Den 194:e dagen 2021 - Min pappa och jag påstås, att vi är/var lika varandra. Brutalt ärliga därför att vi hatar lögner, men också att vi tänker för lite på oss själva.

 Jag vet att vi hade många likheter med varandra i våra göromål, när det gäller människor omkring oss.

Tacksam är jag också över vad han lärt mig i vidare omfattning/kunskaper och att genomskåda världen/politiken.

Även om det inte alla gånger var så himla roligt att vara barn till honom: "sko- och ordfascisten",  som undervisade mig och min syster i latin vid frukostbordet när vi växte upp. - Snacka om att ha blivit drillade!

Något som jag med handen i backspegeln kan betrakta på ett helt annat sätt än jag då gjorde.

 + att Äpplena faller inte heller så långt från träden! haha... Mitt barnbarn, ärvde nyss mitt kortare järnskohorn (dubbelt så långt som ett kort), eftersom det såg dråpligt ut med ett långt järnskohorn som stack upp ur hans fotbollsbag, som jag noterade att han fick kommentarer om under veckan han gått på fotbollsskola i sommar.

Men när jag betänker annat blir jag mer än fundersam. Var vi verkligen lika?

Till skillnad från min syster, stod jag aldrig på tå för honom, utan jag var nog den som lärde honom att veta hut och inte duckade för hans rena dumheter. Jag vet inte hur många gånger han därför har undrat om jag är obstinat...

Men han och jag kan nog räknas som nytappning av Henrik den VII, även om vi inte avlivat våra f.d.

Min pappa kom aldrig över min mammas död och saknade henne ända tills den dag han själv dog, även om hans liv verkligen rullade på vidare, i en för mig då fullständigt oacceptabel nivå.

Men jag har med åldern förstått, att det enbart var ett utslag av djup  sorg och ännu ett nytt trauma i det han redan som barn fått uppleva med sin mammas alltför tidiga död, när han var endast nyssfyllda 7 år och med en ännu mindre syster, som han senare förlorade till döden, när han var tonåring.

Jag själv då... ja, det var inte lätt att gå omkring och tro att jag hittat den jag skulle leva resten av livet med. Kärleken höll i sig på distans mellan jag var 15 år och till mitt ödesår 1968, då hela min världsbild rasade samman. Först kom min mamma död för att bara framåt sommaren få känna av förlusten av honom, som jag kallt räknat med skulle tillhöra mitt vuxna. tillika resten av livet. Men så kom han tillrest och berättade att han "råkat" göra en annan med barn, som hans mamma nu skulle tvinga honom att gifta sig med.

Jag kan fortfarande undra om det var bruset från Vassaraälven, eller min hjärna som fick hans röst att drunkna i någon form av märkligt tomrum, som om hela rymden bara stannade upp och höll andan.

"Men det betydde ingenting" påstod han/sa han, när ljudet från hans röst lät som vanligt igen. Det var mig han älskade och ville leva med, kunde inte tänka sig någon annan i sitt liv. - Kan väl tänkas, att det verkligen var så för honom. Men för mig betydde det precis allt och jag vände på klacken och gick därifrån för att aldrig mer vända mig om. Medans han stod kvar och försökte ropa mig tillbaka. Jag gick som i trans och hamnade så att säga ur askan i elden bara några minuter senare.

Jag har vänt på många klackar genom livet...

"Det betydde ingenting", är ord som jag hört upprepas till det oändliga i mitt liv och inget mer som jag avskyr allra mest att höra!

Även om jag ibland funderat om min styvnackade hållning verkligen varit den allra bästa. Men efter att ha funderat fler svängar har jag alltid kommit fram till, att det går inte att bygga något bra på lögner och dåliga undanflykter. Det gäller faktiskt i allt. Precis allt, utan undantag.

Mycket kan förlåtas, men definitivt inte allt. Så fungerar jag i alla fall. Förlåtelse är ett krångligt ord att reda ut....

Bilden, det är nog faktiskt lite ljug. Men bara lite, eftersom jag är av den uppfattningen, att det är enklare att falla för en frestelse än att låta bli.😂 En del gånger har jag dålig karaktär, helst med choklad, men när det gäller annat är jag nog dessvärre rätt brutalt ärlig och avskyr människor som "slarvar sig genom sanningar".

Det är därför jag har en del toppmänniskor på "Nej, det går verkligen inte an-listan!" vissa yrkesåtaganden, som inte uppfylls på ett riktigt sätt och politiska floskler går bort som acceptabla i min värld.

Det är också därför jag just nu inte ens tål bilden av vissa i politiker i Regeringskansliet. Det politiska läget i Sverige, kan få mig att må direkt illa.

Fotot kommer ifrån Biggans blogspot som jag brukat få låna lite inspirationsbilder ifrån, med hennes tillåtelse. Hon är en mästare på att göra vackra kort med underfundiga texter på: https://bigganed.blogspot.com/