I visst mått stämmer det. Men det som blir väldigt väldigt VÄLDIGT bedrövligt är, när man läser Hannes Råstams bok ”Fallet Thomas Quick – Att skapa en seriemördare”, att det framkommer så många orimlig och obestridlig fakta:
Hur hela rätts- och psykvårdssystemet systematiskt frångått det som normalt råder. Det är sannerligen en högst bekymmersam snårskog, att komma fram till det, som Göran Lambertz helt sturskt påstår och anser sig veta, när han åter igår framträdde i media.
Jag kan inte heller förstå, av vilken anledning han ställer sig upp i media i det här läget och nedgör alla de, som nu fattat beslut om att fria Thomas Quick från tidigare fallna morddomar. Är inte Göran Lambertz agerande ett bevis på, att hela rättssystemet har råkat ut för en allmän härdsmälta, då vet inte jag vad man annars skall klassa det som.
Dessvärre har jag av högst personliga skäl haft anledning, att följa den här cirkusen på nära håll och har sålunda bara kunnat konstatera hur, även Göran Lambertz haft en hel del märkliga ställningstaganden och uttalanden genom åren. För att inte tala om de beslut JK dunkat i huvudet och som fått orimliga personliga följder! Att JK missuppfattat sin egen uppgift, det är bara förnamnet!
Det finns mycket som är anmärkningsvärt kring Thomas Quick i de brottsplatsvallningar, till konstruktioner, till hur ”resultaten” har fåtts fram. Sida upp och sida ner läser man i Hannes Råstams, men även i Dan Larssons bok, hur Thomas Quick i vaga termer och med bistånd och i många fall rent svammel, ändå lyckats driva fram morddomar. Man behöver inte för ett ögonblick betvivla, att han blivit en mytoman under narkotiska preparats inverkan och sannolikt utifrån en början, dysfunktionell personlighet.
De narkotiska och starkt vanebildande preparaten har fullkomligt i tunga bombräder fallit över Thomas Quick genom psykvårdens försorg, under samtliga minnesterapier, som även bakats in i och varit en förutsättning för alla s.k. mordutredningar. Hur psykvården själv verkar ha bollat runt med de uppfyllda krav på diagnosen Katatoni är också något svårbegripligt, när man läser Råstams bok. Själv är jag rent förvånad över att Thomas Quick, eller som han åter heter, Sture Bergvall, alltjämt är i livet.
Man får också fram en bild av den despotiske och med hela handen pekande åklagaren, Christer van der Kwast, som känns allt annat än bekväm. När garvade poliser vittnar om krav från Christer van der Kwast, som är regelrätta krav om urkund, eller att skräddarsy mordutredningsmaterial och utredningsinsatser, framstår det rent katastrofala, som kunnat äga rum. Det gör det för en normalbegåvad person.
För mig är det obegripligt, att terapeuter och polis hjälpt en psykiskt och drogberoende person, som från början inte vet ett dyft om det mord han vill beskriva möjligen kan ha ägt rum. Det är helt häpnadsväckande hur mycket diffusa och vaga aningar, som så småningom leder fram till, att han genom bistånd kan alla detaljer och därmed i slutfasen övertygar domstolarna om sin skuld.
För egen del känner jag, att det skulle kännas verkligen märkligt om Christer van der Kwast och Seppo Penttinen kunde undgå någon form av allvarligare rättslig reprimand.
Psyksjukvården borde verkligen röja upp i eget byk. Men även samhällsansvariga borde granska sitt eget arbetssätt och åtgärda de uppenbara brister som finns inom systemet.
Det är sannerligen en oslagbar bedrift, som Thomas Quick har klarat av. Visserligen har han inte varit ensam om det arbetet, helt solklart har han haft ett helt batteri av frivilliga, som ställt sig till förfogande och manipulerat och gjort hela det svenska rättssystemet och psykvården till något farsartat.
Det finns så mången faktauppgift, som vittnar och talar emot Thomas Quicks morderkännanden. Inte bara det, att det existerar morderkännande från hans sida, där det senare visat sig, att de påståtts mördade lever i allra högsta välmående. Det finns en uppsjö av fakta, som aldrig synats i sömmarna för att nå fram till riktiga åtal och i förlängningen även inte mindre än åtta morddomar.
