Den 243:e dagen 2021 - Odlar Sverige män med trångt under i hatten?

 Jag ställde en mycket enkel fråga till Ulf Lundell, eller "Rockhead" som hans flashiga mailadress heter:

 Finns "Vardagar 5" utgiven som ljudbok - hittar ej... (eller kommer den ut senare som ljudbok?)

Too thick and heavy to handle lying in bed…

Oh Yeah!  

Svaret lät inte vänta på sig, visserligen svar, men var:

Tveksamt om jag vill bli godnattfarbror

Skickat från min iPad

 - Nej, naturligtvis svarade han inte i rosa, men jag tänkte att jag kunde klä hans svar i machopassande kulör. (Han är ju konstnär också med fascination för udda alster).

"Rockhead" kunde alltså inte finna någon annan orsak till att jag är hänvisad till att ligga och läsa böcker, än att jag skulle sova!

Det kanske blir så när man inte kan föreställa sig, att någon har en totalt sönderslagen kropp och därmed är rätt körd med att sitta och läsa, alternativt som varit min favoritställning innan, legat på mage och läst, helst ute i det fria så snart vädret tillåtit.

OM jag blev ledsen?

Ja, faktiskt.

Det förvånade mig lite, eftersom jag vid det här laget fått lägga på mig ett lager pansar såväl till det yttre som det inre. Livet är rätt skoningslöst.

Den här sommaren har varit en enda lång tålamodsprövning den också. Inte mycket som har funkat.

Litet axplock:
- Målar- och skrivarateljén som varit ett par års tålamodsprövningar, visade sig när jag hade beslutat mig för att låta snickarna fixa ett skärmtak framför de stora fönstren för att inte bli grillad av den gassande solen, att det stack upp några spikar från innertaket genom takshinglet! - Den nya byggfirman, vill jag tillägga, med tanke på eländet som huserat året innan.

Innertaket hade fått tas ned och sättas upp igen, efter det att takshinglet och den mysiga kulan på takkupolen hade fixats i ett nafs av en jädrans hejjare och klippa till takläggare.

Anledningen till att hela innertaket hade fått plockas ner berodde enbart på att den förste seeeeege elektrikern inte kommit till skott på två (2) år och installerat värmen, med konsekvens att det höga taket därför samlat fukt på sig och fick rivas ner och sättas upp igen och jag tillslut anlitade rekorderlig elektriker till högre pris, men som gjorde jobbet i ett kick.

Nästa elände med målar- skrivarverkstan var när elektriker väl var på plats och installerat värmen, ville jag ha en träaltan utanför. DET visade sig bli upprinnelsen till nästa inferno!

Det vette fasen vad det var för djuping som den byggfirman skickade hit. Antagligen hade han enbart byggt trampoliner, som man skulle djupdyka ifrån. Dessutom sket han blanka f@n i hur jag ville ha altan.

Jag som var fullt sysselsätt med att skriva inlagor och alltjämt fått stirra in i grannens dj-la tujahäck från arbetsrummet (fy fan för tujor! Det borde förbjudas i villakvarter) hade inte haft koll på vad djupingen pysslade med, utan höll på att få akuta andningsproblem, när jag kom ut och betraktade förödelsen till altan (?)

Efter ett dygns funderande insåg jag att det där var verkligen inte något som överhuvudtaget gick att ha, alltså skickade den byggfirman två nya snickare som skulle reda upp det hela. Det var bara det att de rev bara upp halva trädäcket/altan och konstruerade därför en avsats, som fått åtskilliga att äventyra hälsan, eftersom man trots att man visste att nivåskillnaden fanns, ändå gjorde en saltomortal! Det har varit alla tänkbara varianter: framlänges, baklänges t.o.m. från sidan när hängmattan skulle äntras!

Den nya professionella snickarfirman, som nu bytt balkongdörrar, brostolpar och nu gjorde skärmtaket till skrivar- och målarateljén, fick försöka sig på att göra en kil däremellan för att om möjligt förhindra att folk gick och slog ihjäl sig.

