- Min franska nerv har fått sig en chock,

- den 30 augusti 2012, kl 15:02

sa hon och lät så där lagom pillemariskt, som bara hon kan göra.

Svaret kom sig av när jag frågade hur resan hem till Malmberget hade varit. Platsen där vi båda är födda och uppväxta, men där hon inte varit de senaste decennierna, tillskillnad ifrån mig som blev kvar i 40 år. Därefter återvänt och fått hålla mig uppdaterad pga. händelsernas utveckling och att banden inte har kapats.

- Vadå, vad menar du, undrade jag.
Ja, så kom hela ramsan av osammanhängande iakttagelser. Alltifrån hur bombat allt såg ut, hur svårigheterna hade varit att ens lokalisera sig, eftersom gator och farbara vägar inte längre var kända och mynnade ut precis var som helst. Det fanns ju inget kvar av det levande samhället. Det var ju helt dött och förött! Superlativen var många, liksom interjektionerna. Inte ens kyssplatsen på Kungsryggen gick att komma till!

- Vadå, sa jag, trodde du han fortfarande skulle sitta kvar i sin bil och sukta efter dig?

Ett stön hördes från andra ändan telefonluren... och ett litet ynkligt:
- Vad blev det egentligen av honom? Tänk att jag inte har tänkt på honom under alla dessa år. I alla fall inte så många gånger...

Största chocken hade dock blivit, när sprängningarna i gruvan och de regelrätta skalven hade kommit helt oförberett och vilken förödelse som gruvans utbredning hade fört med sig.

- Hur står folk ut, undrade hon medan rösten gick upp i falsett.
Jag funderade en stund innan jag svarade:

- Ja, det är väl så att en hel del helt enkelt inte gör det, men har inga valmöjligheter.

Så hade vi ett långt samtal om hur allt hade förändrats sedan hon som 17 åring hade lämnat Malmberget i slutet på 60-talet, sedan vi fick våra examens från Läroverket i Malmberget.

Om hur de flesta trots allt vill bo kvar, men väntar bara förgäves på att komma loss till ett bättre boende, som är fredat från gruvans härjningar. Men att det lär dröja, det nya avtalet med LKAB som Gällivare kommun träffade blev ingen skillnad från det som rått fram tills dess, snarare var det väl så att LKAB styrkte sin maktposition ytterligare.

- Något annat är jag dessvärre inte människa att förstå, försökte jag förklara för henne.

Hur förklarar man att 44 år har hunnit förändra totalt och att det våra samtal upptagits de gånger detta ägt rum under alla dessa år, bara innehållit sådant, som varit våra gemensamma liv och drömmar. Om en tid som länge sedan är försvunnen och många av människorna med den.

Känslan av att jag bar en barbar inom mig, den gick inte att komma ifrån, när jag skulle förklara hur allt kommit sig och hur det obegripliga är det som måste begripas. Är den verklighet som gäller. Den verklighet som är.
Verkligheten att nyckel mot nyckel är inget som tycks finnas i LKAB-pamparnas eller ägaren statens medvetande, trots att det är deras verksamhet, som förött samhället, bostadsmarknad, miljö och i många fall livsvillkoren.

Förklara hur det varit mycket snack och lite verksta´ så att säga. Planer och visioner saknas inte, men ingen talar om hur dessa planer skall kunna komma i verket, eftersom det trots allt kostar att bygga nytt och hur det skall finansieras tycks mer vara ett fall för stjärnorna, än verklighetens aktörer.

Ja, hur förklarar man det som helt enkelt inte låter sig förklaras, att vi tycks ha fått ett land, som inte längre går att känna igen i något avseende. Eller att tidens tand tärt på våra utseende, att man inte kan känna igen någon efter 44 år, när man besöker det samhälle man en gång var en del av och därför burit med sig som fortfarande högst levande inom sig.

Vissa ekvationer går helt enkelt inte, att vare sig förklara, eller ens reda ut hur de kom till.