropp eller förvärra situationen ytterligare.

Måndag då gav jag upp och ringde 1177 och rådgjorde, kunde det hänga ihop med den inre blödningarna som man förstod var åter på G, eller hade jag fått ett akut diskbråck i ländryggen?

Hon på 1177 undrade "hade jag verkligen inte blivit inlagd med en gång och fått blodtransfusion". - NOPP!

Liggande sjuktransport till och från Mölndals sjukhus som har ortopedakuten här i avgrundsträsket Göteborgs sjukvård. 

DEN smärtsamma resan och tiden hade jag kunnat bespara mig själv. Inte ens en CT av ländryggen. Jag undrade om det verkligen kunde slumpa sig så att blödningen som helt uppenbart pågick igen, inte kunde hänga ihop med det plötsliga ryggproblemet i ländryggen?

Nej, inte då jag kunde nog tänkas bli liggandes i ett halvår! HÄPP! Då kanske det skulle ha gått över....

A bit tired!

Ätit kycklinglever (kräk!) självmedicinerat mig med Sideral Forte (enda järnmedicin som min mage pallar med).

Och min omgivning är orolig... har jag verkligen inte ännu fått någon tid på Sahlgrenska, det var ju inom en vecka.

Det finns inga intentioner att gå till botten med vad sjukvården själv har ställt till med och varför de ständiga magblödningarna ännu pågår.

And I´m just a bit tired!

Jag är orolig vad som hinner hända min lilla Elsa på demensboendet, som jag hade lyckats ta jättekliv med att enbart läsa Bäckenboken som jag varit delaktig i. Hennes man på äldreboendet i samma hus...

Bilservice och däckbyte med dubbdäcken inkl. bilbesiktning fick ställas in i all hast, därför att bilägaren och chauffören ligger däckad.

A bit tired!

Så nästa dunk i skallen:
Men jag kunde ju be Herr H öppna sovrumsfönstret och släppa in lite av det fina vädret. Ha´nu en riktigt GLAD PÅSK och skön helg!!!

Alla dylika huvudlösa yttringar kan man inte annat än att kräkas åt, speciellt som man gjort knut på sig själv i alla tänkbara lägen för vederbörande och lagt ner åtskilliga hundra timmars jobb för att hjälpa.
Just a bit tired!

Jag tänker på min favorit Forrest Gump med sin resväska och chokladask och sina erfarenheter i/om livet:

 “Life is like a box of chocolates. You never know what you're gonna get.”

Nu längtar jag efter att gå i pension på riktigt - slippa all gammal skit som ännu inte rett upp sig.

Det här fyra år gamla ärendet är bara ett av dem. I den unkna högen av samhällets fullständiga haveri finns fler ärenden som också är betydligt äldre.

Nyss fanns Uppdrag granskning om hur det är på institutioner, kortids- och gruppboenden, men sanningen är att det inte är enbart dessa svagaste i vårt samhälle som drabbas av samhällets vanvård. Det gäller alla de som själva inte kan berätta vad som sker bakom stängda dörrar, som har minst att sätta emot som lever under rent vidriga förhållanden. De som inte bara kan resa sig upp av egen förmåga och gå därifrån: https://www.svtplay.se/video/19851220/uppdrag-granskning/uppdrag-granskning-sasong-19-avsnitt-9-1

Att någon ens har kunnat bli olovligen blivit bortförd (läs för guds skulle människorov för det är det som det handlar om i klartext!) är för de flesta något helt omöjligt att det ens skulle kunna förekomma men det är det tyvärr inte.

Ärendet är ett gigantiskt rättshaveri med så många osannolika turer att jag nästan tappar andan och visste jag inte bättre så skulle jag tro att det här var fråga om något groteskt skämt.

Det finns en ypperlig bok som heter "Gode mannens ABC" skriven av juristen Jan Wallgren. Där finns ett stycke på sid 80 "Vad ingår i uppdraget" som tycks ha varit ett svart hål hos detta öfm distrikt inkl. soc.

Citat: Det bör också framhållas att varken godmanskap eller förvaltarskap ger någon behörighet att tvångsförflytta en huvudman. Det är vanligt att både företrädare för socialtjänst och sjukvård lever i villfarelsen att detta är möjligt. - slut citat ut boken.

Efter syn hos aktuellt Överförmyndardistrikt har jag återfunnit att det nu finns en del handlingar som är efterkonstruerade i hopp om att en tjänsteman som har utkristalliserat sig hos en Öfm i samverkan skall kunna freda sig. Det finns dessutom tillrättalagd handlingar och handlingar som jag själv har kopior på har rensats bort ur akten. Nu uppvisar akten en gigantisk konstruerad historia där inte mindre än fem olika alternativ till vem som egentligen står för det olovliga bortförandet av kvinnan blir det mycket betänkligt. De går också stick i stäv mot det som Förvaltningsdomstolen släppt sekretessen kring.

