- den 21 augusti 2012, kl 16:20
I visst mått stämmer det. Men det som blir väldigt väldigt VÄLDIGT bedrövligt är, när man läser Hannes Råstams bok ”Fallet Thomas Quick – Att skapa en seriemördare”, att det framkommer så många orimlig och obestridlig fakta:
Hur hela rätts- och psykvårdssystemet systematiskt frångått det som
normalt råder. Det är sannerligen en högst bekymmersam snårskog, att
komma fram till det, som Göran Lambertz helt sturskt påstår och anser
sig veta, när han åter igår framträdde i media.
Jag kan inte heller förstå, av vilken anledning han ställer sig upp i
media i det här läget och nedgör alla de, som nu fattat beslut om att
fria Thomas Quick från tidigare fallna morddomar. Är inte Göran Lambertz
agerande ett bevis på, att hela rättssystemet har råkat ut för en
allmän härdsmälta, då vet inte jag vad man annars skall klassa det som.
Dessvärre har jag av högst personliga skäl haft anledning, att följa
den här cirkusen på nära håll och har sålunda bara kunnat konstatera
hur, även Göran Lambertz haft en hel del märkliga ställningstaganden och
uttalanden genom åren. För att inte tala om de beslut JK dunkat i
huvudet och som fått orimliga personliga följder! Att JK missuppfattat
sin egen uppgift, det är bara förnamnet!
Det finns mycket som är anmärkningsvärt kring Thomas Quick i de brottsplatsvallningar, till konstruktioner, till hur ”resultaten”
har fåtts fram. Sida upp och sida ner läser man i Hannes Råstams, men
även i Dan Larssons bok, hur Thomas Quick i vaga termer och med bistånd
och i många fall rent svammel, ändå lyckats driva fram morddomar. Man
behöver inte för ett ögonblick betvivla, att han blivit en mytoman under
narkotiska preparats inverkan och sannolikt utifrån en början,
dysfunktionell personlighet.
De narkotiska och starkt vanebildande preparaten har fullkomligt i
tunga bombräder fallit över Thomas Quick genom psykvårdens försorg,
under samtliga minnesterapier, som även bakats in i och varit en
förutsättning för alla s.k. mordutredningar. Hur psykvården själv verkar
ha bollat runt med de uppfyllda krav på diagnosen Katatoni är också
något svårbegripligt, när man läser Råstams bok. Själv är jag rent
förvånad över att Thomas Quick, eller som han åter heter, Sture
Bergvall, alltjämt är i livet.
Man får också fram en bild av den despotiske och med hela handen pekande
åklagaren, Christer van der Kwast, som känns allt annat än bekväm. När
garvade poliser vittnar om krav från Christer van der Kwast, som är
regelrätta krav om urkund, eller att skräddarsy mordutredningsmaterial
och utredningsinsatser, framstår det rent katastrofala, som kunnat äga
rum. Det gör det för en normalbegåvad person.
För mig är det obegripligt, att terapeuter och polis hjälpt en
psykiskt och drogberoende person, som från början inte vet ett dyft om
det mord han vill beskriva möjligen kan ha ägt rum.
Det är helt häpnadsväckande hur mycket diffusa och vaga aningar, som så
småningom leder fram till, att han genom bistånd kan alla detaljer och
därmed i slutfasen övertygar domstolarna om sin skuld.
För egen del känner jag, att det skulle kännas verkligen märkligt om
Christer van der Kwast och Seppo Penttinen kunde undgå någon form av
allvarligare rättslig reprimand.
Psyksjukvården borde verkligen röja upp i eget byk. Men även
samhällsansvariga borde granska sitt eget arbetssätt och åtgärda de
uppenbara brister som finns inom systemet.
Det är sannerligen en oslagbar bedrift, som Thomas Quick har klarat
av. Visserligen har han inte varit ensam om det arbetet, helt solklart
har han haft ett helt batteri av frivilliga, som ställt sig till
förfogande och manipulerat och gjort hela det svenska rättssystemet och
psykvården till något farsartat.
Det finns så mången faktauppgift, som vittnar och talar emot Thomas
Quicks morderkännanden. Inte bara det, att det existerar morderkännande
från hans sida, där det senare visat sig, att de påståtts mördade lever i
allra högsta välmående. Det finns en uppsjö av fakta, som aldrig synats
i sömmarna för att nå fram till riktiga åtal och i förlängningen även
inte mindre än åtta morddomar.
Även i den ännu ej prövade Appojauremordrättegången, finns uppgifter
om hur Thomas Quicks ord och erkännande varit betydande och där inga
andra omständigheter tycks ha framkommit om de uppenbara problem, som
funnits i förundersökningen. Under pågående rättegång anlände ett fax
till tingsrätten från sakkunnig inom falska/fabricerade minnen, som
rimligen borde ha fått tingsrätten, att göra halt. Det faxet kom inte
från någon, som Thomas Quick själv uttryckte det inför sittande rätt och
därmed utlöste en glädjestund.
Även Gällivare tingsrätt har därmed inte uteslutit möjligheterna
till, att annan gärningsman varit tänkbar, även om de måhända varit
förda bakom ljuset av fakta, som sannerligen borde ha framkommit av
mordutredningen. Även i den här mordrättegången har Thomas Quick vittnat
om mordkumpaner, som faktiskt uteslutits och inte heller vare sig
kunnat bindas eller åtalats för dubbelmorden.
Det är inget ringa antal personer, som Thomas Quick har ägnat sig åt
falsk tillvitelse. Vad jag förstår har all dylik information och fakta
inte heller framkommit till tingsrätten.
Det vore bedrövligt av mig att uppge en massa ansvariga, utan att
inte ta med Thomas Quicks senare försvarsadvokat Claes Borgström.
Advokat Borgströms ageranden, eller rättare sagt icke-agerande, det
borde än en gång få advokatsamfundet, att på allvar fundera över sin
uppgift. Inte minst vad som egentligen ingår i det synnerligen lösa och
fritt för allsköns tolkande av vad begreppet ”god advokatsed” är. Den verkar ha samma betydelse, som är likvärdig med att sticka ut tungan genom fönstret och vifta med en stund.
Är det detta som advokatsamfundet på allvar vill stå för? Och borde
inte advokat Claes Borgström likt Thomas Quicks tidigare advokat
ifrågasatt, om Thomas Quick verkligen var skyldig till det han själv
påstått sig ha gjort, när det framkommit alltför stridiga uppgifter och
märkliga turer kring vallningar etc.
Hela rättssystemet har visat en svajighet, som jag inte trodde var möjlig. Fast, handen på hjärtat, min blåögdhet
den dagen jag själv klev innanför tingsrättens dörrar 1974, i egenskap
av yrkesutövare vid tingsrätten, den har kommit att förändras dramatiskt
sedan dess. Den unkna och ofullkomliga biten av Sverige, är inte längre
någon överraskning för min del.
Skall det tillsättas en sanningskommission, sedan alla överklagade
morddomar fått ett utfall, bör den sannerligen även följas av någon form
av rättsliga åtgärder och förändring inom rätts- och psykvårdssystemet.
Så här kan vi inte ha det, om vi inte vill vara en bananrepublik.
Någon, några har uppenbara skäl att ljuga. Om det är garvade
mordutredare och andra som påstått att mordutredningarna har
manipulerats, eller om det är klanen som bundit Thomas Quick vid det ena
mordet efter det andra, det hoppas jag att en framtida juridisk
utredning skall komma fram till.
Thomas Quick då? Ja jag föredrar att kalla honom för det, eftersom
det var det han hette då, när alla mordrättegångarna pågick. Han skall
absolut inte tillerkännas någon ersättning av
JK pga. det som mordrättegångarna fört med sig. Han har själv medverkat
till att innebära sanslösa kostnader både för svenskt, men även för
norskt del. De lidanden har har förorsakat är utom gränsen för vad som
ens kan beskrivas.
Det enda som kan vara tänkbart, är felbehandling inom psykvården. Men
där kommer Thomas Qucik, liksom människor som sjukvården t.o.m. tagit
död på, att bita i sten. Två år efter själva handlingen/behandlingen,
bedömer man inom svensk s.k. rättssäkerhet är den tid, där fall kan
bedömas och prövas av Socialstyrelsen, även i de fall där dödlig utgång
har varit fallet!
Däremot borde Socialstyrelsen och övriga myndigheter, för omväxlings
skull, lägga pannan i djupa veck och göra något radikalt åt det prekära
allmänläget. Det går inte längre, att gräva ner sig i skyttegravar för
att freda sina egna brister.
Det finns rikligt med material om hur psykvården, när det gäller Thomas Quick, gått sina egna märkliga vägar.
Det kan ju vara tur, att Thomas Quick inte valt att ta in Ellington,
som ett riktigt parallellnamn, men det hade säkert psykiatrin och
minneskonstnärer också tillstyrkt om det hade förts på tal av Thomas
Quick, förlåt, jag menar naturligtvis Ellington. Man kan säga
vad man vill om vad som är rätt eller fel, men nog är det
häpnadsväckande hur han har frångått allt som hittills är känt
beträffande gärningsmannaprofil. Thomas Quick har lyckats med
konststycket att ”pinka” in en sagolik blandning av
gärningsmannaprofiler. Han är sannerligen världsunik, om han ändå skulle
vara skyldig, trots de frianden, som nu upphävt tidigare morddomar.
Det som blir mest beklämmande är, att de verkliga mördarna gått fria,
eftersom Thomas Quick erkännanden gått som ett tåg på räls och fokus
har helt enkelt tappats från objektiviteten, att parallellt utreda andra
möjliga och tänkbara mördare. Jag vet inte hur många mord Thomas Quick i
slutändan har erkänt. Jag läste siffran men har förträngt den, det går
liksom inte att sortera hur mycket svammel som helst. Men nog känns det
magstarkt, med tanke på att INGA medhjälpare överhuvudtaget åtalats,
fastän de i flera fall utpekats som de verkliga mördarna av Thomas
Quick.
Nästintill tragikomiskt blir uppgifterna om hur man tänkt sig, att
Thomas Quick skulle ha tagit sig till alla dessa mordplatser, när han av
nära anhöriga och de som känt honom privat, framstått som icke kapabel
att överhuvudtaget framföra en fordon, innan visst datum då alla de här
morden ägt rum. Bara i den delen med alla dessa bilar, kan man inte låta
bli att sucka djupt och länge och hinna tänka: "Men det här kan
inte vara fråga om någon autentisk redogörelse, det här måste vara fråga
om fiktiva mord. En dåligt upplagd fiktiv thriller, som är skriven av
någon amatör, som hellre borde ägna sig åt att odla kirskål än hitta på
mordhistorier".
Hannes Råstam har gjort precis som Dan Larsson gjorde i sin bok, ”Mytomanen Thomas Quick”
som utkom 1998: systematiskt gått igenom varje sten, som fanns att
vända på. Båda har gjort ett grundläggande och även kartläggande arbete i
sina böcker. Råstam har dessutom gjort tidslinjer för att kontrollera
riktigheten av händelseförlopp kontra Thomas Quicks egna uppgifter.
Förord och slutord skall man inte heller glömma bort i böcker, därför
att de blir att ta del av någons tankegångar, som varit insatt i ämnet
och hur de kommit fram till saker och ting, som är utlyftade ifrån
själva den kronologiska beskrivningen i bokmaterialet.
Dan Larssons nya bok: ”Mytomanen Thomas Quick : Från början till slutet”
har jag dock ännu inte hunnit läsa, eftersom den inte expedierats från
förlaget. Men jag ser med intresse fram emot att läsa även den.