Den vackraste lökväxtblomma och fjärilens evighetsutveckling får mig att fundera över när döden egentligen inträffar. Finns det någon egentlig död?

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 5 november 2011, kl 14:19

När inträffar fjärilens egentliga död?

Är det när fjärilen är ett ägg, eller en larver, eller när den är en puppa, eller är det när förvandlingen blivit till en fjäril och puppskalet lämnas, eller är det när den åter är en fjäril, som blir ett ägg och som svävar ut i oändlighetens kretslopp. Tanken springer vidare till lökväxten, en vanlig nedvissnad växt. Ett helt vanligt frö: ett träd, en växt. De kan ligga i träda, tillsynes helt döda, ibland under flera sekel och ändå väckas till liv. Det fördolda bär på en hemlighet, som vi vet väldigt lite om.

"Av jord är du kommen av jord skall du åter varda"... men gäller det verkligen hela våra jag. Eller är det i själva verket bara en ändring av medvetandet, från en form till en annan. Precis som kvantfysikens odödlighetsprincip, där energi aldrig kan utplånas bara omvandlas.

Kyrkans "kött och blod", där fanns egentligen bara en överlevare: Jesus, som jag har förstått det hela. Eftersom reinkarnationstanken togs bort redan på 300-talet. Den vanliga människan skulle inte belasta sina små hjärnor med dylika högtflygande tankar. En som är skrämd till lydnad, är en betydligt mer användbar person, om man vill fortsätta att generera makt och pengar till få utvalda. Det är högst i hierarkin som gäller även inom alla religioner, resten är ämnade åt de små, som får vara glada åt smulorna som trillar ner från det väldukade bordet.

Ibland har jag tyckt synd om en del präster som förrättat jordfästningar. De har oavkortat avslöjat en dödsrädsla och en icketro på människans väsen. Men har de dödsfruktande prästerna haft rätt om människans väsen. Är det riktigt att det bara är platt: ”kött och blod” och "förgänglighet."

Men hur blir det med kvantfysikens odödliga energi, som faktiskt är vi också och inte enbart kyrkans förgängliga "kött och blod".

Idag är det Alla Helgons Dag, den dag som blivit smått förvirrande för en döpt, O-konfirmerad, andlig ateist. Ja, just det. Livet självt är en motsägelse till det yttersta, för att inte säga religionernas olika hävdelser.

Enligt vår stadsreligion är det å ena sidan en dag som man från början skulle minnas alla helgon och martyrer. Dagen har flyttats hit och dit i kalendern genom århundradena och de olika religiösa strömningarna. Det måste vara förvillande för alla som blivit helgon och martyrer, här är det minsann inte bara att ställa om klockan en timma. Värre måste det väl vara för andra, i andra religioner. Ja, jag tänker närmast på "Stockholmsbombaren", som turligt nog led av för tidig utlösning. Hur blir hans möte med de utfästelserna han skall få möta efter döden, med tanke på hans sista "världsliga åkomma".


Mja. Det är inte lätt, det här, för en ickeförstå-sig-påare. Det gäller onekligen att hoppa rätt bland begreppen "Alla Helgons Dag" och "Alla Döda". Det sistnämnda firas enligt 2002 års evangeliebok påföljande söndagen efter "Alla Helgons Dag" och har egentligen namnet "Alla Själars Dag". I den vanliga almanackan står det dock kort och gott "Domsöndagen”. Så vad vet jag, en förtappad andlig ateist, om kyrkliga helgon och martyrer. Många är de helgon och martyrer jag mött i det levande livet. De har alla fått bära sina kors. Precis som både du som läser det här och jag fått göra någonstans i livet. Ibland i nåd och ibland i allra högsta grad i onåd.

Kyrkans officiella inställning till helgonen tycks vara en förvillande sak, eftersom de inte tror på reinkarnationen, däremot uppståndelsen. Mjae, jag måste säga att jag har svårt att koppla ihop synapserna i hjärnkontoret. Det är hela tiden både rött och grönt ljus på samma gång. "Alla Helgons Dag" är när man ber att "förebilden" av "helgonens skara" skall "väcka oss till ett heligt liv så att vi inte bara firar deras minne utan också följer dem i tro och goda gärningar".

När jag var liten hade jag inte en enda namnsdag. Så såg almanackan ut då. Den första namnsdagen jag någonsin hade då var under "Hylands Hörna." Där vi arma själar som inte hade begåvats med någon namnsdag, en gång fick fira en namnsdag. Hemma i vårt hus så bakades det dagen till ära en "Gun namnsdagstårta".

Innan dess brukade min mamma skrattande säga att jag hade i alla fall en namnsdag på sätt och vis. Jag tror faktiskt att hon med glimten i ögat, menade just "Alla Helgons Dag". Därför att jag var ett under av påhitt och egna upptåg och hade svårt att förstå vari det olämpliga låg, att från start ha sin egen livsfilosofi om både ursprung och mognad. Det kändes som om det var fullständiga nonsens mina föräldrar ägnade sig åt. Varför kunde inte jag gå omkring på stan i mina egna funderingar över vad jag just i denna stund ville ägna mig åt. Skulle jag hälsa på i tant Nanna Pärnis Bageri, eller Petterssons väskaffär. Slumpsystemet och fötterna fick avgöra vilket det eventuellt kunde bli: fönstershoppa i andra skyltfönster, eller ett personligt besök i sagda affärer.

Lalanders skyltfönster, eller Slöjd-Anders, där kunde jag stå hur länge som helst och betrakta härligheten innanför. Det var ingen hejd på hur länge som fantasin kunde pågå. Jag var nog under en viss tid rätt omedveten om papperslappen, som stack upp från kapuschongen. En papperslapp, en vägledning om vad jag hette, vem som var min pappa och vart "upphittaren" av brakskiten skulle vänligast ringa för avhämtning av den kringvandrande tingesten. Sådana straff som snickarboa var tack och lov inte uppfunnen på den tiden och det var nog tur det. I annat fall hade jag kanske varit en avancerad träskulptör idag.

Undra just om det hade praktiserats snickarboa med Åke Sundqvist. Hans trägubbar var många.
http://bildarkivet.gellivare.se/std-search_q1.cfm (Jag ser vid test att länken inte funkar. Men logga in under Gellivare Bildarkiv och klistra in Åke Sundqvist under fliken "Snabbsök", så funkar det att komma in på bilderna av Åke Sundqvist alla trägubbar/tanter)

Spökjakt, spökvandringar, filmmarknad och sjätte sinnen har blivit en lukrativ affärsidé. Det finns nog ingen landsända och land, som går fri från möjligheten till samvaro med de dödas andeväsen.

Men själv har jag alltid varit mer rädd för de levande än de döda. Sannolikheten att bli drabbad av någon levande än någon död är rent procentuellt betydligt högre. Även om jag kan medge att det finns många människor som framstår, som tämligen döda fastän blodcirkulationen alltjämt bevisligen fungerar på dem.

Idag befinner jag mig alltför långt från Malmbergets kyrkogård och alla andra kyrkogårdar. Långt ifrån där mina föräldrar, sagofarbröder, släktingar, vänner, bekanta, klasskamrater och arbetskamrater vilar. Jag tänker på de små liven vars dag aldrig randades och alla de som aldrig fick bli vuxna. I mitt medvetande träder de in. Det är aldrig fråga om speciella dagar, tider på dygn eller ens år. Det sker när som helst. Mina tankar möter dem, när jag minst kan ana mig till det. Ett ord, en doft, en byggnad, en skog, en stig, en strand, en bild, ett möte... och så är någon av dem där tillsammans med mitt medvetande.

