Solen skiner och i nästa stund spöregnar det.

T.o.m. regnet och solen verkar vara ambivalent, vem skall göra vad? Men jag tror att de än så länge lever i symbios med varandra och naturen. Även om vi människor har en tendens till att grymta och rynka på näsan när regnet faller.

Jag känner mig också så idag, i allra högsta grad. Ambivalent.

Min vilja skulle allra helst vilja åka iväg och simma en timma på Hagabadet. Få den där energikicken, som det ger. Oh, tänk så skönt det vore. Bara simma, runt runt i Ägget. 

Jag tänker så bra, när jag simmar. Jag har ärvt min mammas vatten-gen. 

Undra om hon också tänkte så bra, var ett med sig själv, när hon simmade. Någon form av meditation, fast fylld med tankar. Det är som förr i tiden, innan diskmaskinens inträde i mitt liv. Det var där i diskbaljan jag löste världspolitiken och alla andra funderingar. Ingen stör någon som står och diskar, har du tänkt på det.

Men simma, idag? Min kropp säger mig, att det inte är möjligt. Jag får ge mig till tåls, tills det blivit någon rätsida och jag åtminstone kan börja mig ner utan att tuppa av.

Vad skall jag då göra istället...

Skall jag fortsätta att läsa kurslitteratur

eller skall jag vila min arma kropp, lyssna lite på P 1 och kanske rent av börja att lyssna på de där CD-böckerna, som Herr H laddade ner från GP, som tack för gåvoprenumerationerna

eller skall jag försöka, att plocka undan efter gästen, som avreste redan i söndagskväll

eller rent av fortsätta med det jag höll på med i röjväg innan kroppen gick i blåknut, igen

eller... skall jag rent av ligga i soffhörnet, slöglo på någon film och emellanåt se hur bladen i vinet vinkar fram och tillbaka i den stilla brisen

Ja, det återstår väl att se. Nu skall jag i alla fall dricka en kopp choklad, som Herr H håller på att fixa till mig i hans espressoapparat. En typisk bra-ha-grunka som han tyckte, att han nödvändigtvis behövde. Det börjar bli kaos bland apparaterna, som trängs i köket på bänkarna. Det var inget nödvändigt inköp kan jag tycka. Det finns trots allt en bra kaffebryggare, som släpper ner vattnet först när det kokar. Naturligtvis också ett gäng kaffepannor från Norrlandstiden, som står och skrotar någonstans bland alla andra grunkor, som sparats undan. Enbart därför att här funkar inte kokkaffe. Det smakar urk...

Den enda människa jag känt här i Göteborg, som kokat kaffe, var tant Inga och hon var en riktig göteborgstant född och uppväxt i Majorna. Hon både var och lät som urbilden av en riktig göteborgs-tanta. Rena rama "Kålle & Ada". Hon var en sagolik vänskap, som man med lätt hjärta bär vidare i minnet. Tänk att jag behöver bara tänka på henne, så kan jag höra henne röst och hennes glada skratt inom mig.

Det var i hennes älskade Majorna, som hon också slutade sina dar. Hon ligger begravd där på den här jättelika kyrkogården, som man med lätthet går vill. Bara att finna hennes grav är en smärre orienteringstävling. Jag kan riktigt höra vad hon skulle ha att säga om den saken...