- den 4 december 2010, kl 10:15
Kapitel 5. (tidigare kapitel publicerade 4.9.2010, 18.9.2010, 7.10.2010 och 14.11.2010)
stod irriterande högt på lönelistan hos Lokala Kanonaktiebolaget.
Men det man förlorade på gungorna tog man igen miljardfalt på karusellerna. Det hela hade trots allt varit en enkel match. Nästan som en barnlek, tänkte VD:n för Lokala Kanonaktiebolaget, där han satt och sippade på det ena halvfyllda glaset vatten efter det andra.
Lite omvänd psykologi funkade bra på befolkningen i Sprängkullen, konstaterade han, medan han lät vattnet sippra långsamt ner i glaset från karaffen. Det var nog så det hade låtit, när marken i Sprängkullen hade dränerats på sitt grundvatten, slog det honom.
Han funderade en stund över om det var klimatet som gjorde, att man valde att inte koppla ihop förståndet med känslosfären, när man bodde i en sådan miljö som Sprängkullen trots allt var. Därför att på det hela taget hade det här varit lika enkelt, som att fråga en machotyp, som varit i slagsmål utanför krogen en lördagskväll, om han gick hem och gnällde hemma hos morsan över att han hade åkt på stryk. Inte fan, skulle någon erkänna något sånt, om det så var dagens sanning, eller dassens sanning, som de brukade säga i hans egen hemby om skit som ingen ville veta något om.
Nej, det gick faktiskt förvånansvärt lätt att låta den oberoende och tillika av Lokala Kanonaktiebolaget betalda konsulten, Nitroglycerin AB, att gå runt bland husägarna i Sprängkullen och besikta deras hus med visat intresse av högsta ointresse. Oberoende och likväl betald, mer enögt system än så kunde det väl knappast bli. Vilken idiot kunde ens köpa något sådant. Det kunde bara fungera med en sovande, eller korrupt politikerkår och en totalt avdomnad tjänstemannagrupp inom Gladköpings kommun, tänkte han och log roat inåtvänt.
Sedan när husägarna väl hade fått skador på husen, av Lokala Kanonaktiebolagets sprängningar, eller skalv, som blivit som en följd av att berget helt enkelt inte förmådde stå emot längre, var det bara till att strunta i att ersätta något. De här husägarna som de hade på sin sida, skulle ändå aldrig krypa till korset och erkänna sig som någon som också gick runt och gnällde. De hade redan vänt ryggen mot dem, som hade stämt bolaget. De hade utmålat dessa husägare, som "gnällare" och profitörer. Det var bara därför att ta skeden i vacker hand även i fortsättningen också, eller riskera att framstå som ett infantilt spektakel.
Han log ironiskt vid blotta tanken över hur enkelt det var med människor och känslan av gott mod erfor honom, när han tänkte på att strategin även fungerade med det härskande politiska paritet, där kommunalrådet Roland Byström blivit en tämligen bortkollrad marionett i Lokala Kanonaktiebolagets sfär. Bäste Brodertaktiken, som fick raketforskarna i kommunhuset, att få känslan av att höra till, hade varit ett genidrag och den skulle fortsätta att fungera. Desto mer intrasslade och snärjda, desto svårare att göra reträtt med ansiktet i behåll. Å andra sidan, det var inte många som motstod dunken på axel och berömmet. På det hela taget var det förvånansvärt få människor, som ville erkänna sina blottor och kunskapsluckor, tänkte VD:n för Lokala Kanonaktiebolaget förnöjt.
Själv skulle han inte för sitt liv erkänna, att Lokala Kanonaktiebolaget inte hade en susning om vad som skulle hända härnäst. Det hade varit ras igen och nu hade man fått stoppa alla provsprängningar igen. Fan själv visste vart det här skulle sluta. Helt plötsligt kände han på kraglinningen. Var den inte jävligt trång?
Han drog sig till minnes hur han hade kalkylerat med att han själv skulle vara långt borta från estraden, när helvetet brakade lös, innan han hade tackat ja till den plötsligt lediga VD posten. Visst var det så det skulle vara... Han skulle sitta på någon trevlig adress, med en lagom färgglad paraplydrink och med en underbar utsikt till. Pengar på banken för resten av livet, så hade hans uträkning varit och om det nu skita sig alldeles förskräckligt, fanns det massor av andra, som han skulle kunna skyffla över ansvaret på. Det skulle inte bli någon svårighet att hävda sin oskuld och okunskap vad som hade hänt före hans tid. Det var dock något irriterande att de fega råttorna redan hade börjat lämnat skeppet och söka sig mot land. Men det fick väl gå så med honom också i värsta fall, en rejäl bonus hade tidigare VD kunnat prångla med sig och varför skulle han själv vara något undantag från den regeln.
Han tog nu en stor klunk vatten och stirrade oavbrutet mot en tavla på väggen utan att se den. Hans blick var fästad någonstans långt bort i oändligheten.
Plötsligt ruskade han på sig, precis som om det hela skulle befria honom ifrån den där tanken, som slagit honom allt oftare den sista tiden. Hela helvetet kommer att rasa som en hel hög dominobrickor, som står lutade mot varandra, när de sammanhängande pelarna börjar bli allt färre och skalven alltmer okontrollerade. Det verkade kunna mullra på precis vart som helst, t.o.m. på ställen där de inte brutit några provsprängningshål under lång tid. Nej, det var så att de hade helt enkelt inte full kontroll över alla hålrum och orter där provsprängningarna hade ägt rum. De borde kunna finna ut något lämpligare sätt för tillverkningen, där de kunde tjäna pengar utan att för den skull underminera hela marken.
Han suckade nu djupt och insåg att den tanken gick bort. Det var så att det ständigt behövdes nya provsprängningshålrum om de skulle kunna hålla jämna steg med den alltmer svällande marknaden. I annat fall klickade hela patentet och det kunde lika gärna sluta med en riktig Blow Out. Det hade blivit hans fulla insikt en kväll när han hade stått där framför badrumsspegeln och nött på med den där förbannade tandtråden, som tandhygienisten hade envisats med.
Vad var det för fel på hans garnityr, egentligen? Såg inte hans egna flin ut på alla bilder, som "Dallas" JR Jewingsgrinet gjorde från TV-skärmen. Skillnaden var bara att hans egna var äkta vara, medan JR:s var tillrättalagda. Rena rama kaningarnityret helt enkelt.
Så kom de där jävla kaninerna farande igen i hans medvetande! Han hade läst boken många gånger nu: "Den långa flykten" av Richard Adams. Hela den där boken hade börjat gnaga sig in i hans hjärna, ungefär som om det var ett salladsblad som kaninjävlarna fattat tycke för. Det hade slagit honom redan vid en första anblick att Sprängkullens öde påminde om hela storyn i romanen. Det fanns kusliga likheter helt enkelt.
Den djupa rynkan i pannan hade dykt upp igen, där han satt och vickade på kontorsstolen och hade lämnat kaninerna till dess öde i sina tankar. Men nya tankar hade dykt upp inne i hans huvud: Vad kunde det ha varit för klåpare som varit i farten härom sistone? De hade klippt av de strömförande kablarna till en massa gatlyktor. Klarar verkligen amatörer av att göra något sånt, ungefär som det där stängslet som hade klippts ner. Det var väl tur att de inte kom på idén, att klippa ner alla stängsel, som faktiskt var uppsatta helt olovligt.
Det var märkligt hur lätt det var att fortsätta bluffen, när bollen redan var satt i rullning. Hänvisade man bara till säkerheten var det ingen som ifrågasatte något, inte ens de där amatörerna på byggnadskontoret. Förresten de tillhörde ju våra gubbar, tänkte VD:n för Lokala Kanonaktiebolaget och kände sig med ens genast mer tillfreds med tillvaron.
Med det dåraktiga gatlysesabotaget hade det inte varit så svårt, att sätta in nästa bricka i spelet. Såg man bara till att gatlyktorna till Dyträsk från Sprängkullen var tända, medan de som ledde upp till Sprängkullen från Dyträsk var nedsläckta, skulle det säkert funka på en och annan, som redan hängde med huvudet och kände att livet var rätt trist, eftersom inget annat än en avveckling syntes på horisonten. Hela Sprängkullen såg numera ut som hämtad ut en film från de krigshärjade städerna. Det var bara skotthål som saknades, men det skulle säkert hinna bli det också, med tanke på vilket klientel som fanns på en del gatuadresser och den alltmer hårdnade narkotikamarknaden, filosoferade han vidare.
Hade Lokala Kanonaktiebolaget riktig svintur skulle det snart vara några till som kallställde sina hus, så slapp det där kommunalrådet riskera att få raschen för hur många hus, som kommunen skulle vara tvungna att fixa en expropriering på. Sedan att det i själva verket skulle bli Gladköpings skattebetalare som fick gå emellan och betala kalaset, förutom att de envisa stengetterna i Sprängkullen endast skulle få en spottstyver för vad husen egentligen var värda på den mark de stod på, det hade turligt nog inte slagit många. Nej, det var bra så länge osämjan och den svenska avundsjukan fanns. Tänka är stort, men tänka rätt är betydligt svårare, tänkte VD:n för det Lokala Kanonaktiebolaget.
Han kände till receptet på rätta tankar, det kände han. Det gällde att ingjuta missmodet i de här krakarna i Sprängkullen. Dessutom var det så att uttröttningsmetoden var osviklig. "Pengar är makt", men "pengar är också tid". Egentligen var det inte heller några större hemligheter, tänkte han där han nu satt och insåg att vattenkaraffen skulle behöva fyllas på. "Stäm oss vi har duktiga advokater", det var däri hela hemligheten låg. Han tillhörde ett vinnande lag, som länge skulle låta höra talas om sig i regeringskansliet. Lokala Kanonaktiebolaget levererade in stålarna och därför skulle ingen av dem heller behöva gå på vatten för att bevisa något.
För egen del räckte det med att han gillade att dricka vatten i små välbehagliga klunkar, han behövde inte ens stjälpa i sig något surt rödtjut. Enklare än så här hade det inte kunnat bli för hans del, som hade anlänt till redan uppdukat bord. Nu var det sannerligen han som var medelpunkten och att bli korsfäst ingick inte i hans planer.
Framtiden låg redan ohjälpligt bakom Sprängkulleborna, så var det med den saken. Det var väl inget han kunde rå för. Han som kommit infarande på ett bananskal så här i sista andetaget. Allt väsentligt hade redan hänt långt innan han hade någon beslutanderätt. Dessutom var det så, att om de där Sprängkulleborna inte såg upp och höll sig informerade hade de sig själva att skylla. Vilket han satt där och var helt segerviss om att det var en omöjlighet, eftersom det inte fanns någon tillsynsmyndighet att tala om och en ointresserad politikerkår, för att inte tala om alla tjänstemän, som redan valt sida för att ha sitt eget på det torra.
Nej, han behövde inte sitta här och ha några dåliga samveten. Han gjorde bara precis som alla andra och det var bara att hålla lågprofil och inte skramla så högt i de tomma tunnorna.
De där Sprängkulleborna skulle sannolikt vara ute för sent och när Lokala Kanonaktiebolaget redan dragit förbi med sina provsprängningar och nya hålrum, skulle de stå där med hela aschlet i brevlådan och fundera på vad det var som egentligen hade hänt. Utsikten skulle för alltid vara ett industristängsel, för att inte tala om miljön, eller husens skick, eller Sprängkullsborna själva.
Tänk att det inte ens kom på tanken, att Lokala Kanonaktiebolagets industristängsel hade satts upp på mark som saknade markanvisning. Han kände med ens att det fanns många pinsamma detaljer i det hela. Det hela var så otroligt sanslöst, att han hade mer än en gång funderat över saken, hur det ens var möjligt att kollra bort folk så till den milda grad, att inte ens en enda tjänsteman vid Gladköpings kommun verkade ha slagits av tanken.
Det var väl en herrans tur att de där staketklipparnas tilltag hade kommit på skam. Undra vad som hade hänt med dem? Hade de gått och blivit tvärhängiga med hela huvudet. Insett att de skulle vara besegrade redan innan de hade startat.
Han gungade till ett par gånger, som för att bekräfta, att han var rätt man vid rodret. Det var märkligt men det funkade fortfarande att komma med ursäkten, att det hade Lokala Kanonaktiebolaget ingen aning om att det skulle bli så här. Det skulle nog fungera på kyrkogården också, när den började påverkas.
Bara nu inte någon stenget hade läst om det nya Citytunnelbygget i Mockholmen och sett i vilken gräddfil man åkte där. Det var liksom ingen hejd på vad det fixades och donades för 08:orna. De fick flytta ut till annat boende om de blev störda av sprängningarna. Hela Mockholmen såg ut som en nåldyna av alla mätanordningar för att visa minsta lilla markrörelse. Alla skador skulle ersättas direkt. Man hade också hänvisat till att 13 regenter av klanen Barratott låg begravda i någon kyrka och gravarna kunde skadas. Det var tur att det på Sprängkullens kyrkogård låg bara vanliga dödliga begravda, som ingen ens skulle komma på idén att mäta sådan vördnad till.
Det hela skulle ännu en gång bli helt trovärdigt, när Lokala Kanonaktiebolaget var utom sig av förtvivlan, men ojdå, vi hade ingen aning om att det skulle bli så här med hela Sprängkullens kyrkogård. Deras advokat hade redan vanan inne att skriva dylika inlagor till miljödomstolen. Uträknande ödmjukhet var ett vinnande koncept.
Men det hela var ändå smått fantastiskt, fastän marken låg mitt framför ögonen på den här församlingen stengetter, förstod de inte sammanhangen. Kunde det bero på att de inte kunde läsa kartor. Var det hela så enkelt. Eller sket man i allt sånt här, bara det där helröret och skotern fanns där när det vankades ledighet.
Folk var helt enkelt för dumma för att kunna dra egna slutsatser. Tänk bara den här kratern som delat Sprängkullen mitt itu. Det hade varit som att stjäla gotter av små barn. Det var aldrig någon som ännu kommit på tanken att fråga sig, om det verkligen var lovligt att gröpa ur massorna, som började rasa ner i de nya hålrummen för provsprängningarna. Helt obemärkt hade en liten spricka blivit en enorm krater och hela den politiska kåren hade varit helt nollställda i nyllet.
Helt sanslöst egentligen hur enkelt allt hade gått hela tiden. Lokala Kanonaktiebolaget hade med lätthet sluppit ifrån att fylla igen kratern. Ibland hade det tillkommit några nya tuppar i hönsgården, som råkade tänka till en sekund, innan de hade fallit in i politisk koma och sällat sig till de andras tankebanor. Dessutom var det så mycket inbördes strider inom politiken, att det hela var helt riskfritt. Det ledande partiet släppte inte in några andra på estraden, utan höll dem effektivt utestängda.
Lokala Kanonaktiebolaget hade löst problemet väldigt enkelt, under hänvisning till att det var risk för företaget som lejts att fylla igen kratern. Fastän i själva verket var sanningen något helt annat, men så länge folk inte brydde sig om rasvinklar, eller dålig miljö var det lugna gatan. Det var bara att karva på, utvidga produktionen av de patenterade dynamitgubbarna, som numera seglade runt hela världen.
Det var inte bara dynamitgubbarna som seglade ifrån Sprängkullen, det gjorde även pengarna, dvs. vinsterna. De seglade rakt ner till Mockholmen, där korridorglidarna fick upp rejäl ånga av beloppen. Den där pride-nissen behövde Lokala Kanonaktiebolaget inte heller oroa sig för. Förresten var det nu inte så att de där varglobbarna, som hade nästlat in sin i lokaliteterna hade något nytt luftslag på gång. Vad spelade då för roll att de svarta partiklarna i Sprängkullen låg som en tjock smet över TV-apparaten dagligen. Lite partiklar skulle nog bli avhjälpt av lite Ventolinspray, förresten, dö skall vi ju alla. Ingen undgår den saken, tänkte han och vickade pompöst förnöjt en dubbelgång på kontorsstolen.
Det var nog inte bara kratern i Sprängkullen som bredde ut sig både över och under jord, det var nog ett annat tomrum, som var deras mest bekymmersamma problem. Därför att det slog dem aldrig, som bodde på den här gränsen, att det kunde vara farligt för dem, om det var farligt för dem som skulle fylla igen kratern. De här stengetterna från Sprängkullen de var verkligen av en märklig kaliber. Inte springa hem till morsan och erkänna att man fått pisk rakt i solarplexus, eller var rädd. Nejdå, duktig och tålmodig var mottot. Lurad på konfekten, grymtade VD:n för Lokala Kanonaktiebolaget till där han satt och dagdrömde.
Det var väl också en evig tur, att den där Dan Bakggård, som skötte tillsynen vid Bottenlänet var ett sådant vindfölje. Paddan hade pli på sina underordnade, precis som han hade bedyrat för honom, när de hade suttit och softat på några drinkar vid ökensanden och solen som hade varit stor som en pannkaka och som hastigt hade gått ner i horisonten.
VD:n för Lokala Kanonaktiebolaget, började gnola för sig själv: "Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt".
Nu gällde det bara att finna en strategi för att hantera resten av resan, på den raka autostradan rätt in i bankvalvet och äran, tänkte han.
Bara det jävla berget inte hinner kalva dessförinnan förstås.... med ens var han uppe i upprätt stående ställning. Han tog tag i kavajärmarna för att måtta in skjortans manschetter till de brukliga 6 millimetrarna utanför kavajärmarna, rättade till slipsen och tog några långa kliv rakt ut på golvet, inte illa marscherat av en yngling sprungen ur den halvfinska myllan.
stod irriterande högt på lönelistan hos Lokala Kanonaktiebolaget.
Men det man förlorade på gungorna tog man igen miljardfalt på karusellerna. Det hela hade trots allt varit en enkel match. Nästan som en barnlek, tänkte VD:n för Lokala Kanonaktiebolaget, där han satt och sippade på det ena halvfyllda glaset vatten efter det andra.
Lite omvänd psykologi funkade bra på befolkningen i Sprängkullen, konstaterade han, medan han lät vattnet sippra långsamt ner i glaset från karaffen. Det var nog så det hade låtit, när marken i Sprängkullen hade dränerats på sitt grundvatten, slog det honom.
Han funderade en stund över om det var klimatet som gjorde, att man valde att inte koppla ihop förståndet med känslosfären, när man bodde i en sådan miljö som Sprängkullen trots allt var. Därför att på det hela taget hade det här varit lika enkelt, som att fråga en machotyp, som varit i slagsmål utanför krogen en lördagskväll, om han gick hem och gnällde hemma hos morsan över att han hade åkt på stryk. Inte fan, skulle någon erkänna något sånt, om det så var dagens sanning, eller dassens sanning, som de brukade säga i hans egen hemby om skit som ingen ville veta något om.
Nej, det gick faktiskt förvånansvärt lätt att låta den oberoende och tillika av Lokala Kanonaktiebolaget betalda konsulten, Nitroglycerin AB, att gå runt bland husägarna i Sprängkullen och besikta deras hus med visat intresse av högsta ointresse. Oberoende och likväl betald, mer enögt system än så kunde det väl knappast bli. Vilken idiot kunde ens köpa något sådant. Det kunde bara fungera med en sovande, eller korrupt politikerkår och en totalt avdomnad tjänstemannagrupp inom Gladköpings kommun, tänkte han och log roat inåtvänt.
Sedan när husägarna väl hade fått skador på husen, av Lokala Kanonaktiebolagets sprängningar, eller skalv, som blivit som en följd av att berget helt enkelt inte förmådde stå emot längre, var det bara till att strunta i att ersätta något. De här husägarna som de hade på sin sida, skulle ändå aldrig krypa till korset och erkänna sig som någon som också gick runt och gnällde. De hade redan vänt ryggen mot dem, som hade stämt bolaget. De hade utmålat dessa husägare, som "gnällare" och profitörer. Det var bara därför att ta skeden i vacker hand även i fortsättningen också, eller riskera att framstå som ett infantilt spektakel.
Han log ironiskt vid blotta tanken över hur enkelt det var med människor och känslan av gott mod erfor honom, när han tänkte på att strategin även fungerade med det härskande politiska paritet, där kommunalrådet Roland Byström blivit en tämligen bortkollrad marionett i Lokala Kanonaktiebolagets sfär. Bäste Brodertaktiken, som fick raketforskarna i kommunhuset, att få känslan av att höra till, hade varit ett genidrag och den skulle fortsätta att fungera. Desto mer intrasslade och snärjda, desto svårare att göra reträtt med ansiktet i behåll. Å andra sidan, det var inte många som motstod dunken på axel och berömmet. På det hela taget var det förvånansvärt få människor, som ville erkänna sina blottor och kunskapsluckor, tänkte VD:n för Lokala Kanonaktiebolaget förnöjt.
Själv skulle han inte för sitt liv erkänna, att Lokala Kanonaktiebolaget inte hade en susning om vad som skulle hända härnäst. Det hade varit ras igen och nu hade man fått stoppa alla provsprängningar igen. Fan själv visste vart det här skulle sluta. Helt plötsligt kände han på kraglinningen. Var den inte jävligt trång?
Han drog sig till minnes hur han hade kalkylerat med att han själv skulle vara långt borta från estraden, när helvetet brakade lös, innan han hade tackat ja till den plötsligt lediga VD posten. Visst var det så det skulle vara... Han skulle sitta på någon trevlig adress, med en lagom färgglad paraplydrink och med en underbar utsikt till. Pengar på banken för resten av livet, så hade hans uträkning varit och om det nu skita sig alldeles förskräckligt, fanns det massor av andra, som han skulle kunna skyffla över ansvaret på. Det skulle inte bli någon svårighet att hävda sin oskuld och okunskap vad som hade hänt före hans tid. Det var dock något irriterande att de fega råttorna redan hade börjat lämnat skeppet och söka sig mot land. Men det fick väl gå så med honom också i värsta fall, en rejäl bonus hade tidigare VD kunnat prångla med sig och varför skulle han själv vara något undantag från den regeln.
Han tog nu en stor klunk vatten och stirrade oavbrutet mot en tavla på väggen utan att se den. Hans blick var fästad någonstans långt bort i oändligheten.
Plötsligt ruskade han på sig, precis som om det hela skulle befria honom ifrån den där tanken, som slagit honom allt oftare den sista tiden. Hela helvetet kommer att rasa som en hel hög dominobrickor, som står lutade mot varandra, när de sammanhängande pelarna börjar bli allt färre och skalven alltmer okontrollerade. Det verkade kunna mullra på precis vart som helst, t.o.m. på ställen där de inte brutit några provsprängningshål under lång tid. Nej, det var så att de hade helt enkelt inte full kontroll över alla hålrum och orter där provsprängningarna hade ägt rum. De borde kunna finna ut något lämpligare sätt för tillverkningen, där de kunde tjäna pengar utan att för den skull underminera hela marken.
Han suckade nu djupt och insåg att den tanken gick bort. Det var så att det ständigt behövdes nya provsprängningshålrum om de skulle kunna hålla jämna steg med den alltmer svällande marknaden. I annat fall klickade hela patentet och det kunde lika gärna sluta med en riktig Blow Out. Det hade blivit hans fulla insikt en kväll när han hade stått där framför badrumsspegeln och nött på med den där förbannade tandtråden, som tandhygienisten hade envisats med.
Vad var det för fel på hans garnityr, egentligen? Såg inte hans egna flin ut på alla bilder, som "Dallas" JR Jewingsgrinet gjorde från TV-skärmen. Skillnaden var bara att hans egna var äkta vara, medan JR:s var tillrättalagda. Rena rama kaningarnityret helt enkelt.
Så kom de där jävla kaninerna farande igen i hans medvetande! Han hade läst boken många gånger nu: "Den långa flykten" av Richard Adams. Hela den där boken hade börjat gnaga sig in i hans hjärna, ungefär som om det var ett salladsblad som kaninjävlarna fattat tycke för. Det hade slagit honom redan vid en första anblick att Sprängkullens öde påminde om hela storyn i romanen. Det fanns kusliga likheter helt enkelt.
Den djupa rynkan i pannan hade dykt upp igen, där han satt och vickade på kontorsstolen och hade lämnat kaninerna till dess öde i sina tankar. Men nya tankar hade dykt upp inne i hans huvud: Vad kunde det ha varit för klåpare som varit i farten härom sistone? De hade klippt av de strömförande kablarna till en massa gatlyktor. Klarar verkligen amatörer av att göra något sånt, ungefär som det där stängslet som hade klippts ner. Det var väl tur att de inte kom på idén, att klippa ner alla stängsel, som faktiskt var uppsatta helt olovligt.
Det var märkligt hur lätt det var att fortsätta bluffen, när bollen redan var satt i rullning. Hänvisade man bara till säkerheten var det ingen som ifrågasatte något, inte ens de där amatörerna på byggnadskontoret. Förresten de tillhörde ju våra gubbar, tänkte VD:n för Lokala Kanonaktiebolaget och kände sig med ens genast mer tillfreds med tillvaron.
Med det dåraktiga gatlysesabotaget hade det inte varit så svårt, att sätta in nästa bricka i spelet. Såg man bara till att gatlyktorna till Dyträsk från Sprängkullen var tända, medan de som ledde upp till Sprängkullen från Dyträsk var nedsläckta, skulle det säkert funka på en och annan, som redan hängde med huvudet och kände att livet var rätt trist, eftersom inget annat än en avveckling syntes på horisonten. Hela Sprängkullen såg numera ut som hämtad ut en film från de krigshärjade städerna. Det var bara skotthål som saknades, men det skulle säkert hinna bli det också, med tanke på vilket klientel som fanns på en del gatuadresser och den alltmer hårdnade narkotikamarknaden, filosoferade han vidare.
Hade Lokala Kanonaktiebolaget riktig svintur skulle det snart vara några till som kallställde sina hus, så slapp det där kommunalrådet riskera att få raschen för hur många hus, som kommunen skulle vara tvungna att fixa en expropriering på. Sedan att det i själva verket skulle bli Gladköpings skattebetalare som fick gå emellan och betala kalaset, förutom att de envisa stengetterna i Sprängkullen endast skulle få en spottstyver för vad husen egentligen var värda på den mark de stod på, det hade turligt nog inte slagit många. Nej, det var bra så länge osämjan och den svenska avundsjukan fanns. Tänka är stort, men tänka rätt är betydligt svårare, tänkte VD:n för det Lokala Kanonaktiebolaget.
Han kände till receptet på rätta tankar, det kände han. Det gällde att ingjuta missmodet i de här krakarna i Sprängkullen. Dessutom var det så att uttröttningsmetoden var osviklig. "Pengar är makt", men "pengar är också tid". Egentligen var det inte heller några större hemligheter, tänkte han där han nu satt och insåg att vattenkaraffen skulle behöva fyllas på. "Stäm oss vi har duktiga advokater", det var däri hela hemligheten låg. Han tillhörde ett vinnande lag, som länge skulle låta höra talas om sig i regeringskansliet. Lokala Kanonaktiebolaget levererade in stålarna och därför skulle ingen av dem heller behöva gå på vatten för att bevisa något.
För egen del räckte det med att han gillade att dricka vatten i små välbehagliga klunkar, han behövde inte ens stjälpa i sig något surt rödtjut. Enklare än så här hade det inte kunnat bli för hans del, som hade anlänt till redan uppdukat bord. Nu var det sannerligen han som var medelpunkten och att bli korsfäst ingick inte i hans planer.
Framtiden låg redan ohjälpligt bakom Sprängkulleborna, så var det med den saken. Det var väl inget han kunde rå för. Han som kommit infarande på ett bananskal så här i sista andetaget. Allt väsentligt hade redan hänt långt innan han hade någon beslutanderätt. Dessutom var det så, att om de där Sprängkulleborna inte såg upp och höll sig informerade hade de sig själva att skylla. Vilket han satt där och var helt segerviss om att det var en omöjlighet, eftersom det inte fanns någon tillsynsmyndighet att tala om och en ointresserad politikerkår, för att inte tala om alla tjänstemän, som redan valt sida för att ha sitt eget på det torra.
Nej, han behövde inte sitta här och ha några dåliga samveten. Han gjorde bara precis som alla andra och det var bara att hålla lågprofil och inte skramla så högt i de tomma tunnorna.
De där Sprängkulleborna skulle sannolikt vara ute för sent och när Lokala Kanonaktiebolaget redan dragit förbi med sina provsprängningar och nya hålrum, skulle de stå där med hela aschlet i brevlådan och fundera på vad det var som egentligen hade hänt. Utsikten skulle för alltid vara ett industristängsel, för att inte tala om miljön, eller husens skick, eller Sprängkullsborna själva.
Tänk att det inte ens kom på tanken, att Lokala Kanonaktiebolagets industristängsel hade satts upp på mark som saknade markanvisning. Han kände med ens att det fanns många pinsamma detaljer i det hela. Det hela var så otroligt sanslöst, att han hade mer än en gång funderat över saken, hur det ens var möjligt att kollra bort folk så till den milda grad, att inte ens en enda tjänsteman vid Gladköpings kommun verkade ha slagits av tanken.
Det var väl en herrans tur att de där staketklipparnas tilltag hade kommit på skam. Undra vad som hade hänt med dem? Hade de gått och blivit tvärhängiga med hela huvudet. Insett att de skulle vara besegrade redan innan de hade startat.
Han gungade till ett par gånger, som för att bekräfta, att han var rätt man vid rodret. Det var märkligt men det funkade fortfarande att komma med ursäkten, att det hade Lokala Kanonaktiebolaget ingen aning om att det skulle bli så här. Det skulle nog fungera på kyrkogården också, när den började påverkas.
Bara nu inte någon stenget hade läst om det nya Citytunnelbygget i Mockholmen och sett i vilken gräddfil man åkte där. Det var liksom ingen hejd på vad det fixades och donades för 08:orna. De fick flytta ut till annat boende om de blev störda av sprängningarna. Hela Mockholmen såg ut som en nåldyna av alla mätanordningar för att visa minsta lilla markrörelse. Alla skador skulle ersättas direkt. Man hade också hänvisat till att 13 regenter av klanen Barratott låg begravda i någon kyrka och gravarna kunde skadas. Det var tur att det på Sprängkullens kyrkogård låg bara vanliga dödliga begravda, som ingen ens skulle komma på idén att mäta sådan vördnad till.
Det hela skulle ännu en gång bli helt trovärdigt, när Lokala Kanonaktiebolaget var utom sig av förtvivlan, men ojdå, vi hade ingen aning om att det skulle bli så här med hela Sprängkullens kyrkogård. Deras advokat hade redan vanan inne att skriva dylika inlagor till miljödomstolen. Uträknande ödmjukhet var ett vinnande koncept.
Men det hela var ändå smått fantastiskt, fastän marken låg mitt framför ögonen på den här församlingen stengetter, förstod de inte sammanhangen. Kunde det bero på att de inte kunde läsa kartor. Var det hela så enkelt. Eller sket man i allt sånt här, bara det där helröret och skotern fanns där när det vankades ledighet.
Folk var helt enkelt för dumma för att kunna dra egna slutsatser. Tänk bara den här kratern som delat Sprängkullen mitt itu. Det hade varit som att stjäla gotter av små barn. Det var aldrig någon som ännu kommit på tanken att fråga sig, om det verkligen var lovligt att gröpa ur massorna, som började rasa ner i de nya hålrummen för provsprängningarna. Helt obemärkt hade en liten spricka blivit en enorm krater och hela den politiska kåren hade varit helt nollställda i nyllet.
Helt sanslöst egentligen hur enkelt allt hade gått hela tiden. Lokala Kanonaktiebolaget hade med lätthet sluppit ifrån att fylla igen kratern. Ibland hade det tillkommit några nya tuppar i hönsgården, som råkade tänka till en sekund, innan de hade fallit in i politisk koma och sällat sig till de andras tankebanor. Dessutom var det så mycket inbördes strider inom politiken, att det hela var helt riskfritt. Det ledande partiet släppte inte in några andra på estraden, utan höll dem effektivt utestängda.
Lokala Kanonaktiebolaget hade löst problemet väldigt enkelt, under hänvisning till att det var risk för företaget som lejts att fylla igen kratern. Fastän i själva verket var sanningen något helt annat, men så länge folk inte brydde sig om rasvinklar, eller dålig miljö var det lugna gatan. Det var bara att karva på, utvidga produktionen av de patenterade dynamitgubbarna, som numera seglade runt hela världen.
Det var inte bara dynamitgubbarna som seglade ifrån Sprängkullen, det gjorde även pengarna, dvs. vinsterna. De seglade rakt ner till Mockholmen, där korridorglidarna fick upp rejäl ånga av beloppen. Den där pride-nissen behövde Lokala Kanonaktiebolaget inte heller oroa sig för. Förresten var det nu inte så att de där varglobbarna, som hade nästlat in sin i lokaliteterna hade något nytt luftslag på gång. Vad spelade då för roll att de svarta partiklarna i Sprängkullen låg som en tjock smet över TV-apparaten dagligen. Lite partiklar skulle nog bli avhjälpt av lite Ventolinspray, förresten, dö skall vi ju alla. Ingen undgår den saken, tänkte han och vickade pompöst förnöjt en dubbelgång på kontorsstolen.
Det var nog inte bara kratern i Sprängkullen som bredde ut sig både över och under jord, det var nog ett annat tomrum, som var deras mest bekymmersamma problem. Därför att det slog dem aldrig, som bodde på den här gränsen, att det kunde vara farligt för dem, om det var farligt för dem som skulle fylla igen kratern. De här stengetterna från Sprängkullen de var verkligen av en märklig kaliber. Inte springa hem till morsan och erkänna att man fått pisk rakt i solarplexus, eller var rädd. Nejdå, duktig och tålmodig var mottot. Lurad på konfekten, grymtade VD:n för Lokala Kanonaktiebolaget till där han satt och dagdrömde.
Det var väl också en evig tur, att den där Dan Bakggård, som skötte tillsynen vid Bottenlänet var ett sådant vindfölje. Paddan hade pli på sina underordnade, precis som han hade bedyrat för honom, när de hade suttit och softat på några drinkar vid ökensanden och solen som hade varit stor som en pannkaka och som hastigt hade gått ner i horisonten.
VD:n för Lokala Kanonaktiebolaget, började gnola för sig själv: "Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt".
Nu gällde det bara att finna en strategi för att hantera resten av resan, på den raka autostradan rätt in i bankvalvet och äran, tänkte han.
Bara det jävla berget inte hinner kalva dessförinnan förstås.... med ens var han uppe i upprätt stående ställning. Han tog tag i kavajärmarna för att måtta in skjortans manschetter till de brukliga 6 millimetrarna utanför kavajärmarna, rättade till slipsen och tog några långa kliv rakt ut på golvet, inte illa marscherat av en yngling sprungen ur den halvfinska myllan.