”Döden” har olika skepnader. Det har blivit en lukrativ marknad. Vare sig de går under namnet Nibe Fighter 310P, massförstörelsevapen, glödlampor till min bil, eller http://www.youtube.com/watch?v=Hv-K916FFso&feature=share De intelligenta ingenjörerna, uppfinnarna, makt- och kapitalfolket, de överträffar varandra på att förkorta prylars och människors livslängd, istället för att skapa en bättre värld. Köp och släng! Köp och släng! Bonus & fallskärmsavtal. Egna löneökningar & räkmackeåk och andras orättvisor. Det egna egot är närmare än någonsin.

Det har blivit något köp och släng av mänskliga relationer också. Den gamla kärnfamiljen att värna om och samhällsgemenskapen är inte så vidare värst gångbar. "Ring du. Om du vill veta." Underförstått: men gör det inte till en vana. Det fullkomligt haglar kedjebrev i form av sms och mail, när höstmörkret tränger sig tätare runt våra själar. Medan snigelpost, spontan samvaro, ett litet telefonsamtal har blivit alltför knepig att få till.

Livet självt blinkar där som Stella Matutina. Morgonstjärnan som är en dubbelnatur och som också är Aftonstjärnan på vår stjärnhimmel. Ty, vi ser ju inga stjärnor där inte mörker är.

(något underlig version av vacker melodi och text, men får duga i brist på bättre)


Kålfjärilslarver som smaskar i sig av årets skörd:

"Gustavs grabb" av Leif G W Persson och "Delhis vackraste händer" av Mikael Bergstrand.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 2 november 2011, kl 18:39

Leif G W Persson har gjort det igen! Skrivit en bok, "Gustavs grabb" och åter inte insett, att det inte är så himla bra att klippa och klistra i textmassorna, utan att ha någon annan som kollar slutprodukten. Men det är klart, den överbegåvade professorn han kanske har skrivit sin biografi för dem som har lite svårt med minnet och därför behöver repetitioner av vissa fraser och skrivningar.

"Gustavs grabb" är en biografi, eller som Leif G W Persson själv uttryckt det: "Detta är berättelsen om min egen klassresa. Som jag minns den."


Under tiden som jag lyssnat på CD-boken har jag grunnat över vad den där smått berömda klassresan egentligen är. Är det i själva verket inte något som hör hemma i det psykologiska. Den inre känslan att vara mindre betydelsefull p.g.a.. ekonomiska förhållanden och härkomst. Någon form av en slags ingrodd "bättre" och "sämre" klisteretikettregister att bli sorterad in under.

Sanning att säga har jag aldrig förstått vare sig det här uttrycket, eller förhållningssättet. Jag känner åtskilliga skitstövlar som är födda med silversked i mun, likaväl som jag känner skitstövlar som är födda långt ifrån silversked i mun. Den inre kärnan av en person finns inte där att finna.

Det här måste vara en allvarligare form av underlägsenhetskänslor. Jag har mött dem i många förtvivlade upplagor. Ibland till gränsen till sinnesrubbat tänkande.

Själv minns jag tydligast en högt uppsatt jurist, som i ett väl så överförfriskat tillstånd erkände att han skämdes något fruktansvärt över sin mamma, städkärringen, som hade skurat sig till hans höga examen. Jag tror jag aldrig blivit så fly förbannad, som åt detta enfaldiga uttalande. Hade jag varit i hans kläder hade jag höjt min mamma till skyarna och placerat henne på den piedestal där hon sannerligen hörde hemma. Jag frågade honom om han aldrig tänkt på att hans mamma hade offrat precis allt av egen bekvämlighet, bara för att curla honom och därmed också besparat honom ett yrke, som enbart betytt dåligt betalt och ett oerhört slit. Något som hon själv hade haft i alltför rikliga mängder, eftersom hon dessutom varit ensamförälder för honom.

Jag betvivlar inte för ett enda ögonblick att Leif GW Persson hade "läshuvud", men det har faktiskt de allra flesta som får rätt uppbackning. Även den mest hopplösa sits kan förvånansvärt lätt förändras. Jag har själv varit med om att förändra egensynen på många som ansetts som hopplösa fall, inklusive hos dem själva. Dylikt har en tendens att bli självuppfyllande tillslut.

Leif GW Perssons avsky för gamla läroverkstiden, den kan jag däremot med lätthet förstå. Där om något märktes klasskillnaderna inom lärarkåren och precis som Leif GW Persson noterat fanns det bra lärare, medan andra hade dragning åt rena rama pennalismen. Det var inte något annorlunda vid Läroverket i Malmberget heller. Överlag är det en skolform som skördat de flesta offer inom svenskt skolväsende.

Precis som väldigt många människor, oavsett "klasstillhörighet" hade Leif GW Persson en problematisk familjebild, med en mamma som han aldrig förstod eller förstått. Tro att man är ensam om "familjehemligheter", eller utsatthet det är fullständigt nonsens. Ett långt liv där både Leif GW Persson och även jag själv kommit i kontakt med människors privatliv och förhållanden, borde han kunnat nyansera sin egen bild av sin mor. Man kommer som människa till en viss punkt, där man måste förlåta sina föräldrar för det som de inte var fullkomliga. Det känns lite märkligt när Leif GW Persson rosar modern för hennes trollkonster med att koka soppa på en spik och konstaterandet att på Västkusten i sommarstugan där fungerade modern förvånansvärt bra. Medan i den vanliga miljön var hon och förblev en katastrof.

Men att gå så långt att man som övermogen man inte ens vet om ens

mamma är kremerad eller jordad och dessutom sätta på pränt, att han inte kommit på att fråga sin syster om det, det känns nästan i det mastigaste laget. Speciellt som han själv utan omsvep berättat att han är en självfixerad alkoholist, inte ens en nykter sådan, som låtit arbete och fritidssysselsättningar gå före allt. Han har betalat av sitt föräldraskap med att ge barnen precis allt de har pekat på och t.o.m. innan de ens har hunnit peka. ”Jag köpte min kärlek för pengar för mig fanns ej annan att få”, som Gustaf Fröding skrev. Pengar är ett bra betalningsmedel, men ingen säkerhet för att få leva i ett fullödigt och kärleksfullt liv.

Jag känner till det där ”avbetalningssystemet” alltför väl för att inte förstå det komplexa i det hela. Leif GW Perssons äldsta dotter har talat om för honom, att han varit den "bästa pappa i hela världen". Med det borde han också förstå, så klipsk professor som han är. Ett barns föräldrakärlek är en komplicerad historia och det skall mycket till innan ett barn förskjuter en förälder från hjärtats rum. Det är en balansövning på slak lina där han själv halkat av som son till någon, som precis som han själv inte var fullkomlig. Det säger också en hel del om hans egen inre sorg och hans egna funderingar kring hur hans liv blivit. Livet är inte antingen en historia i svart eller vitt.

Naturligtvis är fokus också satt på journalisten Peter Bratt, som han sparkat under mattan, som den värsta av alla människor han någonsin stött på. Inte så lite frågande blir jag dock över den uppgiften, eftersom han nu precis som jag själv i mitt yrke stött på de som varit kapabel till de mest makabra saker mot människor, som de inte helt sällan haft en nära relation till. Allt oförsonligt har sin upprinnelse i Geijeraffären och Olof Palmes tvivelaktiga moral i saken, där även Geijers förflutna till slut hann upp honom. Samtiden har sig själv att döma, eftersom Palme kom undan med detta högst olämpliga och oetiska han själv stod för från riksdagens talarstol. Men även Palmes ageranden långt utöver hans befogenheter. Illa var det också att Palme t.o.m. lät Torbjörn Fälldin schavottera, trots vetskapen om Fälldins oskuld i hela Geijeraffären.

