Annandag jul - Den helige Stefanos dag och har rubriken Martyrerna.

 Vem är då helige Stefanos?

Någon som sägs ha blivit stenad för sin tro på Jesus. 

Jag kan säga att man kan mentalt bli stenad för mindre, genom att inte kunna hoppa rätt ca 20 tal gånger, åtminstone, varje dag: Du talar för högt. Du talar för lågt. Jag kan inte höra därför att (här startar en vårflod av anledningar). Jag hör mycket bättre - 👀 faktiskt allt vad ni säger. Jag hör inget av vad ni säger...

Vad drabbas jag då av för straff denna Annandag jul? Något som kanske kan liknas vid Maronering. Men av någon anledning känner jag det inte som något straff, utan mer som en välsignad befrielse att bli förpassad till ensamheten. Äntligen en dag där jag kan få äga mina egna tankar, utan att behöva tänka på andras behov, eller ständigt bli avbruten i det jag håller på med.
 

Därför att ut från kökets frukostbord tågar nu ett protesttåg, som en fullfjädrad serietecknare skulle finna mycket inspirerande. Den förste med sin frukostbricka, den vars kors jag vägrar bära. Efter följer den som vet - han har nu hört, bärande på sin frukosttallrik. Kvar blir jag ensam i köket med min frukosttallrik med det utdömda straffet: Maronering (?)💫

Oj, tänker jag, vad skönt! Då kanske jag kan få vara fullständigt asocial idag, då kan den enväldige domaren ta över resten av dygnet!

Det är inte utan intresse jag ser fram emot vad denna dag skall bära med sig.

Imorse fick jag något så ovanligt som sovmorgon, utan att någons mobil lät högt i sovrummet, ett klocklarm satts igång som inte stängdes av, av den som valt att sätta igång den. Hör man inget är man inte brydd över dylika petitesser arla morgonstund, eller att den som blir väckt bara hunnit sova 3 timmar.

Man hör inte heller när hela köket förvandlas till något som liknar porslinskrossning, ljudbangar med smällande dörrar och lådor som stängs. Jag brukar försöka parera så att jag inte befinner mig där när så kan ske. Det går inte så bra ihop med egen förvärvad tinnitus, som var ett extra bonus från det som hände mig på tingsrätten den där vårdagen 1989, då himmel och jord bytte plats på bråkdelen av en sekund.

Vadå? Det är väl normala ljud i ett kök. JA det är det, men bara när det utförs av någon som själv är normalt hörande...

Denna Annandag julmorgon vaknade jag till en rad insikter. Helt andra insikter:

Spegelbilden berättade för mig att jag numera har en frisyr som mer liknar den som Kristina Lugn bar. Inte samma falnande röda förstås, eftersom det inte varit min naturliga hårfärg.

Jag vet inte om Kristina Lugn var befriad från världsliga våndor. Jag vet bara att jag är det, men också klart medveten om att jag är ett resultat av min uppväxt och en egen inre kärna, som jag vet att jag är född med, eftersom jag känner mina egna tankar, som jag vet att jag hade redan som liten.

De var mina egna redan då, även om jag förstår att jag i mångt och mycket kommit att gå i min fars fotspår. En far som jag hade svårt att förstå, när det begav sig. Han missade t.o.m. vad som var min älsklingsfärg då, som liten.

Merde!

Det är länge sedan även han klev på resan med enkelbiljetten i sin hand och jag inser hur mycket som har förändrats i mitt liv sedan dess. Mitt ursprungliga jag har förstärkts, blivit synligare eftersom jag är långt ifrån det undfallande jag under väldigt många år också släpade på och barlasten av hänsyn till, där mitt jag förblev underordnad.

Inte så att jag blivit hänsynslös, eller inte kan ändra mig om jag inser att jag tänkt fel, men jag känner mina moraliska tankar/gränser alltför väl för att schackra med dem i fortsättningen. Vet vad det står på kvittot då.

Jag är långt ifrån någon Elmer Diktonius, som var en diktare sammansatt av motsatser: Älska eller hata livet.

Det är bara i samtal om sakfrågor jag kan bli riktigt förbannad.

Men i övrigt vete gudarna om jag är så unik. Jag tror inte det. Between grief and nothing I take grief.

Orden är inte mina utan kommer ifrån en av William Faulkners romaner som slutar med just de orden.

Jag vet bara att det pris vi människor får betala för all kärlek, det är sorg. Sorgen vår ständiga följeslagare.

Jag inser att inte ens mina egna barn är mina, de var bara ett tillfälligt lån jag höll i min hand ett slag, men ständigt bär med mig i mitt hjärta.
Hur mycket de än anser sig bära på just den rätta sanningen, vet jag hur det förhåller sig.

Jag ler lite inåtvänt och tänker att det är det som är det svåra här i livet, att först med handen i backspegeln kunna urskilja mönster, som kanske t.o.m. gick spårlöst förbi, eller inte fästes så stor vikt vid, när det väl skedde runt omkring.

Det går aldrig att plocka något ur sitt tidssammanhang eller händelseförlopp. Enbart den ständigt närvarande känner till alla parametrar, som alltför ofta blir okända för den som bara sitter vid sidan om och betraktar.

Svårare än så är livet faktiskt inte! - Så komplicerat är livet!

Karlar/Män det är komplicerade varelser, helt upenbarligen kan de inte hålla mer än en boll i luften.

De verkar inte ha något reglagehandtag för vänskap med en kvinna, utan tror på fullt allvar att det alltid handlar om SEX. Då talar jag inte om klockan 6, utan om det där andra högst privata.

De förutsätter alltid att man är intresserad av någon form av sexrelation, fastän det är helt uppenbart vad man har för syften: vänskapsrelation!

Jag vet inte hur många gånger jag i mitt liv stött på problematiken, men den står mig upp i halsen och mer därtill.

Det är rätt uttjatat att man från en mans perspektiv aldrig kan tänkas ha någon annan form av relation än just sex. Kan de verkligen bara vara vän med andra män?

Hur förkrympt är inte ett sådant tankesätt?

Jag undrar om det är reptilhjärnan som är så välutvecklade hos dem (män), eller är det testosteronförråden hos dem som spelar dem ideligen ett spratt.

Jag har stött på detta så många gånger i mitt liv, så jag börjar bli rätt "mätt" på det hela. Det spelar liksom inte någon roll hur gamla de än är, så är det samma gamla visa, om och om och om igen.

Ibland när jag försöker att se på det hela med en smula humor så tänker jag, att jag egentligen borde låta tatuera i pannan och inte bära pannlugg, så att det är fullt synligt vad jag har för inställning till det andra könet:

Jag är bara intresserad av att prata med dig även om du är en man!

Jodå, jag HAR stött på kvinnor som tänkt sig mig som deras privata sexobjekt, men tack och lov har de inte varit i något större antal. Men de har också varit tämligen svåra att kunna ta budskapet, att jag INTE är intresserad!

Fastän kanske det betyder, att jag egentligen borde låta tatuera in i pannan:

Jag är bara intresserad av att prata med dig, sex för mig är bara en siffra eller ett klockslag!


Det kanske därför inte är någon slump, att min absolut bästa vän av det motsatta könet var en homosexuell man. Det var rätt avkopplande att kunna sitta och diskutera män med honom! Vi var konkurrenter om män, samtidigt som han alltid sa: att jag var kvinnan som fått honom att överväga om han inte skulle byta tankesätt... och så skrattade vi gott åt det! Därför att vi båda visste att det var inte ens tänkbart.

Jodå, jag har haft en och annan killkompis under livets gång, men de är allihop döda nu. - Resten har alltid haft en dold agenda, som de tagit upp ur de nedre källarregionerna, som det passat för stunden.

När livet bara står och väntar på att få fortsätta.

Det är en underlig känsla att vakna mitt i natten och känna som om det brådskar, fastän livet bara är satt på "vänt".

Den där väntknappen lyser allt starkare och det är som om en störtflod av det mitt liv innehållit kommit emot mig. Möter mig allt mer påträngande. Kräver av mig att veta. Svara då.

OM du inte svarat innan den 15:e tolkar jag det som ett JA.
Vi hör av oss innan fredag och lämnar besked.
Nej, vi har inte gjort något fel, det är så här det skall vara!
Du får vända dig någon annanstans.

På annat håll. Annorstädes. Annan plats.

Men det är ju ni som...

Din tur i kön är 173....en halvtimma senare: Din tur i kön är 48...

Du kommer nu att få 9 olika val...

När valen väl är gjorda väntar bara ytterligare en kö. Ytterligare bara ett goddag yxskaftsvar. Frågorna blir hängande kvar i luften, ej besvarade!

Ändå: Vad bra att du hör av dig till oss.

Hur kan vi hjälpa dig?

Men det kommer inga svar och jag har inga svar att ge, därför att jag är bakbunden i vanlig ordning. Det är så liten och fnuttig en människa är och så uthängd, utsatt, ständigt i klorna på andra människors godtycke.

Godtycke tänker du kanske. Så är det väl ändå inte!

JA, det är precis så det är. Det är i en märklig tid vi lever i, människorna har blivit allt mer tvärsäker på hur det skall vara, ändå förstår jag med ålderns och erfarenhetens rätt, att det här är alldeles uppåt väggarna. Det är som om människornas sunda förnuft rykt all världens väg.

Bara det att vi alla nu mer eller mindre är hänvisade till den nya tekniken: mobiltelefoner! Den nya fantastiska tekniken!

Är den?

Ljudet är så miserabelt att det låter som när min mamma på 50-talet försökte att föra ett telefonsamtal med andra sidan Atlanten med sin kusin Lea i Los Angeles, därför att något inrikestillstånd var inte att tänka på att få. Kommunistjakten pågick som bäst... Hon kunde ju rent av vara spion!

Hö hö hö... min mamma spion? Tja, visserligen visste hon direkt när min syster hävdade att de inte tjuvrökte bakom garaget, eller allt annat.

Hon var precis som min äldste son en gång beskrev mig, när han var tonåring och till sina vänner sa: Akta er för min morsa, hon är kuslig, hon har ögon i nacken!

Nutidsmänniskorna då, är de också en morsa med ögon i nacken?

Nix! De är och förblir mentalt bortresta medan avgrunden närmar sig i allt snabbare takt.

Jag sitter och ser ut i mörkret.

Det är vilsamt med nattens mörker. Larmet har tystnat och det är den tid på dygnet jag alltid känt, att det är en annorlunda frid som råder. Konstigt nog är det den tid på dygnet då jag känner en större samhörighet, trots att jag sitter här helt ensam i nattmörkret.

Med vadå? slår det mig plötsligt. - Ja, jag vet! Helt plötsligt inser att jag vet:

Artattack är Hansson de Wolfe Uniteds femte studioalbum från 1985. Skivan var det sista som gavs ut innan bandets upplösning 1986. Där spår 3 "Utanför tullarna" är speciellt tillägnad Lynn Munthe de Wolfe (1951-1985).