- Min franska nerv har fått sig en chock,

- den 30 augusti 2012, kl 15:02

sa hon och lät så där lagom pillemariskt, som bara hon kan göra.

Svaret kom sig av när jag frågade hur resan hem till Malmberget hade varit. Platsen där vi båda är födda och uppväxta, men där hon inte varit de senaste decennierna, tillskillnad ifrån mig som blev kvar i 40 år. Därefter återvänt och fått hålla mig uppdaterad pga. händelsernas utveckling och att banden inte har kapats.

- Vadå, vad menar du, undrade jag.
Ja, så kom hela ramsan av osammanhängande iakttagelser. Alltifrån hur bombat allt såg ut, hur svårigheterna hade varit att ens lokalisera sig, eftersom gator och farbara vägar inte längre var kända och mynnade ut precis var som helst. Det fanns ju inget kvar av det levande samhället. Det var ju helt dött och förött! Superlativen var många, liksom interjektionerna. Inte ens kyssplatsen på Kungsryggen gick att komma till!

- Vadå, sa jag, trodde du han fortfarande skulle sitta kvar i sin bil och sukta efter dig?

Ett stön hördes från andra ändan telefonluren... och ett litet ynkligt:
- Vad blev det egentligen av honom? Tänk att jag inte har tänkt på honom under alla dessa år. I alla fall inte så många gånger...

Största chocken hade dock blivit, när sprängningarna i gruvan och de regelrätta skalven hade kommit helt oförberett och vilken förödelse som gruvans utbredning hade fört med sig.

- Hur står folk ut, undrade hon medan rösten gick upp i falsett.
Jag funderade en stund innan jag svarade:

- Ja, det är väl så att en hel del helt enkelt inte gör det, men har inga valmöjligheter.

Så hade vi ett långt samtal om hur allt hade förändrats sedan hon som 17 åring hade lämnat Malmberget i slutet på 60-talet, sedan vi fick våra examens från Läroverket i Malmberget.

Om hur de flesta trots allt vill bo kvar, men väntar bara förgäves på att komma loss till ett bättre boende, som är fredat från gruvans härjningar. Men att det lär dröja, det nya avtalet med LKAB som Gällivare kommun träffade blev ingen skillnad från det som rått fram tills dess, snarare var det väl så att LKAB styrkte sin maktposition ytterligare.

- Något annat är jag dessvärre inte människa att förstå, försökte jag förklara för henne.

Hur förklarar man att 44 år har hunnit förändra totalt och att det våra samtal upptagits de gånger detta ägt rum under alla dessa år, bara innehållit sådant, som varit våra gemensamma liv och drömmar. Om en tid som länge sedan är försvunnen och många av människorna med den.

Känslan av att jag bar en barbar inom mig, den gick inte att komma ifrån, när jag skulle förklara hur allt kommit sig och hur det obegripliga är det som måste begripas. Är den verklighet som gäller. Den verklighet som är.
Verkligheten att nyckel mot nyckel är inget som tycks finnas i LKAB-pamparnas eller ägaren statens medvetande, trots att det är deras verksamhet, som förött samhället, bostadsmarknad, miljö och i många fall livsvillkoren.

Förklara hur det varit mycket snack och lite verksta´ så att säga. Planer och visioner saknas inte, men ingen talar om hur dessa planer skall kunna komma i verket, eftersom det trots allt kostar att bygga nytt och hur det skall finansieras tycks mer vara ett fall för stjärnorna, än verklighetens aktörer.

Ja, hur förklarar man det som helt enkelt inte låter sig förklaras, att vi tycks ha fått ett land, som inte längre går att känna igen i något avseende. Eller att tidens tand tärt på våra utseende, att man inte kan känna igen någon efter 44 år, när man besöker det samhälle man en gång var en del av och därför burit med sig som fortfarande högst levande inom sig.

Vissa ekvationer går helt enkelt inte, att vare sig förklara, eller ens reda ut hur de kom till.

Solig morgon kring frukostbordet.

Det är lite prassel och skrap och kanske lite sörpel, för den som har ovanligt god hörsel, denna arla morgonstund vid frukostbordet. Inte pensionärsarla (Herr H har ju nyss inträtt i den ljuva åldern) utan arla för normalmänniskan.

Jag sitter och petar lite förstrött i min ordentliga frukost. Det är inte så mycket till matlust efter den senaste veckans äventyrligheter, normalt har jag aldrig heller varit någon, som har kunnat kasta i mig frukostar som varit dietisternas våta dröm. Helt plötsligt läser Herr H högt om hur nya Fiat 500L har sin personlighet med fräna färger och espressomaskin som tillval. Den lilla maskinen placeras i mittkonsolen med två muggar och är specialgjord för just 500L. 

- Visst, säger jag, älskling jag tänkte fixa en espresso till dig, så här medan jag rattar i 120 efter motorvägen.

- Ha! utbrister Herr H, då vet du inte hur amerikanarna har det. Det är förbjudet att tala i mobiltelefoner, men sitta och sippa på kokhett kaffe är vanligt. Det anses inte det minsta trafikfarligt.

- Ja, ja, säger jag, jag känner till avarter bakom ratten. De finns i Sverige också.

Jag drar igen skräckexemplet och det hittills oslagbara exemplaret, som jag mötte en morgon längs Lasarettsgatan i Gällivare. Bakom ratten satt en karl, som hade dagstidningen uppfälld på ratten, kaffemuggen och en macka uppgillrad på instrumentpanelen, medan han i högra handen hade rakapparaten, som han förde upp och ner längs ena kinden, medan han framförde bilen i sakta mak längs Lasarettsgatan i färdriktning mot Porjusvägen. Det var den morgonen jag insåg att det där med karlarnas bristande simultanförmåga kanske ändå var något av en klyscha.

Herr H berättade då upprört hur han igår, när han varit på väg från golftävlingen i Herrljunga, mött fyra cyklister på andra väghalvan och bilar som skulle köra om cyklisterna, som hade gått ut på hans väghalva. Det höll på att sluta med frontalkrock. 

- Ja, ja, svarade jag, det är ju det stuket på dagens bilister. Man kunde ju önska att det fanns några trafikpoliser, som åtminstone vid något tillfälle, något år, kunde stå vid någon vägkant och plocka körkorten av dem som verkligen inte bör han något körkort. 

Så lägrade sid tystnaden. Sedan jag tagit mig igenom halva frukosten försökte jag gillra upp tidningen i lämpligt läge för nackyra tanter.

Den stackars rockikonen Ulf Lundell han har gått och fått social fobi också, så här på gamla dar. Han störs av ett konsttorn, som skall stå där i 2 år till. Därifrån kan man med en mycket stark kikare se rakt in i hans bostad. Hmm... tänker jag. Undra om man skulle kunna tänka sig att ha dylika motkrav på tillvaron. I det här negerbynkvarteret där vi bor, där har Älvsbyhus staplat husen i snörräta linjer och med en spottloskas avstånd till varje hus. Här kan man om alla grannarna har hissat upp persiennerna, se rakt igenom fyra hus och ut på stora genomfartsvägen. Ger inte så mycket av personlig integritet precis.

Vid närmare eftertanke har jag nog aldrig bott på något ställe där jag kunnat ha den lyxen, som Ulf Lundell kräver. Men så är jag varken rockikon, självfixerad, snuskfarbror som föredrar lammkött än det sega i den egna åldern, eller tar mig själv på alltför stort allvar. Nej, jag är nog lite mer av en fullblodssadist. Sitter någon och försöker spana in mig i mitt hem, har de sig själv att skylla. Då SKALL de drabbas av plötslig blindhet! 

