Idag osade det svavel om Herr H, när han försökte ta sig igenom dagens Göteborgs-Posten.

Suckarna bro i Venedig hade denna morgon allvarlig konkurrens av Herr H, som redan slagit sig ner och tagit sin första tugga i den enahanda frukosten, när jag kom inhasande i köket och såg ut som ett veritabelt bombnedslag. Han hade då hunnit ropa tre gånger att kaffet var klart.

Golfpensionärer begagnar sig inte av några klockor. De är helt enkelt anhängare av Einsteins relativitetsteori. Medans jag däremot befinner mig i en helt annan dimension och som bäst försöker att ta del av min nog så välbehövliga skönhetssömn, när det bestäms att ringas och efterhöras med en tillika sovandes Herr H hur mycket, som hade betalats på Stora Lundby i startavgift. Livsviktigt vetande så här i arla morgonstund!

Herr H är inte speciellt bra på att äta varierad frukost. Samma gamla hjulspår skall det vara, så är han också sen 40-talist och inte minst: född i Hallsberg dessutom beläget i gnällbältet, vilket förklarar det mesta. Hela det här året  också har han låtit som en extraknäckare hos SMHI, liksom den övriga befolkningen också tycks ha varit hemfallen åt.

- Ingen sol idag heller!

Vilket föranlett mig att påpeka, att solen hänger alltid där och den dagen då den inte gör det, då lär vi nog bli varse det.

Men det var nog inte frukosten eller vädret, som var problemet idag. - Inte initialt i alla fall, vädret hann komma precis innan han lättade från stolen: var det inte tunga moln därborta. De hade ju lovat att det inte skulle regna förrän framemot kvällen. - Utan det var ett väldigt prasslande med Göteborgs-Posten och den ena sucken efter den andra avlöste och innan jag ens hade slagit mig ner vid köksbordet hörde jag honom säga:

- Men nog var det väl själva f@n, så reste han på sig och slet ner telefonluren från väggen, slog ett nummer och hann väl inte mer än få någon form av svar innan han slängde på telefonluren.

Hmmm... tänkte jag, det börjar arta sig åt en intressant frukost.

- Det är ju lönlöst att ens försöka komma fram till de där idioterna, halvgrymtade han mest för sig själv.

När han anlände till bordet och åter bläddrade allt våldsammare i tidningen, osade det igen:

- Men nog är det väl f@n har de ingen som helst kvalitetskontroll av tidningen, den ser ju ut som i helvetet!

Hmmm... det är ju tur för honom, att inga små grytor fanns inom någon kilometers radie, då hade han åkt på 20 kronor i böter till svärkassan. Svärdomaren hade nog klassat det som en klar 30 kronorsböter så här långt, för helvetet kan knappast räknas som någon hel vetesort och säkert hade han åkt på en skarp varning över det där med idioterna.
När jag slutligen hade bestämt mig för vad som skulle vara till kaffeslurken, slog jag mig ner. För det mesta väljer jag, att bara sitta i lugn och ro och tomstirra ut i pergolan, men en del dagar nappar jag åt mig den tidningsdel som aldrig är Herr H:s förstahandsval: där finns normalt korsord att starta upp hjärnan med och det som jag läser till frukost: Världens gång och kultursidorna, vilket är en lite mer lagom uppstart på morgonen. Världens elände och bedrövelser människor emellan får jag mer än nog av resten av den vakna tiden.

Innan kaffet är urdrucket brukar jag normalt ha plöjt mig genom Miljonkrysset, men idag blev det lite klurigare och med vägledning av hur korsordet såg ut kunde jag gissa mig till hur resten av Göteborgs-Posten såg ut och som hade gjort Herr H så himla irriterad och svavelosande...

Världens gång: "Alla mår vi bättre av lite sällskap", insåg jag att jag skulle avstå, eftersom jag inte är så mycket för att läsas böcker heller som fått sista sidorna utrivna. Så det fick bli kortvarianten "En tur i en antik transport", efter att jag hade löst det som gick att lösa i ILJONKRYSSET, som det idag hette...

det skulle visa sig att jag blev tvungen att få tillgång till förstasidan innan jag kunde avsluta Miljonkrysset.

Ett hastigt genombläddrande som fått Herr H att både osa svavel, sucka och t.o.m. försöka sig på nå kontakt med Göteborgs-Posten, fick mig att inse att dagens Göteborgs-Posten skulle jag nog avstå, eftersom precis hela tidningen var ett svårare fall av haveri.

Visserligen gillar jag utmaningar och att lista ut hur saker och ting hänger ihop. Men för min del kändes det som om det egentligen kunde räcka med att jag sett mig i spegeln och undrat hur det kom sig att Albert Einsteins frisyr hade hamnat på mitt huvud. En del dagar blir det på ett tidigt stadium övermättat med krökta rum och märkliga tidsparadoxer.