onsdag 20 maj 2020

Jag trodde den här formen av knäppgökar var utdöda, men icke!



-----Ursprungligt meddelande-----
Från: James Adomako [mailto:jamesadomako2004@gmail.com]
Skickat: den 20 maj 2020 12:08
Till: undisclosed-recipients:
Ämne:

Jag skickade dig ett brev den här månaden sedan, men jag är inte säker på att du har det och jag har inte hört talas om dig. Och det är därför jag upprepar det igen. Jag är advokat, James Adomako, personlig advokat för min avlidne klient som dog i en bilolycka med sin familj under sin resa till det närliggande landet. Jag fick ett mandat från hans bank att tillhandahålla de överlevande i hans fond ($ 13 580 000,00), varför jag kontaktade dig. Efter mina misslyckade försök att hitta en av hans familjemedlemmar bestämde jag mig för att kontakta dig. Jag vill att du ska kontakta mig för mer information.
Hälsningar.
Advokat James Adomako. (Esq).

söndag 3 maj 2020

Boken "Hon kallades Daisy - att finna en farmor", skriven av Prinsessan Christina, fru Magnusson.

Igår, 1 maj, precis på 100 års dagen efter Kronprinsessan Margareta "Daisys" död läste jag klart den bok som prinsessan Christina, fru Magnusson, utkommit om sin farmor. 

Det är en mycket ömsint och tänkvärd bok, men också om en oändlig kärlek, som inte mäktade med att "Daisy" vid 38 års ålder och höggravid hastigt avled och lämnade maken Gustaf Adolf ensam med fem små barn.

Litet hum om "Daisy" hade jag redan innan, eftersom jag åtskilliga år besökt Sofiero, som Gustaf VI Adolf testamenterade till Helsingborg stad. Jag är själv "fjällets barn" och från barnaår mycket trädgårdsintresserad. De sista åren har jag ägnat många ängsliga tankar åt hur avhängig vi är av vår egen natur och hur omedvetenheten och tanklösheten brett ut sig oroväckande, där träd och ängsblommor fått stryka på foten. Än så länge har jag talat för döva öron och knuffats runt bland myndighetspersonerna. Utifrån det förstår jag verkligen "Daisys" tankar om fostran av de egna barnen och det solidariska med det samhälle hon levde i.

Samtidigt som boken är ett mycket informativt tidsverk om den tid som rådde då och som tar oss in i nutid. Ferdinand Boberg känner nog de flesta till, men inte ens jag visste något om hans hustru Anna och vilket storhet hon var, trots att jag de senaste 25 åren tycks ha tassat i Ferdinand Bobergs fotspår.

Det är också en fascinerade tanke, att inse att "Daisy" faktiskt var Drottning Viktorias högt älskade barnbarn och det räcker inte bara med det, utan nätet vävs ut i hela Europas kungliga släkten. Helt plötsligt krymper länderna ihop och blir delaktiga i varandra.

Boken borde också mana till eftertanke hos oss alla, att ställa frågorna medan det finns någon att ställa alla dessa frågor till. Kanske och förhoppningsvis är vi på väg att närma oss själva med tanke på det uppsving som just släktforskning fått. Jag hoppas det, därför att oavsett om man är kunglig eller av folket står man inför samma problematik, en vacker dag står man där längst fram i leden och skall bära ansvar för familje- och släkthistorien. Det kommer alltid en tid i en människas liv då man blir sig själv, sin familj, sin släkts egna historia närmast. Vet man inte det kan det bli svårt att orientera sig, förstå hur man själv har påverkats av den egna historien. Hela mitt yrkesverksamma liv har jag fått erfara baksidan av just den biten.

Jag undrar så efter att ha slagit ihop pärmarna, när en bok om alla dessa starka och uppoffrande kvinnor, som funnits inom de kungliga leden skall få fullt erkännande för allt de gjort för folket/mänskligheten/sina medmänniskor. Inte bara dessa utan helt nyligen har vi i vår egen bokcirkel här ute i Olofstorp, till vår stora glädje fått erfara, hur konsthistorien nu äntligen måste skrivas om, med Hilma af Klints inträde.

Boken om "Daisy" väcker ännu mer tankar hos mig. Vad är det för politik/mänskliga egenskaper man vill föra fram, när man som Regering väljer att lära ut om krig, maktspel och evigt rabblande av årtal i ett lands egna historia och dölja allt av värde. Vad har man då för egen agenda?

Är det inte oansvarig politik man för, när man väljer att inte berätta för det uppväxande släktet om de andras storhet och förtjänster. När man glömmer bort deras enorma hjärtan och omtanke om sina medmänniskor både i dåtid och nutid.


Jag tänker på att vi nyss firade minnet av prinsessan Eugénie som dog en dag innan hon skulle ha fyllt 59 år, den 23 april 1889 på Stockholms slott. Listan även på hennes kulturella och humanitära verksamheter är nästan obegripligt många och omfattande. Jag kan inte låta bli att undra över hur många svenska medborgare, som känner till något om henne överhuvudtaget. - Har vi ännu inte många lärdomar att lära oss om det som undanhölls oss...

Läs boken! Den värmer och manar till eftertanke, speciellt i dessa tider när mobilen verkar övertagit det mest värdefulla vi människor föds till att ha: varandra.

bilden av boken är tagen av mig själv, dvs den bok jag köpt för egna surt förvärvade medel - jag förbehåller mig därför rätten att inte än en gång utsättas av klåfingriga EU-regler, som nu hade  refuserat bilden till ett löjligt maktutspel och istället applicerat en text om vad bilden kunde innehålla. - Jag är helt övertygad om att Prinsessan Christina delar min uppfattning om att mitt foto av boken får publiceras.