Även i den ännu ej prövade Appojauremordrättegången, finns uppgifter om hur Thomas Quicks ord och erkännande varit betydande och där inga andra omständigheter tycks ha framkommit om de uppenbara problem, som funnits i förundersökningen. Under pågående rättegång anlände ett fax till tingsrätten från sakkunnig inom falska/fabricerade minnen, som rimligen borde ha fått tingsrätten, att göra halt. Det faxet kom inte från någon, som Thomas Quick själv uttryckte det inför sittande rätt och därmed utlöste en glädjestund.
Även Gällivare tingsrätt har därmed inte uteslutit möjligheterna till, att annan gärningsman varit tänkbar, även om de måhända varit förda bakom ljuset av fakta, som sannerligen borde ha framkommit av mordutredningen. Även i den här mordrättegången har Thomas Quick vittnat om mordkumpaner, som faktiskt uteslutits och inte heller vare sig kunnat bindas eller åtalats för dubbelmorden.
Det är inget ringa antal personer, som Thomas Quick har ägnat sig åt falsk tillvitelse. Vad jag förstår har all dylik information och fakta inte heller framkommit till tingsrätten.
Det vore bedrövligt av mig att uppge en massa ansvariga, utan att inte ta med Thomas Quicks senare försvarsadvokat Claes Borgström. Advokat Borgströms ageranden, eller rättare sagt icke-agerande, det borde än en gång få advokatsamfundet, att på allvar fundera över sin uppgift. Inte minst vad som egentligen ingår i det synnerligen lösa och fritt för allsköns tolkande av vad begreppet ”god advokatsed” är. Den verkar ha samma betydelse, som är likvärdig med att sticka ut tungan genom fönstret och vifta med en stund. Är det detta som advokatsamfundet på allvar vill stå för? Och borde inte advokat Claes Borgström likt Thomas Quicks tidigare advokat ifrågasatt, om Thomas Quick verkligen var skyldig till det han själv påstått sig ha gjort, när det framkommit alltför stridiga uppgifter och märkliga turer kring vallningar etc.
Hela rättssystemet har visat en svajighet, som jag inte trodde var möjlig. Fast, handen på hjärtat, min blåögdhet den dagen jag själv klev innanför tingsrättens dörrar 1974, i egenskap av yrkesutövare vid tingsrätten, den har kommit att förändras dramatiskt sedan dess. Den unkna och ofullkomliga biten av Sverige, är inte längre någon överraskning för min del.
Skall det tillsättas en sanningskommission, sedan alla överklagade morddomar fått ett utfall, bör den sannerligen även följas av någon form av rättsliga åtgärder och förändring inom rätts- och psykvårdssystemet. Så här kan vi inte ha det, om vi inte vill vara en bananrepublik.
Någon, några har uppenbara skäl att ljuga. Om det är garvade mordutredare och andra som påstått att mordutredningarna har manipulerats, eller om det är klanen som bundit Thomas Quick vid det ena mordet efter det andra, det hoppas jag att en framtida juridisk utredning skall komma fram till.
Thomas Quick då? Ja jag föredrar att kalla honom för det, eftersom det var det han hette då, när alla mordrättegångarna pågick. Han skall absolut inte tillerkännas någon ersättning av JK pga. det som mordrättegångarna fört med sig. Han har själv medverkat till att innebära sanslösa kostnader både för svenskt, men även för norskt del. De lidanden har har förorsakat är utom gränsen för vad som ens kan beskrivas.
Det enda som kan vara tänkbart, är felbehandling inom psykvården. Men där kommer Thomas Qucik, liksom människor som sjukvården t.o.m. tagit död på, att bita i sten. Två år efter själva handlingen/behandlingen, bedömer man inom svensk s.k. rättssäkerhet är den tid, där fall kan bedömas och prövas av Socialstyrelsen, även i de fall där dödlig utgång har varit fallet!
Däremot borde Socialstyrelsen och övriga myndigheter, för omväxlings skull, lägga pannan i djupa veck och göra något radikalt åt det prekära allmänläget. Det går inte längre, att gräva ner sig i skyttegravar för att freda sina egna brister.
Det finns rikligt med material om hur psykvården, när det gäller Thomas Quick, gått sina egna märkliga vägar.
Det kan ju vara tur, att Thomas Quick inte valt att ta in Ellington, som ett riktigt parallellnamn, men det hade säkert psykiatrin och minneskonstnärer också tillstyrkt om det hade förts på tal av Thomas Quick, förlåt, jag menar naturligtvis Ellington. Man kan säga vad man vill om vad som är rätt eller fel, men nog är det häpnadsväckande hur han har frångått allt som hittills är känt beträffande gärningsmannaprofil. Thomas Quick har lyckats med konststycket att ”pinka” in en sagolik blandning av gärningsmannaprofiler. Han är sannerligen världsunik, om han ändå skulle vara skyldig, trots de frianden, som nu upphävt tidigare morddomar.
Det som blir mest beklämmande är, att de verkliga mördarna gått fria, eftersom Thomas Quick erkännanden gått som ett tåg på räls och fokus har helt enkelt tappats från objektiviteten, att parallellt utreda andra möjliga och tänkbara mördare. Jag vet inte hur många mord Thomas Quick i slutändan har erkänt. Jag läste siffran men har förträngt den, det går liksom inte att sortera hur mycket svammel som helst. Men nog känns det magstarkt, med tanke på att INGA medhjälpare överhuvudtaget åtalats, fastän de i flera fall utpekats som de verkliga mördarna av Thomas Quick.
Nästintill tragikomiskt blir uppgifterna om hur man tänkt sig, att Thomas Quick skulle ha tagit sig till alla dessa mordplatser, när han av nära anhöriga och de som känt honom privat, framstått som icke kapabel att överhuvudtaget framföra en fordon, innan visst datum då alla de här morden ägt rum. Bara i den delen med alla dessa bilar, kan man inte låta bli att sucka djupt och länge och hinna tänka: "Men det här kan inte vara fråga om någon autentisk redogörelse, det här måste vara fråga om fiktiva mord. En dåligt upplagd fiktiv thriller, som är skriven av någon amatör, som hellre borde ägna sig åt att odla kirskål än hitta på mordhistorier".
Hannes Råstam har gjort precis som Dan Larsson gjorde i sin bok, ”Mytomanen Thomas Quick” som utkom 1998: systematiskt gått igenom varje sten, som fanns att vända på. Båda har gjort ett grundläggande och även kartläggande arbete i sina böcker. Råstam har dessutom gjort tidslinjer för att kontrollera riktigheten av händelseförlopp kontra Thomas Quicks egna uppgifter. Förord och slutord skall man inte heller glömma bort i böcker, därför att de blir att ta del av någons tankegångar, som varit insatt i ämnet och hur de kommit fram till saker och ting, som är utlyftade ifrån själva den kronologiska beskrivningen i bokmaterialet.
Dan Larssons nya bok: ”Mytomanen Thomas Quick : Från början till slutet” har jag dock ännu inte hunnit läsa, eftersom den inte expedierats från förlaget. Men jag ser med intresse fram emot att läsa även den.
Hur hela rätts- och psykvårdssystemet systematiskt frångått det som normalt råder. Det är sannerligen en högst bekymmersam snårskog, att komma fram till det, som Göran Lambertz helt sturskt påstår och anser sig veta, när han åter igår framträdde i media.
Jag kan inte heller förstå, av vilken anledning han ställer sig upp i media i det här läget och nedgör alla de, som nu fattat beslut om att fria Thomas Quick från tidigare fallna morddomar. Är inte Göran Lambertz agerande ett bevis på, att hela rättssystemet har råkat ut för en allmän härdsmälta, då vet inte jag vad man annars skall klassa det som.
Dessvärre har jag av högst personliga skäl haft anledning, att följa den här cirkusen på nära håll och har sålunda bara kunnat konstatera hur, även Göran Lambertz haft en hel del märkliga ställningstaganden och uttalanden genom åren. För att inte tala om de beslut JK dunkat i huvudet och som fått orimliga personliga följder! Att JK missuppfattat sin egen uppgift, det är bara förnamnet!
Det finns mycket som är anmärkningsvärt kring Thomas Quick i de brottsplatsvallningar, till konstruktioner, till hur ”resultaten” har fåtts fram. Sida upp och sida ner läser man i Hannes Råstams, men även i Dan Larssons bok, hur Thomas Quick i vaga termer och med bistånd och i många fall rent svammel, ändå lyckats driva fram morddomar. Man behöver inte för ett ögonblick betvivla, att han blivit en mytoman under narkotiska preparats inverkan och sannolikt utifrån en början, dysfunktionell personlighet.
De narkotiska och starkt vanebildande preparaten har fullkomligt i tunga bombräder fallit över Thomas Quick genom psykvårdens försorg, under samtliga minnesterapier, som även bakats in i och varit en förutsättning för alla s.k. mordutredningar. Hur psykvården själv verkar ha bollat runt med de uppfyllda krav på diagnosen Katatoni är också något svårbegripligt, när man läser Råstams bok. Själv är jag rent förvånad över att Thomas Quick, eller som han åter heter, Sture Bergvall, alltjämt är i livet.
Man får också fram en bild av den despotiske och med hela handen pekande åklagaren, Christer van der Kwast, som känns allt annat än bekväm. När garvade poliser vittnar om krav från Christer van der Kwast, som är regelrätta krav om urkund, eller att skräddarsy mordutredningsmaterial och utredningsinsatser, framstår det rent katastrofala, som kunnat äga rum. Det gör det för en normalbegåvad person.
För mig är det obegripligt, att terapeuter och polis hjälpt en psykiskt och drogberoende person, som från början inte vet ett dyft om det mord han vill beskriva möjligen kan ha ägt rum. Det är helt häpnadsväckande hur mycket diffusa och vaga aningar, som så småningom leder fram till, att han genom bistånd kan alla detaljer och därmed i slutfasen övertygar domstolarna om sin skuld.
För egen del känner jag, att det skulle kännas verkligen märkligt om Christer van der Kwast och Seppo Penttinen kunde undgå någon form av allvarligare rättslig reprimand.
Psyksjukvården borde verkligen röja upp i eget byk. Men även samhällsansvariga borde granska sitt eget arbetssätt och åtgärda de uppenbara brister som finns inom systemet.
Det är sannerligen en oslagbar bedrift, som Thomas Quick har klarat av. Visserligen har han inte varit ensam om det arbetet, helt solklart har han haft ett helt batteri av frivilliga, som ställt sig till förfogande och manipulerat och gjort hela det svenska rättssystemet och psykvården till något farsartat.
Det finns så mången faktauppgift, som vittnar och talar emot Thomas Quicks morderkännanden. Inte bara det, att det existerar morderkännande från hans sida, där det senare visat sig, att de påståtts mördade lever i allra högsta välmående. Det finns en uppsjö av fakta, som aldrig synats i sömmarna för att nå fram till riktiga åtal och i förlängningen även inte mindre än åtta morddomar.
Även i den ännu ej prövade Appojauremordrättegången, finns uppgifter om hur Thomas Quicks ord och erkännande varit betydande och där inga andra omständigheter tycks ha framkommit om de uppenbara problem, som funnits i förundersökningen. Under pågående rättegång anlände ett fax till tingsrätten från sakkunnig inom falska/fabricerade minnen, som rimligen borde ha fått tingsrätten, att göra halt. Det faxet kom inte från någon, som Thomas Quick själv uttryckte det inför sittande rätt och därmed utlöste en glädjestund.
Även Gällivare tingsrätt har därmed inte uteslutit möjligheterna till, att annan gärningsman varit tänkbar, även om de måhända varit förda bakom ljuset av fakta, som sannerligen borde ha framkommit av mordutredningen. Även i den här mordrättegången har Thomas Quick vittnat om mordkumpaner, som faktiskt uteslutits och inte heller vare sig kunnat bindas eller åtalats för dubbelmorden.
Det är inget ringa antal personer, som Thomas Quick har ägnat sig åt falsk tillvitelse. Vad jag förstår har all dylik information och fakta inte heller framkommit till tingsrätten.
Det vore bedrövligt av mig att uppge en massa ansvariga, utan att inte ta med Thomas Quicks senare försvarsadvokat Claes Borgström. Advokat Borgströms ageranden, eller rättare sagt icke-agerande, det borde än en gång få advokatsamfundet, att på allvar fundera över sin uppgift. Inte minst vad som egentligen ingår i det synnerligen lösa och fritt för allsköns tolkande av vad begreppet ”god advokatsed” är. Den verkar ha samma betydelse, som är likvärdig med att sticka ut tungan genom fönstret och vifta med en stund. Är det detta som advokatsamfundet på allvar vill stå för? Och borde inte advokat Claes Borgström likt Thomas Quicks tidigare advokat ifrågasatt, om Thomas Quick verkligen var skyldig till det han själv påstått sig ha gjort, när det framkommit alltför stridiga uppgifter och märkliga turer kring vallningar etc.
Hela rättssystemet har visat en svajighet, som jag inte trodde var möjlig. Fast, handen på hjärtat, min blåögdhet den dagen jag själv klev innanför tingsrättens dörrar 1974, i egenskap av yrkesutövare vid tingsrätten, den har kommit att förändras dramatiskt sedan dess. Den unkna och ofullkomliga biten av Sverige, är inte längre någon överraskning för min del.
Skall det tillsättas en sanningskommission, sedan alla överklagade morddomar fått ett utfall, bör den sannerligen även följas av någon form av rättsliga åtgärder och förändring inom rätts- och psykvårdssystemet. Så här kan vi inte ha det, om vi inte vill vara en bananrepublik.
Någon, några har uppenbara skäl att ljuga. Om det är garvade mordutredare och andra som påstått att mordutredningarna har manipulerats, eller om det är klanen som bundit Thomas Quick vid det ena mordet efter det andra, det hoppas jag att en framtida juridisk utredning skall komma fram till.
Thomas Quick då? Ja jag föredrar att kalla honom för det, eftersom det var det han hette då, när alla mordrättegångarna pågick. Han skall absolut inte tillerkännas någon ersättning av JK pga. det som mordrättegångarna fört med sig. Han har själv medverkat till att innebära sanslösa kostnader både för svenskt, men även för norskt del. De lidanden har har förorsakat är utom gränsen för vad som ens kan beskrivas.
Det enda som kan vara tänkbart, är felbehandling inom psykvården. Men där kommer Thomas Qucik, liksom människor som sjukvården t.o.m. tagit död på, att bita i sten. Två år efter själva handlingen/behandlingen, bedömer man inom svensk s.k. rättssäkerhet är den tid, där fall kan bedömas och prövas av Socialstyrelsen, även i de fall där dödlig utgång har varit fallet!
Däremot borde Socialstyrelsen och övriga myndigheter, för omväxlings skull, lägga pannan i djupa veck och göra något radikalt åt det prekära allmänläget. Det går inte längre, att gräva ner sig i skyttegravar för att freda sina egna brister.
Det finns rikligt med material om hur psykvården, när det gäller Thomas Quick, gått sina egna märkliga vägar.
Det kan ju vara tur, att Thomas Quick inte valt att ta in Ellington, som ett riktigt parallellnamn, men det hade säkert psykiatrin och minneskonstnärer också tillstyrkt om det hade förts på tal av Thomas Quick, förlåt, jag menar naturligtvis Ellington. Man kan säga vad man vill om vad som är rätt eller fel, men nog är det häpnadsväckande hur han har frångått allt som hittills är känt beträffande gärningsmannaprofil. Thomas Quick har lyckats med konststycket att ”pinka” in en sagolik blandning av gärningsmannaprofiler. Han är sannerligen världsunik, om han ändå skulle vara skyldig, trots de frianden, som nu upphävt tidigare morddomar.
Det som blir mest beklämmande är, att de verkliga mördarna gått fria, eftersom Thomas Quick erkännanden gått som ett tåg på räls och fokus har helt enkelt tappats från objektiviteten, att parallellt utreda andra möjliga och tänkbara mördare. Jag vet inte hur många mord Thomas Quick i slutändan har erkänt. Jag läste siffran men har förträngt den, det går liksom inte att sortera hur mycket svammel som helst. Men nog känns det magstarkt, med tanke på att INGA medhjälpare överhuvudtaget åtalats, fastän de i flera fall utpekats som de verkliga mördarna av Thomas Quick.
Nästintill tragikomiskt blir uppgifterna om hur man tänkt sig, att Thomas Quick skulle ha tagit sig till alla dessa mordplatser, när han av nära anhöriga och de som känt honom privat, framstått som icke kapabel att överhuvudtaget framföra en fordon, innan visst datum då alla de här morden ägt rum. Bara i den delen med alla dessa bilar, kan man inte låta bli att sucka djupt och länge och hinna tänka: "Men det här kan inte vara fråga om någon autentisk redogörelse, det här måste vara fråga om fiktiva mord. En dåligt upplagd fiktiv thriller, som är skriven av någon amatör, som hellre borde ägna sig åt att odla kirskål än hitta på mordhistorier".
Hannes Råstam har gjort precis som Dan Larsson gjorde i sin bok, ”Mytomanen Thomas Quick” som utkom 1998: systematiskt gått igenom varje sten, som fanns att vända på. Båda har gjort ett grundläggande och även kartläggande arbete i sina böcker. Råstam har dessutom gjort tidslinjer för att kontrollera riktigheten av händelseförlopp kontra Thomas Quicks egna uppgifter. Förord och slutord skall man inte heller glömma bort i böcker, därför att de blir att ta del av någons tankegångar, som varit insatt i ämnet och hur de kommit fram till saker och ting, som är utlyftade ifrån själva den kronologiska beskrivningen i bokmaterialet.
Dan Larssons nya bok: ”Mytomanen Thomas Quick : Från början till slutet” har jag dock ännu inte hunnit läsa, eftersom den inte expedierats från förlaget. Men jag ser med intresse fram emot att läsa även den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar