den 233:e dagen 2021 - En kärleksförklaring till livet självt.

 På tåget till Stockholm hamnade jag bredvid en destinerad herre. Till att börja med dunsade jag ner på min fönsterplats, som han uppenbarligen hade siktat in sig på. Jag var definitivt ett streck i räkningen! Det syntes långa vägar. Liksom att han hade bespetsat sig på fönsterplatsen. Alltså inte världens bästa inledning på ett par timmars rätt intima samvaro tänkte jag och halade upp en pocketbok och började läsa. Men var för trött för att orka. Lät boken sjunka tillbaka i knäet. Ögonen sökte sig ut genom tågfönstret, medan det i huvudet fortfarande pågick ett mail, som jag skrivit mitt i natten. 

Efter en liten stund la han demonstrativt över halva Göteborgs-Posten på mig, jag ignorerade det hela och så satt vi där och tjurades sida vid sida, axel mot axel. – ”VAD är det med karlar som gör, att de alltid skall ta sån djävla stor plats!? De sitter med benen brett isär! De hänger halva kroppshalvan över på ens säte! Ignorerar att de pressar ihop en, som gammelfarmors rynkade knytband i örngotten! Sitter man inte på delade säten, så kan man ge sig den på, att de fullkomligt kraschlandar, med tunga rumpor, rakt ner på en! De bryr sig inte om att de sitter på en! De sitter lugnt kvar som om inget har hänt! Medan man själv sitter där och känner sig som en mosad mashmallow under deras tyngd!”

 Jag bestämde mig för att droppa dessa funderingar. Orkade inte ånga upp mig mer, dessa hade definitivt också sugit ur mig den lilla kraft, som överhuvudtaget fanns kvar inom mig. Nu satt hela jag där med både utflutna tankar och ett totalt utflutet inre, hela landskapet sympatiserade uppenbarligen med situationen, därför att nu var även det också totalt platt och utflutet.

 Plötsligt upptäckte jag att jag mentalt hade återuppstått ur halvkoman och tankarna hade åter börjat torna upp sig inne i huvudet: Jaha, nästan suckade jag åt mig själv och mina tankar och det skulle onekligen bara bli värre och värre. Vart finns egentligen min tankegräns? Men jag bara är sån, det går inte att hejda, det är som att försöka hejda en hel lavin med en tesked!

HUR skulle han reagera månntro, om jag halade upp handväskan, fick den där blicken som kärringar på rea har, där de forsar fram mellan fyndborden? De är oftast lite märkligt munderade de där tanterna, med sina raka kappor i efterkrigsmodell och med hattar, nedtryckta långt ner i pannan, med osäkrade armbågar och handväskan i högsta hugg. Den där enormt stirriga mördarblicken som de brukar ha, den är inte att leka med! Det har inte sällan hänt att de slitit plagg ur mina händer och väst: "JAG såg den först!" Av pur förvåning har jag kapitulerat och blixtsnabbt släppt plagget ur mina händer. Låtit dem rycka det ur mina händer! Det är inte utan att jag känt mig i samma tillstånd, som jag gjorde i folkskolan när jag neg för fröken, sträckte fram handen och sa "Godmorgon, fröken!"

 Jag kanske kunde försöka att med ett vrål dunka handväskan i skallen på honom? Direkt efter det, gå till förnyad attack. Innan han hann begripa vad som hade inträffat, efter det klockrena slaget i huvudet med handväskan. Jag skulle stirra honom stint i ögonen, medan jag skrek fram det värsta djungelvrål, så att håret smetade sig bakåt i värsta orkanfrisyr: ”SITT på ditt säte som du har betalt för och INTE en enda millimeter på MITT!" - Ungefär som i den där reklamen för något medel mot halsbränna, som gick på TV för något år sedan. När hon öppnade munnen kom ett enormt eldklot ur hennes mun! - Där man snacka om halsbränna!

 Mjae… skulle kanske inte bli fullt så roligt utan sån halsbränna? Kanske jag skulle kunna köra med lite Mr Bean-stuk istället? Hala upp måttbandet och hummande börja mäta mig fram till vart gränserna går, för hans säte och mitt säte och flytta ihop hans fötter. Kanske t.o.m förankra dem? Lite snabblim på golvet innan jag placerade om skorna med hela han i? Kanske kunde stabilisera det hela lite genom att knyta ihop skosnörena? Fösa ihop benen, putta in honom en bit på sitt säte, medan jag hummade runt med måttbandet, la huvudet på sned och bar mig lika allmänt knepigt åt, som bara Mr Bean kan göra. Dvs krafsa mig lite i huvudet.  Lägga armarna i kors och ha pekfingret uppsträckt i tänkarställning mot ena kinden, se ut som jag "tänker". Därefter surra fast honom i hans fåtölj med lite blåa spännband, såna som de har på extrapris på Biltema! Då vore det väl själva faen, om han inte skulle kunna hålla sig på sin sida av fåtöljen?

 Jag kände hur leendet började sprida sig i min kropp och nådde både mungipor och ögon. Jag sneglade lite på honom och såg, att han satt helt uppslukad och gravallvarlig, där i sin egen lilla värld av börsnoteringar och affärsnytt. Han skulle bara veta vad jag satt och ruvade på.

- ”Biljettkontroll,” mässade en plötsligt uppdykande röst vid vårt säte.

Han sträckte fram sin papperspacke med biljetter. Men innan han hade kunnat sträcka fram sin pappershög till konduktören, hade han fiskat upp den ur kavajfickan, vilket fått till följd att han hade kört in sin armbåge i sidan på mig. ”Men okey då, tänkte jag, herrar först!”

När han och konduktören var klara med sina förehavanden, skickade jag fram mitt SJ-priokort och körkortet, rent demonstrativt strax under hans näsa. Vilken oanad reaktion! DÅ tinade hela han som en glasstrut i sommarsol, han var den nyfikna typen!

Vid framkomsten till Stockholm, hade vi diskuterat det mesta som överhuvud-taget går att diskutera, högt som lågt! Det visade sig att jag hade blivit ihop-skuffad av en riktigt trevlig herre, att föra diskussioner med! Som om det inte hade räckt, somt hade också hunnit utspela sig. Han hade varit och snott kaffe och te i restaurangvagnen. Ja, snott och snott. Han hade stått där tålmodigt och väntat en mycket lång stund, därför att han hade på bästa gentlemannamässiga vis erbjudit sig för, att hämta kaffe till sig och te till mig.

Han och en annan man hade stått där en bra stund och jag själv hade börjat fundera på om han möjligen hade gått för att plantera kaffebönorna och göra det på det grundliga sättet. Han kanske var så grundlig på den fronten också, tänkte jag ett slag, därför att han hade trots allt berättat, att han i likhet med  mitt huskryss, alltid stryker sina skjortor själv!

Men så förhöll sig inte saken. Det hade helt enkelt inte dykt upp någon, som skötte ruljansen i restaurangvagnen. Sålunda hade han lessnat tillslut och helt sonika knallat iväg med sitt kap, utan att betala. Hela han såg ut som julafton, när han kom vinglandes med pappbrickan med de två plastmuggarna, med det, skulle det visa sig, smått diffusa innehållet. Han berättade att han hade tagit sista slatten kaffe och det betvivlade jag inte för ett ögonblick dvs. att det verkligen förhöll sig så. Han såg nämligen ut och lät ungefär som betjänten i "Grevinnan och betjänten", som brukar sändas på nyårsaftonen, när betjänten i ett synnerligen överförfriskat tillstånd dricker ur blomvasen och hotar med att "döda katten".

Kaffet hade väl stått och gottat till sig ända från arla morgon och nu var sen eftermiddag. Tevattnet var fisljummet. Knappt så att tepåsen ville släppa ifrån sig någon färg överhuvudtaget, trots att jag pressade ihärdigt med skeden emot påsen. Alltså hade hans stöldraid inte varit något större kap precis. Men 2 x 10:- vad får man inte offra sig för i dessa kristider?

Vi satt och förde en diskussion huruvida jag kunde betraktas som en hälare eller ej, medan vi förtärde dessa drycker av dunkel karaktär och ursprung. Ja, jag menar jag kände ju till förfaringssättet på vilket otillbörligt sätt dessa drycker, fosterfördrivningsmedlet och det fisljumna diskvatten, hade kommit i hans ägor. Men jag hade ju inget betalt för det. Kunde det betraktas som en förmildrande omständighet, månntro, undrade vi samstämt?

Väl ute på perrongen i Stockholm, tog han mig i hand till avsked och försvann i vimlet. En stund senare när Söders Höjder dök upp i mitt synfält, mindes jag  min älsklingsfarbror, som bott där när han levt. Så kom också minnet av den där kulna, blåsiga morgonen. Då han hade följt mig till flygbussen och hur jag banade mig genom den nästintill fullsatta bussen, medan jag ideligen vände mig om emot honom. Hans hår fladdrade i vinden, ansikte var ett enda stort leende och hans hand vinkade glatt hela tiden. Det hade alltid varit svårt att skiljas ifrån honom. Det hade det varit ända sedan jag varit barn och det var som om han hade känt det på sig. Därför att helt plötsligt ropade han: ”Hejdå min gullunge och kom ihåg, att livet är ett pärlband av små kärleksfulla möten!”

Jag vet inte om det var hans ord, eller om det var det, att de aldrig hade sett en 32-årig gammal gullunge förut. Men när flygbussen åkte iväg, var det inte en enda hand i bussen, som inte vinkade glatt till honom!

Hans ord gör sig ständigt påmind om alla de där små mötena, som till en början kan te sig tämligen triviala. Men som kan visa sig vara små kärleksfulla möten människor emellan, på livets resa mellan här och där.

Det här vägguret tog jag hem till mig, efter att han hade hastigt avlidit, de där hemska året då så många nära och kära försvann som på ett radband. NU hänger den där i ett bedrövligt tillstånd, flyttgubbarna bröt av något i upphängningen av pendeln, tror jag. Jag har därför lyftat av loden och pendeln. Nu flera år efteråt är jag fortfarande på jakt efter någon som kan fixa igång vägguret. - Klockfarbrorn som hade lovat att fixa den försvann spårlöst - men skam den som ger sig, jag har hittat en tråd till honom....

 

Den 223:e dagen 2021 - och mailboxen blev än en gång föremål för alla dessa allsköns löss som huserar vilt omkring sig.

 Skall jag inte få hjälp med mina erektionsproblem, så kan någon "hett" dam tillfredsställa mina manliga lustar. Trånande längtande efter min manliga kropp, eller var det kanske rent av snopp? Jag minns inte riktigt hur det var.

Men det kan vara rätt komplicerat och i vissa fall utifrån det faktum, att jag trots allt inte är någon man och absolut aldrig känt någon dragning åt det kvinnliga hållet på det planet.

- JA, jag antar att det är mitt kokheta namn GUN, som är vilseledande för de stackars lössen. - Så Sorry, det blir inte några svarsmail till trånande, längtande och understundom upphetsande damer, inte heller till några unga hingstar.

Ibland slås jag av tanken, att jag borde kanske ha plasthandskar på mig när jag öppnar min inkommande mailbox.

Jag har också lyckats spårats upp för ett större arv otaliga gånger. Jag har avsevärda summor på några bitcoinkonto, som jag enkelt kan få tillgång till, skatteåtebäringar, jag har vunnit... Några påstår sig t.o.m. ha knäckt mitt lösenord och presenterar det ena halvtaskigt förslaget efter det andra (som bevis).

Medan andra kan se i sina kristallkulor och tja, det är allsköns utfästelser, förutom då att jag rensar bort 100-talet skräpmail från diverse suspekta företag dagligen och Telia varnar ständigt för att min mailbox börjar bli full. Några filter och skydd verkar inte heller funka. Hela datorn läcker som ett såll...

Jag blir ärligt och uppriktigt talat allt oftare försatt i det tillståndet, att det pyser ur mina öron och Telia verkar inte heller var någon säker leverantör av något överhuvudtaget nu för tiden.

Därför att även Telia ägnar sig hellre åt humbug än värna sina kunder. Totalt tondöva har de också blivit, när de inte ens värnar våra mest sköra i samhället! Jodå, jag har nu försökt att t.o.m skriva till Telias styrelseordföranden, som skickade det vidare till en förstå-handikappad sekreterare, som fö slutligen gick i barnledighet och DÄR tog min energi slut. Två (2)år räckte för min del att "jobba gratis" med ansenlig tid i telefonkö och framför datorn. Det hela löstes på ett icke tillfredsställande sätt och ett bestående ekonomiskt tillkortakommande, men någon kund har de inte längre kvar som abonnent. - Det hela ledde till att även jag valde bort Telia som mobilleverantör!

Det enda som är säkert med Telia är att det blivit alltmer hysteriskt och absurt skrattretande dyrt. Överhuvudtaget hela detta tekniksamhälle, som försöker att få mig i sitt grepp och bevaka varje steg jag tar, har fått mig att överväga att gå in i total radioskugga för omvärlden och inte minst kontrollsamhället.

Emellertid var det nu ett tag sedan jag fick liknande hotelsemail. Men nu är dessa också tydligen aktuella igen. Nyss trillade detta mail ner vilket nog kan klassas som "fördröjd utlösning", (skickat 4 augusti och idag är det den 11 augusti). Avsändaren kanske borde prova någon av mina tidigare mail jag fått för "problemet med fördröjd utlösning". Jodå, det verkar finnas lösningar även på det planet!

 -----Ursprungligt meddelande-----
Från: cc@digitalsystemindo.com [mailto:cc@digitalsystemindo.com]
Skickat: den 4 augusti 2021 16:33
Till: här stod min mailadress
Ämne: [Suspected Spam] underrättelse

 Hälsningar! Jag måste dela dåliga nyheter med dig.

För ungefär några månader sedan har jag fått åtkomst till dina enheter som du använder för att surfa på internet.

Efter det har jag börjat spåra dina internetaktiviteter. Här är händelseförloppet: Någon gång

sedan jag har köpt åtkomst till e -postkonton från hackare (nuförtiden är det ganska enkelt att köpa sådant online).

Uppenbarligen har jag lätt lyckats logga in på ditt e -postkonto

Om du tvivlar kan jag göra några klick med musen och alla dina videor kommer att delas med dina vänner, kollegor och släktingar.

Jag har inte heller något problem att göra dem tillgängliga för allmänheten.

Jag antar att du verkligen inte vill att det ska hända, med tanke på specificiteten hos de videor du gillar att titta på,

(du vet helt vad jag menar) det kommer att orsaka en riktig katastrof för dig.

Låt oss lösa det så här: Du överför $ 1650 USD till mig (i bitcoin -ekvivalent enligt växelkursen vid tidpunkten för överföringen av pengar),

och när överföringen är mottagen kommer jag att ta bort alla dessa smutsiga saker direkt.

Efter det kommer vi att glömma varandra. Jag lovar också att inaktivera och ta bort all skadlig programvara från dina enheter.

Lita på mig, jag håller mitt ord. Detta är en rättvis affär och priset är ganska lågt,

med tanke på att jag har kollat ​​in din profil och trafik ett tag nu. Om,

om du inte vet hur du köper och överför bitcoins - kan du använda vilken modern sökmotor som helst.

Här är min bitcoin plånbok: 1P9JechND5yGa9HhKh6hH2R2u2nwRYryMx

Du har mindre än 48 timmar från det att du öppnade det här e -postmeddelandet (exakt 2 dagar).

*****

VAD blir då mitt svar.

Nej jag svarar inte på några mail, utan rensar bara helt sonika bort allt. Men svar blir nu här i min blogg till alla som skickar mig mail, som jag inte bett om att få, inte heller har någon anknytning till, hur jag ser på er existens och hela problematiken:

Den 210:e dagen 2021 - Akut Cementbrist hotar stoppa svenska byggandet och försätta åtskilliga på de permitterades bänk.

Normal svensk härdsmälta har inträtt - och förvirringen är som den brukar vara: helt sanslös...

Mark- och miljööverdomstolen har inte avslagit, utan enbart meddelat att man inte behandlar ansökan p.g.a brister. Främst rör det analyserna av konsekvenserna för grundvattnet.

It always takes two for a tango! 🙈

Lustigt att Cementas hållbarhetschef Karin Comstedt Webb inte förstått att en konsekvensbeskrivning varit av nöden, speciellt som Gotland ständigt besvärats av problem med vattenbrist och problem med grundvattnet.

Reklammakarna visste nog vad de gjorde när de gjorde den här reklamen för cement. - Men undra om de visste hur rätt de skulle få?

