De här nya träningsformerna är något, som jag tror starkt på. Eftersom varenda muskel, varenda led, systematiskt får speciell uppmärksamhet. Det måste vara rena rama energipåfyllningen och kroppsbesiktning för datavärldens- och de alltmer stillasittande människorna, som börjat stelna till både här och där (utom kanske på de ställen, där de egentligen borde vara stela på). Instruktören hade i alla fall ägna sig åt detta en hel del. Sannolikt måste han vara dansare i botten, eller någonstans på vägen.
Jag försökte hänga på så gott det nu gick. Men Herre min skapare vilken kraschad kropp jag har.
Det är ju inte så, att jag inte har varit medveten om det innan. Men här blev det fullkomligen upptryckt i nyllet på mig, hur illa ställt det egentligen är.
Jag förstår dock, att det är mycket som händer i kroppen och i synnerhet i ryggraden, som blodgenomströmningen måste vara extra nyttig för. Det är därför jag sitter uppe mitt i natten. Hela kroppen känns som en större invasion av myrornas krig. Snacka om att alla skadade nerver och skadade kroppsdelar löper amok kors och tvärs.
Om det är bra, eller illa, eller rent av förkastligt, att pyssla med, för sådana kroppsskadade personer som jag. Ja, den som lever får se.
Det vet man aldrig förrän efteråt. Mycket har jag fått avskriva som lämplig sysselsättning att återerövra, men ibland har det blivit bra, bara jag tagit mig genom det första lilla helvetet. Helt enkelt uthärdat och insett, att jag får helt enkelt göra det efter min kropps egna förmågor och lyssna inåt. Under vägen har min starka vilja spelat mig många spratt. En stark vilja den är på både gott och ont.
Förhoppningsvis finns det ljus i slutet av tunneln även här. Även om jag inget större ljus kan skönja nu. Tidlös rörlighet, låter det inte t.o.m. förtröstansfullt.
Mina tankar nuddar åter, hur jag återerövrade simförmågan igen. Så långt efteråt allt detta hemska hände mig. Tog mig ur det trauma som låg i botten och där medvetslösheten hade skyddat mig långt mer än där själva medvetslösheten rådde. Jag hade glidit in i en tyst och hanterlig värld. Själen behövde ro.
Fortfarande undrar jag om jag hade kunnat ta mig ur detta, om inte min vän Bi hade hållit upp den provokativa spegeln framför mig. Fått mig att inse att de handlade om posttraumatisk stress förutom alla kroppsskador.
Idag förstår jag, att det gäller att ha modet, att försöka. Inte bara ge upp. Våga möta det okända skrämmande, som inte går att ta på. Inte går att förklara. Men jag förstår också idag, att kroppen har behov att stänga av för att helt enkelt överleva det som varit alltför svårt att ta sig igenom. Ibland måste livet levas i små steg. En dag i sänder.
Men är det egentligen inte så vi egentligen alltid borde förhålla oss till livet. En dag i sänder. Om morgondagen vet vi ändå aldrig något om. Livet går inte heller att levas bakåt.
Efteråt, när jag väl hade påbörjat den långa vandringen på den här nedsläckta delen av mitt liv. Ville jag återerövra det jag saknat mest och där jag fortfarande hade en chans, att kunna klara av med den kropp som nu blivit min. I mitt fall var det längtan efter vatten, som kändes mest naturligt att återerövra. Människans innehåll och självklara, vatten.
Första försöken var väl ungefär 4-5 simtag, innan det kändes som om jag höll på att kvävas och jag fick ställa ner fötterna på bassängbotten igen. Sedan skulle nästa svåra hinder passeras, som säkert hörde ihop med händelsen kring medvetslösheten. Idag kan jag simma en timma och kanske lite mer om jag skulle försöka. Efter varje operation har jag delvis fått börja om igen. Men för varje gång det har fått bli omstart, har den nya startsträckan inte varit lika lång. Jag har lärt mig, att finna nya vägar, nya sätt, att tackla det hela på, ända tills det funkat som det skall. Eller i vart fall acceptabelt. Sikta mot stjärnorna och nå talltopparna är inte heller fel.
Samma sak var när jag fick lära mig, att stå och gå på ett nytt sätt. Nog har vägen hit varit väldigt lång, när jag börjar tänka efter. Eller när jag fick lära mig att visualisera insidan av min kropp. Det var verkligen inte ont överallt. Det fanns något som hette triggerpunkter, där det var skrämmande bråddjup av smärta, som fanns i mina visualiseringar. Det krävdes mycket mod att orka ta sig igenom alla dessa skrämmande bråddjup, som uppenbarade sig. Ända tills den dagen, då något helt sällsamt inträffade. Hela jag hade omfamnats av det strålande ljuset... En helt översinnlig upplevelse.
Men mycket har också tillkommit på vägen, som spätt på problematiken. Fem år av operationer och flera år på kryckor. Som lite extra bonus, en hel del annat smått och gott! Det som är konstigt är, att jag aldrig funderat djupare på saken, när jag väl befunnit mig i det. Visst har jag haft dagar, när jag mest av allt bara önskat lägga mig ner och dra täcket över huvudet. Men de dagarna har jag bejakat det också.
Men man kan inte ligga och tycka synd om sig själv. Det blir himla trist. Det kanske är så, att jag tillhör den där prioriterade gruppen människor, som inte kan ägna mig åt att vara en i själen dysterkvist. Det finns alldeles för mycket glädje och nyfikenhet i mig.
Jag förstår också, att jag har mycket att glädjas åt. Jag inser det, när jag möter andra människor. För det är så sant, som det ständigt poängteras i alla psykologiböcker: det är inte hur man har det, utan hur man tar det.
 |
| Bilden: Akvarellen av Lars Lerin hänger på Skövde konstmuseum. Där fanns ytterligare två verk, som var sevärda: en målning av Carl Kylberg och en av Sigurd Hjertén. Båda tavlorna gick genast att känna igen, som deras utan att först ha tittat på signaturen. Resten av verken på Skövde konstmuseum var väl si så där. Dvs. kunde man väl både ha och mista. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar