Det lär knappast vara någon vanlig slappskalle, som har saboterat det nya utomhusbadet Pöl Harbour, Älvstranden i Göteborg.

Jag misstänker att inte ordet gentifiering ingår i deras normalvokabulär.

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2801782-pol-harbour-saboterat
Begreppet myntades 1964 av Ruth Glass i dennas beskrivning av några områden i centrala London och betecknar en social statushöjning av ett område, på andra områdens bekostnad.

Det känns verkligen väldigt feltänkt då man saboterar ett efterlängtat utomhusbad i en stort hamnområde, som nu Göteborgs är men så förvånansvärt svåranvänt/svårtillgängligt.

När i flyttade till Göteborgs innerstad, Otterhällan, 1991, brukade jag och dottern ljumma sommarkvällar gå på kvällspromenad längs kajen/hamnen. Men det var inte lätt att kryssa sig förbi alla stopp på vägen och inte fanns det någonstans, att slå sig ner för den delen heller. Så är det ju alltjämt och så är det ju längs kanalerna också. Så mycket missad njutning i något som inte behöver kosta så mycket.
Själv luftade jag hjärnan i Gottskär igår eftermiddag, där varken våldsverkare, tiggare, klottrare eller samhällsförstörare: Politiker &Trafikverket, inte gick att skönja så långt ögat nådde.

Det finns tydligen hopp om livet i en del små samhällsidyller, där avarten ännu inte har intagit människorna. Hela hamnområdet i Gottskär med omnejd vittnar om medmänsklig samverkan för att göra det så gemytligt som bara möjligt är människor emellan.
 

Konditoriet hade snits både på utbud och trappräcke.

Vid Hamnkrogen höll man på att rigga upp musikinstrument på utomhusarenan, så det vankades nog lite festligheter på kvällen.

Långt, så långt ut, att objektivet fick användas pågick dykningar från hopptornet. Några paddlade kanot och andra vindsurfade, medan andra låg och vändstekte sig i solen, eller satt ute och åt eller fikade.

 

Den stora bryggan/njutningsplatsen med många bänkar runtom hade kommit till av förenade krafter. Det fanns dessutom två ställen att stega in på, vilket kändes alldeles sympatiskt.

T.o.m bryggans golv bar sina tydliga tecken över att här hade något åstadkommits med gemensamma krafter.

Sittbänkarna ute hade sponsrats av både privatpersoner och av företag.

 

T.o.m. kyrkan hade gett sitt bidrag till ändalykten, att vila bak, ben och tankar på. Idag kändes texten extra sanningsenligt: han för mig till vatten där jag finner ro. Psaltaren 23:2

 

Många satt där och en del låg t.o.m. och solade på trädäcket. Någon hade sprungit från sin kasse med både mat och annat i. Lite märkt av tidens anda, så öppnades kassen lite för att se att det inte var en kvarlämnad bomb. Man blir onekligen lite nojig av att bo i en storstad där livets fortsättande inte är någon självklarhet. På fel plats vid fel tillfälle, är inte något som jag bara läst om, utan själv upplevt många gånger om så här långt i livet....

Tänk att i lilla pittoreska Gottskär kan de få till det, men inte i Göteborg. Är det inte märkligt så säg...

Njut av utsikten stod det på bänken, fastän det mest är reklamen för sponsorn som syns. De hade borrat små hål för kaffekoppar på bordet. Är nog en god idé i nära havet där det blåser och friskar på, så att alla trista tankar och allt det där väldigt ledsna blir jagad på flykten.

Hela hamninloppet hade bänkar för att man skulle kunna slå sig ner och bara vara, utan att behöva stå givakt.

T.o.m. motorcyklar och en bit ifrån hade t.o.m. mopederna sina speciella markerade platser.

Vad hör väl hemma i ett område där man kan flanera runt och i ett kombinerat hamnområde om inte ett ankare. Vackert i all sin enkelhet. Man behöver inte ha så mycket flotta statyer och andra märkvärdigheter.

 

En historisk karta är alltid lika upplyftande och lärorikt att ta in.

I en levande hamn finns också det som hör till....

Ankringsplats även för BAD pojkar, eller är det så illa att det är dåliga pojkar... Det känns inte som om det var fråga om det sistnämnda.

Gottskärs övriga bebyggelse tycker jag att du själv skall uppleva på plats. Det liknar i mångt och mycket alla de här vackra fiskelägen/fiskesamhällena, med vindlande gränder och små söta skärgårdshus, mestadels vitmålade,  från en gång i tiden och så de pampigt, stora, väldiga och svulstiga, för folk med omåttligt mycket pengar.

Sedan man släppte psykiatrins personer fria har mycket hänt - ta t.ex. den här tillträdande VD:n för Nordea, Casper von Koskull.

http://www.di.se/artiklar/2015/8/11/ny-nordea-chef-vill-varna-bonusarna/

För inte så länge sedan så tillhörde dylika personer hemma inom psykiatrin och klassades att lida av megalomani (storhetsvansinne) - sålunda ett solklart fall för Beckomberga, eller


Numera intar de ledande positioner och kan fritt uttala sig, så att en annan något mer normalfuntad människa bara står där med munnen öppen, som en fågelholk och funderar över:

"Vad var det han sa?"

"Okey, du är värd mer än 800 gånger än andra anställda, som också kan det här jobbet."

- So, what´s your point?

Det kanske är dags att skriva en nutidsvariant av de litterära personerna med megalomani. De börjar bli lite åldersnupna de som finns: Jan i Skrolycka i romanen Kejsaren av Portugallien, som Selma Lagerlöf kom ut med 1914, eller Rodion Romanovitj Raskolnikov i Brott och straff av Fjodor Dostojevskijs, som kom ut 1866...

"Sänk Estonia" av Dan Larsson

Den här boken träffade inte på mitt bästa läsar-jag måste jag villigt erkänna och därför får denna recension tas med en nypa salt. Jag låg sjuk i någon märklig och tämligen segdragen magåkomma och var sålunda inte riktigt i fas med vad en bok med dylikt innehåll kräver.

Dan Larssons roman "Sänk Estonia" har ett snabbt, brutalt innehåll med ett persongalleri som är både trovärdig och högst sannolik. Skall man sätta en sorteringsstämpel på den här romanen, så blir det en solklar: machobok för typer som gillar vapenskrammel och då kommer jag osökt in på en annan författare, Leif G W Persson och slogs av vissa andra paralleller mellan dessa två herrar.

Göteborgs-Postens Ingrid Bosseldal skrev lite förenklat, att Leif GW Perssons senaste bok "Bombmakarens kvinna" är en besvärlig roman, som handlar om nedstigning i mörkret. http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.2793054-leif-gw-persson-bombmakarens-kvinna

Dan Larssons roman "Sänk Estonia" är också i allra högsta grad en nedstigning i mörkret. Men till skillnad från GP:s Ingrid Bosseldal är jag dessvärre väl medveten om detta människans mörker. Därför blir vissa saker inte några överdrifter, utan snarare tvärtom: verkligheten överträffar inte alltför sällan dikten.

Det finns inget i romanen "Sänk Estonia", som känns science fictionartat och den här storyn är precis lika godtagbar som någon annan hypotes, som också tänkts om Estonia. Själv har jag skrivit om Estonia: http://gun-m-ek.blogspot.se/2014/09/estoniakatastrofen-28-september-1994.html
och inläggen är dessvärre inte heller någon dragen vals.

Därför känns Dan Larssons roman lika viktig, som hans första bok om "Mytomanen Thomas Quick". Det går inte att komma ifrån, att man från "högre ort" gjort sitt bästa för att dölja sanningen om Estonias förlisning.

Jag kan väl bara hoppas, att Dan Larssons grävande journalistikspade inte grävt förgäves, fastän här i romanform, utan att det blir startskottet för det som hände med hans första bok om "Mytomanen Thomas Quick". För det mesta, då allt gått åt pipan redan från första början, krävs den där berömda droppen som urholkar stenen.

Dan Larssons första bok "Mytomanen Thomas Quick" beställde faktiskt radarparet Guillou och Perssons företag, då de började inse att Sture Bergwall alls inte var någon massmördare, med inpinkade revir i precis varenda gärningsmannaprofil. Något som hade fått varje utländsk gärningsmannaprofilmakare att skaka på huvudet åt idiotin, som det förryckta teamet med åklagaren Christer Van der Kwast i spetsen hade åstadkommit. Här hade man en gärningsman som hade lyckats med ett konststycke, som aldrig någon någonsin i kriminalhistorien hade lyckats med tidigare.

Däremot skall sägas att Sture Bergwall alias Thomas Quick är långt ifrån någon mysfarbror, som man på senare år verkar ha omvandlat honom till i Media. Även om han nu inte är någon massmördare, utan bara ännu en av alla dessa märkliga krakar som jag läst/lyssnat mig mätt på i mitt jobb. 

Dan Larssons bok "Mytomanen Thomas Quick" som utkom 1998, var en mycket välskriven och dokumenterande bok, där journalisten Dan Larsson gjorde ett bra grävande journalistiskt hantverk, då han följde rättegång efter rättegång och även händelserna kring mordutredningarna. Tyvärr utkom den boken inte i några nyutgåvor och skall absolut inte sammanblandas med en senare Quickutgåva med ungefär samma namn, som också är utgiven av Dan Larsson.

Dan och jag harvade några år i samma klass på Läroverket i Malmberget på 60-talet och jag vågar påstå, att vår svensklärare hade gjort vågen åt Dans första bok, "Mytomanen Thomas Quick" . Detsamma gällde även Leif G W Perssons, vars debutroman var "Grisfesten" och faktiskt den bästa som Leif G W Persson någonsin skrivit, eftersom språket/språkläran även stod i högklass, liksom den bärande berättelsen, som också hade sin upprinnelse taget ur verkligheten.

Men sedan har hänt något med de här två herrarnas språklärokunskaper. De ägnar sig åt den nya varianten journalistisk språklära där man börjar meningar med bindeord och har svårt att få till bisatser etc. Sedan verkar de lite väl överförtjusta i något spår, som de kört fast i och glömmer bort, att visserligen är väl kanske inte läsarna de vassaste knivarna i lådan, men när något redan har berättats är det förbrukat och använt.

Leif GW Persson fastnar i "Supersalamins" Evert Bäckström. Supersalamin förekommer lite för mycket som uttryck i en av böckerna och det känns som om den där Supersalamin dyker upp åtminstone 500 gånger och tjatas igenom hela boken. Så illa är det inte med Dan Larssons roman "Sänk Estonia", men jag gissar att vår gamle svensklärare på Läroverket hade stoppat in "SS-Satan" ..... och 20 gånger kraftigare än atombomben, som fälldes över Hiroshima 1945 och vasallstaterna i vardera näsborre på Sylvard Larssons grabb tämligen omgående, om det varit detta som han hade presterat vid läroverket, där alla former av upprepningar genast fick en illröd bock i kanten!

Det var det här gänget som slutligen fick sin examen vid Läroverket i Malmberget - Var Dan Larsson och blogginnehavaren befinner sig på fotot, får intresserade lista ut på egen hand.

Det som är märkligt med Dan Larssons roman "Sänk Estonia" är som om man hälsat på två olika Dan Larsson. Den första delen av boken känns lite trevande, men sedan flyter storyn på och den blir plötsligt en bladvändare, t.o.m. språkläran hämtar tillbaka mark.

Jag har sagt det förr och jag säger det än en gång. Man måste ha en dräpande kritiker som läser det manus man författat och som kan slå ner på varje tveksamhet. Skillnaden blir huruvida man skall utkomma med ett mästerverk, eller bara en läsvärd roman. - Men kanske ligger det någon form av sanning i att sedan jag själv började fila på mina egna romanmanus, distanserat mig från att vara enbart läsare. Kanske har jag blivit den oresonliga kritikern istället, som är ute på ständig felfinnarjakt.

Dan Larssons machoroman "Sänk Estonia" om tiden kring Sovjetunionens fall, den har inte ens något att förtälja om vad för öde den ryska "välanvända" damen möter och det kan jag tycka är lite synd, eftersom han grävt så djupt i att inte lämna något spadtag ogjort för de övriga i persongalleriet, som är idel män. Inte blir det två rader om damen med de fotriktiga skorna heller, därmed missar han, den gamle hockeylirare i MAIF, målet som legat där fullständigt öppet för en riktig rökare till fullträff.

Lite full i fniss blir jag trots allt, när jag helt plötsligt står inför beskrivningar som lär höra hemma hos Dan Larsson av utanpåskriften att döma. Men det är väl kanske så med alla författare, att någonstans lyser det egna jaget igenom lite här och där. Jag tänker också på Dan Larssons pappa Sylvard Larsson och jag undrar om han inte i sin egen skrivarverkstad i himmelen, ler åt sin son och tänker: det var som attan, att jag fick ge namn åt en riktig ärkeskurk. Det tror jag Sylvard hade gillat!

Donald Trump - en 69 åring gammal stöt med fascination för unga kvinnor - är det näste amerikanske presidenten?

Ännu ett bevis för hur politiker lever i sin egen lilla bubbla, beredd att kasta in hur mycket pengar som helst för att marknadsföra sitt eget ego.

Vad vet Donald Trump om hemlöshet och att bli alltmer utsatt och marginaliserad, när hela han är som en enda dålig dokusåpa.

Hans kommentarer om nyhetsankaret och moderatorn Megyn Kelly vid den TV-sända debatten, talar sitt tydliga språk om hur han kommer att kunna hantera sitt lands nog så problematiska ställning i alla världens oroshärdar som USA ständigt skapat. Här lär det inte bli fråga om att bygga golflyx på Skottlands sista vildmark, utan hänsyn till befolkningen och mötas av ortsbefolkningens protester.

Kan man inte ens hantera sina egna sexistiska kommentarer om kvinnor, men något vettigare än att i efterhand hänvisa till att en kvinnlig moderators frågor skulle ha med hormoner att göra, är det väl inte den skarpaste kniven i lådan, som står där beredd att med pengars hjälp bli USA:s näste president.

USA kommer verkligen att gå till världshistorien som BIG, som i BIG MISTAKE...

Idag när jag och Herr H skulle ut och cykla, hakade dottern på med apostlahästarna, det skvallrar väl om vilken hastighet jag föredrar att cykla i och insupa omgivningarna. Herr H tappade vi bort någonstans efter den gemensamma kaffepausen.

Men väl framme vid en inhägnad där fyra tjurar låg och slöade, gick dottern fram till stängslet och genast var tjurarna uppe på benen.

När jag tittade på den bruna tjuren, som stod där och tomtuggade med tungan hängande halvt utanför munnen, kom jag att tänka på en annan intelligent blick, som jag sett alldeles nyss på bild och insåg att tjurar i alla fall har en fördel: de kan inte prata.

Är det månntro också hormonbetingat....

Bild: Andrew Harnik

I lördagskväll låg jag och Herr H och halvsov i soffhörnet vid den tidpunkt när spädbarn nattas. - Nyss lät jag mig övertalas av Telia att byta vårt TV-utbud efter det vi är intresserade av att se. - Därför bestämde vi oss för rycka upp oss och kika på en dokumentär på Viasat Film, som underligt nog var inpetat under fliken "Drama" och som handlade om den allmänt bespottade ryske presidenten Vladimir Putin och gick under namnet: I Putin.

https://www.viasat.se/film/portratt-av-putin

Vladimir Putin måste nog på det privata planet vara det fullständigt motsatta till dylika hovhållare som Donald Trump, som av fåfänga t.o.m. är bestyckad med en frisyr som var utgången för decennier sedan och som gick under benämningen: Ta från de rika och ge till de fattiga. Män har sett ut som män de sista 35 åren och inte som något som stolpar omkring med en egenartad fågelbobyggnad uppe på huvudet.

Har du inte sett den dokumentären: I Putin och har tillgång till att kunna se den, men gör det! I annat fall går du miste om något väldigt intressant och inte minst tankeväckande.

Vid två tillfällen var Putin dessutom så oväntat slagfärdig, att jag höll på att trilla ur soffan av skratt. Det var ord & inga visor, inget för känsliga öron och uttryckt rakt upp och ner utan några större krusiduller eller åthävor.

Då var den kommentaren som Putin med ett flin lät undslippa, när han och Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt höll presskonferens, som en mild sommarbris i jämförelse.

Alla dess larviga tester som finns på Facebook - undra hur mycket fakta de försöker att lägga pussel med.

Här är ett av alla svammel, eftersom jag faktiskt bara har ett normalt färgseende. Ändå fick jag följande resultatet:

Du har lasersyn!
Är du verkligen en människa?
Allvarligt, det här resultatet är riktigt svårt att få och du klarade det. Vi är väldigt imponerade!
Vänligen bekräfta att du inte är en robot och berätta vad du fick i kommentarerna nedan.

Undra om alla är överens om den saken?

- Det som är positivt för någon kan upplevas, som en förarglig gråsten som skaver i skon för andra.

Min favoritparfym, Chloe måste ju bara ju Karl Lagerfeldt förändrat på något sätt. De två sista gångerna jag köpt Chloe känner jag inte riktigt igen doften jag gillade så skarpt, eftersom den var mjuk och hade en sådan god doft, utan att vara påträngande. Nu stinker den något väldigt starkt och intensivt, som inte alls faller mig på läppen, så vad återstår då?

Haha... sexig och självsäker. En Toy-boy med sexpack, skulle inte tro det!

Dessutom en kille som är i min yngste sons ålder är nog inte riktigt mitt val, som någon ideale man. En snubbe som kan visa mig precis hur allt skall gå till, skulle nog överleva en halv dag ungefär sedan skulle jag nog börja titta på klockan och undra när han skall åka hem till sig. Det är inte min personlighetstyp helt enkelt. Vara självsäker och att ha ett gott självförtroende det är liksom inte riktigt samma sak i min värld.