Dock hann jag ägna mig åt viss skadeglädje dessförinnan, sedan obehörig tassat runt på tomten om natten, säkert i avsikt att bära bort ännu mer från tomten, men oturligt (TURLIGT för mig!) kommit upp på trädäcket och inte noterat höjdskillnaden och .... tja, jag vaknade av braket och stönandet!

Very Welcome to snickarjobb av det mer udda slaget!

I avvaktan på att ny målarfirma skulle dyka upp i år, förra årets fick jag helt enkelt avpollitera sedan det visade sig att de hade skickat hit två albanska slavar, som nog aldrig hade vare sig målat något, eller ens visste med VAD man målade med, tapetborstar blev inte så strålande resultat! Men där var jag mer på alerten vis av däckbygget, så jag hann stoppa det hela, men hela gavelväggen ser nu ut som den råkat ut för fläcktyfus!

Det hänger stora doppar målarfärg från trändarna och de har dessutom slaskat rödfärg på den svarta husgrunden, som jag kröp omkring och målade en sommar, vilket var död och pina med mina våldsamma rygg och nackskador. Men det gick som lus på tjärsticka tillslut och många timmars utebliven nattsömn p.g.a. smärtorna. - Därav mitt beslut att inte ens försöka mig på att måla huset själv.

De albanska slavarna hade dessutom lyckats kladda ner färg även på altan utanför vardagsrummet! HUR de nu hade hunnit dit också är en gåta! - De var i alla fall väldigt effektiva, eftersom de också hann kortsluta vägguttaget, så all ström försvann ur huset och elektriker inifrån stan fick ringas hit akut.

VAD gör man då med spikar som sticker upp genom takshinglet? Jag ringde naturligtvis den rekorderlige takläggaren, som ryckte ut på direkten och snabbt var det fixat och som extra bonus slängde han upp hängrännorna, som han skulle ha fixat vid tillfälle.

Bilens AC: Helt plötsligt känner jag att jag nog inte vill dra alla turer som varit. Men köra omkring med en bil där verkstan inte fått fingrarna ur, utan kommit med den ena dåliga ursäkten efter den andra. Hyrbil hit och hyrbil dit, utan att ha kommit till skott! PHEW!!!

Köra omkring en hel sommar med en bil som plötsligt blåser in varmluft, när det är 30 grader varmt ute. Så den lilla extra bonusen: fotbollsturnering med barnbarnet i Mariestad och Skövde... resten går nog att lista ut även för den mest fantasilöse.

Jag tror jag nöjer mig med att relatera detta, eftersom det finns bra mycket mer av "livets små glädjeämnen av det mer tvivelaktiga slaget", som fått hanterats och rotts iland. - Varningens ord DOCK! Köp inget genom Bauhaus och logistiken med deras VVS-som man köper samtidigt, OM du inte är beredd på att ha en ny toastol stående i vardagsrummet två månader, eftersom alternativet att ha den stående på utsidan av huset obevekligen skulle resultera i att den försvann, eftersom vi har en massa löss som irrar omkring i Sverige nu för tiden och plockar med sig allt som bara går att forsla bort!

Min yngste son skrattade gott och talade om att det måste vara alla nya trenddesigners våta dröm, att ha en ny toastol i vardagsrummet. Men konstaterade samtidigt att man bara kan sitta på en toastol i 20 minuter, sedan är benen bortdomnade!

Jag tänker på Ole som alltid brukade säga till mig: en bra kvinna som du reder alltid sig själv. Undrar gör jag naturligtvis, om han i sin himmel kan se, att det är inte riktigt så, eller i vart fall kan jag känna att livets uppförsbackar ibland känns liiiite mer tröstlösa, en del dagar.

Nej! någon ny husmålare har inte dykt upp ännu, som skulle komma "efter semestern" och med tanke på att det är oljefärg, som gör att morgonfukt och morgondimma inte är så bra, så vette gudarna om jag inte får kallt räkna med att jag blivit akterseglad.

Men...

den 233:e dagen 2021 - En kärleksförklaring till livet självt.