I hela Geijeraffären fick bl.a. Leif GW Persson betala ett högt pris. I dylika lägen måste man dock alltid överväga för och emot och man betalar alltid på något sätt på ett personligt plan, även om man själv inte är den felande länken. Det är aldrig oproblematiskt. Per automatik blir även Hans Holmér sågad jäms med fotknölarna av Leif GW Persson, som ansvarig för att hela Palme-mordutredningen skitit sig från allra första början. Sannolikt blir Holmér det på mycket goda grunder. Men jag har också lärt mig, att det finns många grejer även på det tillsynes enklaste järnspett. Ändå är jag inte någon professor i polisforskning vid Rikspolisstyrelsen.

Dock är det så med mitt förhållande till Leif GW Persson, (jag känner inte honom personligen) att jag köper hans mindre bra komplexa sidor med det andra, som också är Leif GW Persson, när han inte är alltför hybris navelskådande och badar i både pengainnehavet och professorstiteln. Jag gillar helt enkelt, ibland, hans analyser och norrlandshumor. Hans analys av den socialdemokratiska jordbävningen, Håkan Juholt, den delar jag dock helt och fullt:

http://www.expressen.se/kronikorer/gw/1.2600361/leif-gw-persson-jag-vagrar-att-sluta-jobba
Artikeln är också en snabbglimt av personen Leif GW Persson och är en pusselbit till av hans biografi.

Konklusion: "Gustavs grabb", Leif GW Persson, han är som han är och "Gustavs dotter", undertecknad, hon är som hon är, dock inte lika oförsonlig och behängd av några klassroller. Än har ingen titel, makt eller penninginnehav gått före mitt sunda förnuft till någon människa.

"Delhis Vackraste händer" av Mikael Bergstrand. Det är en roligare variant av en bitter medelålders man, som sakta men säkert omvärderar både sig själv och sin syn på andra. Detta efter att precis allt i hans tillvaro har skitit sig bokstavligen och bildligen. I galopperande turistdiarré, lämnad ensam att möta döden på ett sjabbigt hotellrum i Jaipur. Och vem känner väl inte igen situationen i en skitig skilsmässa och annat som kan drabba oss människor, oavsett vi gör klassresor eller ej. Jag avnjöt romanen i CD-bokform.

Mina rasistbollar är en mild sommarbris i jämförelse med SVT:s nya realityserie "Allt för Sverige" och söndagens dop hämtat direkt ur det levande livet.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 1 november 2011, kl 00:19

Vi slog oss ner i TV-soffan i söndagskväll efter en heldag med barndop. Där även en hel hop småttingar fanns med i kyrkan, liksom till dopmiddagen. Dagen hade onekligen varit händelserik.

Jag måste tillstå att mina kyrkbesök där småttingar har varit närvarande alltid har förgyllts med nya minnen, att lägga till i minnesbanken. Fram till i söndags har de dock enbart bestått av roliga kommentarer, eller högljudda funderingar, som hörts genom kyrkbänkraderna.

Det här är dock första gången som jag upplevt hur en pappa krupit efter en småtting, som försvunnit in under altaret under pågående dopakt. Detta efter att prästen ryckts i det långa fina gröna bandet, som bärs runt den välsignade prästhalsen. Det granskande intresset över den fina brodyren, på den gröna snibben var snabbt till ända och något mer måste testas, det framstod rätt omgående för oss som såg på. Men vad? Svaret lät inte vänta på sig. Varför inte testrycka lite i den gröna nedhängande saken...

Det fick barnafadern till telningen, att reagera snabbare än ljusets hastighet.

Man anar sig till att utan barnafaderns ingripande hade nog inte så mycket mer inträffat. Möjligen hade enmetersfiluren gjort anspråk på, att få prova den fina gröna saken, eller ställt någon fråga om varför prästen hade en så lång halsduk. Men nu blev det inte så. Vilket ledde till ett jaga-enmetersfilur och ett överförtjust skratt hos prästryckaren, som visade sig vara snabbare än blixten i vanlig ordning.

Jag kan intyga att till min stora förvåning, ryms både en pappa och en skrattande enmetersfilur bakom altaret, inte bara under. Man missbedömer utrymmet på håll. Jag är också rätt övertygad om att den här pappan på dopmorgonen aldrig i sin vildaste fantasi ens hade kunnat gissa sig till, att han bara ett par timmar bort skulle krypa in under ett altare i hopp om att få tag i telningen, än mindre bakom altaret. Allt inför stora och uppspärrade ögon från kyrkbänkradens vuxna.

- Fasen också, sa "hushänget" efteråt nu har man missat "Årets Bild" igen!

Så långt tänkte nog inte jag fastän kameran fanns där i psalmbokfacket mitt framför min näsa. Sanning att säga tror jag nog att min foderlucka stod på vid gavel. Ibland är det lite svårt för hjärnan att ladda ner och snabbtolka det ögonen ser.

Inte har jag heller tidigare tänkt på hur många ljus det finns i en kyrka, som man kan försöka att blåsa ut, bara nu någon inte hade placerat dem i så vansinnigt svårt läge. Mao en dubbelblåsning. Nej på det hela taget kan allt snabbt förvandlas till något som man inte hade förväntat sig kunde inträffa.

"Låt barnen komma till mig ty de hör himmelriket till", det har helt plötsligt fått en helt annan innebörd med så många barn involverade i en dopakt. Man kan inte ens ana sig till, att dessa små änglaljuva varelser, osökt inser att de tillhör en egen pakt där det ena leder till det andra: Carpe Diem!

Barn ser dessutom sånt som vi vuxna inte ser, eller inser, än mindre ens lagt märke till. Den ende som egentligen inte hade några invändningar, eller bjöd på några överraskningsmoment var han som till en del av barnens stora förvåning var iklädd vit lång klänning. Klänningar är definitivt något som tjejer har, så varför hade han fått en lång klänning på sig?

Tja, förutom prästen då, som också bar lång vit klänning. Varför han också hade klänning det var tydligen en överloppsfrågeställning. De här små ca. enmetersfigurerna tycktes nå ett tyst samförstånd om att där fanns det nog inget att göra. Det var redan kört för prästens del. Men dopföremålet när skulle han befrias ur klänningen?

Små näsor nådde nätt och jämt upp till dopfuntens kant med bistånd av tåspetsar, där dopföremålets 3 årige storebror fick äran att hälla i dopvattnet med visst bistånd av barnamodern. Man förväntade sig nästan att prästen skulle få hjälp med att förrätta själva dopet. Vattnet fascinerade en stund och fick den kortare delen av församlingen att stilla sig två sekunder.

Efter det här dopet slår jag än en gång fast vid att vuxna skiljer sig från alla barnasinnen. Det tror jag nog också att prästen insåg. Jag hörde hur han sa:

- Det var väldigt vilken energi de här pojkarna har, när han fick en dask därbak i förbifarten av flyktande småhänder.

Sålunda var det i ett Kalle Anka-utmattningssyndrom vi sjönk ner i soffhörnet i söndagskväll. Dopkalasets antiklimax tog nu sin början. Till vår besvikelse insåg vi rätt snabbt att det var bara ännu ett av alla dessa tävlingsprogram, istället för att man verkligen hade satsat på detta på ett seriöst sätt. I stil med programmet "Vem tror du att du är", som understundom kan vara rätt intressant.

Det blev ännu mer beklagligt när man fick höra att en av deltagarna hade haft en far som numera var avliden i cancer, men som hade tagit sig till Sverige när han förstått att skymningen nalkades. Fadern hade vistats i Sverige en hel månad, utan att hitta en enda svensk levande ättlig. Man kan då undra hur och var han sökt och vilken hjälp som hade erbjudits. Därför framstår även det här tävlingsprogrammet, som otroligt hjärtlöst.

Sedan kommer det andra av detta program, "Allt för Sverige", som fick mig att på allvar överväga, om det inte trots allt fanns någon "Dolda kameran" installerad i den omedelbara närheten denna märkliga söndag.

När programledaren Anders Lundin, som under SVT:s flagg påstod att Jantelagen var något svenskt fenomen, då började jag på allvar snegla efter någon dold kameralins. Det kan knappas ha undgått någon människa, att Jantelagen har sitt ursprung i Aksel Sandemoses bok "En flykting korsar sitt spår",

Originaltiteln hette "En flyktning krysser sitt spor". Aksel Sandemose var både född dansk och förblev dansk medborgare hela sitt liv fram till sin död på 60-talet. Däremot skrev han på norsk bokmål, eftersom hans mor faktiskt var norska. Han hette till en början som sin far i efternamn, Nielsen, men bytte sedan till moderns flicknamn då han i 30 årsåldern och på 30-talet flyttade till Norge. Det var något år efter ankomsten till Norge som romanen "En flykting korsar sitt spår" utkom. Pga. sitt samröre med motståndsrörelsen flydde Sandemose till Sverige. I Sverige bodde han fram till krigsslutet då han återvände till Norge. Efter att hustru och son dött flyttade han tillbaka till Danmark. Enligt Aksel Sandemoses son var fadern ett regelrätt fyllo, som var tämligen våldsbenägen. Jantelagen personifierad med andra ord.

Sålunda borde Anders Lundin förstå, att skulle något sagts om Jantelagen borde det ha varit ur ett norskt, eller danskt perspektiv, men knappast ett svenskt.

Anders Lundin hade också utbildning/skola för svenskättlingarna och talade om att svenskarna var fåordiga. Ju längre norr ut man kom desto mer fåordig. Längst i norr sa man ingenting, utan svarade enbart genom en inandning "oosch" om man ställde en fråga till dem. Den osociala norrlänningen är det ingen som förstår något av, som äger någon form av vett. Jag vet inte hur ni har det, men munhäfta är knappast det som förekommit i min bekantskapskrets, eller norrländska värld.

Svensk frukost bestod enligt SVT av inlagd sill, Kalles kaviarost etc. av märkliga kombinationer. Snacka om att ge en bild av Sverige, som är oerhört löjeväckande och visar på vilka okunskaper som finns inom SVT. Man kan undra hur många av svenskättlingarna som ens visste vad yoghurt som finns i rinnande form är för något och som också fanns på frukostbordet. Hotellfrukostarna som brukar ha inslag av inlagd sill har ett helt annat utseende. Kaviaren finns också alltid placerad bredvid de kokta äggen. Leverpastej flankeras med gurka. Kalles ostkaviar har jag dock aldrig sett röken av vid någon hotellfrukost.

T.o.m. en tämligen glidande engelsman med frukostvana med vita bönor i tomatsås och askgråa korvar, som smakar likadant som de ser ut, torde kunna lista ut hur en svensk hotellfrukost skall ätas. Men tydligen så visste man inte på SVT hur man dukar upp ett frukostbord med svenska tillbehör.

Det hade varit roligt att veta hur många av er som läser detta, käkar inlagd sill till frukost.

Jag har en stark känsla av att inlagd sill det tillhör mer eller mindre den svenska sommarens enstaka luncher, midsommar- och julaftonens buffé. Inklusive diverse tillbehör förstås.

Man kan undra vad nästa program i realityserien kommer att bestå av.

Där flyger det väl svartklädda svenska damer omkring på sina kvastar på väg till Blåkulla. Den svenska syndens näste...


(Vid tangentbordet som vanligt, eder underdåniga/ Madam Mim)

"Finska pinnar" i Sverige Radio P 4 på fredagar kl. 18.10

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 28 oktober 2011, kl 23:57

har fått ett riktigt muntrationsinslag, sånt som det är väldigt smått om nu för tiden i media.

Det är Mark Levengood, som lär ut finska ord till oss svensktalande nötter. Cirka 2 minuter in på programmet kommer Marks inslag och varar i ca 10 minuter. Den som missat de tre första programmen den 14.10, 21.10 och 28.10 kan lyssna på dem via länken:
http://sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?programid=1319

Den 14 oktober var det bara ett enda ord som lärdes ut. Ett ord som ungefär har den betydelsen "bla bla bla". Dvs när det förekommer onödigt språk. På finska hette det "Päläpäla".


Nu må alla finsktalande ursäkta mig, men jag har inte hittat någon stavning på någon av orden som Mark hittills lärt ut. Men det uttalades i alla fall så. Det var ett rätt roligt inslag, där även vår etikettdam, Magdalena Ribbing, deltog. Finnarna tyckte i allmänhet, att vi svenskar var sociala sprinklers, eftersom de själva tiger som muren, eller är ytterst fåordiga. Inget nervöst snackande där inte.

Den 21 oktober var det två ord som avhandlades rejält. Ordet "Moja", som betyder ungefär "morsa" och "Faja" som betyder ungefär "farsa". Ett helt oslagbart inslag, där även Susanna Alakoski med "Svinalängorna" kom tills tals om hur man överlever finska föräldrar och en rätt rolig berättelse om hennes mormor, som kom till Sverige som gammal och som de flesta gamla invandrare aldrig lärde sig svenska.

Idag den 28 oktober var det "Eisa Päitä", (nåja, hur det nu stavas). Men som i alla fall betyder "får ej övertäckas" och var något som brukade stå på gamla element. Det är det enda som killar i Sverige kan säga på finska, "Eisa Päitä", enligt Mark Levengood. Man får inte övertäcka finnar, talade han myndigt om.

Det där med övertäcka, så blev det med ett tak. Å tak det betyder "konflikt", finsk konflikt... i alla fall om det rör sig om ett litet rum med fulla finnar.

- Varför är teater så mycket roligare i Finland än i Sverige, undrar Mark och ställer frågan till Dramatenchefen, Marie-Louise Ekman. Svaret låter inte vänta på sig.

Inte vet en finne heller om man kan älska någon hela livet, även om man står inför prästen och det vet den finska prästen och ger sig inte heller ut på djupt vatten. Medan den svenska prästen är totalt aningslös om livet och tillvaron. Det är han inte ensam om därför att svensken bedyrar något inför prästen, som i alltför många fall blir till ett regelrätt "ljug". Det blev nog mest att älska i nöd och när man har lust. I bästa fall.

***

Tänk att programmet får heta "Finska pinnar". Måste inte det vara någon form av rasism, eller är finnar så pinniga av sig, att det inte kan anses opassande att klassa dem som "Finska pinnar". Då måste det väl också vara okey att säga att "det en svensk dricker en lördagskväll det spiller en finne på sig", eller hur blir det med den saken egentligen. Man får akta sig vad man säger och framförallt skriver. Det vill så gärna uppfattas precis tvärtom vad man egentligen tänker och känner.

Ja, jag tänker nu på när jag sa till min äldste son, härom sistone, när det vankades kalas där barn skulle vara med, att jag skulle göra några:


- Jasså är du rasist, konstaterade min äldste son.
- Det tror jag rakt inte att jag är, svarade jag, men i min kokbok står det att de heter så. På samma uppslag finns det något som är lika gott, när man är fullvuxen, men då i varianten "n-kyssar" istället för "n-bollar". Vad är det för rasistiskt med något så ljuvligt, smaskigt gott till en kopp kaffe, undrade jag.

- Bränn kokboken på bål, var hans råd.

- Då får jag nog starta bokbål, konstaterade jag vid en liten kort eftertanke. Därför att jag har nog en massa böcker där "påstådd rasismen" frodas. Jag får börja bokbålet vid hyllan för konstböcker. Ända ner till det som är för barn. I sångboken "Nu skall vi sjunga", en sångbok som delades ut till alla skolbarnen i Centralskolan i Malmberget. Där finns en sång om en krokodilfamilj, som bodde i ett visst outtalbart land, de låg och gäspade käkarna ur led, så att doktor Pillerman fick ta fram en stor spruta och fylla den med levertran. En mycket traumatisk sång för ett småskolebarn. Krokodiltårar är inte att leka med. Hiskelig bild var den också illustrerad med!

Fanns det något äckligare än levertran, dvs. fiskleverolja, som man tvingades i vintertid...

Nej inte förstod jag hur det skulle bli med den saken egentligen. Skall det finnas någon konsekvens i det hela måste väl i så fall staten åtala sig själv, som försett en med sådana böcker och låtit sånt gå i tryck. Än värre delat ut dem när man bara var 7 bast och gick i folkskolan. Snacka om indoktrinering av staten och i många fall Bonniers. I alla fall när det gäller kokboken och de goda recepten.

- Där ser man, sa äldste sonen. Då är man inte den enda generationen som blivit miljöförstörd genom att ha blivit placerad framför TV:n och fått se "Vilse i pannkakan". Man har blivit rasistiskt uppfostrad också av en rasistisk generation.

- Öhhh....

Oslagbart ur "underhållningsbranschen".

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 28 oktober 2011, kl 00:51

"Levande bränd" av Souad: http://www.boksidan.net/bok.asp?bokid=468

Hedersrelaterade mord, tvångsäktenskap och könsstympning det har myndigheterna i Sverige ännu inte vidtagit några egna konkreta åtgärder mot. Det är alldeles på tok för mycket, som förekommer i det fördolda i det här landet.

Man väljer fegt att se under lugg och diskrimineringen mot kvinnor får fortsätta oavkortat i vårt land. En god början vore att för samtliga nyanlända ha någon form av krav över vilka rättsregler som gäller i vårt land. Vill man inte följa de lagarna vi har i Sverige, kan man väl istället välja ett värdland, som motsvarar det sätt man önskar leva på. Istället väljer vi att fegt välja dubbelmoralens väg, som är rent förskräcklig, därför att vi skyller över det på att det skulle vara fråga om trosfrågor. I vilket annat land som helst är man tvungen att följa landets lagar. Den regeln borde gälla undantagslös även i det svenska samhället.

Vi kan påverka orättfärdigheter ute i världen. Men alla förändringar måste börja hos oss själva. I annat fall kan vi inte heller på ett trovärdigt sätt påverka övergrepp på den fria människan.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Fadime_Sahindal

"En blomma i Afrikas öknen", Waris Diries, där valde jag filmen istället för att läsa boken: http://filmforalla.se/en-blomma-i-afrikas-oken/

Vill man förändra människors möjligheter, att inte förtryckas borde man höja blicken och åtminstone leva som man lär: etiskt och moraliskt. Vi bistår alldeles för mycket elände genom att vara otroligt godtrogna, tillåtande och aningslösa.

En annan bok som dessvärre fortfarande är högaktuell är:

"Lång väg hem" av Ismael Beach: http://www.dn.se/nyheter/utrikesdagen-2010/fn-fritog-honom-fran-livet-som-barnsoldat

Jag såg helt nyligen TV-programmen om "Ensamkommande flyktingbarn" och som till viss del handlade om Anette och Rolf Ryrland i Malmberget. http://urplay.se/164571

Jag förstår nu att det var Anette som skrev ett inlägg till min blogg "Malmbergsdilemma" 5 juni 2011. Jag önskar henne, min fd. och högt värderade klasskamrat från Centralskoletiden i Malmberget, lycka till!

****

Se filmen, TV-programmen, läs böckerna! Jag valde böckerna i ljudbokform (CD-bok) och lånade dem från stadsbiblioteket.

Låt inte deras kamp, att göra världen lite bättre, ha varit förgäves. Ta del av deras berättelser, som slår vilket fiktivt bokmanus som helst med hästlängder.

Välj att ställa dig på livets sida!

4,5 timmar senare och ett klädombyte - vem påstår att man inte skall lida pin om man vill bli fin?

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 26 oktober 2011, kl 23:41

Två veckor har jag hållit på att våndas. Klippa av det långa håret?

Eller inte...

Eller JO...

Stå där framför spegeln och tänka: "Jamen, det kanske är bra om jag bara gör något radikalt åt eländet. Från det är det faktiskt bara ett telefonlurlyft bort."

När man inte känner sig mogen för något TV-program "gör om mig", då tar man den genväg som finns. Den vanliga frissan. Inte det allra sämsta.

Hårklipp, mjukpermanent, plocka ögonbryn, färga ögonbryn och fransar beställdes. Ja, det fick räcka så. Man skall ju också har råd att lösa ut sig.

Väl i frisörstolen så tordes jag inte hela vägen ut. Håret fick bara bli avklippt från skulderbladshöjd till axelhöjd.

Sedan började den verkliga cirkusen.

Det finns en stor anledning till att jag som liten ständigt blev friserad till kort frisyr. Det fanns inte ett hårband, eller hårklämma som satt kvar i det här Houdini-håret. Någon förbättring har inte blivit med åren, håret är fortfarande tjockt och tungt.

Efter att frissan hade hållit på dryga 2 timmar att rulla upp håret, började jag hysa mina tvivel om att hårrullarna skulle sitta kvar, tills hon var färdig. De lossnar snart tänkte jag och funderade om jag verkligen ville genomlida hur många timmar som helst. "Arma flicka, intet ont anande, som fått en sådan hårkund", tänkte jag. Men hon var ihärdig och sammanbiten. När en del rullar började ge tecken att de var på väg att dra sig ur, kunde jag inte vara tyst längre och sa:

- Du strunta i hur det blir med luggen, det får bli som det blir, sitter de så sitter de, i annat fall är det hög risk att resten av permanentrullarna kommer att hinna halka ur.

Jag tror hon insåg hur det var och lydde mitt råd. Trots allt hade hon gått igenom rullarna flera varv och försökt att dra fast dem igen.

Så spred sig äntligen de vidriga dofterna av permanentvätska kring mig. Jag höll ett papper för näsan och hon undrade om jag tyckte att det luktade gott. Påstod att det var en del kunder som tyckte om lukten av permanentvätska!

- Va, utbrast jag, du måste skoja. Då måste de tycka om surströmmingsdoft också. Själv tycker jag att de två första dygnen är rent ut sagt vidriga, man vaknar till liv mitt i natten av att det luktar av håret.

När det var dags att skölja ur permanentvätskan, gick det inte som de borde gå. Jag kände hur den tunna ulltunikan blev blöt längs hela ryggen. Det droppade också vatten från ena ärmen. Jag försökte att förhålla mig lugn, men hon insåg nog tydligen inte hur eländigt det var, utan sa lugnande till mig, att hon kunde blåsa det torrt med hårtorken.

- Mja, sa jag, det ligger nog utanför hårtorkens möjligheter och kände hur även toreadorbyxornas höga byxlinningen klibbade mot ryggen.

Innan hon skulle pytsa i permanentfixering, plocka & färga ögonbryn och fransar, ringde jag därför "hushänget" och bad honom komma med ombyteskläder, jag hade råkat bli "lite blöt".

När jag satt där med ögonen slutna och kände mig som en droppande fiolsträngs skurtrasa av allt det blöta, kalla som omgav mig, hörde jag hans röst i salongen.

