Finns det ingen måtta vari föräldrarna skall vara med sina barn?

Jag läste ett märkligt inlägg om barn. Inte utan att jag undrade om personen ifråga själv varit förälder och framförallt hur det föräldraskapet har tett sig.

Skribenten ondgjorde sig bl.a. över falsettskrikandet från traktens ungar, när de hoppade omkring i grannens gigantiska studsmatta. Personen ifråga tyckte att det var en form av "barnpassning" där barnen hade lämnats åt sitt öde, medan föräldrarna skötte sin aktieportfölj, eller bara flydde undan sitt föräldraansvar. 

Nu är väl i och för sig inte studsmattor något bra exempel. Eftersom de trots allt inte är något helt ofarligt nöje för barnen och dessutom kräver, att en vuxen finns i åtminstone dess närhet, eftersom olyckan snabbt kan vara ett faktum. Men i alla fall, som exempel på hur vi fått ett samhälle, som inte tror sig om att barn både skall och ha egna erfarenheter av livet genom just leken.

Jag själv tror personligen, att barn borde lämnas mer åt, att själv sköta sina sociala kontakter och lekar. Det är långt ifrån alltid av godo, att föräldrar finns där för ständigt ingripande och curlande. 

Själv har jag ett skräckexempel, som ligger några år bortåt i tiden. TACK och lov! Skulle jag vilja tillägga. Därför att det var ett ständigt inferno.

Vi hade två barn här på kvarteret på ömsesida av vår väg, med varsin skrikande morsa i tid och otid. Det var mer än en gång, man hade lust att gå och tejpa ingen truten på de gapande morsorna. 

Hela det här återspeglade sig på barnen också, som blev rent ut sagt vidriga med tiden. De lärde sig aldrig att knäcka den sociala koden gentemot varandra, eller ens för sig själva gentemot omgivningen. Det hela hade på sluttampen urartat till att de vrålade åt varandra, att de skulle döda varandra och på vilket bestialiskt sätt det dessutom skulle ske. TVÅ förskolebarn!

Nu var det dessutom så, att en av de gallskrikande morsorna utmärkte sig rejält. Det var inte så att det bara skreks och hotades med det egna barnet i tid och otid. Utan även grannarnas barn ansågs vara ett fall för uppfostran, inkl. deras mamma, som var en person som aldrig gjorde en fluga förnär. Förbuden och direktiven haglade så tätt, att man tillslut på allvar funderade på att beställa fram, grabbarna med den kramgoa tröjan, med ärmarna hopknäppta på baksidan.

Till och med något så oförargligt, som att grannbarnen hade ritat upp på asfalten en hage med tavelkrita. Dvs. något som regnade bort vid första bästa regn, blev föremål för ett sådant elände, att grannbarnen blev livrädda. Man kunde inte annat än skaka på huvudet. Men helt plötsligt var det inte svårt att förstå hur lätt krig kan uppstå.

Stundtals fick man helt enkelt gå in och stänga dörrar och fönster, det gick inte att sitta, eller vistas ute i trädgården, om man inte ville riskera att få hjärtstopp, när sirenen gick igång från någon av de gallskrikande morsorna. 

Besökande kunde få en uppspärrad blick och säga oroligt: 

- VAD fan var det?

Igår låg jag i halvkoma framför TV:n på eftermiddagen och tittade på  "Wife swap" tydligen en repris från 2010. En Amerikansk realityserie från 2008, Säsong 8, avsnitt 2 av 14. Enligt programtablån: perfektionisten Terri Tassie byter familj med den kaotiska Michelle Tyson i två veckor. Terri och hennes make lever sina liv efter ett inrutat schema och barnen tvingas följa deras instruktioner till punkt och pricka. Michelle, vars make Todd arbetar som prisjägare, är raka motsatsen. Hos henne gör barnen som de vill och ofta urartar middagarna till regelrätta matkrig.

http://www.tv.nu/p/12091215451650sjuan

Den här slarvfamiljen fanns det väl gott hopp om. Men den här s.k. perfektionist-familjen, kan man inte låta bli att undra över. Finns det inget skydd för barn i USA? Inte ens när de nu hade gjort förändringar efter frubytet och skulle göra saker tillsammans, bowla, var det något annat än peka med hela handen och hets på minuten från faderns sida! Arma barn säger jag bara. Har du möjligheter att se den via TV-play, så gör det! Skrämmande... verkligen skrämmande.