Den 203:e dagen 2021 - Jag såg filmen om "Generation Utøya" och i slutet av filmen kändes det som om jag hade hamnat rakt in i ett ännu en ny Twiligth zon.

 https://www.svtplay.se/video/31699446/generation-utoya?position=278&id=eozEq16

Filmens handling: Tio år efter terrordådet mot ett sommarläger på ön Utøya möter vi fyra kvinnor som trots traumat valt att fortsätta det politiska arbetet. De blev alla allvarligt skadade och förlorade många av sina vänner i attentatet. Nu representerar de en ny generation politiker som tillsammans drömmer om och kämpar för en bättre framtid.

Det låter gott och förtröstansfullt i allt elände. Dvs. ända till jag i slutet av filmen blir varse att det här är långt ifrån bra, det som nu sker i Norge.

*******
Jag vet verkligen inte hur Norge har det, men har de verkligen en sådan havererad Migrationspolitik som Sverige har, som har slagit sönder hela samhället? Då är det illa ställt med dem också! - Det är allvarlig och människofientlig pajkastning, den ena värre än den andra!

Har Norge också sålt ut sin egen befolkning, som den svenska socialdemokratiska Regeringen gjort med god hjälp av sina medlöpare?

Moderatledaren tillika statsministern Fredrik Reinfeldt (M), han stod bara för öppnandet av fördämningsluckorna med "Öppna våra hjärtan", själv smet han ut bakvägen på det skändligaste sättet och struntade fullständigt i allt ansvar!

När Anna Kindberg Batra sommarpratade den 6 juni 2021: https://sverigesradio.se/avsnitt/anna-kinberg-batra-sommarprat-2021fick jag bekräftat rätt snabbt vad jag redan hade anat mig till. Arma kvinna. Jag inser att Sverige gjorde en förlust, när hon av de inre egna krafterna fick silkessnöret och vi i Sverige gick miste om en verklig kraft!

Hennes företrädare Fredrik Reinfeldt hade jag dessförinnan trott att han varit ganska intelligent. DET kunde ju glömma rätt snabbt! I och för sig hade jag väl redan börjat ana mig till hur det stod till med förståndet: när han på fullt allvar inför TV-kamerorna sade, att han hade minsann flugit över Sverige och sett hur mycket vildmark det fanns. Det fanns minsann hur mycket mark som helst till folk som ville komma hit.

Men nu var det väl kanske inte i vildmarken de placerades, att gnaga på tallkottar och bo i riskojor, som det handlade om!

Då ställer sig vän av ordning frågan, har Fredrik Reinfeldt (M)måntro någonsin flugit över Europa, det ser likadant ut där. -Då kunde man väl tänka i termerna att de lika gärna kunde stanna där, så slapp de den långa resan till Sverige.

Den enfaldiges visa, han menade att någon annan skulle göra det han själv inte var beredd att göra. Själv skulle han väl aldrig tänkt tanken ut att ta emot någon skyddsbehövande flykting under sina egna privata vingar, det är ju alltid någon annans bord.

Nej, det drabbade förutom hela socialförsäkringssystemet även samhället i stort med enorma sociala problem, och enorm belastning på samhällssystemet, som inte klarade av att bära allt detta! Det var ju inte så att Regeringen Reinfeldt inte behövde tömma ännu mer ur vår valutareserv, dessförinnan han avgick. Ett rejält uttag blev det förutom alla dåliga affärer som de hade gjort och sålt ut så man trodde att det inte skulle existera någon kommande dag.

För att inte tala om att SÄPO tillät kände kriminella nätverk att slå sig ner i Sverige. Det är de stora grabbarna och de enfaldiga töserna man lärt sig i det här landet och det har de blivit mästare på!

Oavsett vilket det är i Norge, som får dessa unga kvinnor i Arbeiderpartiet, att frukta för sina liv därför att de valt att fortsätta att arbeta politiskt efter Utøya, så är inget av det rimligt. Ingen skall behöva riskera livet för sina politiska åsikter om man så röstar med Knoll och Tott, eller på Tandtrollet.

Jag satt här i veckan och såg klart filmen i två avsnitt om Ku Kux Klan i USA, ett land som jag överhuvudtaget bara får ont i magen vid blott tanken på vilken människosyn de alltjämt har i det landet. https://www.svtplay.se/video/29657210/ku-klux-klan/varldens-historia-ku-klux-klan-sasong-1-det-osynliga-imperiet
och
https://www.svtplay.se/video/29657326/ku-klux-klan/varldens-historia-ku-klux-klan-sasong-1-ateruppstandelsen?info=visa
Vita Vs Svarta. VAD har hudfärg för betydelse? Man kan vara en lika stor stor skitstövel och vara vit, som du kan vara en stor skitstövel och vara svart!

Själv drog jag mig till minnes hur min mamma och pappa nekades inresetillstånd pga kommunistskräcken, den var ju en del av KKK:s hatobjekt och som de dödade som flugor. Med styrets fulla gillande.

Jag minns min mammas besvikelse över att hon inte fick något inresetillstånd, så att vi kunde resa och på hennes kusin Lea som flyttat till USA och bodde i Los Angels. Jag var liten då men tillräckligt förståndig för att förstå, att ett sådant land ville jag inte ha något samröre med.

Men samma skit upprepar sig i det oändliga. Det ÄR verkligen tröttsamt:

Jag minns rättegången i april 2012 mot massmördaren Anders Bering Breivik, hela hans agerande i rättegången och vad som relaterades. Vem som helst som är något så när normalskruvad förstår hur illa ställt det var och fortfarande är:

"Goddag, mitt namn är Anders Behring Breivik. Jag är kommendör i den norska motståndsrörelsen. Med tanke på att operationen har fullföljts tänkte jag överlämna mig", säger Breivik till polisen.

Tydligen ansåg han att operationen var slutförd med de totalt dödade 77 personer i Oslo och på Utöya. (119 namn finns i åtalet, men är i själv verket ännu fler, eftersom det på ön befann sig 564 personer den 22 juli i fjol och inne i Oslo betydligt fler.) Själv åberopar Breivik nödvärn - Mot vadå? Obeväpnade intet ont anande människor?

En gång i tiden trodde jag att sådana dårar som trodde på doktrin av Breiviks och Hitlers kaliber, skulle vara ett utdöende släkte. Men jag trodde fel! Fullständigt fel - Världen är galningarna paradis!

Min värld däremot är vacker hel och full av medmänsklighet och eftertanke. Där spelar det ingen roll om man så är grön med lila prickar.

Jag är helt övertygad om att när människorna förgjort varandra kommer jorden dra en suck av lättnad över att äntligen bli av med felleveransen.

Den där storyn om Guds skapelseberättelse säger mig, att Gud borde ha tagit ledigt den sjätte dagen. Gud var nog utarbetade och hade gått i den berömda väggen. Gud kunde nog inte tänka riktigt klart. Det var nog också därför Gud misslyckades kapitalt med den första kvinnan: Lilith. Hon hade inte för avsikt att vara någon dörrmatta åt Adam och drog! Gud fick fixa ännu en kvinna, Eva. - Så gick det som det gick...

Jag gissar att ormen i Paradiset vred sig av skratt över det spratt han spelade mänskligheten.

Den 194:e dagen 2021 - Min pappa och jag påstås, att vi är/var lika varandra. Brutalt ärliga därför att vi hatar lögner, men också att vi tänker för lite på oss själva.

 Jag vet att vi hade många likheter med varandra i våra göromål, när det gäller människor omkring oss.

Tacksam är jag också över vad han lärt mig i vidare omfattning/kunskaper och att genomskåda världen/politiken.

Även om det inte alla gånger var så himla roligt att vara barn till honom: "sko- och ordfascisten",  som undervisade mig och min syster i latin vid frukostbordet när vi växte upp. - Snacka om att ha blivit drillade!

Något som jag med handen i backspegeln kan betrakta på ett helt annat sätt än jag då gjorde.

 + att Äpplena faller inte heller så långt från träden! haha... Mitt barnbarn, ärvde nyss mitt kortare järnskohorn (dubbelt så långt som ett kort), eftersom det såg dråpligt ut med ett långt järnskohorn som stack upp ur hans fotbollsbag, som jag noterade att han fick kommentarer om under veckan han gått på fotbollsskola i sommar.

Men när jag betänker annat blir jag mer än fundersam. Var vi verkligen lika?

Till skillnad från min syster, stod jag aldrig på tå för honom, utan jag var nog den som lärde honom att veta hut och inte duckade för hans rena dumheter. Jag vet inte hur många gånger han därför har undrat om jag är obstinat...

Men han och jag kan nog räknas som nytappning av Henrik den VII, även om vi inte avlivat våra f.d.

Min pappa kom aldrig över min mammas död och saknade henne ända tills den dag han själv dog, även om hans liv verkligen rullade på vidare, i en för mig då fullständigt oacceptabel nivå.

Men jag har med åldern förstått, att det enbart var ett utslag av djup  sorg och ännu ett nytt trauma i det han redan som barn fått uppleva med sin mammas alltför tidiga död, när han var endast nyssfyllda 7 år och med en ännu mindre syster, som han senare förlorade till döden, när han var tonåring.

Jag själv då... ja, det var inte lätt att gå omkring och tro att jag hittat den jag skulle leva resten av livet med. Kärleken höll i sig på distans mellan jag var 15 år och till mitt ödesår 1968, då hela min världsbild rasade samman. Först kom min mamma död för att bara framåt sommaren få känna av förlusten av honom, som jag kallt räknat med skulle tillhöra mitt vuxna. tillika resten av livet. Men så kom han tillrest och berättade att han "råkat" göra en annan med barn, som hans mamma nu skulle tvinga honom att gifta sig med.

Jag kan fortfarande undra om det var bruset från Vassaraälven, eller min hjärna som fick hans röst att drunkna i någon form av märkligt tomrum, som om hela rymden bara stannade upp och höll andan.

"Men det betydde ingenting" påstod han/sa han, när ljudet från hans röst lät som vanligt igen. Det var mig han älskade och ville leva med, kunde inte tänka sig någon annan i sitt liv. - Kan väl tänkas, att det verkligen var så för honom. Men för mig betydde det precis allt och jag vände på klacken och gick därifrån för att aldrig mer vända mig om. Medans han stod kvar och försökte ropa mig tillbaka. Jag gick som i trans och hamnade så att säga ur askan i elden bara några minuter senare.

Jag har vänt på många klackar genom livet...

"Det betydde ingenting", är ord som jag hört upprepas till det oändliga i mitt liv och inget mer som jag avskyr allra mest att höra!

Även om jag ibland funderat om min styvnackade hållning verkligen varit den allra bästa. Men efter att ha funderat fler svängar har jag alltid kommit fram till, att det går inte att bygga något bra på lögner och dåliga undanflykter. Det gäller faktiskt i allt. Precis allt, utan undantag.

Mycket kan förlåtas, men definitivt inte allt. Så fungerar jag i alla fall. Förlåtelse är ett krångligt ord att reda ut....

Bilden, det är nog faktiskt lite ljug. Men bara lite, eftersom jag är av den uppfattningen, att det är enklare att falla för en frestelse än att låta bli.😂 En del gånger har jag dålig karaktär, helst med choklad, men när det gäller annat är jag nog dessvärre rätt brutalt ärlig och avskyr människor som "slarvar sig genom sanningar".