 På tåget till Stockholm hamnade jag bredvid en destinerad herre. Till att börja med dunsade jag ner på min fönsterplats, som han uppenbarligen hade siktat in sig på. Jag var definitivt ett streck i räkningen! Det syntes långa vägar. Liksom att han hade bespetsat sig på fönsterplatsen. Alltså inte världens bästa inledning på ett par timmars rätt intima samvaro tänkte jag och halade upp en pocketbok och började läsa. Men var för trött för att orka. Lät boken sjunka tillbaka i knäet. Ögonen sökte sig ut genom tågfönstret, medan det i huvudet fortfarande pågick ett mail, som jag skrivit mitt i natten. 

Efter en liten stund la han demonstrativt över halva Göteborgs-Posten på mig, jag ignorerade det hela och så satt vi där och tjurades sida vid sida, axel mot axel. – ”VAD är det med karlar som gör, att de alltid skall ta sån djävla stor plats!? De sitter med benen brett isär! De hänger halva kroppshalvan över på ens säte! Ignorerar att de pressar ihop en, som gammelfarmors rynkade knytband i örngotten! Sitter man inte på delade säten, så kan man ge sig den på, att de fullkomligt kraschlandar, med tunga rumpor, rakt ner på en! De bryr sig inte om att de sitter på en! De sitter lugnt kvar som om inget har hänt! Medan man själv sitter där och känner sig som en mosad mashmallow under deras tyngd!”

 Jag bestämde mig för att droppa dessa funderingar. Orkade inte ånga upp mig mer, dessa hade definitivt också sugit ur mig den lilla kraft, som överhuvudtaget fanns kvar inom mig. Nu satt hela jag där med både utflutna tankar och ett totalt utflutet inre, hela landskapet sympatiserade uppenbarligen med situationen, därför att nu var även det också totalt platt och utflutet.

 Plötsligt upptäckte jag att jag mentalt hade återuppstått ur halvkoman och tankarna hade åter börjat torna upp sig inne i huvudet: Jaha, nästan suckade jag åt mig själv och mina tankar och det skulle onekligen bara bli värre och värre. Vart finns egentligen min tankegräns? Men jag bara är sån, det går inte att hejda, det är som att försöka hejda en hel lavin med en tesked!

HUR skulle han reagera månntro, om jag halade upp handväskan, fick den där blicken som kärringar på rea har, där de forsar fram mellan fyndborden? De är oftast lite märkligt munderade de där tanterna, med sina raka kappor i efterkrigsmodell och med hattar, nedtryckta långt ner i pannan, med osäkrade armbågar och handväskan i högsta hugg. Den där enormt stirriga mördarblicken som de brukar ha, den är inte att leka med! Det har inte sällan hänt att de slitit plagg ur mina händer och väst: "JAG såg den först!" Av pur förvåning har jag kapitulerat och blixtsnabbt släppt plagget ur mina händer. Låtit dem rycka det ur mina händer! Det är inte utan att jag känt mig i samma tillstånd, som jag gjorde i folkskolan när jag neg för fröken, sträckte fram handen och sa "Godmorgon, fröken!"

 Jag kanske kunde försöka att med ett vrål dunka handväskan i skallen på honom? Direkt efter det, gå till förnyad attack. Innan han hann begripa vad som hade inträffat, efter det klockrena slaget i huvudet med handväskan. Jag skulle stirra honom stint i ögonen, medan jag skrek fram det värsta djungelvrål, så att håret smetade sig bakåt i värsta orkanfrisyr: ”SITT på ditt säte som du har betalt för och INTE en enda millimeter på MITT!" - Ungefär som i den där reklamen för något medel mot halsbränna, som gick på TV för något år sedan. När hon öppnade munnen kom ett enormt eldklot ur hennes mun! - Där man snacka om halsbränna!

