Kulturella hipster, står det.

Min osäkerhet börjar genast ge sig tillkänna.

Men det är bara att bekänna färg. 

Det ord som jag trodde mig veta vad det betyder - nu är jag inne på damavdelningen för trosmodeller och botaniserar - kan inte betyda enbart det jag tror, att jag vet vad det betyder. 

Hipster betyder något mer, som jag inte vet vad det är. 

Hur kommer det sig, att jag som trott mig kunna svenska språket rätt hyfsat, börjar ha ordförståelsen i bakvattnet. Uppenbara luckor.

Det hela slutar med att jag får nyttja mig av Wikipedia, detta älskade, detta förtalade uppslagsverk på Internet. 

Mötet med uppgifterna på Wikipedia blir nästan chockartat, när jag läser att detta är ett fenomen, som tog sin början på 40-talet. http://sv.wikipedia.org/wiki/Hipster_%281990-talet%29

Ändå sitter jag här och kan i det allra närmaste betraktas, som om jag bär en kos intelligenta blick: Stirrande förvånat och frågande rakt ut i luften. 

Jag får riktigt rannsaka mitt minne: "syna allas bluff", som det står i texten på Wikipedia. 

Jo, jag har nog också stött på en hel del kulturella hipsters, utan att vara medveten om att det var det jag gjorde. Eller är det rent av modehipsters, eller livsstils-, eller musikhipsters jag stött på. Hur jag än tänker på saken kan jag inte reda ut begreppet. 

Men när jag läser vidare och hamnar i omdömen, som ett speciellt släkte av vuxna bebisar, gjord av förstå-sig-påaren, ”Look at this fucking hipster” Joe Mande, från New York över vad Hipsters är. Då räcker det för min del. 

OM vi nu föds helt unika. 
Inte någon är den andra lik. 
Var och en med sina alldeles egna speciella och unika sammansättning. 

Varifrån kommer då denna alltför utbredda mänskliga önskan och viljan, att ständigt placera in i speciella fack. Sätta klisteretiketter. Sortera upp i speciella högar. Helt enkelt frångå det som naturen & evolutionen om och om igen själv producerar: mångfalden, artrikedomen och sist men inte minst: det alldeles unika.

Nu skall denna förlaga till Bag-lady, ge sig in i köket och botanisera runt i kylskåpet, efter någon form av frukost. Jag tror att det får bli en riktig Hipsterfrukost. Vad det är för frukost? Ja, fundera på den du... 

Finns det ingen måtta vari föräldrarna skall vara med sina barn?

Jag läste ett märkligt inlägg om barn. Inte utan att jag undrade om personen ifråga själv varit förälder och framförallt hur det föräldraskapet har tett sig.

Skribenten ondgjorde sig bl.a. över falsettskrikandet från traktens ungar, när de hoppade omkring i grannens gigantiska studsmatta. Personen ifråga tyckte att det var en form av "barnpassning" där barnen hade lämnats åt sitt öde, medan föräldrarna skötte sin aktieportfölj, eller bara flydde undan sitt föräldraansvar. 

Nu är väl i och för sig inte studsmattor något bra exempel. Eftersom de trots allt inte är något helt ofarligt nöje för barnen och dessutom kräver, att en vuxen finns i åtminstone dess närhet, eftersom olyckan snabbt kan vara ett faktum. Men i alla fall, som exempel på hur vi fått ett samhälle, som inte tror sig om att barn både skall och ha egna erfarenheter av livet genom just leken.

Jag själv tror personligen, att barn borde lämnas mer åt, att själv sköta sina sociala kontakter och lekar. Det är långt ifrån alltid av godo, att föräldrar finns där för ständigt ingripande och curlande. 

Själv har jag ett skräckexempel, som ligger några år bortåt i tiden. TACK och lov! Skulle jag vilja tillägga. Därför att det var ett ständigt inferno.

Vi hade två barn här på kvarteret på ömsesida av vår väg, med varsin skrikande morsa i tid och otid. Det var mer än en gång, man hade lust att gå och tejpa ingen truten på de gapande morsorna. 

Hela det här återspeglade sig på barnen också, som blev rent ut sagt vidriga med tiden. De lärde sig aldrig att knäcka den sociala koden gentemot varandra, eller ens för sig själva gentemot omgivningen. Det hela hade på sluttampen urartat till att de vrålade åt varandra, att de skulle döda varandra och på vilket bestialiskt sätt det dessutom skulle ske. TVÅ förskolebarn!

Nu var det dessutom så, att en av de gallskrikande morsorna utmärkte sig rejält. Det var inte så att det bara skreks och hotades med det egna barnet i tid och otid. Utan även grannarnas barn ansågs vara ett fall för uppfostran, inkl. deras mamma, som var en person som aldrig gjorde en fluga förnär. Förbuden och direktiven haglade så tätt, att man tillslut på allvar funderade på att beställa fram, grabbarna med den kramgoa tröjan, med ärmarna hopknäppta på baksidan.

Till och med något så oförargligt, som att grannbarnen hade ritat upp på asfalten en hage med tavelkrita. Dvs. något som regnade bort vid första bästa regn, blev föremål för ett sådant elände, att grannbarnen blev livrädda. Man kunde inte annat än skaka på huvudet. Men helt plötsligt var det inte svårt att förstå hur lätt krig kan uppstå.

Stundtals fick man helt enkelt gå in och stänga dörrar och fönster, det gick inte att sitta, eller vistas ute i trädgården, om man inte ville riskera att få hjärtstopp, när sirenen gick igång från någon av de gallskrikande morsorna. 

Besökande kunde få en uppspärrad blick och säga oroligt: 

- VAD fan var det?

Igår låg jag i halvkoma framför TV:n på eftermiddagen och tittade på  "Wife swap" tydligen en repris från 2010. En Amerikansk realityserie från 2008, Säsong 8, avsnitt 2 av 14. Enligt programtablån: perfektionisten Terri Tassie byter familj med den kaotiska Michelle Tyson i två veckor. Terri och hennes make lever sina liv efter ett inrutat schema och barnen tvingas följa deras instruktioner till punkt och pricka. Michelle, vars make Todd arbetar som prisjägare, är raka motsatsen. Hos henne gör barnen som de vill och ofta urartar middagarna till regelrätta matkrig.

http://www.tv.nu/p/12091215451650sjuan

Den här slarvfamiljen fanns det väl gott hopp om. Men den här s.k. perfektionist-familjen, kan man inte låta bli att undra över. Finns det inget skydd för barn i USA? Inte ens när de nu hade gjort förändringar efter frubytet och skulle göra saker tillsammans, bowla, var det något annat än peka med hela handen och hets på minuten från faderns sida! Arma barn säger jag bara. Har du möjligheter att se den via TV-play, så gör det! Skrämmande... verkligen skrämmande.

Cykellampa för upplysning av vägbanan

framför cykeln, samt baklampa för 99:-. Dioder med lågt strömförbruk. Fäste till cykeln och batterier medföljer. Står det i annonsen.

- Det var väl tur att det följde med fästen till cykel konstaterade Herr H.

Jag kan väl tycka att det egentligen borde vara universalfästen. Det kan väl vara praktiskt bra att ha t.ex. på roddbåten. Det är ju inte alltid man är ute i fullt dagsljus. Vid dimma borde det också vara till hjälp, att bli observerad.

Fler användningsområden hittas:

Det borde man egentligen ha, när man är ute och knallar här om kvällen. Speciellt när man kommer upp i djävulsbacke. Bitvis becksvart och brant kurvig väg. Stigningen liknar Kilenbacken i Malmberget (innan gruvan slukade den). Där bilarna storknade halvvägs upp och själv hade man storknat ett par gånger, bra mycket tidigare.

Skulle man då vara upplyst både framtill och även baktill, som gående längs den slingrande och branta vägen, då har man väl kanske en rimlig chans att överleva bilgalningarna, som kommer brassande på fel sida av vägen i kurvorna.

Då skulle man kunna känna sig upplyst. Både framtill och baktill.


- Undra om de har några cykellampor, som inte lyser upp vägbanan, utan åt sidan istället, sa Herr H, som helt uppenbart gillar chanstagningar i livet.

Han fortsatte utläggningarna och undrade varför man behövde lyse baktill. Det är väl egentligen bara jag, som måste vara bevänt med något dylikt. Min syster hade väl påtalat, när jag var liten, att jag hade tre bruna ögon. Två bruna ögon framtill och ett brunt öga baktill.

Efter tuggandet och skrattandet hade pågått en stund, ryckte jag åt mig tidningsannonsen. Det där lyset baktill, visade sig på bilden vara ett kattöga. 

Så mycket upplysande tycker jag nog inte att det är.

Solen skiner och i nästa stund spöregnar det.

T.o.m. regnet och solen verkar vara ambivalent, vem skall göra vad? Men jag tror att de än så länge lever i symbios med varandra och naturen. Även om vi människor har en tendens till att grymta och rynka på näsan när regnet faller.

Jag känner mig också så idag, i allra högsta grad. Ambivalent.

Min vilja skulle allra helst vilja åka iväg och simma en timma på Hagabadet. Få den där energikicken, som det ger. Oh, tänk så skönt det vore. Bara simma, runt runt i Ägget. 

Jag tänker så bra, när jag simmar. Jag har ärvt min mammas vatten-gen. 

Undra om hon också tänkte så bra, var ett med sig själv, när hon simmade. Någon form av meditation, fast fylld med tankar. Det är som förr i tiden, innan diskmaskinens inträde i mitt liv. Det var där i diskbaljan jag löste världspolitiken och alla andra funderingar. Ingen stör någon som står och diskar, har du tänkt på det.

Men simma, idag? Min kropp säger mig, att det inte är möjligt. Jag får ge mig till tåls, tills det blivit någon rätsida och jag åtminstone kan börja mig ner utan att tuppa av.

Vad skall jag då göra istället...

Skall jag fortsätta att läsa kurslitteratur

eller skall jag vila min arma kropp, lyssna lite på P 1 och kanske rent av börja att lyssna på de där CD-böckerna, som Herr H laddade ner från GP, som tack för gåvoprenumerationerna

eller skall jag försöka, att plocka undan efter gästen, som avreste redan i söndagskväll

eller rent av fortsätta med det jag höll på med i röjväg innan kroppen gick i blåknut, igen

eller... skall jag rent av ligga i soffhörnet, slöglo på någon film och emellanåt se hur bladen i vinet vinkar fram och tillbaka i den stilla brisen

Ja, det återstår väl att se. Nu skall jag i alla fall dricka en kopp choklad, som Herr H håller på att fixa till mig i hans espressoapparat. En typisk bra-ha-grunka som han tyckte, att han nödvändigtvis behövde. Det börjar bli kaos bland apparaterna, som trängs i köket på bänkarna. Det var inget nödvändigt inköp kan jag tycka. Det finns trots allt en bra kaffebryggare, som släpper ner vattnet först när det kokar. Naturligtvis också ett gäng kaffepannor från Norrlandstiden, som står och skrotar någonstans bland alla andra grunkor, som sparats undan. Enbart därför att här funkar inte kokkaffe. Det smakar urk...

Den enda människa jag känt här i Göteborg, som kokat kaffe, var tant Inga och hon var en riktig göteborgstant född och uppväxt i Majorna. Hon både var och lät som urbilden av en riktig göteborgs-tanta. Rena rama "Kålle & Ada". Hon var en sagolik vänskap, som man med lätt hjärta bär vidare i minnet. Tänk att jag behöver bara tänka på henne, så kan jag höra henne röst och hennes glada skratt inom mig.

Det var i hennes älskade Majorna, som hon också slutade sina dar. Hon ligger begravd där på den här jättelika kyrkogården, som man med lätthet går vill. Bara att finna hennes grav är en smärre orienteringstävling. Jag kan riktigt höra vad hon skulle ha att säga om den saken...

 

Slut för tidningsbloggandet för gott.

Man skall aldrig säga aldrig. Men för min del är det en dörr, som stängts för tid och evighet amen. Det finns inga vilda hästar i världen, som skulle kunna leda in mig på dessa vägar igen.

I en egen blogg behöver jag dessutom inte ta hänsyn till kommunalråd, politiska maktspel, eller tidningsägare vars stiftelse leder ända upp i toppositionen i vår hierarki. Utan här kan jag skriva och utforma det jag själv vill. Så länge jag håller mig till svensk lagstiftning och det gör jag förhoppningsvis även i fortsättningen. Jag har i alla fall inga som helst planer, eller intentioner om att bli någon laglös, eller allmänfarlig person. Det har heller aldrig funnits med i min egen världsbild om hur ett liv skall levas.

Trots vissa insinuationer under årens lopp, i de inlägg som inkommit till mina tidningsbloggar, så lägger mig dessutom vinn om, att inte skriva om saker som inte är kontrollerade av mig själv, såsom varandes riktig källuppgifter.

Jag själv lever efter en devis, istället för att hänvisa till dunkel lagstiftning: Lev inte klandervärt. Den som frånhåller sig från det, har inget heller att dölja eller frukta. / Gun Ek 2012-09-11

Gun Ek - från Sveriges Framsida!

Malmbergstös, "Landströms ohängda dotter", född 1951. "Uppfostrad" av mina numera fullvuxna barn. Arbetade en massa år vid Gällivare tingsrätt, tills livet gjorde en tvärnit och jag blev handikappad på min arbetsplats. Flyttade därför till Göteborg för att få den vård jag behövde. Startade om: studerade till waldorfpedagog /klasslärare. Jobbade några år som klasslärare. Efter det vid Kriminalvårdsanstalten Sagsjön, där jag byggde upp den pedagogiska verksamheten. Sedan några år tillbaka lever jag helt på kroppens villkor. Skriver lite manus, ägnar mig åt konst, vetenskap, litteratur, musik etc. när kroppen orkar och förmår. Jag tänkte skriva om saknaden och tankarna kring mina 40 år i Malmberget, alla minnen och nutiden.

Motto: "Livet är som en kontorsstol - det gäller att ha rätt inställning".

Arkiv:
december 2011 | november 2011 | oktober 2011 | september 2011 | augusti 2011 | juli 2011 | juni 2011 | maj 2011 | april 2011 | mars 2011 | februari 2011 | januari 2011 | december 2010 | november 2010 | oktober 2010 | september 2010 | augusti 2010 | juli 2010 | juni 2010 | maj 2010 | april 2010 | mars 2010 | februari 2010 | januari 2010 | december 2009 | november 2009 | oktober 2009 | september 2009 | augusti 2009 | juli 2009 | juni 2009 | maj 2009 | april 2009 | mars 2009 | februari 2009 | januari 2009 | december 2008 | november 2008 | oktober 2008 | september 2008 | augusti 2008 | juli 2008 | juni 2008 |

Gun Ek

Äkta Malmbergstös av födsel och ohejdad vana, flicknamnet var Landström. Ek är min farmors flicknamn. Vid fyllda 40 år blev jag arbetsskadeflykting. Sedan dess har jag hållit mig innanför Göteborgs stadsgräns i mitt boende. En stor del av mitt hjärta finns kvar i det Malmberget, som en gång var gruvligt ljuvligt. Det är anledningen till mitt varande som bloggare i "norr". Jag har många strängar på min lyra och fortfarande tror jag på det vackra i livet.

Arkiv:
september 2012 | augusti 2012 | juli 2012 | juni 2012 | maj 2012 | april 2012 | mars 2012 | februari 2012 | januari 2012 |

Surströmmingsfest. Ja då går gaslarmet på Södermalm i Stockholm.

- Där ser du, sa Herr H igår, när nyheten plockades fram på Text-TV.

http://www.dn.se/sthlm/surstromming-orsakade-padrag

Som du säkert förstår, tillhör han till kretsen ABSOLUTA tvivlare till att surströmmingen är en delikatess.

Göteborgs sameförening har varje år surströmmingskalas i torvkåtan uppe i Trollsjön. Men dit lär jag och mina kryckförsedda ben inte ta sig i nuläget.

Sedan fick jag en inbjudan till surströmmingsfest med andra glädjeämnen som inslag, av Sällskapet norrlänningar i Göteborg. http://www.norrlanningar.se/

Men i dagsläget är det inte någon idé, att ta sig till deras arrangemang heller, det är inget roligt att sitta pall på en stol och se glad ut. Det får väl bli en annan gång, eller till något av deras senare arrangemang.

Jag siktar in mig på att käka surströmming tillsammans med norrlänningar i förskingringen, som tål lukt och tycker, att det är en rolig delikatess att samlas runt. Vi får hoppas att inte hela brandförsvaret infinner sig, därför att de fått i anmälan om ett gaslarm.