Det är därför jag har en del toppmänniskor på "Nej, det går verkligen inte an-listan!" vissa yrkesåtaganden, som inte uppfylls på ett riktigt sätt och politiska floskler går bort som acceptabla i min värld.

Det är också därför jag just nu inte ens tål bilden av vissa i politiker i Regeringskansliet. Det politiska läget i Sverige, kan få mig att må direkt illa.

Fotot kommer ifrån Biggans blogspot som jag brukat få låna lite inspirationsbilder ifrån, med hennes tillåtelse. Hon är en mästare på att göra vackra kort med underfundiga texter på: https://bigganed.blogspot.com/

 

Den 170:e dagen 2021 - Misstroende har lämnats in mot Regeringen och stasminister Stefan Löfven

Det får Annie Lööf, C, att tycka att Riksdagens partier, V, M, KD och SD, som lämnat in misstroende mot Regeringen och statsminister Stefan Löfven, de måste lämna lekstugan.

Hmmm... tänker jag.

Men är det inte bättre att Riksdagen sitter i lekstugan, eftersom nu Regeringen ännu befinner sig nere i sandlådan?

För mig känns det mer som om de som leker i lekstugan är lite mer erfarna än de som ännu håller till i sandlådan.

Skriktanten Annie Lööf (C) vid ett av sina sedvanliga teatraliska utbrott. Foto SVT.

Den 154:e dagen 2021 - Världen och människorna har blivit en underlig plats att vistas på.

Imorse fick jag min 2:a dos av Pfizers. Vid min första dos mådde jag räv och än har det väl ännu inte gett med sig. Så jag fick rådgöra med min husläkare om jag överhuvudtaget skulle utsätta mig för en andra dos, innan tillvaron blivit någorlunda normal.

Covid-19 har skördat offer i min egen krets och det har varit en blytung tid, med allt det har inneburit inklusive av läge i karantän. Inte så att jag har sysselsättningsproblem, utan jag ser hur mina nära och kära har drabbats på ett flertal sätt, som gör mig oerhört bekymrad.

När jag passerade Hjällbo, på väg in till VC för vaccinering, verkade det som om kriget ännu inte hade brutit ut. Allt såg fridfullt ut. Kanske beror det på att polisen stoppat begravningsgäster alt. tillresta från Europa. Vem vet, inte jag i alla fall. På hemvägen noterade jag att polisbilar barrikaderat sig i utfarter. Det känns bara som om hela det svenska samhället har urartat och blivit en vandring bland minor.

Jag vet bara att i början på 2000-talet brukade jag ofta besöka torghandeln som pågick där i Hjällbo. Det var roligt att diskutera nya influenser från andra delar av världen. Men så hände det något och det var under den tiden då min dotter tvångsslussades i högstadiet till Hjällboskolan. Efter att man bett mig om hjälp, när det dykt upp kaststjärnor och kättingar, insåg jag att tiden sprungit ifrån Hjällbo som normal stadsdel.

Efter ytterligare händelser skulle inte ens allt smör i Småland få mig att stanna bilen, eller gå in och handla där. - Det är inte enda stadsdelen dessvärre, som fått mig att helt ändra vanor. Så är det och jag förstår människornas oro i Hjällbo, som inte vill släppa iväg sina barn till skolan under rådande förhållanden.

Men jag är inte så enfaldig att jag, som den klankryssade miljöpartisten till Riksdagen, Leila Ali-Elmi anser efter skotten i Hjällbo: "Det här är vad samhället skapat". - Kanske var inte skolgången så bra för Leila Ali-Elmi heller, eftersom hon inte ens verkar vara räknekunnig, eller förstått innebörden av orsak och verkan. Dessa områden vräks det både pengar och resurser på och resultaten uteblir ändå. Ursäkterna börjar bli väldigt enfaldiga och patetiska.

Familjerna/ungdomarna har blivit bidragsmarinerade och passiviserade, eftersom bidragen tillåter ett bra liv i Sverige. De som överlistat systemet gör det ohämmat och där är verkligen INGET som är heligt!

Respekten för samhället, skolklimatet är så lågt, att resultatet avspeglar sig i dagens situation. Om ungdomar begår brott, så döm dem tämligen omgående till 3 års hantverkarutbildning och kurs i Sveriges verkliga historia, utan politiska omskrivningar, istället för att ösa pengar ur vårt gemensamma socialförsäkringssystem, som pensionärerna faktiskt under stora umbäranden sett till att vi har i det här landet. Det är något allvarligt galet när man kan få ut mer i bidrag än en vanlig arbetare får ut i pension, eller för arbete. De som är pensionärer idag de har inte haft någon större flärd omkring sig, inte deras barn heller.

Dags att ta av sig offerkoftorna som tillskrivs alla invandrare. Det finns värre övergrepp som skett i det här landet mot den egna befolkningen!

Det är att betrakta som rena stölden, det som nu begås mot dessa gamla människor, som samhället dessutom vänder ryggen och prioritera de som inte bidragit till socialförsäkringssystemet överhuvudtaget.

Jag har lyssnat mig så övermätt på skriktanten Annie Lööf (C) och fabulerarfarbrorn Stefan Löfven (S), att jag faktiskt bara vänder blad eller byter kanal när de dyker upp. Sista utfallet läste jag rubrikerna till innan jag snabbt slog ihop tidningen= Annie Lööf förespråkar en rättvis sjukvård i Sverige.

Är man partiledare för ett parti, som vill ge sken av att veta vad som det här landet behöver, så borde hon veta hur det står till med vårdköer och nedläggningen av sjukvården precis överallt, men också att hennes eget parti är en av orsakerna till den havererade migrationspolitiken och inte minst, att det var början till väntan i oändliga operationsköer!

Om man satsar på sjukvård istället för på politikerlöner och nya skrytbyggen åt dessa, så skulle nog pengarna räcka till att ha läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal.

Det finns varken bostäder, sjukvård, samhällsservice till alla som bara vällt in i det här landet ohämmat. Självklart finns det ingen vettig integration heller, med en sådan illa förd politik. Hela det här landet har systematiskt urholkats och är nu i fritt fall på alla tänkbara sätt.

Man behöver inte vara direkt raketforskare för att förstå det.

ÄNDÅ är fokus satt på att hindra SD att få röster! Det är Centerns, Socialdemokraternas och Miljöpartiets enda verkliga agenda. Det beror nog sannolikt att de aldrig haft riktiga arbeten och arbetsplatser, där det är skäl för omedelbar uppsägning om man inte kan samarbeta.

Röstfiske handlar det om och ett klart konstaterande att makt korrumperar!

Jag hade en arbetskamrat som alltid hävdade att "anfall är bästa försvar". Men jag ställde mig alltid tveksam till riktigheten av den analysen, idag är jag smått allergisk mot den strategin som jag ser överallt!

Den 115:e dagen 2021 - ibland undrar jag hur många det är som känner till vår egen fotografiska historia i Gällivare/Malmberget/Porjus/Kiruna m.fl. orter i norr.

Mest är jag fascinerade över människors företagsamhet. I dagens tidevarv tror vi att vi är så mycket mer lyckligt lottade, har så mycket mer än vad människorna hade förr.

Men är det verkligen så.

Jag tycker inte det. Men så föredrar jag människor som inte är några TV-dokusåpekändisar, som har en tendens att bli något som jag absolut inte kan ta till mig med bästa vilja i världen.

Jag tycker det är underbart att jag vid snart fyllda 70 år kan upptäcka att jag får nya kunskaper om min egen hemtrakt, som jag inte hade en susning om dessförinnan. Det nya tillskottet i mitt medvetande är:

Fotografen Carl Gustaf Blomqvist, som föddes den 27 januari 1863 i Luleå stad. Honom visste jag inget om förrän jag av en ren slump ramlade över det namnet.


En del familjer upptäcker jag är driftigare än andra. Det inser jag när jag läser att Carl Gustaf Blomqvist i maj 1886, 23 år gammal, öppnar  fotografiateljé och urmakeri i Luleå stad. Åren 1892-93 hade han även ateljé i Boden. Sistnämnda år öppnade han även ateljé i Gällivare.

Under år 1892 annonserar Carl Gustaf Blomqvist att han säljer "Vyer från Norrbotten och Lappland. (Öfver 200 olika sorter)." Han hade hjälp av sina två bröder som var engagerade i ateljéerna och tituleras fotografer, men det verkar ha varit C G som var frontpersonen eftersom hans namn står på visitkorten och vyfotografierna.

Under industriutställningen i Luleå 1894 ställer han ut fotografier och vinner en större silvermedalj. På hans visitkortsfotografier framgår att han fotograferade i Notviken under militärens övningsperioder och på Altappens sågverk. Som 44 åring flyttade han till Gällivare, där han fortfarande hade urmakeri 1937.

Än mer förvånande blev det, när jag upptäckte att jag kände en avknoppning i den familjen/släkten, globetrottern, Börje Blomqvist, tidigare Malmberget, men som numera sedan Malmbergets gruvdöd och tvångsförflyttningar slagit till, har Börje och fru vackert fått flytta sina bopålar till Dundret i Gällivare. De lär inte behöva några glasögon vid betraktandet av en del av Dundrets slalombackar. Däremot har Malmbergets spöklika gruvhål förpassats till det som inte längre är i synfältet. Kanske lika bra det, eftersom "profitens framfart" inte är så mycket att hänga i julgranen, eller ens bli påmind om! -  En del minnen göres sig bäst i just minnet.

Men Börje gräver i sina gömmor och hittar en äldre upplaga av Carl Gustaf Blomqvist bland familjens foton.

Carl Gustaf Blomqvist 1863-1953 och hans hustru, Teresia Lindberg 1867-1914:

Karl (Carl?) Gustaf Blomqvist (1863-01-27--1952-12-15) var född i Luleå och död i Gällivare. Han gifte sig 1895 med Alma Teresia Lindberg (1867-1914) och de fick en son Harald. Vid folkräkningen 1910 bodde han själv i Malmberget medan hustrun och sonen bodde i Luleå.

Han gick i lära hos fotograf L. O. Lundmark i Umeå under åren 1880-1884 och startade ateljé Blomqvist, förmodligen år 1886. Ett annat antagande är att bröderna Johan Adolf och Nils Fredrik arbetade i den ateljén. Ateljén i Luleå var troligtvis igång 1886-1909. Det fanns filialer även i Jokkmokk, Notviken och Älvsbyn. Han fotograferade även i Gällivare under eget namn. Eventuellt använde han då ateljén hos brodern J.A. Blomqvist.

****

Nils Fredrik Blomqvist(1866-09-08--1948-04-22) var född i Luleå och död i Malmberget. Han gifte sig 1892 med Anna Margreta Sandström (1870- 1952) från Sangis och de fick minst ett barn. Han gick liksom sina två bröder i lära hos fotograf L. O. Lundmark i Umeå under åren 1883-1885. Därefter arbetade han förmodligen i brodern C. G. Blomqvists ateljé i Luleå. År 1890 flyttade han till Haparanda och hade titeln urmakare gesäll. Där hade han också fotoateljé 1890- 1898. Sedan flyttade han till Malmberget där han försörjde sig som urmakare. Eventuellt hjälpte han där också till i brodern Johan Adolfs ateljé som startade omkring 1900.

****

Hur många syskon bröderna Blomqvist var förtäljer dock inte historien än så länge och hur familjen i övrigt sett ut det tillhör även det fördolda, men

Börje Blomqvist skriver - Ja, det jag hört av en gammal man var att Nils Fredrik, min farfar, var den första fotografen i Malmberget, han höll även på med urmakeri det var i slutet av 1800 talet, det kom en till som hette Johansson och sedan Lea Wikström, men jag vet inte om det stämmer.

Börje gräver runt i sina gömmor och hittar förutom fotografierna av äldre upplagan av Carl Gustaf Blomqvist och hans hustru Teresia även ett familjeporträtt, där han skriver som text till fotografiet vid bilen:

Farmor längst till vänster, Anna Margareta Blomqvist 16 aug 1870 - 29 okt 1952- far mitten, Arnold Sigvard Blomqvist 26 feb 1908 - 26 sept 1947 och mor höger, Göta Wilhelmina Blomqvist 3 maj 1914 - 21 aug 1998.

Med andra ord rök min idé om att jag känt till hur den osannolikt digra fotografiska världen i Malmberget/Gällivare och Kiruna sett ut - på min fotografiska karta saknades alla som hade namnet Blomqvist, men riktigt hur den sett ut är jag inte riktigt på det klara med. Kanske någon vet hur det egentligen förhöll sig, eller kanske Börje själv kan fylla i resten av släkthistorien?

Min tidigare kännedom om den enorma fotografvärlden i krokarna kring Kiruna/Gällivare/Malmberget/Porjus/Jokkmokk, tycker jag ändå var rätt stor. Obegripligt stor helt enkelt och hur många fotografer som huserat i krokarna.

Jag undrar under stilla kvällar hur det kommer sig, att en landsända som borde ha varit fattig haft så mycket fotografer, eller var det så att det är en myt att det var en fattig del av Sverige.

Jag vet inte vad du säger som läser det här, men är det inte många fotografer på en och samma landsända och ändå finns det otaligt många fler bara i Norrbottens län.

Esbjörn Mesch i Gällivare/Malmberget
Ida Barell i Gällivare
Karl Larsson i Malmberget
Lea Wikström i Malmberget: http://gun-m-ek.blogspot.com/2011/12/fotografen-lea-wikstrom-i-malmberget.html 

Signe Byqvist/Atelier Byqvist i Malmberget
Ludvig Wästfelt i Jokkmokk, Porjus och Gällivare
Melanders/Melanders Fotografiatelier i Malmberget
Signe Byqvist/Byqvist Atelier i Malmberget
Tora Grahn & Co i Malmberget
Johan Sundberg i Gällivare
Moritz Bresky i Gällivare
Werner Åström/Verner Åström i Gällivare
Borg/Mesch i Kiruna
Atelier Foos i Kiruna
E Groot i Kiruna
Nelly Forzen i Kiruna
Oskar Olsson i Kiruna

Nu har jag även fått lägga till Blomqvistbröderna på den fotografiska kartan.

Det lär skall finnas en utgåva "Tidiga porträttfotografiska i Norrbottens län" av Stig Sandström - men den utgåvan har jag inte lyckats få tag i dessvärre. Den torde vara en riktig guldgruva för alla som söker fotografier av kära anhöriga och mer kunskaper om alla fotograferna.

Med den nya förkastliga lagen stängdes Gellivare Bildarkiv http://www.gellivare.se/Projekt/Bildarkivet/
ner för oss vanliga dödliga, att kunna surfa runt bland vår egen historia. Det var tydligen skadligt enligt EU att kunna göra det, när den nya dataskyddsförordningen, GDPR trädde i kraft 25 maj 2018. Vilket innebar för Gellivare bildarkiv ändrade rutiner vad avser publicering av bilder på hemsidan.

Mao ännu ett stolleprov av diger kaliber, eftersom det endast leder till fördumning och förvanskning av vår egen historia och inskränkning i den personliga friheten, att kunna ta del av vår egen historia. Jag vet det eftersom jag hann med att surfa runt i den innan diktaturen var fulländad! - För hur skall man kunna veta vad bildarkivet innehåller, när man måste vara på plats och rota runt. Då torde det också vara totalt omöjligt att ens veta vilka fotografier man kan beställa, när man inte ens vet vad det finns för fotografier...👀

******
Tillagd mailväxling med Börje dagen efter det här blogginlägget var infört:

Nej, jag tror att du har helt fel, folk fanns faktiskt med på bild och lät sig fotograferas mer än vi anar oss till i nutid.

Jag vet det eftersom jag är av samisk börd på mammas sida och där finns så otroligt många foton på just lappar, som man väl tänker att de inte ägnade sig åt att bli fotograferade!

Jag vet ju vad som fanns i Lea Wikströms arkiv och glasplåtar och då var hon bara en av dem alla!  - Stigs Sandströms sammanställning visar verkligen att det är en hel skatt som ligger där oåtkomlig, tänk på alla som nu fått intresse av att släktforska och det skickas in DNA som aldrig förr!

Porträttfotografering var nog mer utbrett än vi idag i allmänhet känner till. Det var nog inte bara jag och min syster som beordrades att varje år trava upp till det vi då ansåg var en hemsökelse: Lea Wikström. Men som jag idag har fått en helt annan syn på!  

Ta dig en titt i Stig Sandströms sammanställning/bok som tyvärr bara finns på Pdf fil p.g.a. sedvanlig dårskap! http://lokalhistoriaskelleftea.se/pdf/Visitkort-BD.pdf

Du kommer nog att bli överraskad när du bläddrar i den! – Det blev jag – Glatt överraskad dessutom!/Gun