LSS personalen har helt underordnat sig den sadistiska förvaltarens piska och de har inte heller förstått sin egen uppdrag. Det hela har legaliserats av Regeringen som numera lyft bort LSS från IVO:s bord. Tro att polis skall kunna  hantera det här är ett medvetet val från Regeringen att helt enkelt lämna dessa medborgare utanför alla former av rättssäkerhet.

Jag ser att det helt uppenbart från Regeringshåll har man sett till att följa tidigare känd socialdemokratisk anda:
https://www.youtube.com/watch?v=CGS9AuiIVnA

Farsen fortsätter nu än en gång vid Kalmar tingsrätt och den kammaråklagare som suttit på två stolar går helt fri, än så länge i alla fall. Jag har inte något större hopp denna gång heller, men den här gången finns så mycket anmärkningsvärt att rättsväsendet inte kan fortsätta att blunda.

Jag är så trött på detta samhälle att jag nog faktiskt bara sovit ifrån mig tillvaron i ett dygn nu. På fredagen gick jag och Herr H på bio bara för att få någon form av avkoppling. Det hann inte gå så långt in på föreställningen innan jag insåg att samhällsstrukturerna fortfarande kvarstår:

Få har chockat sin samtid som Colette under förra seklets början. Hon bryter sig fri från alla tidens konventioner - lever med såväl kvinnor som män, skriver frispråkiga böcker, uppträder i erotiska tablåer. Tjugo år gammal gifter hon sig med bokförläggaren Willy, som snart upptäcker sin intelligenta hustrus författartalang. Att skriva under eget namn går inte för sig för en kvinna, så Willy tar åt sig äran av Colettes första bok om unga Claudine och tvingar henne att skriva fler. Willy och Colette är snart Paris mest omsusade kändispar, som delar samma älskarinna medan Colette beskriver deras eskapader i Claudine-böckerna. När hon inleder en skandalös relation med den kostymklädda markisinnan de Belbeuf blir det början till hennes verkliga frigörelse. Nu ska alla få veta vem som egentligen skrivit böckerna som tagit Frankrike med storm! Willy, som vägrar släppa kontrollen över Colettes författarskap, inser inte att han mäter sig med en av den nya tidens mest beslutsamma kvinnor.

Poängjakten och Quiz brukar vi köra till frukosten ibland.

I fredags nådde jag mitt absoluta bottenrekord med Göteborgs-Postens Poängjakten. Det var totalt stiltje i huvudet.

- Hur är det ens möjligt att få 4 poäng, klagade jag högljutt.

En som var desto gladare trots att han också bara fick 4 poäng var Herr H. Ja, i själva verket var han briljerande skadeglad!

På frågan Film & TV - en skådespelare - löd på 
5 poäng
I Krigshundarna från 1980 spelar han, i rollen som Drew, mot Christopher Walken.
4 poäng
Sniper är en actionfilm i vilken han spelar en prickskytt som dödar rebeller i Panaman djungler.
3 poäng
I Inception med Leonardo DiCaprio i huvudrollen gör han en mindre roll som affärsmannen Peter Browning.
2 poäng
Sharons Stones rollfigur misstänker hans karaktär, som är författaren Jack Landsford, för mor i filmen Silver.
1 poäng
Hans tveklöst största framgång är Plutonen där han porträtterar den osympatiske sergeanten Barnes.

Herr H läser frågorna och sedan får han också läsa svaren medan jag sitter och trummar med mitt lilla block och penna, som alltid ligger vid min plats på köksbordet. Vi har gjort den delningen sedan han ett bra tag anklagade mig för att ha tjuvkikat på svaren. Det är väl svårt att erkänna att jag har den skarpaste hjärnan, trots dessa eviga sportfrågorna som jag bara är totalt kass på.

Jodå, han får anteckna i almanackan våra resultat. Det får också ske eftersom han antydde en gång att jag nog fuskade när jag skrev upp resultaten.

Jag hade väl kunnat få något bättre resultat men eftersom jag totalt missade de två första och bara visste svaret på 1 poäng på fråga nr 2, så försökte jag mig på två stycken 5 poäng och fallerade grovt. Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.

1 poängaren på fråga nr 2 hade jag nog inte kunnat svara på om det nu inte hade varit så att vi på vår rundresa i Italien en sommar gjorde ett stopp i Bergamo, där jag förälskade mig i Bergamo Alto, dvs. den övre delen av Bergamo dit man antingen får ta bergbanan, eller ta sig upp längs serpentinvägen. Jag hade noterat att den forne fotbollsstjärnan Glenn Strömberg var etablerad där, eftersom han hade egna produkter.

Lite skadeglädje var det nog jag kände eftersom Herr H hade skrivit Glenn Hysén istället för Glenn Strömberg.

Undrar du varför Herr H var så skadeglad? 

Jo, när vi träffades för dryga 22 år sedan så frågade han mig en gång om jag hade någon skådespelare som jag var betuttad i. Jodå, det fanns två: Tom Berenger, som jag hade sett i en film som jag inte längre kom ihåg namnet på, men där var han sagolik snygg. Så snygg att jag hade varit uppfylld av hans uppenbarelse i flera veckor efteråt.

Vilken den andre var fick jag aldrig tillfälle att berätta om, Herr H hade hakat upp sig på Tom Berenger och det där fick jag äta upp många år efteråt så snart Tom Berengers nuna visade sig i någon film som gick på TV.

Det var väl en nesa att jag inte hade lyckats pricka in hans namn, men jag kom då på mig att jag faktiskt inte hade tänkt på Tom Berenger på åtminstone ett decennier. Vilket Herr H betvivlade var sant, trots att jag framhärdade att Tom Berenger nu säkert var en gammal gubbe och är det något jag inte tittar efter så är det gamla gubbar. Det är ju inte så att jag tittar på killar på det sättet eftersom jag kan vara morsa åt dem. Men det manliga könet har på något sätt blivit totalt ointressant helt enkelt. Numera när jag ser någon 10-taggare, så tänker jag i banorna: han skulle nog kanske bli bra till dottern...

Ikväll har jag sett en av de uslare filmer jag sett på länge och som blev så kritikerrosad när den gick på bio, dessutom vunnit guldpalmen i Cannes: "The Square". Jag tyckte det räckte och blev över med de trailers som vi såg när vi var på andra filmer, så därför såg jag den aldrig när den gick på bio. Men nu när den gick på TV tänkte jag att jag glor väl på den då. Herr H reste sig när det hade gått ca 30 minuter av filmen och tackade för sig och drog sig inåt Paulun.

Veckan som gått har vi faktiskt varit på två filmer på bio. Den första var Domaren. Jag gillade den men det gjorde inte Herr H, men det är nog mer en regel än undantag att han gör det. Det är praktiskt när man kan gå dagtid, lugnt och skönt och aldrig mycket folk, det enda som kan vara en nackdel är att det oftast är tanter som går på bio den tiden på dygnet och de har dessvärre en förkärlek att bada i billiga parfymer. Då kan det vara praktiskt att kunna flytta på sig eftersom det sällan och aldrig är så mycket upptagna platser.Den andra filmen vi såg blev en fransk film Trädgårdsfesten. Jag ville egentligen se Book Club, verkar vara si så där lagom urspårad, eftersom jag för tillfället är i stort behov av att lufta hjärnan. Men jag tänkte att jag kan se den till veckan istället, men Herr H hävdade att franska filmer var bra. 

- Hmmm... tror jag väl när jag ser det. Den enda film jag sett som varit franska och som jag haft någon behållning av är någon av Jacques Tatis filmer, vad den nu hette den jag skrattade hjärtligt åt för si så där 40 år sedan. Men de här franska filmerna som du släpar med mig på, är väl si så där lagom långrandiga. Det är ju oftast samma tema i dem allihop.

Första delen av Trädgårdfesten blev jag alldeles yr i bollen av. Det kändes som om någon hade fäst kameran på huvudet som guppade upp hela tiden. Någon snärtigare dialog kunde man knappast anklaga den för att ha, dessutom var det rätt förutsägbart vad som skulle hända. Det är inte min grej, jag vill bli överraskad och jag vill att det skall vara innehåll.

- Det var inte vad jag hade tänkt mig, sa Herr H när vi stolpade ut från biografen.
Då kunde jag inte hålla mig och svarade:
- Det säger du ju alltid när vi varit på en fransk film. Tänk att jag kan faktiskt inte minnas en enda gång då du gillat en fransk film. Det har däremot jag: "En oväntad vänskap".
Förutom "Fjärilen i glaskupan".

När Herr H slår på PC:n imorgon lär han bli överraskad. Jag har pillat dit en ny skrivbordsbakgrund.

Nu tror jag att jag skall gå och lägga mig och drömma mig bort till något som inte finns mer än i en tants minne.

PS. dagen efter stod jag i köket och höll på att koka kaffe, när jag hörde ett illvrål inifrån PC-rummet:
- Näää!!! Vad är detta. Vad har du gjort?
Herr H hade slagit på PC:n och mötts av ovanstående galanta herre som skrivbordsbakgrund. Men nu har jag bytt, det var bara roligt att höra hans reaktion. DS.

Filmen "Guernseys litteratur och potatisskalspajssällskap" - kan jag varmt rekommendera!

Jag och Herr H tog oss lite ledig från både hettan utomhus och evighetsarbete och körde iväg till Göta.
Vackra Guernseys natur är inte främmande för mig, länge har jag sneglat på att åka dit men har tyckt att det varit alltför dyrt att ta sig dit, där ön ligger mitt i Engelska kanalen.
 

Lily James spelar en framgångsrik författare som åker till kanalön Guernsey för att besöka en bokklubb. Pressbild.

Bild: SF film

Herr H satt länge kvar i biofåtöljen efter filmen var slut, innan han slutligen sa: jag är alldeles för blödig för att se sådana filmer. Men han var inte ensam där det varit mascaravarning i ett visste skede i filmen.

https://www.sf.se/film/NCG246113/guernseys-litteratur-och-potatisskalspajssallskap

2 tim 3 min. Drama, Romantik 11 år

London, 1946. Den karismatiske författaren Juliet får ett brev från en medlem av en mystisk litteraturklubb startad på den tidigare nazi-ockuperade ön Guernsey. Nyfiken på vilka som ligger bakom brevet bestämmer hon sig för att besöka ön. Där möter hon de härligt excentriska medlemmarna i Guernseys litteratur- och pottatiskalspajssällskap, inklusive Dawsey, den lite mystiska men fascinerande mannen som skrivit brevet. Allteftersom krigstidens hemligheter uppenbaras blir Juliet alltmer fäst vid ön, bokklubben och Dawsey vilket kommer att förändra hennes liv för alltid.

Regi: Mike Newell

Skådespelare: Lily James, Michiel Huisman, Glen Powell, Jessica Brown Findley, Katherine Parkinson, Katherine Parkinson, Matthew Goode, Tom Courtenay, Penelope Wilton

Originaltitel: The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society

Originalspråk: Engelska

Premiär: 4 maj 2018

Själv är jag med i en bokcirkel som börjat förstå, att vi borde ha ett namn på den. Fråga är bara vilket namn det har vi ännu inte kommit på. Men vi har tillnärmelsevis inte samma bakgrund, som filmens "litteratursällskap" har, även om läsandets värld är densamma för vår del. - Det är otroligt så mycket minnen och det egna jaget konfronteras med vid dessa diskussioner.

Det är en del av den frihet som vi människor kan känna fullt ut, när vi grottar ner oss i litteraturens värld, fri från allt annat som livet ständigt konfronterar oss med.
Samtala med andra som är litteratur/bokälskare ger livet ytterligare en dimension, därför inte alltför sällan anländer vi till bokcirkeln på sen måndagseftermiddag tömd av livets villervallor, men vi går alltid därifrån fyllda av energi och glädje.

Vi är helt skilda individer men i litteraturens värld möts vi alla och våra åsikter stötts och blötts mot varandras. = Mycket givande!

Justitiemord med löpandebandprincipen i Sverige p.g.a. bristande rättssäkerhet - igår var det läkaren Erik Enebys tur igen.

https://justitiemordet.wordpress.com/2018/05/24/resningsansokan-sista-striden-trailer-2/

Jag blir så trött och matt på denna maktfullkomlighet som äger rum i våra domstolar, utan att de ens behöver gå in på sakskäl eller något som helst bemötande av uppradad fakta.

Är det verkligen så här vi vill ha det, en domarkår som sitter med foliehattarna på och agerar pellejönsar och den ena domvillan efter den andra slinker igenom rättsstatens maskor.

Det är bekymmersamt över lag med våra svenska myndigheter. De har blivit en elit som inget biter på och de gör som de vill, någon respekt eller sans och balans finns inget spår av.

Undra om det är jag som blivit alltför genomskådande eller om det alltid har varit så här bedrövligt fastän jag själv inte förstått eller insett det.

Är det någon som vill se hela filmen om Dr Erik Eneby så finns den på nätet. Jag själv såg den när den hade premiär i Göteborg. - Om du inte sett den så kan jag varmt rekommendera den och se hur samhället fungerar som värst, dvs. när samhället inte fungerar.

Den kritikerrosade filmen Euphoria fick mig att inse något som är trösterikt att tänka på i den situation jag själv befinner mig i.

Handlingen till det yttre:

Efter att ha levt många år utan egentlig kontakt, vill Emelie återförenas med sin storasyster Ines. Systrarna möts upp för en resa mot en mystisk plats någonstans i mitten av Europa. Fullständigt främmande för varandra och med olika livssanningar konfronteras de med sina livsval och börjar närma sig varandra på nytt. Samtidigt går det upp för Ines vad Emelies egentliga anledning med vistelsen är.

Alicia Vikander och Lisa Langseth visar att de två är en mycket lyckad kombination inom filmskapandets värld.


Jag skall inte på något sätt avslöja vad den egentliga anledningen till vistelsen är eller ens handlingen, därför att jag vill verkligen inte förta filmens kärna, utan vill överlämna den helt och hållet och obefläckat till den som tänkt sig se filmen.

Själv hade jag i vanlig ordning valt att inte läsa några recensioner, där man har en tendens att vända handling och tyckande ut och in och därmed förta hela filmupplevelsen. Det vore som att ha tjuvkikat på julklapparna kan jag tycka.

Det enda jag visste när jag gick in på biografen var vilka som spelade med i filmen och vem regissören var och att det handlade om två systrar. Det var allt. Mer behövde jag inte veta. Jag har svårt att förstå varför man vill veta allt om en film ner till mikroskopiskt analyserande, innan man ens går och ser den.


Jag känner igen mig i filmens handling till det yttre, eftersom det finns ett kitt mellan filmens systrar och även i mitt eget fall, mellan mig och min syster, som inget kan påverka när allt annat är bortskalat.

Även om man är systrar har man olika upplevelser av händelser i familjen av den enkla anledningen att man är två vitt skilda personer, har vitt skilda liv, hur väl man ändå i grunden är sammanlänkande av det faktum, att man är just systrar och i grunden har en unik relation till varandra. En samhörighet som går utanför allt annat i slutändan.

I det unika finns smärtan som gränsar till det outhärdliga när livet ställs på sin spets.
 
Allt här i världen behöver inte analyseras och pratas sönder, eftersom livet självt inte är inrättat på det viset.

Se den och ställ dig själv de frågor som blir hängande kvar i luften att besvaras av dig själv.

Om man på fullt allvar vill förstå vad som händer i Sverige idag och vad vi med stormsteg går emot - skall man se hela serien "USA enligt Oliver Stone"

på SVT play

http://urplay.se/serie/195239-usa-enligt-oliver-stone

USA enligt Oliver Stone

Amerikansk nutidshistoria ur ett alternativt perspektiv, från andra världskriget fram till Barack Obama. Oliver Stone vill ge en annan bild av den amerikanska historien än den han själv lärde sig i skolan. Han berättar om glömda hjältar och om för USA mindre smickrande inslag.

Tror man nu att det bara handlar om USA är det fullständigt fel, eftersom den här serien om 10 avsnitt á ca 58 minuter vardera handlar i allra högsta grad om världsläget och i allra högsta grad om vad klara parallellerna är till vårt eget lilla land, Sverige och vad vi själva blivit itutade i skolan och inte minst massmedia.

 Jag hade ju kunnat önska att man använde den här dokumentärserien i varenda svensk högstadieskola och gymnasium i Sverige. Uppväxt med allmänbildning som jag är och där min pappa i allra högsta grad, som fick hänga med i livet 15 år längre än min mamma fick, inser jag att mot dumheten kämpade även gudarna förgäves. Kunskap är makt och man kan aldrig bli föremål för villfarelser eller önskedrömmar. Därför att inte bry sig, inte lägga sig i är också att ta ställning.

Men att tro att pappenheimarna i Regering och Riksdag skulle se den är ju förstås bara en utopi. De arbetar ju för fulla muggar med att göra precis allt som den här utomordentliga dokumentärserie sätter fingret på, för så måste man trots allt klassa den som, visar på med hela handen.

 

Filmen om Vincent van Gogh - Loving Vincent,

först tvekade jag, skulle jag verkligen uthärda en så färgstark film. Vincent van Goghs korta penseldrag har alltid skapat ett virrvarr inom mig, som inte lämnat några sköna vibbar. En stil som han lade till sig i slutet av sitt konstnärskap.

Men nyfikenheten tog överhand. En hel film som är målad av 100 konstnärer och lutar sig tillbaka på Vincent van Goghs biografi och konstnärskap, det är lite svårt att bara kapa bort ur medvetandet. Likaså vetskapen att Vincent van Goghs liv är ett gripande livsöde, som kan följas tack vare all brevkorrespondens som han och hans bror Theo hade med varandra. Den bevarade korrespondensen till Theo, målarkamraterna och släkten omfattar 750 brev. 

Det går inte att göra annat än ha full beundran för hans envetenhet, antal verk han efterlämnade är verkligen imponerande. Som 27 åring beslutade han sig för att bli konstnär efter att ha halkat runt på fler yrkesbanor, som bara visade sig omöjliga för hans vidkommande.

Själv har jag alltid ifrågasatt om Vincent van Gogh, verkligen sköt sig själv på sin 37:e födelsedag för att två dagar senare avlida i sviterna av det skottet. Det finns inget som talar för att det var så det kunde ha gått till. Det där sistnämnda är knappast det som han blivit känd för, utan istället händelsen när han skar av sig en bit av ena örat, som han slog in i tidningspapper och gav till en intet ont anande prostituerad.

Även den händelsen med örat har florerat en hel del teorier om anledningen. Jag röstar med fötterna alltjämt på den punkten.

En gång i min gröna ungdom när jag var på en längre rundresa på motorcykel i Europas flesta länder, gjorde jag ett nerslag på kyrkogården i Auvers-sur-oise där Vincent ligger begravd, trots att det bara var under de sista månaderna av sitt liv han bodde där. Det lär ha blivit den näst mest besökta kyrkogården i Frankrike, efter Père Lachaise i Paris. Så mina och gammelfarmors årliga promenader på Malmbergets kyrkogård var nog inte så unika, eller märkliga vid närmare eftertanke. De var kantade av hennes historier om alla livsöden som varit, när vi passerade diverse gravstenar. Levande historia på en kyrkogård mao.

Kyrkogårdsbesöket i Avers-sur-oise var däremot inte inplanerad, utan blev till av en ren slump. Det var där jag satt på en bänk och funderade över om jag verkligen skulle åka in till Paris med motorcykel, det kändes inte lockande helt enkelt. Kanske fanns något i mitt medvetande att jag i framtiden skulle hinna avverkat många besök i just Paris, hundskitarnas stad. Paris som jag ännu inte har bestämt mig för om den verkligen står på min favoritlista över Europeiska städer.

Vid Vincent van Goghs grav ligger hans bror Theo också begravd. Theo avled mindre än sex månader efter Vincent och på ett vårdhem i Utrecht. Filmen Loving Vincent öppnar upp för teorin att brodern Theo skulle kunna vara en av de tänkbara som sköt Vincent, vilket jag har mycket svårt att tro, även om filmen presenterar teorin om att brodern, som är konsthandlare hade fått ekonomiska bekymmer de sista åren och alltid varit den som försörjt Vincent. Men lillebror Theo dör i sviterna efter syfilis på ett vårdhem i Utrecht. Vilket lär vara en tämligen segdragen historia, eftersom paralytica demens tillstöter i slutet av syfilis.

Först blir Vincents lillebror Theo begravd på Utrechts kyrkogård, men någon gång på 1900-talets första del för Theos maka Johanna över makens kvarlevor till kyrkogården i Avers-sur-oise, så att de två bröderna kommer att för evigt finnas vid varandras sida, precis såsom det varit i livet.

Van Gogh familjen har verkligen ingen lyckosam släkthistoria. Sonsonen till Theo (Théodore) van Gogh, filmskaparen och (måste jag dessvärre tillägga) den extreme provokatören Theo van Gogh mördas bestialiskt i Amsterdam år 2004 av en islamist.
https://translate.google.se/translate?hl=sv&sl=fr&u=https://fr.wikipedia.org/wiki/Th%25C3%25A9odore_van_Gogh&prev=search
Trist historia som går att läsa under "Kontroverser" i länken. Men även i följande länk finns mer att läsa för den som måhända inte känner till bakgrundshistorien
https://translate.google.se/translate?hl=sv&sl=fr&u=https://fr.wikipedia.org/wiki/Th%25C3%25A9odore_van_Gogh&prev=search

Vincent van Goghs solrosor är väl annars den målning som han gjort sig mest känd för och som fanns med i mina tankar den där dagen på kyrkogården i Avers-sur-oise. Den fick mig att under väldigt många år fundera över känslan att stå i ett solrosfält. Vincent van Gogh var trots allt en suverän landskapsmålare.

Häromåret fick jag svar på min undran om höga solrosfält, när jag helt plötsligt stod inför och några minuter senare inne i Solrosfältet i Växjö, som jag också skrivit om i min blogg 26 september 2015, en dag då jag ännu inte visste vilka fler hemska sorger som just hade tagit sin början.

Filmens svartvita målningar och speciellt av barnet är helt suveräna. Jag får bekräftelse där och då i biofåtöljen, att jag är inne på rätt sidospår i mitt eget målande: det svart/vita. Det är i själva verket min dotter som inspirerat mig, när hon en dag för många år sedan kom hem från konstskolan med en svart/vit målning, som hon hade gjort. Det slog mig att det inte bara var fotografier, som var oslagbara i svart/vitt.

Filmen Loving Vincent har en av hans målningar, som blir något enormt att uppleva i bioduksformat: 

målningen "stjärnenatt", som är målad 1899 av Vincent van Gogh, samma år som han målar blå iris.

Filmen Loving Vincent är sevärd ur många aspekter, inte bara för att det är väldigt ovanlig att en film är uppbyggd av enbart målningar, den är i allra högsta grad en historia som inte lämnar någon oberörd.

När jag behöver gå ner i varv och släppa allt runtomkring mig - då går jag på bio, eftersom jag inte längre kan knyta på mig joggingskorna och springa en lång runda i skogen.

Jag kan väl tycka att som pensionär borde jag väl ha just precis det som reklamen för AFA säger: 52 veckors semester. Men det är ju inte riktigt så livet ser ut och det borde ju AFA om någon veta, eftersom de alltjämt kört runt mig i torktumlaren ända sedan jag "fick förmånen" att bli handikappad på min arbetsplats. AFA tycker att det är helt onödigt med vanliga löneuppflyttningar, som jag skulle ha haft förutan arbetsskadan! -just precis det som står i arbetsskadelagstiftningen, att man har rätt till!


Som grädde på moset dessutom, arbetsskadad i statens bedrövliga tjänst, där säkerheten varit icke-existerande, då är resten inte medtaget överhuvudtaget!

Till skillnad från alla politiker i Regering och Riksdag kan jag inte förvänta mig samma förmåner som de skaffat sig, utan här får jag liksom alla andra vanliga dödliga kämpa mot svenska diktaturer i alla dess olika skepnader. Sverige är  verkligen bananrepubliken nr 1!

Jag och Herr H har varit på bio dagtid, tja, en av filmerna den som vi rankat högst var dottern med på också och just den filmen såg vi i söndags. Samtliga föreställningar gick av stapel på den nya biografen Göta i Göteborg. Fin biosalong med väldigt sköna fåtöljer och benutrymme, även för medhavda kryckor. - MEN efter fyra filmer, får jag göra paus fastän jag gärna hade sett fler av de filmer som jag satt upp på önskelistan. 

Anledning? VOLYMSTYRKA och BASLJUD! 

NÄ, det funkar inte att be personalen åtgärda det hela. Fastän man säger att dagen innan i salong 1 lät det inte så här! Idiotförklaringen hänger där och dinglar och man ger upp inser det lönlösa och dag tre och fyra förblir man tyst. Herr H kan i vart fall stänga av hörapparaten, men han har hunnit få en släng av det hela och det lär inte vara speciellt bra för resthörseln, att utsättas för något dylikt. Värst är i salong 2. Salong 1 kan öronen överleva om man stoppar in fingrarna i öronen medan reklamen pågår. Men inte i salong 2, där tyvärr de 3 senaste filmerna varit.


Jag har i skrivande stund så j-la ont i öronen att det känns som om någon kört in toalettborsten och kört runt i 100 knutar! Smärtor är bara förnamnet! - Värst har reklamen för RAMLÖSA varit, där man brassar på med basljud, så man får närmast hjärtstillestånd!

Nu till filmerna som jag gärna vill dela med mig till dig som ev. läser det här:

Definitivt överst på listan som bästa film vi sett i det här svepet om fyra filmer, kommer definitivt filmen Maudie, som är baserad på en sann historia om Maud Lewis´ liv. Maud själv fortsätter att pågå inombords långt efter filmen är slut och det är inte en underdrift, som bioreklamen säger, att Sally Hawkins och Ethan Hawke gör lysande rolltolkningar.


Här finns lite bakgrundsfakta som nog kan vara trevligt att ha innan man ser filmen:
https://en.wikipedia.org/wiki/Maud_Lewis

En del av hennes målningar, huset och hon själv i verkligheten finns här:
https://www.google.se/search?q=maud+lewis+paintings&client=firefox-b&source=lnms&tbm=isch&sa=X&ved=0ahUKEwiA2KKNjLrVAhXRJlAKHQr7B-MQ_AUICigB&biw=1680&bih=925

På en andraplats kommer filmen Tulpanfeber, där handlingen utspelar sig i 1600-talets Amsterdam, som faktiskt har många likheter med dagens vansinne i ekonomin och just en flerfärgad tulpan har sin speciella historia, som här inte togs upp. Historien i korthet är den välbärgade åldersnupna handelsmannen Cornelis Sandvoort, som köper sig en ung fru, Sophia, som hämtats ur klostret för att skapa den ultimata familjelyckan som inte bara nöjer sig med det utan vill föreviga denna familjelycka i ett konstverk. Vilket är ett ödesdigert beslut. Filmen är baserad på Deborah Moggach succéroman med samma titel.

Sophia gestaltas av den duktiga skådespelerskan, Göteborgsfödda, Alicia Vikander, som hade huvudrollen i filmen, Fyren mellan haven och som gav henne en Oscar. Hennes motspelare, fö pojkvännen Michael Fassbinder gör också en bra rolltolkning i filmen. Vi såg den filmen i början på året. Historien är ett enda stort moraliskt dilemma från början till slut, som inte lämnar någon oberörd och som man kan ha många synpunkter om.

http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?ac_used=no&search_word=fyren+mellan+haven
Boken, som låg till grund för filmen Fyren mellan haven, The Light Between Oceans är skriven av ML Stedman, som också mycket se och läsvärd. Vi hade boken i läsecirkel som jag gick med i förra hösten. Ett val som jag verkligen inte ångrat ett enda ögonblick. - Vid tillfälle skall jag berätta mer om vart den bokcirkeln fört mig på helt oanade vägar. 

Tredje filmen som vi sett i detta svep heter Hemma i Hempstead.

En rätt förutsägbar film, men lagom avslappnande och inte minst tänkvärd. Där man får fundera på vad som är det allra viktigaste i en människas liv, som dessförinnan innehållit så mycket svek och livets villervalla.

Handlingen i korthet: Emily, en amerikansk änka bor i ett pittoreskt hus i ytterkanten av Hampstead Heath och Donald lever ett harmoniskt enslingsliv i ett självbyggt kyffe en bit in i parken sedan 17 år. När marken där Donald bor skall bebyggas av lyxbostäder vägrar han att flytta och får oväntad hjälp av Emily. En djup vänskap mellan dem uppstår, en vänskap som går över till äkta kärlek. 

Hampstead finns i allra högsta grad i verkligheten och är en stadsdel i centrala London, som tillhör de dyrare bostadsområden, mest känt för sina litterära och konstnärliga kretsar. Inte minst är det ett av de områden i världen som har högst levnadsstandard. Det bor flest rika människor där i hela Storbritannien, då har du hela bakgrunden klar för dig vad som kan förväntas av och i filmen, som är inspirerad av en sann historia.

Den fjärde och sista filmen som vi varvat ner till i detta filmsvep: En flodhäst i tesalongen. Filmerna har jag nu klassat i den ordning jag tycker de är sevärda, men det är de faktiskt allihop, bara lite olika kvalitéer. Däremot har den svenska titeln satt myror i huvudet. När jag kom till biodisken sa jag att jag skulle ha två pensionärsbiljetter till En elefant i tesalongen. Det är ju så det svenska uttrycket heter. Killen i kassan stirrade på mig och så visade det sig att det svenska ordspråket inte hade något med saken att göra. Lite glad blev jag när jag satt och väntade på att Herr H skulle dyka upp med sin inhandlade godispåse och en dam vid kassan sa samma sak:  hon skulle också ha två biljetter till En elefant i tesalongen. Nu var däremot killen i disken uppdaterad och greppade saken direkt.
The Hippopotamus är originaltiteln på filmen vilket är betydligt mer passande, eftersom en hippopotamus (flodhäst) är världens farligaste djur, som trampar ihjäl varenda kotte den kommer i närheten av. Det gör också huvudrollsinnehavaren, Ted Wallace, en bitsk, cynisk, desillusionerad teaterkritiker som en gång i tiden varit en upphöjd poet.  Filmen inleds med att han citerar T. S. Eliot som anser att ”meningen med litteraturen är att förvandla blod till bläck”, vilket Ted också gjorde en gång i tiden, men nu ”förvandlar han whisky till journalistik”. 

Filmen följer, vill jag minnas, den nu 20 år gamla bästsäljande roman av författaren/skådespelaren/ programledaren/gay-ikonen/den helt underbare Stephen Fry. Alla som kommit kontakt med Stephen Fry vet också att det är ordkostens största ordbajsare av det mer sällskapliga slaget, vilket naturligtvis också filmen gör. Stephen Fry är en man helt i min smak, som person! Fö en excellent skådespelare själv, men här är det enbart hans ordbajseri vi möter.

Filmens och bokens budskap? Mirakel finns inte... eller gör de?

Jag tror att det gör det och när vi minst anar oss till det dessutom.