- Hon kan inte öppna ögonen just nu, hörde jag hårfrisörskan sa och bjöd honom på en kopp espresso.

Imorse när vi var på väg ut på stan, ropade han åt mig:

- Du... jag glömde att slå av datorn, kan inte du göra det?

Jag suckade och gick in för att slå av datorn. En ny skärmsläckarbild syntes på datorskärmen. Jodå, han erkände utan omsvep, han hade smygtagit ett foto med mobilen medan jag satt där helt utelämnad, med huvudet hängande i sköljen, medan hårinpackning, ögonbryn och fransfärgning skulle göra sitt. Alla i salongen hade haft ett glatt leende fastklistrat i nyllet, när de såg vad han gjorde.

Tja, varför inte. Delad glädje - skadeglädje - är väl också en viss form av glädje...

Muammar al-Gadaffi och son visas nu upp i ett Shoppingcenter.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 22 oktober 2011, kl 18:44

De blodiga och sönderskjutna kropparna är lagda på varsin madrass i shoppingcentrets köttfrys till allmän beskådan. Just nu manglas bilderna ut i världsmedia. FN:s organ för mänskliga rättigheter, har nu några uppenbara och manngranna problem att ta itu med.

Profeten Muhammad (frid över honom) manade med skärpa muslimerna, att utan dröjsmål begrava de avlidna. Till begravningen tvättas kroppen och sveps in i ett eller två rena vita tygstycken. Därefter skall kroppen placeras på en bår. Begravningsbönen, Salat al-Janaaza, är en allmän förpliktelse, gard kifayah, för muslimer.

Massor av maktstrukturer drars slutsatsen, att det nu är frid och fröjd i Libyen. Jag å min sida är dessvärre rätt övertygad om, att en repris av Irak kommer att se dagens ljus.

Därför att med en övergångsregim som plundrat, våldtagit, dödat sitt eget folk och skjutit och slagit sönder precis allt som kommit i dess väg, hur helar och enar man med en sådan ryggsäck. Nej, det bådar verkligen inget gott för framtidens libyer.

Vad som upprustats under den här tiden som Muammar al-Gaddafi suttit som envåldshärskare vid makten, kan man inte bortse från om man vill försöka se någon form av en nyanserad bild. Läs under avsnitten ekonomi, utbildning & kultur http://sv.wikipedia.org/wiki/Libyen

Tyvärr har sidan omstrukturerats på så sätt, att man inte längre kan se vilka stora förändringar som stod inför porten. Där även svenska företag var inblandade och stod i begrepp att tillföra ännu mer förändringar och förbättringar i landet och som hade gagnat den libyska befolkningen.

Hur livet var i Libyen för libyerna när kung Idris I satt vid maken vet vi väldigt lite om. Men bara vetskapen om vad som förevarit under första världskriget och under kolonisatörerna som härjat även här liksom i övriga Afrika, är det inte speciellt svårt att förstå, att landet ständigt burit sina bördor, orättfärdigheter och motsättningar. Stora förändringar har skett i landet under Muammar al-Gadaffis tid och det går inte att bortse. Även om diktatorn varit mer än lovligt exeptionell i många hänseenden. En vanlig ådra hos alla som är diktator. Dessa har världen alldeles för många av. Diktator är man inte för intet.

Någonstans känns det i slutändan som om framtiden endast är det som kommer att visa, om det var ännu en en diktatur som hjälptes till makten genom att störta en annan. Den nya övergångsregimen har nu att hantera allt som de har gjort sig skyldiga till, förutom att de skall bygga upp landet som de har förött. Omfattningen och notan ser onekligen rätt dyster ut.

Jag har muskler som en bodybuilder, skillnaden är bara att mina ligger i träda.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 21 oktober 2011, kl 21:00

Djup träda.

Jag tror t.o.m. att den där killen på "pluset", som var tämligen van att uträtta underverk, skulle ha vissa problem att återuppväcka mina. Ni vet han som bara genom att upphöja sin stämma fick den döde Lasarus, att genast resa sig och traska ut i solskenet.

Det slog mig när jag satt i stadsbibliotekets nya halvkorkade kaféhörna, som de döpt till "root food". Är det någon som begriper vad namnet har med läsk, te, kaffe, n-bollar, plastinlindande mackor och kanelbullar att göra? I vart fall satt jag där och väntade på att "hushänget" skulle ha hunnit vända på varenda bok inne bland bibliotekshyllorna. Det är hans specialitet. Samma fenomen inträffar när han skall köpa skruv. Då hinner han också vända på varenda skruv som finns bland hyllmetrarna. Man hinner få stå-sår (motsvarigheten till liggsår) medan man väntar på honom. Gud skapade ingen brådska det gjorde inte "hushänget" heller.

I vart fall upptäckte jag, när jag satt där och hade funderat klart över det korkade namnet "root food", utan att bli något klokare, eller fått det berömda Liljeholmens att tändas, att det satt en muskelknutte och provade olika ställningar bredvid mig. Helt enkelt hur han skulle sitta för att ta sig ut så förmånligt som möjligt. Man kan i och för sig undra varför denna möda.

Därför att av de enda personer som satt där, hade 4 personer näsorna nedsänkta i sina bärbara Pc:ar. Dvs. inte ens han på "pluset" hade kunnat göra en insats. En man med afrikanskt utseende satt och snackade i en av sina tre mobiler, som han hade upplagda bredvid det hafsigt nedslängda glasögonen på bordet. Munnen gick oavbrutet, det hade utbrutit Kairo quickstep i hans orala del. Vete gudarna när han egentligen andades.

Snett framför mig satt en intressant yngre förmåga, hon hade målat ett sinnrikt mönster kring ögonen. Ungefär som de gamla faraonerna, men så hade hon nog ett drag åt spelkortshållet. Därför att det fanns en ruter inlagd under vardera ögat. Hon satt och tuggade Toy frenetiskt, helt omedveten över min fascination över hennes ögonmålningar. Samtidigt som hon verkade mer eller mindre uppslukad av boken hon hade framför sig, medan hon smällde av den ena högljudda Toybubblan efter den andra. Fasen vet om hon inte lyckades slå Karlssons rekord i smälla Toybubblor och tuggsmacka högljutt. Sedan satt det en halvlodis bakom mig, som satt och bokade hotellrum, dvs. satt och pratade i mobiltelefonen. Jag som hade tipppat på att han var uteliggare. Jag smålog lite när han inte kunde uppge sitt mobilnummer.

Phew! Tänkte jag. Jag är inte den enda som inte kan mitt eget mobilnummer. Folk blir faktiskt irriterad på mig när jag inte kan mitt eget mobilnummer. Jag brukar le lite urskuldande och säga:

- Jag ringer inte så ofta till mig själv, att jag hinner lägga numret på minnet.

Han, muskelknutten, med den utstuderade sittställningen väckte inte mina lustar precis. Men väl mitt dåliga samvete. Det blir så ibland när jag vet med mig, att jag inte skött det som jag vet, att jag bara måste sköta rigoröst för att kroppen skall må någorlunda och inte bråka alltför mycket. Det är oftast i dylika stunder jag kan drabbas av den där toklusten, att testa om jag verkligen kan bli muskelstinn. En del påstår att det går fort att träna upp muskler så att de syns.

Å visst vore det väl trevligt att slippa skåda "gäddhäng" och andra med åldern pågående fenomen. För att inte tala om det där lilla prekära andra! Vågen kräks när den får syn på mig:
- Nej för böveln inte hon ingen!

Men jag betvivlar att det går att träna sig till ungdomlig spänst och fräschör.