 Mjae… skulle kanske inte bli fullt så roligt utan sån halsbränna? Kanske jag skulle kunna köra med lite Mr Bean-stuk istället? Hala upp måttbandet och hummande börja mäta mig fram till vart gränserna går, för hans säte och mitt säte och flytta ihop hans fötter. Kanske t.o.m förankra dem? Lite snabblim på golvet innan jag placerade om skorna med hela han i? Kanske kunde stabilisera det hela lite genom att knyta ihop skosnörena? Fösa ihop benen, putta in honom en bit på sitt säte, medan jag hummade runt med måttbandet, la huvudet på sned och bar mig lika allmänt knepigt åt, som bara Mr Bean kan göra. Dvs krafsa mig lite i huvudet.  Lägga armarna i kors och ha pekfingret uppsträckt i tänkarställning mot ena kinden, se ut som jag "tänker". Därefter surra fast honom i hans fåtölj med lite blåa spännband, såna som de har på extrapris på Biltema! Då vore det väl själva faen, om han inte skulle kunna hålla sig på sin sida av fåtöljen?

 Jag kände hur leendet började sprida sig i min kropp och nådde både mungipor och ögon. Jag sneglade lite på honom och såg, att han satt helt uppslukad och gravallvarlig, där i sin egen lilla värld av börsnoteringar och affärsnytt. Han skulle bara veta vad jag satt och ruvade på.

- ”Biljettkontroll,” mässade en plötsligt uppdykande röst vid vårt säte.

Han sträckte fram sin papperspacke med biljetter. Men innan han hade kunnat sträcka fram sin pappershög till konduktören, hade han fiskat upp den ur kavajfickan, vilket fått till följd att han hade kört in sin armbåge i sidan på mig. ”Men okey då, tänkte jag, herrar först!”

När han och konduktören var klara med sina förehavanden, skickade jag fram mitt SJ-priokort och körkortet, rent demonstrativt strax under hans näsa. Vilken oanad reaktion! DÅ tinade hela han som en glasstrut i sommarsol, han var den nyfikna typen!

Vid framkomsten till Stockholm, hade vi diskuterat det mesta som överhuvud-taget går att diskutera, högt som lågt! Det visade sig att jag hade blivit ihop-skuffad av en riktigt trevlig herre, att föra diskussioner med! Som om det inte hade räckt, somt hade också hunnit utspela sig. Han hade varit och snott kaffe och te i restaurangvagnen. Ja, snott och snott. Han hade stått där tålmodigt och väntat en mycket lång stund, därför att han hade på bästa gentlemannamässiga vis erbjudit sig för, att hämta kaffe till sig och te till mig.

Han och en annan man hade stått där en bra stund och jag själv hade börjat fundera på om han möjligen hade gått för att plantera kaffebönorna och göra det på det grundliga sättet. Han kanske var så grundlig på den fronten också, tänkte jag ett slag, därför att han hade trots allt berättat, att han i likhet med  mitt huskryss, alltid stryker sina skjortor själv!

Men så förhöll sig inte saken. Det hade helt enkelt inte dykt upp någon, som skötte ruljansen i restaurangvagnen. Sålunda hade han lessnat tillslut och helt sonika knallat iväg med sitt kap, utan att betala. Hela han såg ut som julafton, när han kom vinglandes med pappbrickan med de två plastmuggarna, med det, skulle det visa sig, smått diffusa innehållet. Han berättade att han hade tagit sista slatten kaffe och det betvivlade jag inte för ett ögonblick dvs. att det verkligen förhöll sig så. Han såg nämligen ut och lät ungefär som betjänten i "Grevinnan och betjänten", som brukar sändas på nyårsaftonen, när betjänten i ett synnerligen överförfriskat tillstånd dricker ur blomvasen och hotar med att "döda katten".

Kaffet hade väl stått och gottat till sig ända från arla morgon och nu var sen eftermiddag. Tevattnet var fisljummet. Knappt så att tepåsen ville släppa ifrån sig någon färg överhuvudtaget, trots att jag pressade ihärdigt med skeden emot påsen. Alltså hade hans stöldraid inte varit något större kap precis. Men 2 x 10:- vad får man inte offra sig för i dessa kristider?

Vi satt och förde en diskussion huruvida jag kunde betraktas som en hälare eller ej, medan vi förtärde dessa drycker av dunkel karaktär och ursprung. Ja, jag menar jag kände ju till förfaringssättet på vilket otillbörligt sätt dessa drycker, fosterfördrivningsmedlet och det fisljumna diskvatten, hade kommit i hans ägor. Men jag hade ju inget betalt för det. Kunde det betraktas som en förmildrande omständighet, månntro, undrade vi samstämt?

Väl ute på perrongen i Stockholm, tog han mig i hand till avsked och försvann i vimlet. En stund senare när Söders Höjder dök upp i mitt synfält, mindes jag  min älsklingsfarbror, som bott där när han levt. Så kom också minnet av den där kulna, blåsiga morgonen. Då han hade följt mig till flygbussen och hur jag banade mig genom den nästintill fullsatta bussen, medan jag ideligen vände mig om emot honom. Hans hår fladdrade i vinden, ansikte var ett enda stort leende och hans hand vinkade glatt hela tiden. Det hade alltid varit svårt att skiljas ifrån honom. Det hade det varit ända sedan jag varit barn och det var som om han hade känt det på sig. Därför att helt plötsligt ropade han: ”Hejdå min gullunge och kom ihåg, att livet är ett pärlband av små kärleksfulla möten!”

Jag vet inte om det var hans ord, eller om det var det, att de aldrig hade sett en 32-årig gammal gullunge förut. Men när flygbussen åkte iväg, var det inte en enda hand i bussen, som inte vinkade glatt till honom!

Hans ord gör sig ständigt påmind om alla de där små mötena, som till en början kan te sig tämligen triviala. Men som kan visa sig vara små kärleksfulla möten människor emellan, på livets resa mellan här och där.

Det här vägguret tog jag hem till mig, efter att han hade hastigt avlidit, de där hemska året då så många nära och kära försvann som på ett radband. NU hänger den där i ett bedrövligt tillstånd, flyttgubbarna bröt av något i upphängningen av pendeln, tror jag. Jag har därför lyftat av loden och pendeln. Nu flera år efteråt är jag fortfarande på jakt efter någon som kan fixa igång vägguret. - Klockfarbrorn som hade lovat att fixa den försvann spårlöst - men skam den som ger sig, jag har hittat en tråd till honom....

 

Den 223:e dagen 2021 - och mailboxen blev än en gång föremål för alla dessa allsköns löss som huserar vilt omkring sig.

 Skall jag inte få hjälp med mina erektionsproblem, så kan någon "hett" dam tillfredsställa mina manliga lustar. Trånande längtande efter min manliga kropp, eller var det kanske rent av snopp? Jag minns inte riktigt hur det var.

Men det kan vara rätt komplicerat och i vissa fall utifrån det faktum, att jag trots allt inte är någon man och absolut aldrig känt någon dragning åt det kvinnliga hållet på det planet.

- JA, jag antar att det är mitt kokheta namn GUN, som är vilseledande för de stackars lössen. - Så Sorry, det blir inte några svarsmail till trånande, längtande och understundom upphetsande damer, inte heller till några unga hingstar.

Ibland slås jag av tanken, att jag borde kanske ha plasthandskar på mig när jag öppnar min inkommande mailbox.

Jag har också lyckats spårats upp för ett större arv otaliga gånger. Jag har avsevärda summor på några bitcoinkonto, som jag enkelt kan få tillgång till, skatteåtebäringar, jag har vunnit... Några påstår sig t.o.m. ha knäckt mitt lösenord och presenterar det ena halvtaskigt förslaget efter det andra (som bevis).

Medan andra kan se i sina kristallkulor och tja, det är allsköns utfästelser, förutom då att jag rensar bort 100-talet skräpmail från diverse suspekta företag dagligen och Telia varnar ständigt för att min mailbox börjar bli full. Några filter och skydd verkar inte heller funka. Hela datorn läcker som ett såll...

Jag blir ärligt och uppriktigt talat allt oftare försatt i det tillståndet, att det pyser ur mina öron och Telia verkar inte heller var någon säker leverantör av något överhuvudtaget nu för tiden.

Därför att även Telia ägnar sig hellre åt humbug än värna sina kunder. Totalt tondöva har de också blivit, när de inte ens värnar våra mest sköra i samhället! Jodå, jag har nu försökt att t.o.m skriva till Telias styrelseordföranden, som skickade det vidare till en förstå-handikappad sekreterare, som fö slutligen gick i barnledighet och DÄR tog min energi slut. Två (2)år räckte för min del att "jobba gratis" med ansenlig tid i telefonkö och framför datorn. Det hela löstes på ett icke tillfredsställande sätt och ett bestående ekonomiskt tillkortakommande, men någon kund har de inte längre kvar som abonnent. - Det hela ledde till att även jag valde bort Telia som mobilleverantör!

Det enda som är säkert med Telia är att det blivit alltmer hysteriskt och absurt skrattretande dyrt. Överhuvudtaget hela detta tekniksamhälle, som försöker att få mig i sitt grepp och bevaka varje steg jag tar, har fått mig att överväga att gå in i total radioskugga för omvärlden och inte minst kontrollsamhället.

Emellertid var det nu ett tag sedan jag fick liknande hotelsemail. Men nu är dessa också tydligen aktuella igen. Nyss trillade detta mail ner vilket nog kan klassas som "fördröjd utlösning", (skickat 4 augusti och idag är det den 11 augusti). Avsändaren kanske borde prova någon av mina tidigare mail jag fått för "problemet med fördröjd utlösning". Jodå, det verkar finnas lösningar även på det planet!

 -----Ursprungligt meddelande-----
Från: cc@digitalsystemindo.com [mailto:cc@digitalsystemindo.com]
Skickat: den 4 augusti 2021 16:33
Till: här stod min mailadress
Ämne: [Suspected Spam] underrättelse

 Hälsningar! Jag måste dela dåliga nyheter med dig.

För ungefär några månader sedan har jag fått åtkomst till dina enheter som du använder för att surfa på internet.

Efter det har jag börjat spåra dina internetaktiviteter. Här är händelseförloppet: Någon gång

sedan jag har köpt åtkomst till e -postkonton från hackare (nuförtiden är det ganska enkelt att köpa sådant online).

Uppenbarligen har jag lätt lyckats logga in på ditt e -postkonto

Om du tvivlar kan jag göra några klick med musen och alla dina videor kommer att delas med dina vänner, kollegor och släktingar.

Jag har inte heller något problem att göra dem tillgängliga för allmänheten.

Jag antar att du verkligen inte vill att det ska hända, med tanke på specificiteten hos de videor du gillar att titta på,

(du vet helt vad jag menar) det kommer att orsaka en riktig katastrof för dig.

Låt oss lösa det så här: Du överför $ 1650 USD till mig (i bitcoin -ekvivalent enligt växelkursen vid tidpunkten för överföringen av pengar),

och när överföringen är mottagen kommer jag att ta bort alla dessa smutsiga saker direkt.

Efter det kommer vi att glömma varandra. Jag lovar också att inaktivera och ta bort all skadlig programvara från dina enheter.

Lita på mig, jag håller mitt ord. Detta är en rättvis affär och priset är ganska lågt,

med tanke på att jag har kollat ​​in din profil och trafik ett tag nu. Om,

om du inte vet hur du köper och överför bitcoins - kan du använda vilken modern sökmotor som helst.

Här är min bitcoin plånbok: 1P9JechND5yGa9HhKh6hH2R2u2nwRYryMx

Du har mindre än 48 timmar från det att du öppnade det här e -postmeddelandet (exakt 2 dagar).

*****

VAD blir då mitt svar.

Nej jag svarar inte på några mail, utan rensar bara helt sonika bort allt. Men svar blir nu här i min blogg till alla som skickar mig mail, som jag inte bett om att få, inte heller har någon anknytning till, hur jag ser på er existens och hela problematiken: