Svampar som dödar en halv person varje år...

Nää... det är inte jag, som yrar i nattmössan. 

Men lät det inte lite kul? Det låter nästan som om man komparerar död. 

Död, dödare, dödast...

Det stod faktiskt i tidningen igår, det här om att den här svampen dödar en halv person varje år. Jag vill inte säga vem det var som hade uttalat det, eftersom jag har djup respekt för den mannens kunnande. Det var väl antagligen journalisten, som inte hade hajjat galoppen med rent procentuellt.

Det är som klippt ur filmen Sällskapsresan, eller vad den nu heter, när de surrar om pocenten (nej, där inte felstavat, de sa så) i sitt letande efter något, att tova ihop den stackars återstående hjärncellen med.

Men jag kan inte låta bli att undra, vilken halva var det, som journalisten tänkte sig skulle dö av svampförgiftning:
Var de upptill? 
Eller var det nertill? 
Eller var det bara ena halvan av kroppen?

Jag läste också i Herr H: s julklapp, en prenumeration på magasinet Natur & Trädgård, igår om att Svaveltickan var skogen kyckling. 

Det var hånken, tänkte jag, nu sitter det kyckling på träden också...

Men den där s.k. kycklingen Svaveltickan, det var inget att leka med. Antagligen lika giftig och kanske ännu giftigare än murklorna.

Personligen är det närmaste jag kommit tickor i gryta, var när jag skulle färga garn. Med det var lite farliga saker, som man skulle tillsätta för att lösa ur färgen ur tickan. Så det gick bara att koka ute och med behörigt avstånd från grytan, så att man inte andades in av ångorna.


Själv tänkte jag studsa runt på yngste sonens stora naturtomt, eller rättare sagt och vid viss eftertanke om det glada tillropet om svampplockningen: så får jag väl skicka Herr H, eftersom det kan vara svårt att börja sig ner under nuvarande förhållanden. Det lär vara åtskilliga kilon kantareller, att peta upp efter denna regniga sommar. Själva vill de inte äta kantareller. Det måste vara något genfel, som har uppkommit. Finns det något godare än smörstekta kantareller? Därför att i vanliga fall är yngste sonen rena rama gourmékocken. Dessutom gillar han att laga mat och fastän jag nu är mamma och förväntas vara den som bjuder mest på familjemiddag, är det inte så. Där slår han mig med hästlängder.

På tal om det. Jag måste läcka en liten familje-solskenshistoria ang. gourmékocken.

Dottern skickade ett sms till storebror, gourmékocken, med innehåll:

Vad sägs om lite middag idag? 

Varvid storebror, gourmékocken, sms:ade tillbaka:

Javisst, vilken tid?

Varvid sms:andet fick ett plötsligt slut, när total förvirring hade uppstått hos de båda sms:arna. Telefonluren fick istället begagnas för att reda ut eventuella missförstånd. Vilket det naturligtvis var. REJÄLT, eftersom både bespetsat sig på att få en middag serverad i ett inledande läge.

Hur det slutade? Minns inte, antagligen lyckades hon väl snora till sig en middag. Det är ju så det är, när man är lillasyster till snälla storebröder. Då har man en klar fördel. Hon var ensam hemma för tillfället och kände sig väl antagligen både trött och less på att laga och äta ensam.

Det har blivit som ett internt familjeskämt under hela sommaren, varje gång det skall käkas hos endera. Mest är det dock Herr H, som haft glädje av det hela.

Jaja... men det bjuder hon på. Hon vet ju hur det är små hjärnor små glädjeämnen och stämningen är rå men hjärtlig.

Bildgåta. Gissa vad det här är?