Ni har det mycket bättre, ni män. Ni blir ju inte "bedagade" som fruntimren blir. Utan ni övergår till "de grå tinningarnas charm", där sexpacket på sin höjd består av den man kan köpa i ölform på Kopra. En kvinna som hittar en yngre förmåga, blir anklagad för "barnarov". Medan motsvarande hos en man är högsta tecknet på oförminskad "virilitet".

"Gäddhängsfrågan" m.m. bekymrar mig bara i korta stunder, när jag fått dåligt samvete. Turligt nog går mina anfall över lika snabbt som tanken väckts och jag återgår till det utflutna Michelingubbstillståndet. Dvs. Michelingubbstillståndet utan uppumpade muskler. Jag gör bara det jag måste bland skroten på Hagabadet och PT:n är snäll, de gånger vi träffas för att stämma av.

Men tänk hemska himlar om de där PT-folket har rätt, att vem som helst kan pumpa upp muskler.

Undrar du någon gång över vad som kan hända?

Kolla in bilderna och kom sedan inte och påstå att jag överdriver mina farhågor av vad som kan bli en ren besatthet. Vet man verkligen när det övergår från det ena stadiet till det andra? Har man alltid full koll på sig själv?

http://www.google.se/search?q=bodybuilding&hl=sv&client=firefox-a&hs=3GM&rls=org.mozilla:sv-SE:official&prmd=imvns&source=lnms&tbm=isch&ei=6pigTsbpJqKQ4gSU-bjFBA&sa=X&oi=mode_link&ct=mode&cd=2&ved=0CBcQ_AUoAQ&biw=1540&bih=853

Visserligen tycker jag att "hushänget" är lite för seriös i sitt inventerande på stadsbiblioteket och bland skruvhyllorna. Men någon större lust att slänga upp honom över axeln, som en potatissäck och bära iväg med honom, det känner jag inte att jag drivs av. Nej, jag föredrar att sitta och filosofera och betrakta omgivningen. Jag gillar det faktiskt. Jag aktiverar ändå Gluteus maximus, när jag sätter mig och reser mig ur stolen.

Dagens muskelövning är därmed till ända. Bokstavligen och bildligen...

Men det är jag inte ensam om i den här världen.

Det käkas tårta bland topparna i kommunen tillsammans med LKAB.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 19 oktober 2011, kl 10:11

Man kan väl befara att nu har "det stora tårtkalaset" startats upp. Vad kommer härnäst?

VD:n för LKAB:s fastighetsbolag strålar som solen. Tro fasen de´. Vilket klipp igen för LKAB! Snacka om att det flyger stekta sparvar rakt in i munnen. Det är sådant klipp att hon inte ens vill tala om hur mycket som "hon" LKAB har betalt för hela härligheten. "Det är en affärshemlighet!" myser hon.

På bildspelet ser man nöjda tårtkäkare svepa förbi, de som gör dylika saker möjliga.

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=98&grupp=3592&artikel=4753670

LKAB:s fastighetsbolag håller en märklig attityd inför dem som de inga hemligheter borde ha: de kommunala skattebetalarna. Om vilket "bra fyndpris" som erbjudits/skett över skattebetalarnas huvuden. Hur eller ens varför kan man inte låta bli att undra över. De som i slutändan åter kommer att vara drabbade av LKAB är trots allt skattebetalarna. Vilka styva förhandlare det sitter under kommunens tak. Det vore på sin plats att saker och ting redovisas öppet både av köpare men i synnerhet säljare. Ty de som nu går omkring och tror att detta verkligen är en ”affärshemlighet,” kan lika gärna glömma den drömmen.

Och nog förstår man att det finns anledning att fira hos LKAB. Men varför just VD:n på LKAB:s fastighetsbolag är så glad, det kan jag egentligen inte alls förstå, eftersom bostadsbeståndet inte längre existerar i LKAB:s fastighetsbolag. Alla fastighetsbolagets tillgångar de fördes smidigt över till moderbolaget LKAB för ett bra tag sedan.

Av LKAB:s fastighetsbolag återstår ingenting mer än skalet och en trevlig fasad. Så vem som egentligen varit köparen det behöver man inte vara raketforskare för att inse.

Hade det nu varit ett annat bolag än LKAB hade denna "transaktion" blivit ett ramaskri. Men eftersom det nu gäller statens bolag, dvs. regering och riksdags påverkan, kan man ju åka i sin egen lilla gräddfil. Därför att någon likhet inför lagen existerar egentligen inte alls.

I det här fallet har det inte ens rönt någon uppståndelse i media. Statens bolag gör som de vill. De har alltför många villiga mjölkkor, som tycker att det är bättre att betala finfina bonusar och häpnadsväckande löneförhöjningar. Blir det alltför livliga protester då skickar man bara fram någon minister och så är saken biff! Då är det också minsann tvärnit på reaktionerna från Svenskt näringsliv, men skall det höjas löner för vanliga arbetstagare, skrias det högt om "omoral" och orden ”ta sitt ansvar” haglar över våra huvuden. Svenska folket skall lära sig att veta hut och hålla sig på mattan!

Det är liksom ingen hejd på spektaklen, man ställer till med inom statens bolag. Man kallställer kärnkraftverk mitt i vintern, därför att man hade "ingen aaaaning om att det blir kallt på vintern i Sverige" och det är väl kallt i Sahara och då måste svenska elpriserna raka i höjden. Man skor sig på de vars boendemiljö och livsvillkor man drabbat, därför att man har "ingen aaaning om att man genom sin gruvdrift skulle få dylika följder, men snart… snart kommer lösningen, snart vet de att de håller på med storskalig gruvdrift.” Man skall ”bara” dra ärendet några varv i våra tröga rättsapparater, där snårskogen är så tät, att man kan undra vem som egentligen författat dylika lagar, där så mycket problem kan uppstå. Kom de rent av till 1938?

Det är så fiffigt inordnat i statens bolag, att man inte ens behöver stå framför mediabruset och resa land och rike kring i ett eget litet privat korståg och tala om "hur ledsen och sorgsen man är," eller tala om "att man förstår att man gjort någon besviken". Alla som är inblandade i statens transaktioner, de antar jag är så sorgsna så, att de skrattar väl hela vägen till banken!

De som inte har någon anledning att äta tårta i Malmberget är sannerligen de som dragit ett riktigt bottennapp. Både de privata fastighetsägarna och de som faktiskt äger Topbostäder, de kommunala skattebetalarna. Topbostäders VD hon däremot skiner som solen. Men det är ju inte så konstigt, affärer har liksom aldrig varit hennes starkaste sida. När hon var kommunalråd, då valde hon att medverka till att bostäderna slogs i backen istället för att hyra ut dem till norrmännen och därmed vänta ut den sedvanliga konjunkturnedgången.

VD:n på Topbostäder hon talar lyriskt om att de som bor där nu "kommer att få ett lyft". Jag antar att med det menar hon ett lyft ut ur huset. Därför att när VD:n på LKAB:s fastighetsbolag talar, berättar hon att de, LKAB, behöver nya bostäder för att klara sitt eget behov när gruvan breder ut sig.

Ja, jag antar att man inte firar med att käka tårta hos dem, som ännu bor kvar i de nu uppköpta lägenheterna, de som behöver ett "rejält ansiktsupplyft", till skillnad från VD:n på Topbostäder....

Hos de privata hyreshusägarna käkas det definitivt inte någon tårta. Där är besvikelse stor. Där undrar man istället:

- Varför tillät inte kommunen oss privata hyresvärdar köpa upp tomterna det är frågan om på Lulevägen? Hur ska man egentligen bära sig åt för att få köpa en kommunal tomt för flerbostadshus? Oj vad detta känns tråkigt. Det blir helt enkelt inte över någon mark för oss privata, eftersom LKAB får all mark innan det blir vår tur.