 Jag skulle nog bli väldigt fundersam om det skulle handla om min ideala man, låter onekligen lite skumt. Jag föredrar nog min ideale man och inga tveksamheter...

Är det något ställe här i världen jag inte skulle bo på, så är det ett ställe som alltid är snöbelagt. Jag kan helt enkelt inte se mig bland snödrivor året runt, kallt och jävligt. Däremot ett litet gammalt vackert pittoreskt samhälle uppe bland höga berg däremot, det skulle jag mycket väl kunna tänka mig att bo i. Det är nog faktiskt ett önskeställe, det eller vid havet:

Vacker utsikt så långt ögat når och vackra mer öppna omgivningar heter lösenordet för mitt önskemål. Det finns ett par hållhakar dessutom: jag är rätt kär i att kunna använda mitt svenska språk också och på något ställe med någon "ansamling med svenskar i utlandet" skulle nog vara det allra sista jag överhuvudtaget skulle välja.

Hade jag inte haft alla de här småttingarna runtomkring mig, hade jag redan bott halva året utomlands och bara varit i Sverige under de vackra svenska sommarhalvåret, maj - till max oktober.

USA det går bara bort helt och hållet, eftersom det inte är något land för mig av många olika anledningar. Men det där med människorna, vänliga, lugna och humoristiska, det låter väldigt trevligt och lockande - sådana miljöer växer verkligen inte på träd. - Här skall man ha inbjudningskort för att kunna kvista över på en kopp kaffe för att inte tala om egoismen som växt sig starkt, burr.

Det är bara att inse, att är man som jag född i övre delen av Lapplands fjällvärld är man som eljest...

Idag osade det svavel om Herr H, när han försökte ta sig igenom dagens Göteborgs-Posten.

Suckarna bro i Venedig hade denna morgon allvarlig konkurrens av Herr H, som redan slagit sig ner och tagit sin första tugga i den enahanda frukosten, när jag kom inhasande i köket och såg ut som ett veritabelt bombnedslag. Han hade då hunnit ropa tre gånger att kaffet var klart.

Golfpensionärer begagnar sig inte av några klockor. De är helt enkelt anhängare av Einsteins relativitetsteori. Medans jag däremot befinner mig i en helt annan dimension och som bäst försöker att ta del av min nog så välbehövliga skönhetssömn, när det bestäms att ringas och efterhöras med en tillika sovandes Herr H hur mycket, som hade betalats på Stora Lundby i startavgift. Livsviktigt vetande så här i arla morgonstund!

Herr H är inte speciellt bra på att äta varierad frukost. Samma gamla hjulspår skall det vara, så är han också sen 40-talist och inte minst: född i Hallsberg dessutom beläget i gnällbältet, vilket förklarar det mesta. Hela det här året  också har han låtit som en extraknäckare hos SMHI, liksom den övriga befolkningen också tycks ha varit hemfallen åt.

- Ingen sol idag heller!

Vilket föranlett mig att påpeka, att solen hänger alltid där och den dagen då den inte gör det, då lär vi nog bli varse det.

Men det var nog inte frukosten eller vädret, som var problemet idag. - Inte initialt i alla fall, vädret hann komma precis innan han lättade från stolen: var det inte tunga moln därborta. De hade ju lovat att det inte skulle regna förrän framemot kvällen. - Utan det var ett väldigt prasslande med Göteborgs-Posten och den ena sucken efter den andra avlöste och innan jag ens hade slagit mig ner vid köksbordet hörde jag honom säga:

- Men nog var det väl själva f@n, så reste han på sig och slet ner telefonluren från väggen, slog ett nummer och hann väl inte mer än få någon form av svar innan han slängde på telefonluren.

Hmmm... tänkte jag, det börjar arta sig åt en intressant frukost.

- Det är ju lönlöst att ens försöka komma fram till de där idioterna, halvgrymtade han mest för sig själv.

När han anlände till bordet och åter bläddrade allt våldsammare i tidningen, osade det igen:

- Men nog är det väl f@n har de ingen som helst kvalitetskontroll av tidningen, den ser ju ut som i helvetet!

Hmmm... det är ju tur för honom, att inga små grytor fanns inom någon kilometers radie, då hade han åkt på 20 kronor i böter till svärkassan. Svärdomaren hade nog klassat det som en klar 30 kronorsböter så här långt, för helvetet kan knappast räknas som någon hel vetesort och säkert hade han åkt på en skarp varning över det där med idioterna.
När jag slutligen hade bestämt mig för vad som skulle vara till kaffeslurken, slog jag mig ner. För det mesta väljer jag, att bara sitta i lugn och ro och tomstirra ut i pergolan, men en del dagar nappar jag åt mig den tidningsdel som aldrig är Herr H:s förstahandsval: där finns normalt korsord att starta upp hjärnan med och det som jag läser till frukost: Världens gång och kultursidorna, vilket är en lite mer lagom uppstart på morgonen. Världens elände och bedrövelser människor emellan får jag mer än nog av resten av den vakna tiden.

Innan kaffet är urdrucket brukar jag normalt ha plöjt mig genom Miljonkrysset, men idag blev det lite klurigare och med vägledning av hur korsordet såg ut kunde jag gissa mig till hur resten av Göteborgs-Posten såg ut och som hade gjort Herr H så himla irriterad och svavelosande...

Världens gång: "Alla mår vi bättre av lite sällskap", insåg jag att jag skulle avstå, eftersom jag inte är så mycket för att läsas böcker heller som fått sista sidorna utrivna. Så det fick bli kortvarianten "En tur i en antik transport", efter att jag hade löst det som gick att lösa i ILJONKRYSSET, som det idag hette...

det skulle visa sig att jag blev tvungen att få tillgång till förstasidan innan jag kunde avsluta Miljonkrysset.

Ett hastigt genombläddrande som fått Herr H att både osa svavel, sucka och t.o.m. försöka sig på nå kontakt med Göteborgs-Posten, fick mig att inse att dagens Göteborgs-Posten skulle jag nog avstå, eftersom precis hela tidningen var ett svårare fall av haveri.