Igår blev jag tvungen att klippa ner blombuketten, eftersom den börjat lukta "gaslarm". Men det fortsätter att lukta ändå. Jag hade bespetsat mig på, att försöka ta reda på fröna ur de intressanta tistelvarianterna, som fanns med i buketten. Har inte sett dem förut och vet inte heller vad de heter. -  Förruttnelseprocesser det har tydligen ingen genväg, vare sig det gäller blommor eller strömming.

 

Surströmmingsfest... det kanske är någon form av underlig bajshumor...

Mitt i korvtillverkningen ringer telefonen....

bilhaveri. Kan Herr H komma och undsätta?

Han står och kör fläskkarrén i köttkvarnen som bäst. Så det är bara att tvätta händerna, byta kläder och sätta sig i bilen. Han springer ut och in i huset och yrar om bogseringslina. Vet inte, säger jag, eftersom jag förutsätter, att man alltid skall ha bogserlinan i bilen och inte på något bra-ha-Herr-H-ställe.

Jag vet inte riktigt hur det är, men jag tror, att han har någon ekorre-gen i sin släkt. Det mesta irras det runt med och byts ständigt plats. Medan jag är precis tvärtom, jag vill gärna ha var sak på sin plats. Då blir det inte så mycket fundera över var saker och ting finns. Hur hans systemet är upplagt det vete gudarna. Det vet han nog inte ens själv, eftersom det är jag som får frågan om jag har sett det och det.

Jag tar det som ännu en tålamodsövning, som livet vill att jag skall klara av. Ibland tänker jag: "undra hur mycket jag egentligen har för mig, som jag är lika omedveten om."

Så försvinner han och bilen iväg. Om han hittar bogserlinan det vet jag inte. På något sätt blir det ännu ett fall för intresseklubben att hantera. Han passerar ju Tappen på vägen, där den havererade bilen står, så det reder väl sig. Jag vet i alla fall att jag fick köpa en ny bogserlina och har lagt ner den i bagageluckan, sedan virrtonåringen Kim hade lånat min bogserlina. De skulle tolka med miniskidor efter moppe och ville därför låna den. När jag fick tillbaka bogserlinan, frågade jag om de inte hade haft någon mat under hela dagen, eftersom bogserlinan såg ut som om de hade försökt gnaga i sig den.

Själv fortsatte jag att fixa till de tre olika smaktillsatserna. Dryga kilot karré per smaktillsats, brukar vara ett bra mått. Mer korv än mellan 3-4 kg är inte att rekommendera att göra. Det skall vara roligt också, inte kännas som ett smärre maratonlopp.

Två av smaktillsatserna är faktiskt väl utprovade smaker. Lite av favorit i repris. Fastän någon rackare  har varit och gjort slut på sherryn La Guita, så det får bli Bristol Creme, istället. Den andra satsen får bli Chardonnay, som vätska. Kryddblandningarna var givna, liksom övrigt, som skulle petas ner i just den korvsatsen.

Den tredje satsen får bli ny för dagen. Jag har hittat ett recept på Salsiccia, som är hämtad ur Dr Dahlqvist kokbok över LCHF-kost. Det är både 2 dl torrt vitt vin, jag tar Chardonnay, eftersom jag gillar den smaken, men det är också 4 dl grädde. Vilket får mig att fundera. 6 dl vätska? Det verkar vara lite väl mycket för en korvmakerska, som jag. Som brukar ha ½ dl till 1 ½ dl som mest på dryga 1 kg fläskkarré. Det visar sig sedan att korvsmeten är väldigt lös och går inte att forma. Men den är god!

Om du brukar göra korv själv, så förstår du, att jag är en lat typ. Jag orkar inte hålla på att joxa med annat än fläskkarré i bit. Tycker att det aldrig blir fel. Precis rätt avvägning mellan fett och kött. Korv är det enda jag använder fläskkarré till. I övrigt är det något jag helst avstår att äta.

Det är inte jobbigt att göra korv, tvärtemot vad folk i allmänhet går omkring och tror, men det tar sin lilla tid ändå. Lite trevlig avkoppling och också något helt annat att pyssla med. Är man två eller fler som fixar till det hela, går det hela som en dans och det blir trevligt under tiden också. 

Jag och min syster brukade försöka oss på fläskkorv på den tiden jag var ung och grön. (18-20 år) Men våra fläskkorvar var mer som köttkorvar och de var nu en gång för alla inte något man precis sprang efter för att käka. Dock inte lika misslyckade, som våra försök att göra rönnbärsgelé. 

Där var det nästan så man förstod varifrån uttrycket surt sa räven om rönnbären, kom ifrån. Vi gjorde många försök, med tillsats av äpplen och gudarna vet allt. Men varje gång såg vi ut som om vi hade löständer och dessa var slängda, efter vi försiktigt tagit varsin pyttelitet smakprov på en tesked. Medan vi ängsligt tittade på varandra. Ungefär som om det var en tävling, över vem som längst kunde hålla sig utan att se ut som ett ihoptorkat russin i nyllet.

Det där med korvskinn det hoppar jag nu för tiden gärna över för det mesta. Själv tycker jag, att det blir godare utan korvskinn. Vi är flera som tycker det.

Sedan styckefryser jag korvarna en liten stund. Just precis så att de börjat få lite stadga och inte klibbar ihop sig om de ligger nära varandra. De fiskas upp ur frysen och så slänger jag över dem i en förpackning med lite bättre fryshantering. 

Jag brukar göra korvarna i form av järpar, när jag inte använder korvskinn. Vilket jag som sagt var helst hoppar över. Dels blir det dyrare, dels är det mycket joxigare och dessutom tycker jag inte, att det blir samma goda smak, som det blir utan korvskinn. Sitta och käka svintarmar tilltalar mig helt enkelt inte.

Jag tycker att järpstorleken är lagom mängd till varje korv. Till en middagsportion brukar det vara gott med tre olika smaker. Det räcker alldeles förskräckligt väl, eftersom det är mättande. Det här är inte någon luftkorv, utan riktig korv. Dessutom vet man vad korven innehåller. Den skiljer sig verkligen från köpeskorv. Som natt och dag. Men ganska lik den korv man kan få både i Italien och Spanien på den lokala matmarknaden.

Eftersom jag är lite tillknövlad i kroppen för tillfället, så fortsatte jag inte korvtillverkningen på egen hand. Utan tog istället en slapparpaus, i avvaktan på att Herr H skulle återvända.

Allihop återvände, det var bara att ringa bärgaren för vidare transport till bilverkstan. Så det blir att samsas om bilen, som peppar peppar funkar. Men det funkar ju, när man sköter logistiken, tills bilskrället är åter från verkstan. Vad den nu har hittat på, att ha för fel... Något billigt hoppas jag och vet i samma ögonblick, att det är som att tro att tomten finns. På riktigt menar jag.

Nu är det viktiga saker på G. GP Speedway! Morsning och goodbye för denna gång...

Statsminister Fredrik Reinfeldts Alfons Åberg-blick har krackelerat på allvar. LKAB och kommunledningen är de så mycket bättre? Nej, jag tror tyvärr inte det.

- den 8 september 2012, kl 15:02

Under många års frånvaro i storstaden förstod jag inte vad det var, som var annorlunda. Jag var densamma. Allt annat var som vanligt. Men det var något som jag inte kunde sätta fingret på. som var helt annorlunda. Mer än att det inte längre gick att varje morgon se upp mot Dundret. Möta Dundrets välbekanta och trygga siluett, kunna läsa av vilket väder, som skulle råda om några timmar.

Jag förstod det den dagen jag åter satt på min utsiktspost på Dundret, där jag brukade sitta och måla förr om åren, eller bara njuta av utsikten. Medan blicken flackade bort mot Nautanen, över mitt älskade Malmberget, älven, Vassaraträsket och bort mot de snöklädda fjälltopparna i fjärran.

(Vassaraträsket. Hu… som hemskt det låter. Vem har döpt denna stora, vackra sjö och plats till något så missvisande hemskt?)

Jag tror att en annan medvetenhet inom mig, föddes den där julidagen 2002 på Dundret. Jag hörde vinden. Jag hörde mina egna andetag. Jag hörde mina egna hjärtslag. DET var stort. Upptäckten av så hittills självklara saker, så självklara, att jag innan dess inte hade reflekterat över det.

Jag kunde för mitt inre åter höra porlet av vatten, i den förtrollande miniatyrskog av knotiga fjällbjörkar, som finns en bit bortåt Porjushållet till, i Dundrets flackare del. Dessa minnen som några år tidigare hade fört mig in på inre vägar, där jag inte hade vandrat tidigare.

Jag förstod bättre varför jag hade skrivit och berättat den här bokstavssagan för mina skolbarn. En bokstavssaga som tog sitt avstamp på Dundrets topp och som levde vidare i skogen kring Dundret. Det var längtan och minnet, efter något som jag inte då visste fanns där, som hade fört mina ord rätt. Ord och berättade bilder som mina skolelever insöp i sina små kroppar och själar.
Sedan dess har jag förstått, att inte ständigt omges av brus.

Jag njuter numera av tystnaden på ett helt annat sätt. Det har blivit en medvetenhet hos mig, som jag förut bara tog för givet.

Jag har också lärt mig, att samma upplevelse med vinden, hjärtslagen och mina egna andetag. De blir nästan likvärdiga ute i skärgården, som uppe på Dundret, bara inte lika förhöjda, utan med ett tystare tonläge.

Där tystnad möter mitt jag.

Men det är en allt större tystnad, som finns inom mig, när jag tänker mig tillbaka till Dundret och utsikten över Malmberget. Det är så mycket annat som blandas in, som minns och kräver min fulla uppmärksamhet i den tystnaden.

Länge har jag undrat vad de i regeringen känt till och inte känt till, om eländet, som den s.k. samhällsomvandlingen, som det statligt ägda LKAB envist valt att kalla det för. Trots att det med handen i backspegeln, inte längre går att blunda för, att det sedan decennier tillbaka, egentligen är en regelrätt fördrivningen av folket i Kiruna och Malmberget, som det har kommit att handla om. Nu behöver ingen längre tvivla vad det hela handlar om. Inte ens tvivlarna behöver göra det.

Statsminister Fredrik Reinfeldts Alfons Åberg-blick har krackelerat på allvar. Så dum kan han bara inte vara, att han inte förstår, vad det är för fråga han får och vad det är för svar han lämnar. Han står verkligen på fullaste allvar och urskuldar det som händer. Med: att det kommer att bli fler arbetstillfällen och så kommer det att motverka arbetslösheten. Han talar också om vilken gigantisk utveckling som är på gång. Gigantisk för vem då? Antingen är karl’n spritt språngande galen, eller så vill han inte förstå, vad det är som händer med dem som bor där. De är under avveckling, därför att staten bara vill håva in vinsten och de tycker sig inte ens ha någon skyldighet, att lämna något kvar till ersättningsbostäder. Nyckel mot nyckel. Trots att detta mycket väl kan lösas med två pennstreck i LKAB:s bokföring.

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/nordnytt/reinfeldts-besked-ar-hapnadsvackande

Nog får aldrig nog. Det är inte bara det. De drabbade skall tvingas bo under alltmer klandervärdiga förhållanden och målen i svensk domstol kommer att fortsätta i all oändlighet. Ty, så är systemet utformat. Det är inte den lilla människan, som skall gå segrande ur svensk domstol, när det är staten som sitter som motpart.

Systemet är väl uttänkt: De drabbade skall själva stå kostnaderna, medan ägaren staten håvar in vinst.

Tanken fladdrar till. Skall statens eget bolag fortsätta, att betala ut damningsersättning för ett damm, som de inte ens vill tala om vad det innehåller. Än mindre vad utsläppen innehåller. Det hela påminner om Marie Antoinette, som påstås ha önskat dela ut kakor till det svältande folket, när hon upplysts om den misär och alltför tidiga död som de pga. levnadsförhållandena skulle gå till mötes.

Ja, det är väl bara att konstatera, att det var girigheten, som visade sitt fyrfaldiga ansikte i Kiruna häromdagen, på sin Kolonialiseringsresa. De på rätt sida om hundstängslet kan fortsätta sitt bekymmerslösa liv och sina rundresor. Med ännu fler urspårade fester i ett svenskt välfärdssamhälle, där allt färre har giltig biljett till karusellerna.

Det finns inte heller någon som helst anledning för deras föregångare, att brösta upp sig. Därför att det var de, som breddade vägen och ännu tiger de still, som amen i kyrkan.

Nyss kunde vi läsa i Margareta Henricssons blogg här på NK under rubriken ”Ett plus i kanten blev ett minus”. Dvs. hur hela den s.k. samhällsomvandlingen är ett spel för gallerierna från socialdemokraternas sida med kommunalrådet Tommy Nyström i spetsen. Åtskilliga är de konkreta bevis hur man inte följer kommunallagarna. Det ger inte så mycket förhoppning om att den motion, som nu SKP inlämnat. Där skriver SKP i motionen bl.a.:

Eftersom SKP tidigare kommit med förslaget om att en styrgrupp för samhällsomvandligen skulle inrättas bestående av gruppledarna från varje parti och detta avslagits går vi ett steg längre och föreslår en samhällsomvandlingsnämnd.

Detta är ett både rimligt och adekvat förslag för att hantera det enorma arbete som står framför oss.

Denna nämnd bestående av representanter för ALLA partier skall då hantera alla samhällsomvandlingsfrågor och vara en uppsamling för alla nämnder/förvaltningar som på olika sätt är involverade i arbetet. Detta är av yttersta vikt inte minst beträffande bostadsbyggandet men naturligtvis när det gäller alla olika frågor som kommer att uppstå.

För att åstadkomma ett bättre och mer sammanhållet arbete med samhällsomvandlingen hemställer vi kommunister:

ATT kommunfullmäktige snarast inrättar en samhällsomvandlingsnämnd där ALLA partier har samma rätt och möjlighet till delaktighet, påverkan och beslut.
ATT kommunstyrelsen till denna nämnd knyter de grupper som idag arbetar med samhällsomvandlingsfrågorna och som idag rapporterar till KS. Detsamma gäller de olika nämnder som praktiskt arbetar med alla de frågor som tillhör samhällsomvandlingen.

******

Jag är en stor tvivlare till den mycket speciella demokrati, dvs. hierarki, som råder i Gällivare kommunhus. Där man t.o.m. frångått alla partiers rätt, att få ta del i vad som skall avhandlas vid KF, på sådant sätt som är reglerat.
Minnet av utsikten från Dundret mot Malmberget flyter bort och det har blivit tyst inom mig. Det är en helt ny tystnad, som finns inom mig.

Mina tankar och ögonlock fladdrar till. Jag blundar. Den kalla luften kilar genom näsborrarna. Fyller mina lungor. Tyst. Så tyst och stilla det har blivit inom mig.

Jag känner tankarna inne i mina innersta rum. Det är precis som att upptäcka, att den där vännen man trodde var ens vän, visat sig inte vara det. Man har befunnits så lätt på vågskålen, att man bara möts av tystnaden, medan man fortfarande kan höra de egna andetagen fortsätta oupphörligt. Det är bara min egen hand, som stryker dröjande över den tunna huden på halsen, medan jag fortsätter att blunda. Där, ett kort ögonblick, känns de fladdrande pulsslagen, innan handen glider förbi. Stannar i en gest.

Jag vet nu, att allt egentligen är förbi och att det kommer att ta tid, att utplåna det massiva sveket, om det någonsin kan försvinna. Det är det pris man får betala för att ha nått full insikt. Det blir en annan tystnad, som tar över. En tystnad som man inte visste fanns där.

Svampar som dödar en halv person varje år...

Nää... det är inte jag, som yrar i nattmössan. 

Men lät det inte lite kul? Det låter nästan som om man komparerar död. 

Död, dödare, dödast...

Det stod faktiskt i tidningen igår, det här om att den här svampen dödar en halv person varje år. Jag vill inte säga vem det var som hade uttalat det, eftersom jag har djup respekt för den mannens kunnande. Det var väl antagligen journalisten, som inte hade hajjat galoppen med rent procentuellt.

Det är som klippt ur filmen Sällskapsresan, eller vad den nu heter, när de surrar om pocenten (nej, där inte felstavat, de sa så) i sitt letande efter något, att tova ihop den stackars återstående hjärncellen med.

Men jag kan inte låta bli att undra, vilken halva var det, som journalisten tänkte sig skulle dö av svampförgiftning:
Var de upptill? 
Eller var det nertill? 
Eller var det bara ena halvan av kroppen?

Jag läste också i Herr H: s julklapp, en prenumeration på magasinet Natur & Trädgård, igår om att Svaveltickan var skogen kyckling. 

Det var hånken, tänkte jag, nu sitter det kyckling på träden också...

Men den där s.k. kycklingen Svaveltickan, det var inget att leka med. Antagligen lika giftig och kanske ännu giftigare än murklorna.

Personligen är det närmaste jag kommit tickor i gryta, var när jag skulle färga garn. Med det var lite farliga saker, som man skulle tillsätta för att lösa ur färgen ur tickan. Så det gick bara att koka ute och med behörigt avstånd från grytan, så att man inte andades in av ångorna.


Själv tänkte jag studsa runt på yngste sonens stora naturtomt, eller rättare sagt och vid viss eftertanke om det glada tillropet om svampplockningen: så får jag väl skicka Herr H, eftersom det kan vara svårt att börja sig ner under nuvarande förhållanden. Det lär vara åtskilliga kilon kantareller, att peta upp efter denna regniga sommar. Själva vill de inte äta kantareller. Det måste vara något genfel, som har uppkommit. Finns det något godare än smörstekta kantareller? Därför att i vanliga fall är yngste sonen rena rama gourmékocken. Dessutom gillar han att laga mat och fastän jag nu är mamma och förväntas vara den som bjuder mest på familjemiddag, är det inte så. Där slår han mig med hästlängder.

På tal om det. Jag måste läcka en liten familje-solskenshistoria ang. gourmékocken.

Dottern skickade ett sms till storebror, gourmékocken, med innehåll:

Vad sägs om lite middag idag? 

Varvid storebror, gourmékocken, sms:ade tillbaka:

Javisst, vilken tid?

Varvid sms:andet fick ett plötsligt slut, när total förvirring hade uppstått hos de båda sms:arna. Telefonluren fick istället begagnas för att reda ut eventuella missförstånd. Vilket det naturligtvis var. REJÄLT, eftersom både bespetsat sig på att få en middag serverad i ett inledande läge.

Hur det slutade? Minns inte, antagligen lyckades hon väl snora till sig en middag. Det är ju så det är, när man är lillasyster till snälla storebröder. Då har man en klar fördel. Hon var ensam hemma för tillfället och kände sig väl antagligen både trött och less på att laga och äta ensam.

Det har blivit som ett internt familjeskämt under hela sommaren, varje gång det skall käkas hos endera. Mest är det dock Herr H, som haft glädje av det hela.

Jaja... men det bjuder hon på. Hon vet ju hur det är små hjärnor små glädjeämnen och stämningen är rå men hjärtlig.

Bildgåta. Gissa vad det här är?

Ibland får jag riktigt nypa mig i armen över det som livet gett mig..

Jag är nog inte helt värdelös i alla fall. Det finns tre exempel, som motsäger att det skulle vara så.

Igår blev det klart. Nu kan vi andas ut: en kandidatexamen i ekonomi läggas till den rätt digra konstnärsutbildningen. Nästa plan som redan är påbörjad, är en Master i ekonomi med EU anpassning. Lillsladdisen, som inte längre är vare sig liten i år mätt, eller längd, går i sina storebröders fotspår. Det finns inga gränser på vad de tre gett sig i kast med. T.o.m. i väldigt unga år har de gjort sånt, som går ut över det vanliga. 

Bäst av allt är att de alla tre har klokskapen, värmen, ödmjukheten och omtanken med sig på skutan. Omtanken om varandra bär de också alltid med sig. Det känns tryggt att veta.

Må alla dina drömmar bli sanna!

"Vår horkarl till kung" - det förfalskade myntet.

- den 6 september 2012, kl 13:05

Alltså... allvar.

Hur puckad får man egentligen vara, när man tillmäter sig en sådan betydelse hos svenska folket, som den s.k. konstnären gjorde. Jag bara fnös rakt ut igårdagskväll, när "nyheten" manglades ut från TV-huset. Det här är inget annat än ett flagrant lagbrott, som svensk media nu godvilligt saluför och slickar i sig, som någon form av konsthändelse.

Myntförfalskningen är enbart vansinnigt osmaklig, förutom att den är alldeles förskräckligt olaglig på många sätt och vis. Den har absolut inget som helst med konst att göra.

Jag tror inte på vedergällning, men nog borde kungen på allvar överväga, att stämma den här lille uppblåste skiten. Skadeståndet borde efterskänkas till seriösa konständamål istället. Därför att nu har vi sett nog av tafflig rondellhund och andra avarter av religionsförakt. Men också att spela(?) psyksjuk, inte ens spela in det själv och ändå kunna få det som godkänt elevarbete av den konstinstituion, som jag trodde var en seriös konstskola. Så denna myntförfalskning. Nej, nu räcker det!

Dessa avart av den s.k. konstvärlden borde ta sig en allvarlig funderare över sitt eget varande inom konstvärlden. Därför att det är att misskreditera alla andra seriöst arbetande konstnärer.

Vidden av förtalet på det förfalskade myntet är liksom inte ens mätbart, eftersom mediacirkusen fortsatt. Det är faktiskt vår statschef saken gäller, sedan får man väl tycka vad man vill om kungahuset varande eller icke varande. Men någon ordning får det trots allt vara på galenskapen.

Jag har själv föga insikt om kungens kärleksliv, vare sig före, eller efter äktenskapet. Ärligt och uppriktigt talat är det inget som vare sig angår, eller intresserar mig heller. Det är dessutom något som varje svensk med något under hatten borde ta avstånd ifrån. Därför att vad jag kan förstå finns inte mer av sensation, än det som återfinns i var och varannan svensks privatliv.
Horkarl. DET är ett starkt ord. Vedervärdigt ord helt enkelt. Det ligger så mycket förakt bakom det ordet, att det blir helt sanslöst!

Det här drabbar dessutom inte enbart den uthängde "horkarlen", utan det drabbar i allra högsta grad hela hans familj. Något som borde få skrattet att stocka sig i halsen på varje normalfuntad människa.

Skidkung, minoritetsspråk, vårdbiträdens ingångslöner och regeringens eget "hälsotillstånd".

- den 5 september 2012, kl 12:00

Det blir en lite pytt-i-panna-blogg idag:

Skidkungen Eero Mäntyranta, som står staty i Pello och dottersonen Viktor, som vandrar omkring på Göteborgs gator.

Herrens vägar äro outgrundliga, som man säger.

En del dagar gläds jag med stolthet i bröstet. Inte för att jag har någon anknytning till Pajala, men likväl är jag också norrlänning i förskingringen, likt Viktor Fors Mäntyranta, barnbarn till skidkungen, Eero Mäntyranta. Två ovanliga, helt vanliga killar, den ene yngre, den andre äldre. Båda med tankarna på plats under hatten och ett rörligt intellekt.

Med den kommande dokumentären "Homesick - the Eero Mäntyranta Story", som släpps nu i höst har Viktor tillsammans med ljudteknikern Henric Strahl och filmmakaren Alexandra Lind gjort en dokumentär om skidkungen Eero Mäntyranta. Man kan väl önska att den når en bredare publik, än Göteborgs International Film Festival, där jag håller ett kort på att den skall dyka upp.
Men det är inte den enda strängen som finns på Viktors lyra. Viktor bildade bandet Surunmaa (finska för sorgelandet) vars musik beskrivs, som en mix av americana och gammal finsk rautalanka (taggtråderock) med tangoinslag.

Viktor har liksom de flesta i förskingringen hunnit göra sina egna reflektioner. Tongångar som känns igen, om hur 18 åriga killar kan jobba i gruvan och tjäna mer än akademiker, då tycker man inte att det lönar sig att plugga.

Så sent som idag, visar samhället (läs för guds skull regering och riksdag, det är de som ytterst håller i rodret) hur man prioriterar utbildningar. Är det då undra på att många väljer den enkla vägen in i ett underbetalt arbetsliv, utan att ha dragit på sig studieskulder. Men hur skulle vårt samhälle se ut om det enbart fanns folk som förde gruvnäringen framåt och ingen som sköter vården? Färdigutbildade undersköterskor för 13 800:- i månadslön 

http://www.kuriren.nu/nyheter/?articleid=6535090 det tycker man sig öka kvalitén på de "viktiga välfärdstjänsterna" som skall leverera. Det tycker i alla fall Ingela Garner Sundström i SKL: s förhandlingsdelegation.

Sjukvård har nu omskrivits till "välfärdstjänster". Av den omskrivningen förstår jag i alla fall, att något är i görningen. Det kommer inte att sluta här. Det kommer mera, garanterat. Om inget annat så finns ett vinstdrivande vårdföretag med konto i något skatteparadis i kulisserna.

Senast idag fanns en artikel om hur regeringen prioriterar för egen vinnings skull, utan hänsyn till hur landets "hälsotillstånd" i stort är. Ett land på väg med stormsteg i djup kris, skulle jag personligen kalla det för. 

http://www.kuriren.nu/nyheter/?articleid=6535341 Man lägger otroliga summor på gruvnäringen, men man struntar i alla de som blivit och blir drabbade av gruvnäringen, eller den drabbade miljön för den delen.

Men själv har Viktor Fors Mäntyranta hunnit till vägskälet och tycker, att det är en självklarhet att studera. Det han studerar till är inte precis det man i första hand tänker på att en grabb från Pajala studerar till, eller kanske det ändå ligger nära till hands, när man förstått de stora sammanhangen. Jag kan dock inte sluta undra om Viktor är medveten om vilken risk han tar, när han tror sig vilja tillföra landet en välbehövlig nisch av kunskaper. Det är trots allt inte den prioriterade gruvbranschen han valt.

Dvs. han går bort han också i det svenska urvalssystemet över vilka människor, som regeringen och arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv vill vaska fram. Vi är många onyttiga och överflödiga idioter nu för tiden.
Jag lämnar det tragiska öde, som Sverige är på väg emot med stormsteg. Eftersom jag tilhör gruppen lågprioriterad arbetsnisch kan jag ägna mig åt allmänmänskliga tankar. Jag känner igen mig i Viktors ambivalenta hemlängtan, om att längta sig bort, när man som ung ännu var kvar "hemma" för att senare bära på en hemlängtan. Vi är många som bär på den allmänna förvirringen, vad som är hemma och vad som är borta. Men ändå har jag inte gjort som han gjort. Han har en tatuering, som kräver lite eftertanke att pussla ihop. På ena fingret står det home och på det andra fingret sick = home - sick.

Till skillnad från Viktor har jag dessutom inget att komma "hem" till. Där pågår "samhällsomvandling", dvs. regelrätt folkfördrivning. Det är bättre att upplåta min plats till de som finns där, det är redan nog trångt om saligheten.

Viktors egna ord om sin Tornedalska identitet, kan man läsa på den nyöppnande bloggen sprakpolitik51, som ger en bra bild av hur det är att ha en fot här och den andra foten där, under titeln "Min Tornedalska identitet?" postat den 24 april 2012 http://sprakpolitik51.wordpress.com/2012/04/

Språkpolitik 5.1 är en blogg, som har skapats inför minoritetsseminariet den 3 juli 2012 i Almedalen. På bloggen publiceras texter av kända och okända experter, aktivister och aktörer, som tycker till om svensk språk- och minoritetspolitik. Bloggen är ett samarbete mellan Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaaksolaiset, Samiskt Språkcentrum, Sverigefinska ungdomsförbundet genom Projektet Revitalisera mera, Sverigefinländarnas delegation, Romska representanter samt Jiddisch-talande representanter.

Jag kanske har blivit överhyperkänslig,

- den 4 september 2012, kl 23:03

men när Sony Kapoor, tidigare Lehman Brothers ekonom, eurodebattör och chef för tankesmedjan i Bryssel, ställde sig upp och talade om eurozonen och vad som händer vi en eventuell upplösning och gav goda råd, då riktigt rös jag.

I Bryssel där lobbyisterna är fler än politikerna till antalet. Idag finns det ca 30.000 lobbyister, som dagligen jobbar med att försöka påverka de som beslutar om EU:s politik. Lobbyisten jobbar som regel för ett stort företag, som kan använda mycket pengar för att påverka till sin fördel.

… är det att undra på att hela eurokittet håller på att gå åt fanders och det ena landet efter det andra är på fallrepet. Eller kan man verkligen göra en sådan kovändning, från ekonom i ett investmentbolag med siktet inställt på grov profitering, utan hänsyn till hur människor drabbas, till att vara en ekonom med ett brett samhällsansvar.

Jag tror att sannolikheten, att jag skulle kunna omvändas och tro på det, vore tämligen minimal. Det är nog mer tänkbart, att jag tror på påskharen och jultomten. Han känner jag i alla fall, det är han som alltid drar en vals om att åka och köpa tidningen…

Vä(R)stlänken håhåjaja... sicken idioti.

Men så sitter det ett gäng vettvillingar och kör runt planeringspapperna, som tycks vara åtminstone 50 år fel i tiden. Nej det var inget syftningsfel, mer än att jag faktiskt menade både papper och pappenheimarna. (pappenheimare i dess nutida betydelse förstås). Inte blir det så mycket bättre av att de har de stora tänkarna i Fjollträsk bakom sig.

En titt i Göteborgs-Posten del 1, det är att starta upp morgonen maximalt dåligt. 

Första sidan: Rubrik= OFFRAS. (PS. hade nu inte Göteborgsposten liksom alla andra tidningar och journalister varit helt i händerna på reklamfolket och de stora företagens maktfördelning, så hade jag kunnat länka den här nyheten. Men nu är det GP+ sidor dit jag bara själv har tillgång och som du kanske inte har, som läser min blogg). 

Lisebergs VD han tror på fullt allvar, att den här stan är befolkad av UFO:n. Han tror inte att vi vet vad som kommer att hända med Liseberg, när Vä(R)stlänken skall dundra förbi. Han tror på fullt allvar det! Sicken typ, alltså.

Trots att vi redan kör omkring i något som mer liknar Beirut, efter bombningarna, än en storstads vägnät. Dessutom blivit drabbade flerfalt av dessa pappenheimares huvudlösa planer. Är det någon som överhuvudtaget klarar sig undan, om man inte tillhör de redan besuttna, kan jag inte låta bli att undra.

Nej vi sitter alla fast i bilköer och girighetens ansikte. En del har ju det förspänt, så de slipper i vanlig ordning betala. Det är trots allt skillnad på skit och pannkaka. Men nog är idiotin lössläppt på allvar den här gången.

Här i det här boendet, skall vi nu få en infart rakt i nyllet. De tror också på fullt allvar, att vi skall överta Göteborgs stads skyldigheter och betala vägunderhåll etc. till stadens äldreboende och förskola. Ja, de vilda fantasierna och diktaturstaten börjar utkristallisera sig på allvar.

På insändarsidan finns ytterligare bevis om att vi UFO:n som tillhör Göteborgs stad, ingalunda är ett gäng flanen komna från en annan galax. Vi vet att det finns otroligt många konsekvenser med det här huvudlösa projektet, som fd kommunalrådet S-Göran Johansson nickat ja till, utan att ens veta vad slutnotan står på! Det är ju det stuket på de politiska företrädesvis herrarna, oavsett om det gäller norr eller söder. Oavsett om det gäller taskiga avtal, eller öststatsliknande byggnationer, mitt i gammal genuin miljö, eller att ge ortsbefolkningen en spark i röven och ut i ovissheten.

På insändarsidan i GP har signaturen Realist, gjort en jämförelse över hur stor volym förorenade massor, som måste renas eller forslas bort från innerstan. Det handlar jämförelsevis om en fotbollsplans storlek och en höjd om 175 meter hög. Det blir ca. 80 000 lastbilslass, som skall köras ut från Göteborgs centrala delar!

Själv har jag kunnat konstatera hur man hanterar bortforslingen av jord och den s.k. jorddeponin under många år. Jag har också med intresse följt vad det är för något som funnits på lastbilarna. 

Dessutom handgripligen konfronterats med allt klet och smet på vägbanor och trottoarer. Inte att förglömma den mängd stenskott, som sitter kvar i vindrutan på bilarna jag hunnit ha under den här tidsepoken, trots lagningsförsök hos glasmästaren. Det har jag och försäkringsbolaget betalat. Fiffigt uträknat av diktaturstaten Sverige och dess företrädare!

Den här bunkringen av allsköns jord, som redan sker, den lär snart visa sig genom en totalt förstörd Lerjeåns dalgång. Det törs jag sätta min röda vårhatt i vadslagningspotten. Lerjeåns dalgång är något som är både fredat och nationellt beslutat om dess värde. 

Varenda golfspelare på Lerjedalens golfbana vet vad det innebär, att stå och tugga grus, när vinden blåser upp från jorddeponin. Det är det som kommer att finnas i grundvattnet och som vinden redan fört ut över Lerjedalens dalgångar. Den där unika biotopen håller kvickt på att bli en saga all. Sedan några år tillbaka ser man inte lika många falkar som står och ryttlar i luften. I år har jag bara sett två stycken på hela året! Kråkfåglarna har storkalas istället. Jag brukar tänka, att det är precis som i det verkliga livet. De små kvittrande fåglarna knuffas undan och så infinner sig stora bullriga gardet och tar över.

Alldeles snart skall jag också vara med att betala trängselskatt, därför att det sitter ett gäng klåpare, som inte förstår hur vägar skall dras och förbindelser skall hanteras. Kan det egentligen bli mer ljusgrönt än så. Jodå, det kan det:

Det villaområde som Göteborgs stad salufört som miljöoanpassat där står skorstenarna numera, som kvastar ur backen och de eldas på med sura vedklabbar, företrädesvis vid inversion, trots att alla hus har ett uppvärmningssystem med luft utifrån! Det var en genialiskt tänk, de hade de där stadsplanerna, när de lät husen ligga så tätt, att inte ens stuprännorna är på rätt sida av rätt tomtinnehav. 

Det goda miljötänket rakt igenom, är helt enkelt häpnadsväckande. Stadsarkitekten kan ju inte engagera sig i enskilda problem han har nog med att planera in sina getter i Brunnparken, stadsläkaren har inget ansvar, miljökontoret, eller stadsbyggnadskontoret vet i vanlig ordning ingenting om någonting och så är det hela vägen upp i hierarkin. 

Därtill kommer miljöpartiet och det miljöpartikommunalrådet Kia någonting i efternamn.... Andreasson eller var det rent av betongvägg hon hette? Hon säger visserligen att hon förstår problemet, men gör som alla andra politiker, vänder kappan efter vinden och därmed är röken som bortblåst!

Själv tycker jag att man borde sanera den här staden på kommunalråd. Det vete gudarna hur många som finns och vad hela den här tunggrodda stadsapparaten kostar. ALLA skall åka buss, spårvagn, eller cykla! Trots att varenda buss befinns trafikfarliga vid varje inspektion av polisen. Egentligen borde de väl vara belagda med körförbud kan ju en vanlig nolla tänka. Men det är bara att susa på med dessa bussar välpackade av folk, som vilken sardinburk som helst. Spårvagnarna från Italien smörjs med en vattenbaserad olja och då funkar ju inte de heller, eftersom häpnadsväckande nog man upptäckt att Göteborgs klimat är fuktigt!!!

Det är också prov på god miljö och stort miljötänk och nedlusat av stora tänkare precis som hela Västlänken är. Ja, vid närmare eftertanke så stannar det nog inte vid en sketen Västlänk.

Jag undrar om det är något fel i vattnet, eller luften. Eftersom idiotin blivit så utbredd och tycks ha kommit så plötsligt och vällt in över landet. Det går inte att vända rumpan åt något väderstreck, utan att mötas av den kompletta idiotin. 

Nu skall jag i alla fall försöka ge mig i kast med frukost. Sen frukost. Så det blir väl en form av FRU-LU-MI kanske, eftersom ingen av husets andra komponenter tänker närvara vid middagen heller. 

När livet står still som i en sumptjärn.

(ett ojdå, utdelas till de som idag igen, hann läsa mitt nya blogginlägg innan jag hann rätta. Ibland så funkar inte armarna, som de borde och ändrad text blir inte ändrad överallt i tempusformer. Då blir det som det blir, tills det blir rättat. Nu är de värsta grodorna rättade, tror jag....)

Jag lyssnade för någon tid sedan på en uppgiven ung person, som var helt utanför både jobbmarknad, bostadsmarknaden och skolruljansen. Hörde inte till någonstans helt enkelt.

Man kan väl förstå, att det skall gås på jobb-coaching, skriva CV-coaching, förverkliga sig själv-coaching. Helt enkelt hitta på sysselsättningar, med totalt meningslösa förflyttningar av skattepengarna. Men vore det inte bättre att få något vettigt att syssla med. 

Alla varken kan eller vill bli acceleratorforskare i Cern. Hur konstruktivt är det egentligen att lära sig att framställa sig själv i bra dager, när det i slutändan inte finns några jobb ändå. VAD fasen är det här för vansinniga resursslöserier?

Det klagas också över att det inte går att få invandrare i jobb, hur de kostar att ta hand om. 

T O T A L T obegripligt!

Jag slår vad om att de inte satt och rullade tummarna och fick pengar insatta på sitt konto i sina forna hemländer, eller kunde vända rumpan upp i väders fem gånger om dagen i någon fri form av förtäckt religionssponsring av det kommunala och statliga. 

Det är väl inget som hindrar att det röjs och rensas, tas hand om gamla, finns till i skolor på olika sätt. Städer, samhällen etc. ser ut som rena rama oskottade soptipparna. Skogarna växer igen, ledningarna rasar vid minst lilla snöpåverken, jordbruk, hantverkskunnandet är nere på noll i princip. Den inhemska tillverkningen flyttas utomlands, där enbart lönedumpning är det som hägrar för det här nya snyltgardet, som är så fina i kanten såååå....

De senaste dagarna har de kört en hel del vettiga program på TV, ni vet de där kanalerna som skall vara utan reklam, men som nu börjar bli lika j-la eländiga mellan programmen, som de mest pinknödiga reklamavbrottskanalerna. Det här statliga radio- och tvföretaget, som nu också förväntar sig en personalfest med nollorna bakom första siffran och som hellre skickar ut Börje Salming med dotter, Maria Lundqvist med son m.fl. till någon exotisk expedition för utrotningshotade djur. Istället för att skicka dit några, som varken har råd, eller ens sett nästa samhälles busshållplats. 

Det är inte så att jag har något emot dessa kändisar, som studsar omkring i TV-rutan i tid och otid. De är nog säkert bra människor de flesta av dem, men nog borde det väl ändå vara svenska folket, som får ta del av det som kan erbjudas. Inte det som redan har hela häcken full och kan fyra av av egen förmåga och börs. Det är trots allt våra tvångsinhämtade pengar som de flödar fram på. Jag tror fullt och uppriktigt att Nils Karlsson i byxkrok kan ha precis lika intelligenta och roliga tankar, som vilken av de här kändisarna som helst har. Jag tror t.o.m. att det vore mer värdefullt, att se livet från en helt annan och icke tillrättalagd synvinkel. Mer verklighet och mindre tillrättalagd yta!

Den dagen som folket på Sveriges Radio Television, nappar tag i någon hemlös, eller någon ensamstående pappa eller mamma, som inte ens kan erbjuda sitt barn en skolutflykt. Som istället åker på dylika resor eller upptåg, den dagen tror jag att mycket är nått. Den dagen de nappar tag i personer som är handikappade, har hamnat utanför arbetslivet av någon anledning (sjukdom eller något annat skäl), eller har viktproblem och de inte råkar ut för förnedrings-TV, utan där det finns ett genuint och äkta människovärde bakom till förändring. Den dagen tror jag mycket är vunnet.

Konstigt nog har det varit både Bananbolags framfart i TV-rutan: Doyle och någonstans i bakvattnet från min tid i Malmberget, minns jag också Chiquita. Därav mitt ställningstagande, att aldrig någonsin köpa en banan, som inte är rättvise- och Fairtrademärkt.

Men konstigt nog också om JP Morgan och bankväldesherrarna, som ställt hela världen på näsa. Turerna kring investmentbolaget Lehman Brothers m.fl. drogs igenom, liksom att man bjöd på film baserad på hela skiten. (ursäkta uttrycket, men kan man annat säga).

Jag vet inte hur det står till med resten av maktfolket i varje land på det här jordklotet, men om de inte förstår att de måste återupprätta de mänskliga förutsättningarna för ett liv för alla människor. Då måste i alla fall jag utgå från att de är totalt urblåsta under hatten, eller fullständigt i knäna på den verkliga maffiaeliten. 

Hur kan det ens få lånas pengar till att föra krig? Hur mycket är den amerikanska statsskulden nu uppe i, där det enbart lånas till att kunna fortsätta att kriga världen över? http://www.libertysilver.se/kc/article?id=88 Ser man då alla som blivit hemlösa i USA pga investmentbolag och dålig kontroll på fördelningen och utkomsterna, där man förött den egna inhemska markanden. Där snylteliten har försatt den egna befolkningen rakt ut på gatan, då blir åtminstone jag väldigt betänksam. Jag vet inte om de gått så mycket framåt sedan de tyckte, att alla med olika hudfärg, inte skulle få vistas i samma rum som de vita.

Det var länge sedan en bank,någonstans på denna jord, tja, förutom kooperativa banker, gjorde och hade i uppdrag för det som de förut hade. Numera ägnar de sig åt att sko sig själva. Ingen nämnd men sannerligen ingen heller glömd.

De och makteliten har faktiskt undergrävt varje form av mänsklig överlevnad. Men hur kan det få fortgå? Vad är det för pappskallar vi röstar på egentligen?

Det parti som skulle införa skolor, även yrkesinriktade med lärlingskomponenten, som är villiga att stoppa den multinationella idiotins framfart och återinföra varje lands regionala och lokala jordbruks, hantverks- och industriverksamhet, det partiet skulle direkt få min röst. 

Nu är jag less på alla storföretag, banker etc. som bara innebär elände och tar ifrån alla länders och dess folk möjligheten till ett normalt leverne. Som det är nu, är det enbart de besuttna, som kommer att kapa åt sig en allt större del av tillvaron. Det finns inte ens längre kvar några möjligheter för en överlevnad för alla människor och alla länder.

För någon dag sedan skrev jag i min blogg i Norrbottens-Kuriren om SÄPO: s Jamesbondsfestnota. Men samtidigt också om den spanska borgmästaren och facket som gick ut och rånade stora livsmedelsföretag på baslivsmedel för att ge till de svältande och arbetslösa folket, som är ett resultat av hela systemet, som råder överallt på det här jordklotet. Antingen är jag jädrans dålig på att framföra eländet, eller så är folk så avtrubbade att de inte förstår hur allvarligt världsläget är.

Däremot skrev jag två rader om LKAB, då var jag kölhalad och slängd över bord. Dvs. både älskad och hatad på en och samma gång. Det är bara att titta i den här bloggen, som är överförd från NSD-bloggen. Klicka upp LKAB & samhällsomvandlingen. Tidvis var jag illamående, när jag satt och förde över NSD bloggens kommentarer till denna blogspot. Illamående och beklämd över alla kommentarer, som inkommit om min person, inte vad det hela handlade om utan min person. Dvs. min psykiska hälsa etc. Som den värsta pissränna helt enkelt. Medan boven i Allers den svenska statens eget gruvbolag tillsammans med kommunpolitiker utarmade en hel kommun!

Nej, jag ser fram emot när maffiafolket har avskaffats. När det åter finns lokala bryggerier, skomakare, tillverkning av skor och kläder från den egna lokala eller regionen. När del av vinsterna oavkortat går tillbaka till det samhälle där man har förött tillvaron. När chokladen inte längre är Finsk, tysk, eller något annat företags trillade praliner. När kafferosteriet inte längre har ägare på andra sidan plurret. När jag slipper någon kedja av typen MC Donalds, Starbucks, Seven Eleven, Lidl etc. etc. När jag slipper gå klädd i samma kläder som man gör i södra Spanien och hela vägen längst upp i norra Sverige. När jag slipper hitta samma mat i södra Europa, som jag lika gärna kan hitta i norra Sverige. När jag köper mat dvs. det som förmodas vara mat, men på långa vägar inte är det. När närproducerat är det som är förhärskande. När bullarna eller kycklingen jag käkar inte längre, vare sig är jäst och trillats i Polen, kycklingen inte tagit sig en tur till Thailand för att landa i någon skolbespisningsmatsal. När räkorna som är fångade utanför västkusten inte gjort sig en skalningsrunda runt halva jordklotet innan den återkommer.

När idioti blir idioti. Dvs. när man slutat upp att sitta på miljömöten världen runt och diskuterat, fastän facit hänger och dinglar mitt framför näsan!!!

Samtidigt som jag förväntas byta ut alla mina glödlampor för att spara energi, men istället får kvicksilver, som nästa miljökatastrof istället. Slår jag dessutom sönder en glödlampa måste jag vädra minst en halvtimma, försiktigt föra över skärvorna på ett papper och transportera det, som hälsovådligt miljöavfall.

Nej, fy farao, hela livet står still som i en sumptjärn, medan det läppförstorade, botoxinsprutade folket byter hårfärg, lyfter ögonen så att de inte ens kan vare sig skratta eller blunda, opererar in bröstproteser för att se vackrare ut (!!!???), klär de små barnen i stringtrosor och har infört porrindustrin i det vanliga livet! 

Maktens små män, de är i mina ögon enbart löjeväckande. Inte ett skit vare sig sexiga, eller mer attraktiva, eller mer intressanta. Enbart idiotiskt löjliga!

De sitter där förnöjda, räknar sina bonusar och förväntar sig att få något nytt tillskott i börsen. Skiter i att det är någon annan längre ner i näringskedjan som fått stryka på foten. Förstår inte att allt det här som de har tillförskansat sig i nästa ögonblick, blir totalt värdelöst, att både ha och äga. Mot döden står sig inget pund! 

I ett visst läge i en människas ytliga liv, blir det kristallklart vari det verkliga värdena sitter.

Jag blir bara sur, när jag tänker efter hur korkade människorna blivit! 

 

Den s.k. väskryckning i Gällivare

- den 3 september 2012, kl 19:56

var faktiskt inget annat än ett regelrätt rån. Är brottet dessutom riktat mot en värnlös/försvarslös människa, kommer ytterligare ett snäpp till på likgiltighetsskalan vid det begågna brottet.

http://www.kuriren.nu/nyheter/default.aspx?articleid=6531416

Det är fel signaler, när samhället börjar omskriva brotten genom att förmiska dem. Bötning t.ex. som förekommer bland våra yngsta brottslingar företrädesvis i skolåldern är inget annat än det också: ett regelrätt rån.

Begår fåglar självmord?

Länge har jag funderat på den saken, faktiskt redan som barn.

Hur skall man annars förklara, att de flyger in i fönsterrutor och balkongdörrar, där t.o.m. man satt upp rovfågelsmärken, som varning på rutan. Nyss hände det igen, den där välkända och illavarslande dunken i rutan. Den här gången i balkongdörren, som stod en smula på glänt. Redan när jag närmade mig balkongdörren kunde jag se de små dunen som satt kvar på rutan. Jo,visst var det än en gång så:

jag vet inte ens vad det är för fågel, kan inte påminna mig att jag sett något liknande tidigare.

Fågeln fick en värdig begravning. Herr H och 4-åringen skötte om att fixa kringarrangemangen om att här låg det nu en jordad icke flygande fågel, med namn okänd (fågelsort).

För något år sedan fick vi uppleva en massaker som ingen av oss kunnat glömma. Det var en talgoxe som flög rakt in i köksfönstret, trots rovfågelbilderna på balkongdörren intill. Den låg där stendöd och hade en förtvivlad partner, eller möjligen en unge, som försökte få liv i den. Det hela vart hela hjärtskärande. När den slutligen insåg att livet var förbi hos den andra, lyfte den tillslut och flög iväg. DÅ inträffade det vi aldrig någonsin sett tidigare. Flera talgoxar flockades kring den döda talgoxen. Vi trodde ett ögonblick att det var någon form av kompanisorgestund som skulle gå av stapeln.

Icke sa Nicke, de började kalasa på din artfrände! Herr H var snabbt ute på fötterna men hann ändå inte göra mycket, naturen hade haft sin gång. 

Denna sommar har det varit tämligen fågelfritt, ett och annat hastigt besök av sädesärlor. Men det är kråkfåglarna som varit helt förhärskande. Vet inte hur många skatungar som tycks ha fått liv kring vår tomt. Några har klarat sig så här långt, men flera av skatungarna har legat mosade ute på vägen. Det har fått en pedagogisk verkan på 4-åringen, som förstår att de inte lyssnat till sin fågelmamma, att man inte får vara ute och leka på vägen.

Jag minns att min morfar sa något om år, som kråkfåglarna hade tagit kommandot över. Men minns inte längre med säkerhet vad det var...

några av skatorna som årets tillskott på babyfronten

Det har inte varit några sommarmornar, där jag vaknat av det välkända sommarfågelkvittret. Nej, det har varit ett evigt kraxande av skator och andra kråkfåglar. Det låter onekligen lite kusligt... gör det inte? Lite ödesmättat över det hela.