Suzanne Brøgger, ni vet hon med romanen om "det knapplösa knullet", som ställde till oreda bland finkulturen någon gång på hippietiden. Själv tyckte jag bara hon var tröttsam, precis liksom alla andra fri-vingade, med neurotiska behov. Nu har hon slagit till igen, hon har skrivit en brevroman Brev till prinsen av Mogadoninen. (Mogadonien sålunda Danmark - Mogadon vars ursprung kan återfinnas på den tunga listan läkemedel, företrädesvis av pillermissbrukare). Där ger hon Danmark en rejäl rundpall av allehanda skäl. 

Den numera avdankade fria sexgudinnan, har helt enkelt landat i tantstadiet. Eller kanske i ödlestadiet, av den våldsamma krigsmålningen att döma. Där hon nu irrar omkring iförd endast ett örhänge i form av Fru Z, som söker sitt borttappade svulstiga örhänge, medan hon är iförd leopardpäls med vidhängande leopardkäpp, att stödja sig på.

Själv kan jag bara konstatera, efter mitt sista nedslag i Köpenhamn i juni: att den helt öppna prostitutionen, missbruket, knarklagningen och eländet sker inför öppen ridå. Den där fina stadsdelen, Vesterbro med Istedgade som puls och som man påstår, att man har omdanat till nytänkande och innovativ, var precis lika avdankad och eländig som tidigare. Vete gudarna om det inte t.o.m. var ännu värre än jag minns det. Inget stadsdel man precis släpar med sig barn. 

Tror t.o.m. att den slår Berlins mest lurviga kvarter med råge. Där har man i alla fall inte plastpenisar och allsköns goja uppstoppade rakt framför nyllet. Polisen håller dessutom ordning på narkotikahandeln, vilket man inte gör i Köpenhamns stadsdel, Vesterbro. Där är dörrarna vidöppna för allsköns mänskligt elände. Allt är till salu och den mänskliga misären ett fullbordat faktum. Man kan helt enkelt inte värja sig mot det, eller välja att titta bort.

I vart fall var jag tacksam över att man var tvungen, att ha hissnyckel till hotellhissen. Det fick mig i alla fall att känna ett bedrägligt lugn, det var inte precis världens mest välborstade personer, som stod och hängde runt kvarteren. Själv hade jag gjort det hotellvalet, eftersom det var ett måste, att det var nära mellan tågcentralen och Øksnehallen & övrigt. Behovet av kryckor kringskär livets valmöjligheter onekligen.

Så nu har jag fått min dagliga dos av nackgympa för att inte stelna till.

Ha´ en fortsatt trevlig dag!

Vad i hela snårskogen är det för nytt påfund, att förutsätta att personen ifråga har haft en trevlig dag, so far...  

Man kanske med nöd och näppe hängt fast i trapetsen för att lyckas hålla sig kvar, utan att tänka någon tanke av kalibern "nu känns det som om det lika gärna kunde kvitta", eftersom alternativet, att knäppa ihop ögonen och vakna först när allt är över, inte existerar i det verkliga livet. Utan man får helt enkelt hänga kvar i tandköttet bäst det nu går att uthärda. 

Idag kändes det verkligen provocerande, att höra den där frasen igen.


Har vi blivit så personligt opersonliga, att vi bara kastar ur oss något, av artighetsskäl alt. dålig information hur man talar till en presumtiv kund, eller vad det nu kan vara fråga om.

Jag börjar nog tangera gnällkärringstadiet, men jag gillar faktiskt inte, att en vilt främmande människa ringer till mig och säger:

- Hej Gun! Hur mår du? Vad gör du?

Varvid jag per automatik frågar, eftersom jag inte känner igen rösten, som någon ur min närmaste bekantskapskrets:

- Tackar som frågar, men vem är det jag talar med?

Medan jag tänker i mitt stilla sinne, det skall du bara skita i så länge jag inte vet vem du är!

När det sedan visar sig, att det är försäljning på gång, trots att jag tror mig ha barrikaderat mig bakom NIX-tjänst och i princip pansarutrustning för att få vara ifred från allsköns försäljning i tid och otid. Då kan jag vissa dagar känna att jag har lust att säga precis, som min arbetskamrat Ingrid svarade, när hela dygnet i princip hade varit en smärre mardröm.

Rakt upp och ner och fullkomligt avskalat, utan omskrivningar!

Då kanske jag hade sluppit höra avslutningen på telefonsamtalet från andra ändan telefonluren:

- Ha´ en fortsatt trevlig dag!

Fasen heller, det är duger inte, tänkte jag sedan jag lyckats fumla på telefonluren.

Jag lyckades sätta mig upp i sittande ställning på sängkanten, sedan jag fått ge tappt ett par gånger och sjunkit tillbaka för att världen skulle sluta snurra i 200 knutar. 

Medan jag satt där och funderade på vad jag skulle ta mig till, kom jag på att hade något behov i alla fall. Det kändes som om jag var ett hoptorkat russin hela jag.

Jag hasade mig ut till köket och fram till kylskåpsdörren, försökte lyfta upp handen mot mjölkpaketet och klarade med viss tvekan konststycket, att få ner 1 liter mjölk från hyllan. Medan världen snurrade betänkligt och kroppen kändes som om en ångvält kört över den i 90 knutar, fram och tillbaka ett par vändor.

Tanken fungerade i alla fall. Inte illa det i alla fall, alltid något att hänga i julgran:

100 %-ig Arla, mellanmjölk, innan gommen fullständigt torkade ihop. Mat är inte den första tanken man tänker under dylika omständigheter. Men ett glas kall mjölk, det känns som om livet kom på rätt köl igen. Nu gäller det bara att bita ihop och att ha modet att hålla sig uppe ett tag. Ingen kropp mår bra av sängläge. Speciellt inte den här i redan uruselt skick.

Jodå, jag skall ha en fortsatt trevlig dag...

 

SÄPO 5,3 mille-skattepengar-fest. Kontra i Spanien, där spansk borgmästare & facket, stjäl mat från butikskedjor till fattiga.

- den 28 augusti 2012, kl 14:10

Festyran bland Sveriges nya gränslösa snyltelit verkar aldrig avta. Ständigt nya avslöjanden om vilken fullständig huvudlöshet det är som råder. Moralen och eftertanken verkar i det allra närmaste vara obefintlig. Avslöjandena om dansen kring guldkalven Sverige tycks aldrig ha något slut. Samtidigt som nya skrämmande rapporter framkommer om den rena misär och högst otillfredsställande förhållanden, som råder inom allt fler områden.

SÄPO: s jättehemliga James Bond fest måste väl ändå betecknas som… Ja, jag skriver inte ens ut det. Man kan väl säga så här fint omskrivet: 
machoprägeln blev väl inte mindre av att festen gick av stapeln med ett särskilt kodnamn. Enligt några tidningsdrakar så hade åtminstone en artist fått skriva under en tystnadsförsäkran. Man kan väl bara hoppas, att SÄPO: s yrkesinsats inte är lika erbarmligt.

Det som är beklämmande, att de som tycker sig veta mer och kunna mer, är så fruktansvärt aningslösa om en morgondag, som snabbt kommer att vara totalt förändrad pga. deras ageranden. Sverige är ingen skyddad öde ö på denna jord och sannerligen inte sedan vi med ögonbindeln på, gått en utveckling till mötes, som i det allra närmaste måste framstå som totalt aningslöst huvudlöst. Det framstår för var och en som överhuvudtaget gitter fundera över helhetsbilden.

I veckan som gick kunde man i Göteborgs-Postens papperstidning läsa om hur borgmästaren i Andalusien, Sánchez Gordillo tillsammans med facket fått nog av maktelitens sätt att omvandla världen till en ny jämmerdal, med ledstjärnan Matteuseffekten: "Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har." Dessvärre finns det ingen tidning i Sverige, som upplåter denna nyhet för den vidare läsekretsen. GP har denna utrikesnyhet enbart som + sidor (betalsidor) på webben och nyheterna på radio och TV är obefintliga. Ungefär som om detta är en helt oviktig nyhet att förmedla till det svenska folket.

Här finns dock en översatt länk, där svenskan blir som den blir, men bättre det än inget: http://translate.google.se/translate?hl=sv&sl=en&u=http://www.guardian.co.uk/world/2012/aug/15/spanish-robin-hood-mayor-march&prev=/search%3Fq%3Dsanches%2Bgordillo%26hl%3Dsv%26client%3Dfirefox-a%26hs%3DP4F%26rls%3Dorg.mozilla:sv-SE:official%26prmd%3Dimvnso&sa=X&ei=sic7UOS4O5DP4QSKwIDADQ&ved=0CEsQ7gEwBA

I ankdammen Sverige har man under decennier varit duktig på, precis som i många andra länder, att på riktigt göra det egna landet sårbart den dagen bubblan brister. Bubblan kommer att brista. Det är inte en fråga om bubblan brister, utan när den brister.

Man klarar inte ens av att inrätta en skola med framtiden framför sig, som intimt hänger ihop med vilket samhälle man skall klara sig vidare på. Vad har man tänkt skall ske den dagen, när det inte är tjänstesektorn som Sverige kan leva vidare på? Då kommer det att bli både svårtuggat och ett uppvaknande av dignitet, eftersom man gjort sig nästintill beroende av andra länder, för sin egen fortsatta existens.

Någonstans så trodde jag att utvecklingen skulle leda framåt. Men nog är hela jordens normalbefolkning så sidsteppade vi någonsin kan bli. Inte var det bra förr i tiden, men nog var det i många fall väldigt mycket bättre.

Ta bara en sådan sak som småföretagandet. Det är otroligt många yrkeskategorier som mer eller mindre slagits ut och i många fall utplånats. Bara för något decennium sedan fanns t.ex. en lokal och regional hantverks- jordbruks- och småföretagaranda, som idag i alltför många fall är nästintill utplånad. Hur har man tänkt sig att detta skall fungera, den dagen varje land är hänvisad till att klara sig själv i den egna uppkomna misären för det stora flertalet.

Man har miljökonferenser och sitter och ältar problem, som är så solklara vari grunden ligger, att man nästan slår sig för pannan över vilken global idioti som florerar. Samtidigt som man har skapat ett samhälle och dessutom uppmuntrar till en fortsättning på samma inslagna bana, som kommer att ta död på sig självt.

Det ÄR problematiskt, att stora företag & banker i allt större omfattning vänder sig till andra länder, för att stärka marknadsandelarna och därmed de egna vinsterna. I många fall leder det till att man slår ut den inhemska marknaden. Detta får fortgå utan att något internationell åtgärd har företagits för att komma åt problematiken av, att begagna sig av regelrätt lönedumpning och nyttjande av billig arbetskraft, inte helt sällan under vidriga arbetsförhållanden, eller stärka de egna nationernas inhemska verksamheter.
Det som nu händer i Andalusien/Spanien borde vara den stora och allvarliga varningsklockan för svenska regeringen, EU och what ever, men icke sa Nicke. Inte en krusning, inte ens i media.

Naturligtvis är det inte förvånande, eftersom makten sitter hos de redan burgna. De får fortsätta i full skala fastän de föröder både människor och miljö. Någon tanke på kommande generationer finns absolut inte.
Det gynnar inte Sveriges överlevnad heller, när länderna runt omkring nu börjar falla som bowlingkäglor. I alltför många svenska fall har det ohållbara läget visat sig i form av oklara skatte- och vinsttransaktioner (IKEA, Sandvik, Atlas Copco, Securitas, Volvo personvagnar m.fl), vilket på sikt kommer att få vittgående konsekvenser, när man systematiskt tömmer ett lands förutsättningar.

http://debatt.svt.se/2012/03/19/storbolagens-skatteplanering-maste-forhindras/.

Sedan kan man verkligen ställa sig frågan, vad vi människor har för egentligt värde av att möta samma affärsupplägg, klä oss i samma klädmodeller, gå omkring i samma skomodeller, möta samma hantverk, sköta uppköpen från samma företag, äta och dricka samma affärskedjors alltmer tvivelaktiga föda etc. varthän vi befinner oss i världen.

Den fantasibubblan som makten och girigheten har fixat till håller dessutom på att brista, i takt med att det vapenrustas och krigas på. Man blir på allvar fundersam över hur intelligensen egentligen ser ut.

På något sätt känns det som om det är en stilla mental död vi går till mötes. Hjärntvättade till likformning. Fråga är bara vad som kommer att hinna först, avtrubbningen, den mentala döden, eller den allvarliga fattigdomen, som nu börjat ge sig till känna runt om i Europa på allvar, inte bara i de gamla öststatsländerna.

I hela det här systemet finns det även inbyggt ett allvarligt hot mot klimatet, eftersom allehanda transporter dramatiskt har ökat. Man kör varor och bitar av tillverkning kors och tvärs, så man funderar hur det rent av står till under hatten: it's business as usual.

Under tiden förbereder sig självaste moder jord att slå till med kraft!

Ageless Mobility - om du har rygg och/eller nackskador.

Jag tycker inte att du skall medverka i denna aktivitet, innan du diskuterat alla rörelser med din läkare om du har rygg och/eller nackskador.

 

Jag uteslöt många moment och rörelser, gjorde absolut inte något utöver vad som kroppen gav signaler om, att kunna klara. Helt enkelt gjorde bara efter min egen kropps förmåga. ÄNDÅ... 

 

Redan på kvällen var det rena rama myrornas krig, som hade utbrutit i kroppen. Det var väl antagligen skadade nerver/muskler/ryggradsskador (Jag har diskbråck uppe i halsryggen och en mycket svår whiplashskada. Dessutom har jag fått nya nackskador, det är väl lättare antar jag att få det, när det redan finns en påverkan). Dessa skador löpte amok kors och tvärs. Jag tog det dock inte som något negativt, jag har lärt mig att kroppen kan visa stopp, utan man får istället bara bli än mer observant, om kroppen inte klarar av det hela, eller om den kommer att på sikt göra det, när man iakttar försiktighet och inte påskyndar mer än den klarar av. Med en skadad kropp tar det oftast bara 100 gånger så lång tid att komma fram till ett hyfsat slutresultat. Låta kroppen förbli i ett förkrympt skadeläge, gör bara ännu mer smärtor, det är i alla fall min egen erfarenhet. 

 

Torsdag var jag lagom mosig. Men trodde väl, att det mer handlade om träningsvärk och rundgång och, att jag skulle kunna utvärdera det sedan kroppen fått återhämta sig helt. Dvs. att i viss mån kunna testa och vara med i fortsättningen på kroppens egna villkor. Lite försiktigt lägga på lite allt eftersom och utvärdera det allt under tiden: Sluta eller fortsätta.

 

Igår fredag vaknade jag strax efter fem på morgonen och skulle göra ett besök i den kungliga tronsalen för att pudra näsan. Hela rummet åkte runt i virvlande karusell. Jag försökte flera gånger, att röra på mig, men till slut så blev jag tvungen att väcka Herr H, kom helt enkelt inte upp ur sängen, eller kunde röra mig utan att hela rummet snurrade runt i en våldsam hastighet. Jag bad honom ringa upp sjukvårdsupplylsningen, så att jag fick prata med dem. De ville att jag skulle ringa till 112 så att de fick göra en bedömning. Det hela slutade med att ambulans kom och hämtade mig. Spydde som en gris hela vägen till sjukan, så fort ambulansen krängde det minsta lilla. Kändes som en evighetslång karusellresa i rasande hastighet. Inte så kul eftersom det bara går att spy galla, när magen inte fått något tillskott på 12 timmar.

 

Väl där så blev det ett himla pådrag för att utesluta, att det inte handlade om något annat än Ageless Mobility prova på. Efter ett dividerande hit och dit så kom de fram till, att det inte kunde handla om något annat än det. Alla tecken i rygg, nacke och den våldsamma karusellkänslan kunde inte hänföras till något annat. Eftersom man inte kunde göra något i det läget, ville jag hellre ligga hemma än att bli kvar på sjukhuset. Fick åka sjuktransport hem och samma visa igen, kräktes galla så fort den gamla ambulansen krängde det minsta lilla. Jag var komplett slut som artist vid hemkomsten. 

 

Man kan väl lugnt påstå, att Herr H:s 65 års dag inte riktigt blev som han och vi nog trodde och hade planerat att den skulle bli. Sedvanligt morgonfirande på säng blev utbytt till ambulanspersonal i sovrummet och sedan följt av nöta på akuten på Östra. - Nåja, med barnens hjälp blev det ändå en fin dag framemot kvällskvisten för honom och oss andra.

 

Läget idag är bättre än igårmorse, men jag kan fortfarande inte röra på huvudet/ryggen i visst läge, då infinner sig genast den vansinniga karusellkänslan. Är uppe så mycket det går, men ett rent helvete att ta sig upp, eller att röra på huvudet. För att inte tala om att lägga sig igen. Det går helt enkelt inte att omedvetet kvida som en stucken gris.

 

Vi får väl hoppas på det bästa, att det skall stanna vid, att det kan gå tillbaka av sig självt. Jag är redan tillräckligt illa ute.

 

Men som sagt var, har du några rygg och/eller nackskador diskutera varenda rörelse med din läkare, innan du ger dig i kast med denna träningsform. Ha klart för dig vilka moment som är lämpliga och vilka som är klart olämpliga. Nu har jag gjort den dyrköpta läxan, låt den inte bli din också. Jag lovar och försäkrar, det är inte värt det!

 

Allt har sin tid...

Ännu ett trevligt arrangemang på Hagabade: föredrag, gott tilltugg och lite testande av Ageless Mobility.

Hagabadet uppdaterar sig lite, igen. Man lägger nu till ytterligare två nya  träningsformer, som startar upp nästa vecka. Den i lite mer humantempo: Ageless Mobility (tidlös rörlighet, fritt översatt) och även den snabbare varianten, som heter Funktionell Flow. 

De här nya träningsformerna är något, som jag tror starkt på. Eftersom varenda muskel, varenda led, systematiskt får speciell uppmärksamhet. Det måste vara rena rama energipåfyllningen och kroppsbesiktning för datavärldens- och de alltmer stillasittande människorna, som börjat stelna till både här och där (utom kanske på de ställen, där de egentligen borde vara stela på). Instruktören hade i alla fall ägna sig åt detta en hel del. Sannolikt måste han vara dansare i botten, eller någonstans på vägen.


Jag försökte hänga på så gott det nu gick. Men Herre min skapare vilken kraschad kropp jag har. 

Det är ju inte så, att jag inte har varit medveten om det innan. Men här blev det fullkomligen upptryckt i nyllet på mig, hur illa ställt det egentligen är.

Jag förstår dock, att det är mycket som händer i kroppen och i synnerhet i ryggraden, som blodgenomströmningen måste vara extra nyttig för. Det är därför jag sitter uppe mitt i natten. Hela kroppen känns som en större invasion av myrornas krig. Snacka om att alla skadade nerver och skadade kroppsdelar löper amok kors och tvärs. 


Om det är bra, eller illa, eller rent av förkastligt, att pyssla med, för sådana kroppsskadade personer som jag. Ja, den som lever får se.

Det vet man aldrig förrän efteråt. Mycket har jag fått avskriva som lämplig sysselsättning att återerövra, men ibland har det blivit bra, bara jag tagit mig genom det första lilla helvetet. Helt enkelt uthärdat och insett, att jag får helt enkelt göra det efter min kropps egna förmågor och lyssna inåt. Under vägen har min starka vilja spelat mig många spratt. En stark vilja den är på både gott och ont.

Förhoppningsvis finns det ljus i slutet av tunneln även här. Även om jag inget större ljus kan skönja nu. Tidlös rörlighet, låter det inte t.o.m. förtröstansfullt.

Mina tankar nuddar åter, hur jag återerövrade simförmågan igen. Så långt efteråt allt detta hemska hände mig. Tog mig ur det trauma som låg i botten och där medvetslösheten hade skyddat mig långt mer än där själva medvetslösheten rådde. Jag hade glidit in i en tyst och hanterlig värld. Själen behövde ro. 

Fortfarande undrar jag om jag hade kunnat ta mig ur detta, om inte min vän Bi hade hållit upp den provokativa spegeln framför mig. Fått mig att inse att de handlade om posttraumatisk stress förutom alla kroppsskador.

Idag förstår jag, att det gäller att ha modet, att försöka. Inte bara ge upp. Våga möta det okända skrämmande, som inte går att ta på. Inte går att förklara. Men jag förstår också idag, att kroppen har behov att stänga av för att helt enkelt överleva det som varit alltför svårt att ta sig igenom. Ibland måste livet levas i små steg. En dag i sänder. 

Men är det egentligen inte så vi egentligen alltid borde förhålla oss till livet. En dag i sänder. Om morgondagen vet vi ändå aldrig något om. Livet går inte heller att levas bakåt.

Efteråt, när jag väl hade påbörjat den långa vandringen på den här nedsläckta delen av mitt liv. Ville jag återerövra det jag saknat mest och där jag fortfarande hade en chans, att kunna klara av med den kropp som nu blivit min. I mitt fall var det längtan efter vatten, som kändes mest naturligt att återerövra. Människans innehåll och självklara, vatten.

Första försöken var väl ungefär 4-5 simtag, innan det kändes som om jag höll på att kvävas och jag fick ställa ner fötterna på bassängbotten igen. Sedan skulle nästa svåra hinder passeras, som säkert hörde ihop med händelsen kring medvetslösheten. Idag kan jag simma en timma och kanske lite mer om jag skulle försöka. Efter varje operation har jag delvis fått börja om igen. Men för varje gång det har fått bli omstart, har den nya startsträckan inte varit lika lång. Jag har lärt mig, att finna nya vägar, nya sätt, att tackla det hela på, ända tills det funkat som det skall. Eller i vart fall acceptabelt. Sikta mot stjärnorna och nå talltopparna är inte heller fel.

Samma sak var när jag fick lära mig, att stå och gå på ett nytt sätt. Nog har vägen hit varit väldigt lång, när jag börjar tänka efter. Eller när jag fick lära mig att visualisera insidan av min kropp. Det var verkligen inte ont överallt. Det fanns något som hette triggerpunkter, där det var skrämmande bråddjup av smärta, som fanns i mina visualiseringar. Det krävdes mycket mod att orka ta sig igenom alla dessa skrämmande bråddjup, som uppenbarade sig. Ända tills den dagen, då något helt sällsamt inträffade. Hela jag hade omfamnats av det strålande ljuset... En helt översinnlig upplevelse.

Men mycket har också tillkommit på vägen, som spätt på problematiken. Fem år av operationer och flera år på kryckor. Som lite extra bonus, en hel del annat smått och gott! Det som är konstigt är, att jag aldrig funderat djupare på saken, när jag väl befunnit mig i det. Visst har jag haft dagar, när jag mest av allt bara önskat lägga mig ner och dra täcket över huvudet. Men de dagarna har jag bejakat det också. 

Men man kan inte ligga och tycka synd om sig själv. Det blir himla trist. Det kanske är så, att jag tillhör den där prioriterade gruppen människor, som inte kan ägna mig åt att vara en i själen dysterkvist. Det finns alldeles för mycket glädje och nyfikenhet i mig.
 

Jag förstår också, att jag har mycket att glädjas åt. Jag inser det, när jag möter andra människor. För det är så sant, som det ständigt poängteras i alla  psykologiböcker: det är inte hur man har det, utan hur man tar det.

Bilden: Akvarellen av Lars Lerin hänger på Skövde konstmuseum. Där fanns ytterligare två verk, som var sevärda: en målning av Carl Kylberg och en av Sigurd Hjertén. Båda tavlorna gick genast att känna igen, som deras utan att först ha tittat på signaturen. Resten av verken på Skövde konstmuseum var väl si så där. Dvs. kunde man väl både ha och mista.

Det har länge snackats om västförbud. Vad hände med den debatten egentligen?

Tvärdog den bara, eller fick man annat att pyssla med?

Spontant kan jag tycka, att det är väl inte fel, när man själv kan välja sina kläder, eller attribut. En del föredrar att visa upp sig i skomärken med röda skosulor och andra är betydligt mindre upplysande om sina val.

Jag tror knappast någon av judiska härkomst uppskattade, att de tvingades  gå omkring med en gul Davidstjärnan i tyg, väl synlig på bröstet. Gjorde de inte det råkade de illa ut. Nazisterna införde den systematiska judeförföljelsen med denna åtgärd, av de arma judarna. Maktfullkomligheten tog inte slut där. Det skulle bli betydligt värre...

Det är alltid vanskligt med införandet av förbud. Man får nog tänkta till både en och två gånger, för att införa något systematiskt och vad det är för syfte och vad det är man vill komma åt. Grogrund eller de yttre attributen? Frankrike införde niqab och burkaförbud. Nu står en massa sympatisörer till den ryska gruppen Pussy Riot där och har helt plötsligt begått lagbrott, eftersom det är förbjudet att maskera sig offentligt.


Men på vilket sätt t.ex. Hells Angelsvästar, med rangordning och befattning, eller några andra av de här andra undergrupperna ikläder sig. Det tycker jag är en rätt bra upplysning. Man vet då också om det är vanliga motorcyklister, som enbart delar sitt eget intresse för motorcykelåkandet, eller om det är några med lite mer specialinriktade system för sitt motorcykelåkande.

Då behöver man inte fundera på den saken, vem man har att göra med. Sedan är allt upp till en själv att bestämma hur utfallet skall bli:

Det hela är solklart vad de har för position i samhället,

om man nu mot förmodan inte redan visste det

Eller hur...

PS. ovanstående västar finns på Skövde konstmuseum. DS.

F.d. justitiekanslern Göran Lambertz: Thomas Quick har unika uppgifter.

- den 21 augusti 2012, kl 16:20

I visst mått stämmer det. Men det som blir väldigt väldigt VÄLDIGT bedrövligt är, när man läser Hannes Råstams bok ”Fallet Thomas Quick – Att skapa en seriemördare”, att det framkommer så många orimlig och obestridlig fakta:

Hur hela rätts- och psykvårdssystemet systematiskt frångått det som normalt råder. Det är sannerligen en högst bekymmersam snårskog, att komma fram till det, som Göran Lambertz helt sturskt påstår och anser sig veta, när han åter igår framträdde i media.

Jag kan inte heller förstå, av vilken anledning han ställer sig upp i media i det här läget och nedgör alla de, som nu fattat beslut om att fria Thomas Quick från tidigare fallna morddomar. Är inte Göran Lambertz agerande ett bevis på, att hela rättssystemet har råkat ut för en allmän härdsmälta, då vet inte jag vad man annars skall klassa det som.

Dessvärre har jag av högst personliga skäl haft anledning, att följa den här cirkusen på nära håll och har sålunda bara kunnat konstatera hur, även Göran Lambertz haft en hel del märkliga ställningstaganden och uttalanden genom åren. För att inte tala om de beslut JK dunkat i huvudet och som fått orimliga personliga följder! Att JK missuppfattat sin egen uppgift, det är bara förnamnet!

Det finns mycket som är anmärkningsvärt kring Thomas Quick i de brottsplatsvallningar, till konstruktioner, till hur ”resultaten” har fåtts fram. Sida upp och sida ner läser man i Hannes Råstams, men även i Dan Larssons bok, hur Thomas Quick i vaga termer och med bistånd och i många fall rent svammel, ändå lyckats driva fram morddomar. Man behöver inte för ett ögonblick betvivla, att han blivit en mytoman under narkotiska preparats inverkan och sannolikt utifrån en början, dysfunktionell personlighet.

De narkotiska och starkt vanebildande preparaten har fullkomligt i tunga bombräder fallit över Thomas Quick genom psykvårdens försorg, under samtliga minnesterapier, som även bakats in i och varit en förutsättning för alla s.k. mordutredningar. Hur psykvården själv verkar ha bollat runt med de uppfyllda krav på diagnosen Katatoni är också något svårbegripligt, när man läser Råstams bok. Själv är jag rent förvånad över att Thomas Quick, eller som han åter heter, Sture Bergvall, alltjämt är i livet.

Man får också fram en bild av den despotiske och med hela handen pekande åklagaren, Christer van der Kwast, som känns allt annat än bekväm. När garvade poliser vittnar om krav från Christer van der Kwast, som är regelrätta krav om urkund, eller att skräddarsy mordutredningsmaterial och utredningsinsatser, framstår det rent katastrofala, som kunnat äga rum. Det gör det för en normalbegåvad person.

För mig är det obegripligt, att terapeuter och polis hjälpt en psykiskt och drogberoende person, som från början inte vet ett dyft om det mord han vill beskriva möjligen kan ha ägt rum. Det är helt häpnadsväckande hur mycket diffusa och vaga aningar, som så småningom leder fram till, att han genom bistånd kan alla detaljer och därmed i slutfasen övertygar domstolarna om sin skuld.

För egen del känner jag, att det skulle kännas verkligen märkligt om Christer van der Kwast och Seppo Penttinen kunde undgå någon form av allvarligare rättslig reprimand.

Psyksjukvården borde verkligen röja upp i eget byk. Men även samhällsansvariga borde granska sitt eget arbetssätt och åtgärda de uppenbara brister som finns inom systemet.

Det är sannerligen en oslagbar bedrift, som Thomas Quick har klarat av. Visserligen har han inte varit ensam om det arbetet, helt solklart har han haft ett helt batteri av frivilliga, som ställt sig till förfogande och manipulerat och gjort hela det svenska rättssystemet och psykvården till något farsartat.
Det finns så mången faktauppgift, som vittnar och talar emot Thomas Quicks morderkännanden. Inte bara det, att det existerar morderkännande från hans sida, där det senare visat sig, att de påståtts mördade lever i allra högsta välmående. Det finns en uppsjö av fakta, som aldrig synats i sömmarna för att nå fram till riktiga åtal och i förlängningen även inte mindre än åtta morddomar.

Även i den ännu ej prövade Appojauremordrättegången, finns uppgifter om hur Thomas Quicks ord och erkännande varit betydande och där inga andra omständigheter tycks ha framkommit om de uppenbara problem, som funnits i förundersökningen. Under pågående rättegång anlände ett fax till tingsrätten från sakkunnig inom falska/fabricerade minnen, som rimligen borde ha fått tingsrätten, att göra halt. Det faxet kom inte från någon, som Thomas Quick själv uttryckte det inför sittande rätt och därmed utlöste en glädjestund.
Även Gällivare tingsrätt har därmed inte uteslutit möjligheterna till, att annan gärningsman varit tänkbar, även om de måhända varit förda bakom ljuset av fakta, som sannerligen borde ha framkommit av mordutredningen. Även i den här mordrättegången har Thomas Quick vittnat om mordkumpaner, som faktiskt uteslutits och inte heller vare sig kunnat bindas eller åtalats för dubbelmorden.

Det är inget ringa antal personer, som Thomas Quick har ägnat sig åt falsk tillvitelse. Vad jag förstår har all dylik information och fakta inte heller framkommit till tingsrätten.

Det vore bedrövligt av mig att uppge en massa ansvariga, utan att inte ta med Thomas Quicks senare försvarsadvokat Claes Borgström. Advokat Borgströms ageranden, eller rättare sagt icke-agerande, det borde än en gång få advokatsamfundet, att på allvar fundera över sin uppgift. Inte minst vad som egentligen ingår i det synnerligen lösa och fritt för allsköns tolkande av vad begreppet ”god advokatsed” är. Den verkar ha samma betydelse, som är likvärdig med att sticka ut tungan genom fönstret och vifta med en stund. Är det detta som advokatsamfundet på allvar vill stå för? Och borde inte advokat Claes Borgström likt Thomas Quicks tidigare advokat ifrågasatt, om Thomas Quick verkligen var skyldig till det han själv påstått sig ha gjort, när det framkommit alltför stridiga uppgifter och märkliga turer kring vallningar etc.

Hela rättssystemet har visat en svajighet, som jag inte trodde var möjlig. Fast, handen på hjärtat, min blåögdhet den dagen jag själv klev innanför tingsrättens dörrar 1974, i egenskap av yrkesutövare vid tingsrätten, den har kommit att förändras dramatiskt sedan dess. Den unkna och ofullkomliga biten av Sverige, är inte längre någon överraskning för min del.

Skall det tillsättas en sanningskommission, sedan alla överklagade morddomar fått ett utfall, bör den sannerligen även följas av någon form av rättsliga åtgärder och förändring inom rätts- och psykvårdssystemet. Så här kan vi inte ha det, om vi inte vill vara en bananrepublik.

Någon, några har uppenbara skäl att ljuga. Om det är garvade mordutredare och andra som påstått att mordutredningarna har manipulerats, eller om det är klanen som bundit Thomas Quick vid det ena mordet efter det andra, det hoppas jag att en framtida juridisk utredning skall komma fram till.

Thomas Quick då? Ja jag föredrar att kalla honom för det, eftersom det var det han hette då, när alla mordrättegångarna pågick. Han skall absolut inte tillerkännas någon ersättning av JK pga. det som mordrättegångarna fört med sig. Han har själv medverkat till att innebära sanslösa kostnader både för svenskt, men även för norskt del. De lidanden har har förorsakat är utom gränsen för vad som ens kan beskrivas.

Det enda som kan vara tänkbart, är felbehandling inom psykvården. Men där kommer Thomas Qucik, liksom människor som sjukvården t.o.m. tagit död på, att bita i sten. Två år efter själva handlingen/behandlingen, bedömer man inom svensk s.k. rättssäkerhet är den tid, där fall kan bedömas och prövas av Socialstyrelsen, även i de fall där dödlig utgång har varit fallet!

Däremot borde Socialstyrelsen och övriga myndigheter, för omväxlings skull, lägga pannan i djupa veck och göra något radikalt åt det prekära allmänläget. Det går inte längre, att gräva ner sig i skyttegravar för att freda sina egna brister.

Det finns rikligt med material om hur psykvården, när det gäller Thomas Quick, gått sina egna märkliga vägar.

Det kan ju vara tur, att Thomas Quick inte valt att ta in Ellington, som ett riktigt parallellnamn, men det hade säkert psykiatrin och minneskonstnärer också tillstyrkt om det hade förts på tal av Thomas Quick, förlåt, jag menar naturligtvis Ellington. Man kan säga vad man vill om vad som är rätt eller fel, men nog är det häpnadsväckande hur han har frångått allt som hittills är känt beträffande gärningsmannaprofil. Thomas Quick har lyckats med konststycket att ”pinka” in en sagolik blandning av gärningsmannaprofiler. Han är sannerligen världsunik, om han ändå skulle vara skyldig, trots de frianden, som nu upphävt tidigare morddomar.

Det som blir mest beklämmande är, att de verkliga mördarna gått fria, eftersom Thomas Quick erkännanden gått som ett tåg på räls och fokus har helt enkelt tappats från objektiviteten, att parallellt utreda andra möjliga och tänkbara mördare. Jag vet inte hur många mord Thomas Quick i slutändan har erkänt. Jag läste siffran men har förträngt den, det går liksom inte att sortera hur mycket svammel som helst. Men nog känns det magstarkt, med tanke på att INGA medhjälpare överhuvudtaget åtalats, fastän de i flera fall utpekats som de verkliga mördarna av Thomas Quick.

Nästintill tragikomiskt blir uppgifterna om hur man tänkt sig, att Thomas Quick skulle ha tagit sig till alla dessa mordplatser, när han av nära anhöriga och de som känt honom privat, framstått som icke kapabel att överhuvudtaget framföra en fordon, innan visst datum då alla de här morden ägt rum. Bara i den delen med alla dessa bilar, kan man inte låta bli att sucka djupt och länge och hinna tänka: "Men det här kan inte vara fråga om någon autentisk redogörelse, det här måste vara fråga om fiktiva mord. En dåligt upplagd fiktiv thriller, som är skriven av någon amatör, som hellre borde ägna sig åt att odla kirskål än hitta på mordhistorier".

Hannes Råstam har gjort precis som Dan Larsson gjorde i sin bok, ”Mytomanen Thomas Quick” som utkom 1998: systematiskt gått igenom varje sten, som fanns att vända på. Båda har gjort ett grundläggande och även kartläggande arbete i sina böcker. Råstam har dessutom gjort tidslinjer för att kontrollera riktigheten av händelseförlopp kontra Thomas Quicks egna uppgifter. Förord och slutord skall man inte heller glömma bort i böcker, därför att de blir att ta del av någons tankegångar, som varit insatt i ämnet och hur de kommit fram till saker och ting, som är utlyftade ifrån själva den kronologiska beskrivningen i bokmaterialet.

Dan Larssons nya bok: ”Mytomanen Thomas Quick : Från början till slutet” har jag dock ännu inte hunnit läsa, eftersom den inte expedierats från förlaget. Men jag ser med intresse fram emot att läsa även den.

Så tar vi en sista sväng med reklam för Skövde museum.

Det blir som ni säkert förstår, bara en hastig visp bland alla hyllplan från golv till tak i enorma ytor.

Huvaligen, undra just om man kunde göra vätebomber av den här burkens innehåll, eller om man på sikt blev flintskallig?

Jag och herr H stod där som fånar och stirrade på texten. Ingen av oss hade någonsin hört talas om Krigstvål. Ett ivrigt sökande på webben efter hemkomsten, var det enda jag fann om krigstvål en nedslående historia: http://www.marxistarkiv.se/europa/tyskland/fange_hos_stalin_och_hitler.pdf

Gamla klockor får mig alltid att få dålig samvete. Jag har mitt gamla arvegods hängande i vardagsrummet, en riktig raritet, som hängt på gamla tågstationer. Tystnad sedan några decennier i min vård, eller rättare sagt ovård. Jag hade den till de gamla kloka klockgubbarna i Ullatti, som fixade till den och den gick som en klocka... Men så kom flyttgubbar till Göteborg med i bilden och de lyckades bryta sönder upphänget till pendylen. Sedan dess har ett ivrigt sökande och oivrigt mellan varven, efter en klockklok typ pågått. Det har hunnit bli rena rama följetongen av förvecklingar. När jag ser den gamla vågen däremot, tänker jag på tingsrättens gamla brevvåg, undra vart den försvann?

Vet inte om ni ens kan se vad som står på hyllraden, här i min PC, ser jag dock vad det är. Men på tredje hyllplanet uppifrån, till vänster står en förpackning Jell-o. Herre min skapare vad jag gillade Jell-o när jag var liten. Denna dallrande kalla skapelse var en ljuvlig fröjd, att slev i sig. För några år sedan, kommer inte ihåg var, så fick jag tag på ett par förpackningar Jell-o. Dessvärre var smaken inte längre så att ståpälsen reste sig av glädje, precis. Men det är väl som med gamla kärlekar, tänker jag. De gör sig också bäst av att inte återupplevas. Det är betydligt bättre att behålla dem i ljuvligt minne.

Ooh, Jell-O, suck... du har krossat mina illusioner...

Den här företeelsen är dock inte så långt bort i tiden. I "lill-Svenssons affär", som min äldste son kallade matvarubutiken som ligger i huset Lasarettsgatan 25 i Gällivare, hade de länge kvar kaffemalen, som man kunde använda. Nu såg den inte ut så här, utan den var faktiskt betydligt vackrare. När jag kom till Göteborg -91 var det fortfarande en del affärer som hade kvar, dessa apparater. Man kan undra varför dessa har tagits bort. Det finns inget som är så gott som nymalen kaffe. Stoppar man in förpackningen i frysen, så håller den sig faktiskt som nymalen. Jag som t.o.m. investerade i en handdriven sak från Harrods i London, men sedan blev det istället problematiskt, att hitta hela kaffebönor istället. Snacka om moment 22. En kopp kaffe var ett hantverk präglat av omsorg. Det var annars en sysselsättning, som man gärna åtog sig att göra när man var liten, mala kaffe både hemma och hos mormor och morfar. Det var lite mer finess på gårdagens folk, än det nya folket, som ränner runt på stan med skvimpande plastmuggar. Man fick vara livrädd varje morgon på spårvagnen för att bli nedsölad av urskvimpat kaffe, när sex-laxar-i-en-laxask plötsligt förflyttar sig, hela konkarongen med ett ryck vid en häftig inbromsning. Vilket är det vanliga på spårvagnarna.

Det här var före flakmoppens tidevarv, men inte längre bort än, att de funnits under min barndom är det inte. Om fartdåren som trodde han var Juan Manuel Fangio och som körde ut varor från Konsum 6:an i Malmberget, när han blev uppdaterad till en flakmoppe, har jag redan berättat om. Den finns här någonstans bland etiketten: "Malmberget i mitt hjärta". Unikaboxen är verkligen något som ligger kvar i själen och guppar, fastän jag inte haft någon pappa som jobbat i gruvan. Unikaboxar och matlådor. År 2002 köpte jag mig en egen röd unikabox från de gamla herrarna, som ännu hade affär i Haparanda. En raritet-affär, som säkert gått i graven, liksom Slöjd-Anders i Malmberget har gjort. Mina matbackar i rostfrittstål har däremot yngste sonen lagt rabarber på. De begagnade jag själv under tiden på tingsrätten, det var före mikrovågsugnens tidevarv och inträde i tillvaron.  Nog är det lite trist med alla dessa stora varuhus, som säljer likadana varor från norr till sydspetsen av Europa. Men si de är en annan historia...

Ibland funderar jag över hur många 100 år jag egentligen är. Speciellt när jag står inför gamla mjölkhämtare och gräddhämtare. Stora mjölkfloden som rann från Konsum 6:an nerför Smedjebacken i Malmberget den finns också under etiketten "Mamberget i mitt hjärta". Tänk att hunnit uppleva hur man köpte mjölk och grädde i lösvikt och bar hem dem i hinkar. Sedan tog mjölkflaskorna vid ett tag, för att sedan ge plats åt de pyramidformade mjölkförpackningarna och sedan blev det andra modeller av Tetra Pak. Jag blev lite förvånad när jag upptäckte att Ruben Rausing bildade företaget redan 1951. Det betyder att det måste ha varit ganska många år, som de inte hade någon stor genomslagskraft i hela landet. Men sedan hade de ju tagit över hela marknaden för att förbli där. Fråga är om det är så klimatsmart med alla dessa nymodigheter. Kommer vi verkligen att ha råd att fortsätta med denna hejdlösa livsstilen: slit och släng...

Året var 1966, det var annandag jul, som Per Oscarsson klädde av sig i Hylands hörna. Jag minns att jag satt i köket och hörde min mammas röst från vardagsrummet: - Men herre Gud! Karl klär ju av sig i TV, han är ju fullständigt spritt språngande galen! Idag får man väl bara vara glad om någon ens behåller kalsongerna på sig... Blindhet kan komma plötsligt, typ.

- Vad är det här för konstig manick? sa Herr H.
- Använd ögonen, sa jag. Vi har en sådan mackapär hemma men den är gul och av något nyare snitt, vet du fortfarande inte vad det är?

Fortsättning på prylinventering i Skövde - Skövde museum..

Egentligen känner jag mig inte längre komfortabel med, att avslöja alla fina och helt unika ställen/platser, man kan hitta i vårt avlånga land. Det har trots allt kommit en oönskad effekt, som man inte kan skydda sig ifrån: de riktigt förslagna tjuvarna!

De drar sig inte ens för att skövla bland de döda. Det värsta jag nog har läst i den vägen är hur de t.o.m. hade snott en askurna från en kyrkogård.

Jag bara säger: må öknens alla kamelloppor hemsöka era armhålor! 

Jag och herr H, vi hade en riktig trevlig prylfinnardag på Skövde Museum. Tog åtskilliga timmar att ta sig igenom, även om det inte gick att se allt.

Till att börja med hade vi en gammal kartbok i bilen, så vi trodde att Museet låg där det var utsatt i kartboken, men se det visade sig vara alldeles på tok fel. Inte undra på att vi liknade norrmän i Piteårondellen, där det ett år stod nedbankat ett stort plakat med texten: "norrmän endast 14 varv". Efter att ha gett upp och hoppat in på turistbyrån hamnade vi rätt.

Jo, de djupingarna i Skövde, de hade släpat iväg hela museet till lagerlokaler på industriområdet! Jag måste säga att jag har sett många lokala museer runt om i landet, men aldrig någonsin denna rikedom av prylar. Från till golv till tak, travade på varandra huller om buller. Jag kan inte förstå att inte Skövde kommun tänker om. De har en livs levande guldgruva, som de inte på något sätt förvaltar. Allt är ihopklämt från golv till tak och dessutom en omöjlighet, att botanisera runt bland allt, som det nu är upplagt/förvarat i travar. Istället borde de satsa på att exponera hela samlingen, tema för tema.

De borde förlägga museet centralt, i närheten av något grönområdet, så att de också kunde ta vara det gamla kaféet, som finns sparat inne i museet. Med originalmöbler och originaldiskar etc. En utomhusservering sommartid, skulle nog dessutom göra kaféet och verksamheten lönsam, eftersom man då också kunde öka museets försäljningsyta. Dessutom bra sommarjobb för de unga i staden. 

Sedan en riktig gnällaspekt från vår sida: I detta dödens trista sommarställe, där man får söka sig blodig för att hitta någon mat, eller fika före klockan 17. Vi fick svaret, av en restaurangägare, som skulle öppna sitt pang om ett par timmar. Men fanns i lokalen för att fixa med något: 

- Ja men det är semestertider nu.

Jag tittade storögt tillbaka och svarade häpet:

- Jamen, vi ÄR turister!

Uppbringa en kopp kaffe på kvällen, det lät sig helt enkelt inte göras! I vart fall misslyckades vi med den föresatsen. Vi var där fel dagar! Det var tydligen kyrkans hus, som hade kaféverksamhet vissa dagar i veckan, fick vi veta av den helt sagolikt vänlige mannen på museet.  

entrén till Skövde museum pryddes av en intressant skulptur, här kan man snacka ormgrop.

Vi befinner oss på gammal historisk mark, där Sveriges mest intensiva historia en gång tog sin början. Den gode Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou visste vad han gjorde, när han förlade sin fiktiva "Arn-serie" till dessa nejder. Den här delen av museet håller en hög och intressant standard, med bildspel och rikligt med textskyltar och illustrationer. Det är nästan så man får en känsla av att de lade så mycket energi till att göra den delen så bra och överskådligt intressant, att man stupade och inte orkade slutföra resten. Men trots det är Skövde Museum verkligen besökvärt! 

Här kan du läsa mer om Skövde: http://sv.wikipedia.org/wiki/Sk%C3%B6vde

Många är de nutidsprofilerna, som kommer från Skövde. De finns också upptagna på samma länksida. Sedan ligger både Skara Sommarland i närheten av Skövde. Men i Skövde finns det jättestora komplexet Arena Skövde, som är en hel värld för sig.

Strykjärnsställ - en strykjärnsmästares våta dröm?

En gammal båtmotor - Penta - den är nog en fiskares värsta mardröm. Man fick dra i startsnöret så att det smakade blod i munnen tillslut. Satt man i vindriktningen så blev man yr i huvudet av ångorna.

Gamla sedlar och massor av tryckerisaker, filmapparater, kameror etc...

En gammal Halda skrivmaskin. Min pappa hade en nyare variant i grönt. Jag hade gett mycket för att ha den skrivmaskinen, den är signifikativ med många minnen av min pappa. Det hade varit roligt, att veta vem som egentligen var familjens snabbskrivare: han eller jag. Jag vet att jag var suverän redan på handelsskolan. Men om någon skulle fråga mig var tangenterna ligger, blir det krångligare. Nu har ju den omprogrammeringen fått ske många gånger redan i livet, eftersom nya modeller fått förändrat tangentbord, men ändå så sitter det inprogrammerat i huvudet och har glömts bort. Hade varit bra att ha pappas gamla knackskrivmaskin, strömbehövande skrivmaskiner är inte användbara överallt.

Gamla anrika N W E Juhlins konditoris inredning finns bevarad inne i museets inre rum och bland alla lagerhyllor/förvaringshyllor. Men fiket består numera av en plastkanna saft, en termos kaffe, thepåsar och delicatorasistbollsplagiat i plast. Men vi slog oss ner, det kändes välbehövligt när vi nådde fram dit. Då hade vi tillbringat åtskilliga timmar inne bland hyllorna och den mer vidlyftiga inledningen av museet. 

Bland alla möjliga läromedel från den egna skoltiden, solsysemet illustrerat med snurrmekanism och planerana, vikter, kurslitteratur, planscher odyl. fanns dessa korksimdynor med hög igenkänningsfaktor. Det var sådana som min mamma hade, när hon om somrarna hade simskola i LKAB:s varmdamm ungefär där Gunillaskolan i Malmberget ligger i dag. I alla fall en stund till.

Vid återseendet av gamla planscher och skolmaterial var det som om min gamla småskolefröken Phyllis Strömqvist helt plötsligt var väldigt närvarande. Tänk att inom sig helt plötsligt höra en röst, som jag inte hört på 51 år, vid återseendet av bokstäverna, som hon brukade plocka upp på flanellografen! Heliga morötter och vilda makaroner!!!

Gamla pedagogiska mått & vikter, gjorde att man förstod. Tillsammans med den nog så viktiga gångertabellen, lärde man sig konsten att räkna ut och även sköta sin egen ekonomi.  En liten tragisk solskenshistoria från det jag hade ansvaret för den pedagogiska verksamheten på kriminalvårdsanstalten. En morgon hamnade jag i en diskussion med en av de ledande knarklangardamerna, som för tillfället var inne och gjorde en ny volta i fängelset. Mattelektioner var skit, helt värdelöst, varför skulle man överhuvudtaget medverka i anstaltens skolundervisning. Själva fan flög i mig den här morgonen och jag sa: - Jag slår vad om att du inte ens kan sköta dina knarkaffärer, du blir lurad, därför att du inte kan räkna i förhållande till olika vikter. Skall vi slå vad? - Vadet blev antaget. Jag bollade hit och dit med olika vikter kontra pengar och parti och värde pga. mängdrabatter gram, hekto, kilo etc. Jag drev upp tempot ju mer jag såg att det saknades basala grundkunskaper. Jag bollandet mellan olika vikter och summor och partikostnader. I slutet när vi kontrollräknade vad vi hade haft för oss. Kan jag säga att matematiklektionerna inte heller längre var ifrågasatta. Ibland får man dra saker och ting till sina ytterligheter för att förståelsen och vikten av egen kunskaper skall finna god jord.

Jodå, sånt här är vi som växte upp på 50-talet vana vid, DDT-sprutor för att ta död på flugor i köket och ladugård. Snacka om att staten stod för Hedenhös. Sedan dröjde det inte så länge innan det totalförbjöds!

EP konvolut och gamla radioapparater.

En sån här gammal Volta dammsugare hade vi, fastän i rött. Det var sug i den dammsugaren, hela skalpen höll på att försvinna när man råkade få munstycket i närheten av håret, när man skulle dammsuga trappan upp till övre våningen. Nutidens dammsugare kan man lika gärna bjuda hem fyra norrlänningar och be dem böja sig ner och kika under soffan och fråga är det damm under soffan? -ooosch...svarade de då och saken är fixad!

herrarnas avdelning, men var fasen hade de Vackra Vera (Aqua Vera)?

Nu tar vi lite paus i rundturen på Skövde museum.