Visserligen gillar jag utmaningar och att lista ut hur saker och ting hänger ihop. Men för min del kändes det som om det egentligen kunde räcka med att jag sett mig i spegeln och undrat hur det kom sig att Albert Einsteins frisyr hade hamnat på mitt huvud. En del dagar blir det på ett tidigt stadium övermättat med krökta rum och märkliga tidsparadoxer.

Ibland ser jag över mitt varande: analyserar och funderar hur jag skall lyckas gå vidare i livet med de förutsättningar jag har.

Skriva blogg är bara en av alla dessa saker.

Det här med att skriva blogg, var absolut inget som stod på min världskarta överhuvudtaget. Men det hela hade faktiskt börjat redan innan jag fick förfrågan om att börja som bloggskrivare i NSD (Norrländska Socialdemokraten). Skriva blogg det hade börjat, som ett allmänt önskemål och jag fick senare en spark i baken från en gammal vän, när jag inventerade frågeställningen med att nu istället skriva blogg i NSD.

Sedan dess har jag upptäckt hur bloggskrivandet och faktiskt det fria skrivandet faktiskt är ett rent hantverk, väsensskilt ifrån det som jag normalt arbetat med av skrivhantering.

JA, jag medger, det kanske kan förefalla underligt med tanke på hur 90% av mina bloggar ser ut och kommit till. Men också är det som fått bli ett substitut för att rensa huvudet, utan att ständigt gå och idissla för mig själv och som också varit en god hjälp till att släppa alla de där "duktiga-Anikka-kraven" jag är högst medveten om att jag alltid haft på mig själv.

Det har kostat att skriva blogg, tiden som bloggare i NSD med en "redaktion" som granskade inläggen innan de publicerades, det var verkligen ingen höjdare. Stalkers och påhoppare är inget man kan önska någon å andra sidan  får man förnyade insikter som sig själv. http://gun-m-ek.blogspot.se/2011/12/jag-maste-vara-nsds-mest-utskallda.html

Många har frågat mig om hur mycket tid jag lägger ner på en blogg. Vad skall man svara på det, eftersom det inte tar mig mer tid än att jag sätter det på pränt.

Jag är alltjämt lika flyhänt över tangentbordet, som den dagen jag gick ut som klassetta från handels i ämnet maskinskrivning. Sedan dess har jag hunnit med åtskilliga uppdateringar i skrivmaskins, teknikens, liksom utvecklingen från handjagare, via elektriska skrivmaskiner till datorer. Liksom det förargliga som inträffade under de elektriska skrivmaskinernas tidevarv då det hände, att byte av modelltillverkare också innebar att bokstavsplacering hängde ihop med tillverkaren. Det problemet var mest kännbart, när jag jobbade på tingsrätten innan datorernas tillkomst och Domstolsverket inte hade koll på inköpen av nya maskiner och var Å, Ä och Ö fanns placerade på den inköpta skrivmaskinsvaran.

Nu är problemet istället, att det här med klipp ut och kopiera, ändra i texten, det är långt ifrån alla gånger så himla bra. Jag ser det inte bara i mitt eget skrivande, utan jag ser det i allra högsta grad i författares bokutgivningar.

Men skulle någon fråga mig hur tangentbordet ser ut: var varje bokstav och siffra är placerad, måste jag medge att det har jag ingen som helst susning om. Tror jag tappade den uppfattningen redan på i början på 70-talet. A vet jag är beläget vid S, sedan är det dessvärre blankruta. Det är ungefär samma kalibers som att fråga någon hur gör de när de andas.

Det här med att det blivit stopp i mitt manusskrivande har varit otroligt frustrerande, att inte kunna göra vad jag själv enbart väljer att göra. Men med handen i backspegeln, inser jag att livet inte spelat mig något spratt. Däremot har jag insett, att jag fått en fördel av återseendet av min påbörjade manus, både på gott och ont.

Jag har hunnit läsa och framförallt lyssna och lägga märke till vad som är bra och dåligt i andras böcker, andras skrivsätt. Något som jag innan jag själv blev en friskrivare aldrig haft en tanke på dessförinnan. Jag har av livets paus blivit medveten om något som jag inte utan detta hade blivit medveten om. Samtidigt undrar jag om mitt förändrade sätt, att ständigt analysera andras texter och skrivsätt enbart är av godo.

I mitt fall har dessutom tillkommit något, som säkert är en självklarhet för andra människor som skriver. Jag har vansinniga kroppsskador, som gör att det jag skriver till 95 % redan är skrivet uppe i hjärnkontoret och kräver bara den allra sista åtgärden: att sätta det på pränt via tangentbordet. Det betyder att det mesta jag skriver, det har jag redan processat klart uppe i mitt huvud och långt ifrån ett tangentbord, eller fö ett skrivbord. Ytterligare ett hinder att komma över som kan vara nog så förargligt, eftersom jag i mitt huvud ibland VET att jag kommit på genialiska skrivningar/formulering, men det är som bortblåsta när jag väl har tangentbordet framför mig.

Det får mig att fråga mig själv, håller jag nu på att fastna i någon ny återvändsgränd, som inte leder någonstans än åter tillbaka till min egen väg: Dit jag ville gå.

Fotograferat i Berlin 8 december 2008. Kamp kan se olika ut för olika människor och även för statyer...

I Bonniers Bokklubb där kunde man förhandsboka boken "Millennium 4: det som inte dödar oss" av David Lagercrantz

Jag vet inte hur det är med dig, men jag finner det rätt avskyvärt, att någon helt plötsligt skor sig på någons författarlivsverk, som dessutom inte har någon koppling till Stieg Larsson. I det fallet måste jag trots allt sätta större tilltro till Stieg Larssons livskamrat, Eva Gabrielsson: http://www.svd.se/hard-kritik-mot-ny-millennium-bok

Den boken kommer inte över min tröskel, eftersom jag inte ägnar mig åt gravplundring i någon variant.

Själv slukade jag Stieg Larssons Millennium-böcker. Gick som en äggsjuk höna och inväntade nästa bok. Den representerade ett nytt grepp på den svenska bokhimmelen. - Så nytt att Jan Guillou liknade Stieg Larssons romanfigur Lisbeth Salander vid Pippi Långstrump. Antagligen i hopp om att läsekretsen skulle peka tumme ner istället för upp åt Stieg Larssons bokserie, som fick svindlande försäljningssiffror.
 
Faktum är att jag i mitt jobb kommit kontakt med personlighetstypen Lisbeth Salander och vad jag tycker om en del förvaltare och samhällets medverkan till övergrepp, tja, det behöver man inte vara någon raketforskare för att förstå. Teknikgenier och fotografiska minnen är inte heller någon nyhet, eller vedergällningstankar. Inget av det uppräknade tillhör universums gåtor.

Om vi nu skall sinka ut personen Stieg Larsson, då inträder något annat inom mig. Det finns vissa bitar jag ställer mig högst frågande till.

Personligen gick jag i taket, när det damp ner en inbjudan till föreläsning av Expo, som gick ut på "hur du lär dig att vässa dina argument mot rasism".

Vilket ledde till att jag i ett rätt upprört mail till Lärarförbundet undrade hur de kunde ha det dåliga omdömet, att dra in Expo med den förevändningen, eftersom ett kritiskt granskande är det som skall läras ut i varje studiesituation.

Ett kritiskt granskande av EXPO hade nog istället varit på sin plats, eftersom det finns klara kopplingar till dylika grupper, som i vart fall inte jag betraktar som vare sig rumsrena, eller som några större förebilder: AFA och vänsterfanatiker, som inte drar sig för våld som sägs helga medlen.

Nu hör till saken att jag aldrig varit den typen, som gått omkring i Palestinasjalar, eller demonstrerat mot vare sig det ena eller det andra. Det här med politik är något som jag ända sedan barnsben lärt mig att kritiskt granska. Kanske beror det på att jag växt upp i ett politikerhem och jag redan som väldigt ung insåg, att det har en tendens att alltid poppa upp något ur "godispåsen", som absolut inte är önskvärt. Överhuvudtaget har jag alltid förhållit mig betraktande, än tillhört klanen som hängivit mig åt saker och ting. Jag är inte någon som kan hysa sådan full beundran, att jag är villig att sopa oönskat under mattan. Ungefär som det som just poppat upp överhuvudtaget inte existerar.

Man kan väl lugnt påstå, att jag är icke politisk, icke religiös, bara just därför att just dessa två komponenter har skaffat så mycket elände ute i världen och genom historien, att jag känner att jag kan bli kräkfärdig för mindre.

För att återgå till EXPO - hur rumsrent är det månne?

Jag skall inte lägga några tankar i ditt huvud vad du skall tycka, men nog luktar det väl ändå skunk...

Inom mig finns inte någon situation där våld blir acceptabelt. Min uppfattning ända sedan jag har varit liten brakskit är att våld föder våld. Jag har också förstått att jag verkar vara född med ett rättspatos, som jag med tiden har förstått, att det går utöver det vanliga. Jag är liksom inte till salu och tittar inte bort av bekvämlighet. Inte bry sig, det är också att ta ställning!

Det här med våld, det är helt enkelt inte min grej. För mig blir det till en lemniskata, evighetssymbolen, där varken början eller slut finns. Betvivlar någon min hypotes går det utmärkt att blicka tillbaka i historien. Man störtar en diktatur bara för att längre fram konstatera, att det enda som egentligen hände var att man hjälpte en ny diktatur till makten.
Är det verkligen något att stå efter?

http://www.internationalen.se/2011/05/stieg-larsson-den-gravande-socialisten/

För mig blev det inte bara olustigt, utan även obegripligt, att ett fackförbund som företräder pedagoger vars medlemmar skall lära eleverna att kritiskt granska, ett kritiskt tänkande, där omdömesförmågan är det allra viktigaste en människa har att erövra. Men för att kunna göra det, måste man inhämta många olika uppgifter från många olika håll för att faktiskt kunna skaffa sig denna omdömesförmåga.

För mig är dylika grupper som AFA, eller andra individer som är villiga att inskränka yttrandefriheten, friheten, som är det som är det allra sköraste vi har och som vi alla måste värna. För mig är extremåsikter det allra största hotet mot varje lands säkerhet.

Jag har aldrig varit hängiven någon idoldyrkan, eftersom jag lärt mig att skaffa mig ett omdöme och även hur den skall gå till. Till det krävs en egen arbetsinsats att samla in så många olika uppgifter, att det faktiskt inte blir något hafsverk av typen. De flesta saker är oviktiga, men en del saker är av allra största betydelse, att bilda sig ett eget omdöme: Alla andra tycker ju det. Det är ingen annan som klagat tidigare. - Säga något sådant så att jag hör det och man kan med all rätt känna sig kapad längs med fotknölarna!

Tycka om en bok, en skiva, ett föredrag. De är en sak, men att bilda sig en helhetsbild om någon/något, det är något helt annat. Det gör man inte i brådrasket och jag tror inte, att jag någonsin stött på en enda människa, som jag har idel goda tankar om. Inte ens sådana personer som Dalai Lama går helt fri: skrapar man tillräckligt länge på ytan hittar man även där oönskad historik hur just det här Tibetanska samhällssystemet hade uppdelningar i högt uppsatta personer, prästerskap som var viktigare än den stora massan, oönskade tankar om medmänniskan. Allmosor kan inte rättfärdiga något systemfel.

Tittar man då på Expos grundare, då är det väl kanske inte svärmorsdrömmen man hittar i hans biografi. Nu är jag sanning att säga inte speciellt förtjust, att länka till vissa länkar, men jag gör det därför att det redan är sammanställt, det som jag själv funnit ut genom ett betydligt bökigare sätt:
https://expomakt.wordpress.com/tobias-hubinette/

och ibland inser man, att man ibland mår bäst av att inte vända på stenar:
https://expomakt.wordpress.com/about/
Desto mer man vet desto mindre vill man veta http://www.piscatus.se/

http://www.friatider.se/jag-ar-misstankt-for-ett-mord-mot-expo-grundaren-som-blev-regeringens-expert-pa-rasism

http://www.svd.se/chatta-om-svd-och-expos-granskning

En riktig tankeställare fick jag mig, när författaren Liza Marklunds sommarprat möttes av kritik på flera sociala medier därför att hon spelade en låt av Ultima thule. Jag måste tillstå att jag har svårt att förstå mig på människor, där allting antingen är svart eller vitt - man kan faktiskt ägna sig åt att plocka russinen i kakan, utan att för den skulle gilla hela bakverket.

Men jag har förstått att det kanske vore bättre om Liza Marklund hade spelat:

något som min pappa, rödkommunisten, brukade sjunga, när han stod och rakade sig i badrummet.

Skala av det förljugna man upplever under sin uppväxt, det är inga lätta saker. Dock tror jag att det är en nödvändighet om man som människa skall utvecklas och växa in i sunda insikter.

Så här i efterhand har jag förstått i vilket syfte vi var i DDR, när jag i 8-10 års åldern. Då min arme krake till pappa hjärntvättades med och visades runt hur perfekt, fritt och fint det var i DDR. Vi hade blivit inbjuden på en vistelse där pengar överhuvudtaget inte halades upp i något läge, inte ens när vi skulle inhandla läsk!? Just det där sista med läsken i en helt vanlig kiosk fick mig genast att inse, att jag inte hade misstolkat de signaler jag hade mottagit av diverse människor vi hade mött, så snart vi hade stigit iland med färjan från Trelleborg till Rostock.

Det var både bad på Rügens sandstränder med himla mysiga solstolar i stora korgmodeller, där man kunde krypa in och sova. Hotellvistelse med samkväm och rundresa där vi fick se hur öppet och fint det var ordnat i DDR. Men vad som sedan hände då min pappa och de andra gubbarna bussades iväg och då min mamma, syster och jag inte fick närvara, det vete gudarna. Efteråt när pappa återvände till hotellet, var allt plötsligt väldigt lågt och dämpat och jag insåg ganska snart, att det var något som inte var bra. Mina föräldrar höll god min och var starkt oroade det rådde ingen som helst tvekan om.

Väl hemma igen, gick min pappa omkring som en slokörad hund under väldigt lång tid. Hans sedvanliga kommunistsvada hade fått sig en rejäl törn och det var riktigt skönt att slippa höra dessa enorma lovord om sådant som jag bara hade känt på mig, att det där var bara ett betraktande med struten tättslutande på huvudet. Så himla bra kunde inget vara.

Hur förljuget allt hade varit den där sommaren i DDR, det blev jag själv varse och det föraktet inom mig visste inga gränser. En sommar reste jag runt på  motorcykel i Europa, det var när hippietiden grasserade som värst. När vi hade kryssat oss igenom Väst-Tyskland, Holland, Belgien, Luxemburg, Frankrike, Schweiz, Lichtenstein, Österrike och åter in i Väst-Tyskland skulle vi upp till  Väst-Berlin för att där hälsa på en god MC-vän som bodde i Väst-Berlin, vilket betydde att vi var tvungna att ta oss genom Öst-Tyskland (DDR) för att kunna ta oss dit.

Redan passagen transitvägen, genom Öst-Tyskland upp till Väst-Berlin blev en historia, som går till avdelningen "bryskt landande i verklighetens maktkamp mellan öst och väst och hur verkligheten var i en öststat, där kontrollen var total och helt orimlig!"  - Besöka Dresden var inte ens att tänka på. Det uppvaknandet som skedde inom mig gav en dålig smak i munnen. När vi nådde fram till Öst-tyska gränsen träffade vi på ett par från USA, som också var ute på en motorcykelrundresa. De blev tvungna att köpa Öst-tyska registreringsplåtar, som de naturligtvis inte skulle få behålla vid framkomsten till Väst-Berlin. När de skulle ut ur Väst-Berlin skulle de bli tvungna, att än en gång köpa nya registreringsskyltar för en inte alltför liten summa pengar.

Sålunda pågick en annan sorts maktkamp stormakterna emellan, där skylttvånget bara var en del av det hela. Hur mycket stormakterna visade musklerna för varandra var inte bara bisarrt, så här i efterhand kan jag bara skaka på huvudet åt det hela.

Vi hade svängt av från transitvägen, naivt svenskt, trots påpekandet att vi bara hade tillåtelse att köra på transitvägen upp till Berlin. Vi hade fått se på en karta och förklarat för oss och jag som var styv på tyska vid den här tidpunkten, sa att visst förstod vi, att vi inte kunde vika in till andra ställen, utan skulle hålla oss till denna väg, vars namn jag inte längre kommer ihåg. Men raka vägen upp för bekymmerslös svenska betyder inte, att man inte får stanna och ta igen sig lite.

Bäst vi låg där i gräset i skuggan av en trädallé och tog igen oss, 10-20 meter in på en sidoväg, hördes ett våldsamt dån i marken, som kom allt närmare. Ungefär 50 talet USA-tanks kom dundrande förbi oss och jag fick en obehaglig känsla över att vi hade hamnat mitt i ett brinnande krig. Den där ljuvliga känslan jag stunden innan jag hade känt var som bortblåst och värre skulle det visa sig att det skulle bli.

Jag vet att jag satt där och sneglade på mina skinnstövlar, som jag hade sparkat av mig i gräset, när Östtyska polisen med en våldsam hastighet kom insvängande från transitvägen, tvärbromsade framför oss, så att vägdammet yrde runt omkring militärpolisbilen. Flera poliser med vapen i högst hugg hoppade ur och närmade oss med bestämda steg och miner. Vi hade gjort oss skyldiga till brott, eftersom vi avvikit från transitvägen och vi skulle arresteras!

- Men snälla rara poliser, vi har bara avvikit 10-20 meter för att inte stå mitt i vägen för trafiken. Man behöver rasta när man kör motorcykel i en sådan tryckande värme och solsken.

Två val fanns, antingen fortsatte vi direkt utan att stanna, eller så skulle vi bli arresterade omgående. Inte ens för ett eventuellt toalettbesök undrade jag på prov. Nej, det var tydligen bara att kissa i brallan eller att bli arresterad. Ord och inga visor. Jag vet att jag tänkte, när jag höll på att böka på mig kängorna igen, sedan jag hade kravlat på mig skinnstället igen: Det här är ju helt sanslöst, snacka om förföljelsemani och att ha läst för många spionthriller.
Å andra sidan fick jag nu en förklaring till varför den där restaurangägaren hade varit så orolig, när jag inte ville ha kvittot på maten vi stannat för att äta. Han var tillslut alldeles kallsvettig och förklarade för mig om och om igen, att jag måste spara och visa upp kvittot på varför tiden inte i mitt pass stämde. Han hade inte släppt iväg oss förrän jag hade lovat, att jag skulle stoppa in kvittot i passet och han själv hade fått se när jag gjorde det!

I Väst-Berlin blev jag varse hur skrämmande tillvaron var för de som upplevt andra världskriget och nu undvek att använda sig av den linje där man blev tvungen att byta på Öst-Berlin-sidan. Centralstationen var av allt att döma en livsfarlig plats, där väggarna hade öron. Vi hade uppmanats att överhuvudtaget inte prata med varandra under resan och allra helst inte när vi stod nere på perrongen för att byta tåg. När jag stod där på perrongen bredvid en ångestladdade Hans, som blivit helt likblek och fått en flackande blick, såg herrarna som mest verkade tagna ur en dålig spionfilm, de kulspruteförsedda vakterna, som gick uppe på rampen inne på tågstationen och schäfrarna som drog i kedjekopplen med en kulspruteförsedd vakt, som strök förbi våra ben i stort antal, då skämdes jag över min svenska naivitet.

Jag tackade gudarna när vi satt där ute i trädgården i Hans´ lilla kolonistuga på Väst-sidan och linjebytet nu blivit ännu ett dåligt minne blott. Dagarna i Väst-Berlin passerade i rask takt och när vi gjorde ett besök vid Brandenburger Tor var den ännu inte lika idiotisk plomberad, som den skulle komma att bli efter 1970.

Vid den öst-tyska passkontrollen då vi var på väg till färjan i Travemünde, som vi hade bokat en tur och returresa för vid utresan till Europa blev det tvärnit. Vi skulle tvingas att åka med färjan via Öst-Tyskland och Sassnitz, fick vi veta sedan våra pass återvände ut från den lilla kuren med de vitmålade fönstren som de hade burits in till. Jag trodde till en början att det var ett misstag och propsade på, att tulltjänstemannen skulle bära in våra pass igen med våra färdbiljetter till färjan. NOPP! Vi skulle vara tvungna att lösa nya biljetter med färjan via Sassnitz. Men vad var det här nu för dumheter invände jag, vi har ju färjebiljetter där det står dels vilken tid och dag som gällde, men också hyttnummer vi har bokat. Vi hade ju redan betalt för en inte helt billig returbiljett hem till Sverige!

Våra pass åkte ut och in ett flertalet gånger bakom den mjölkfärgade glasrutan i kuren. Min tyska var tämligen klanderfri på den tiden, efter åtskilliga år av tyskstudier där även affärstyska på handels hade genomlidits. När jag fått nog av dårskapen upplät jag därför min stämma, på tyska och för att den där enfaldige bestämmaren bakom den målade glasrutan, skulle komma ut och prata med mig, eftersom jag blivit hejdat av ett sänkt gevär framför mig, när jag hade försökt att gå dit bort till den lilla kuren med vitmålade fönster. 

Efter att ha stått där och trampat fot i en evighet i MC-kläder, började jag inse att vi skulle missa färjan om vi inte genast skulle komma iväg. Vi hade redan kommit i tidsnöd av den långa väntan på vår tur och evighetsdiskussionen om att vi måste betala och åka med en annan färja, som gick från Öst-Tyskland istället. Min resepartner försökte lugna mig och teaterviskade flera gånger till mig:
Du kommer att hamna i Sibirien om du inte lägger av!
Så fasen heller svarade jag i normal samtalston, jag är svensk medborgare!

Än en gång kom den alltmer olycklige springpojken till tullare fram igen, efter att ha gjort en ännu långvarigare tur bakom det mjölkfärgade glaset i kuren, och med mina nya argument, som bud.

- Nej, tyvärr inte, vi måste köpa nya färjebiljetter och åka via Sassnitz, meddelande han för vilken gång i ordningen som helst. Han hade blivit alltmer olycklig och ursäktande för varje gång han kom tillbaka från kuren med den vitmålade glasrutan.

Då brann hela säkringsskåpet och jag talade i höga ordalag om vilka hycklare det var som satt där bakom den vitmålade glasrutan och inte ens vågade sig fram, utan istället hade en stackars tullare att löpa gatlopp med våra pass och färjebiljetter. SÅ hade det inte varit när min pappa hade varit inbjuden till DDR med hela vår familj. Då förevisades vi vilket föredöme DDR var och vilket öppet land det var, här kunde man röra sig hur fritt som helst.

Den stackars tullaren stirrade på mig och det blev helt dödstyst en lång stund. Soldaterna med gevären rörde nu på ögonen och såg med ens levande ut. Sedan dök en soldat med gevär upp i dörren till den hemlighetsfulla kuren. Springpojken till tullare blev genast inkallad till kuren med den vitmålade glasrutan. Han återvände på två röda med våra pass, som nu hade blivit stämplade och lät meddela:

Det var bara att åka iväg. Skynda er nu så att ni inte missar färjan i Travemünde! Trevlig resa! Han bad så mycket om ursäkt för missförståndet som hade blivit.

Där ser man vad en kommande bokutgivning kan locka fram för minnen och göra sig påmind om hur viktigt det är med omdömesförmåga, att skilja agnarna ifrån vetet.

Sedan skadar det nog inte att ha i minne, att skillnaden mellan en politiker och en häst, är att hästen inte kan sko sig själv.