Nej, käre kommunalrådet och ni andra som flimrar förbi på bildspelet, det här är också både tank- och huvudlöst skött!

LKAB borde i första hand ha köpt upp hyreshus i Malmberget istället, både privatas och Topbostäders. Därför att det är den fastighetsmarknad, som LKAB slagit sönder och samman! Då hade ägare till hyreshus kunnat bygga nytt i Gällivare. Nu har de istället lämnats åt sitt öde med "Svarte Petter" på hand. De privata hyreshusfastighetsägarna de sitter fast i ett Moment 22 av sällan skådat format. Men den saken är de inte ensamma om.

Den kommunala guldmedaljen har helt plötsligt fått en väldig solkig yta. Vilket pris blir härnäst? ”Svenska greenwashingpriset”...

Avslag på överklagningar angående vägen Östra - Västra Malmberget

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 17 oktober 2011, kl 23:47

Det är otroligt komplext när Länsstyrelsen inte lärt sig på vilket ben som skall hopphaltas på och steglängden inte är detsamma för hela Länsstyrelsen, som också skall föreställa tillsynsmyndighet.

Ena dagen står David Berggård, Länsstyrelsen i TV-rutan och talar om att nu måste man ställa krav på LKAB, det är inte längre någon bra boendemiljö och störningarna är inte acceptabla för de boende i Malmberget.

I nästa andetag fattar chefsjuristen, Patrik Havermann, Länsstyrelsen, tillsammans med planarkitekten Inger Krekula, ett beslut som går stick i stäv mot det hela och förvärrar boendemiljön ytterligare i Östra Malmberget.

Detta efter att kommunen har haft sju (7) månader på sig att prestera något så urbota undermåligt, som förvärrar boendemiljön ytterligare och kommunfullmäktige beslutat, att anta del av detaljplan för Robsam 1:1, ny väg mellan Östra och Västra Malmberget.

Man tycker att det är acceptabelt, att förutom att det enda grönområde och även lekplats försvinner, så skall man också hamna bakom en vall. Hur mycket mer buller som kommer att bli är man inte ense om. De argument som de synnerligen berörda lämnat och som redan är hårt belastade av LKAB:s gruvbrytning, har man valt att totalt negligera.

Som om det inte skulle räcka med att man blivit totalt omringad och avskuren från resten av Malmberget, genom LKAB:s industristaket och gruvbrytning. Nu tycker man från kommunalt och tillsynsmyndighetens håll, att en skälig lösning kan finnas i att man upprättar ett bullerplank! Om det nu skulle visa sig att man missbedömt olägenheterna, som ytterligare blir.

Inte vet jag, men det verkar som om skyttegravarna under finska vinterkriget inte ligger så vidare värst många steg ifrån den här "mysiga miljön", som kommun och tillsynsmyndigheten bistår LKAB med för de drabbade i Östra Malmberget.

Det är inte utan att jag börjat fundera över, om det här är första vinken över utfallet av de hemliga förhandlingarna, som förmodas pågå mellan kommunens få utvalda och LKAB.

PS. Ja, jag är medveten om att en hel del av er inte får in era inlägg i min blogg och en dialog därmed har strypts. DS.
 

Innan den 15 december vill Regeringen ha svar från kommunerna vad de har för åsikter om det regionala tillväxtarbetet 2014-2020.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 16 oktober 2011, kl 13:26

De skickar frågeställningen till "statens företrädare", dvs. Landshövdingen. En man som redan sitter på två stolar, varav den ena är stadigt placerad i LKAB:s styrelse.

http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/artikel.aspx?ArticleId=6456364

För de kommuner som inte har den problematik med gruvbrytning, samhällsomvandling och miljökonsekvenser, är det naturligtvis en betydligt enklare frågeställning att besvara. Men knappast för Gällivare kommun. Det är ungefär en fråga i flermiljards klassen och fullt likvärdigt, som om man skulle börja bygga ett hus med att sätta dit tak och skorsten först. Därefter börja fundera på om man möjligen kan behöva en grund, väggar och annat nödvändigt. För att inte tala om den framtida miljöaspekten. Vilket arv lämnar den här giriga maktgenerationen efter sig.

För mig är det obegripligt hur kommunalrådet Tommy Nyströms precisa svar kunde ha varit. Löser man inte samhällsomvandlingen och problematiken med att människor just nu får offra privatliv och privatekonomi med gruvbrytningen i Malmberget, finns egentligen inget svar att ge. Hur skulle den tillväxten se ut?

Den skulle inte kunna bli annat än en "fortsatt avvecklingsplan för fast bosatta" och fortsatt tillväxt för gruvnäringen. Det var inte för inte som Gällivare kommun korades till, årets vinnare och artikeln i Dagens Industri (DI) kom till. Ett reportage som ljuvligt har misstolkats anledningen till, eftersom det framgick klart och tydligt, att det priset kunde man tacka gruvindustrin för framgångarna. Varken Landshövding, Regering, eller den nye ordföranden i LKAB:s styrelse, Marcus Wallenberg, lär ha några intentioner om att förändra det vinnande konceptet/upplägget.

I ett annat reportage i DI yvs man inte över något guldläge inom kommunledning, Landshövdings pluton, Regering och inom LKAB. Därför att i det reportaget har DI tagit upp problematiken, som just gruvnäringen vållat för boendet, dvs. livsvillkoren i Gällivare kommun. Men det talas det i små bokstäver om. Naturligtvis vad annars...

Kommunalrådet Tommy Nyström lyfte förutom bostadsfrågan fram infrastrukturen som en åsikt för Landshövdingen att föra vidare till Regeringen. Han poängterade att för kommunen var det verkligen viktigt, att ha väl fungerande bilvägar, järnvägar och flyg. Inlandsbanan poängterades speciellt. Vad han däremot menade med att "Inlandsbanan kunde kommunen ha stor nytta av i framtiden, som reservlinje". Måste jag villigt erkänna, att det susar fritt i mitt hjärnkontor vad det kunde menas. Vadå ”reservlinje”, till vadå? Skall gruvbrytning och människor finnas måste den biten byggas ut och bibehållas.

I alltför många år har LKAB utlovat svar om hela situationen med gruvbrytningen i Malmberget. Man har slängt sig med den ena dåliga ursäkten och bortförklaringen efter den andra. Den mer skrattretande varianten har varit, att man inte kan lämna vissa hus bebodda medan andra skall försvinna om man går husägarna till mötes och löser in dem. Tar man sig en titt på vilka hus som är bebodda av dem som LKAB varit tvungna att lösa in på Elevhemsområdet, kan man inte annat än slå sig för pannan.

Förstör man en boendemiljö & bostadsmarknad & ett samhälle & en kommuns villkor, har man trots allt det yttersta ansvaret. Då kan man inte enbart ansvara & betala för vad som händer innanför det egna industristängslet! Näringsministern Maud Olofsson tyckte att det kunde man inte belasta bolaget för. Nähä, undrar då vän av ordning, vem skall då betala det? Det är trots allt bolaget/staten, som håvar in vinsterna och bedriver denna utarmande verksamhet? Är det mer rimligt att privatpersoner och lokala drabbade skattebetalare skall betala notan för bolagets härjningar?

Vad som drabbat människorna har LKAB inte brytt sig om/i. Det är ett underbetyg för ägarna, både i den nya Regeringen men inte minst den gamla. Lika länge har människorna hållits i ovissheten om framtiden och de som redan blivit drabbade, har LKAB dragit bortglömdhetens slöja över, genom en knippe dåliga ursäkter för dåligt handhavande. På något sätt har det blivit signifikativt för LKAB:s nya ansikte utåt. En tråkig trend helt enkelt, som bolaget inte heller verkar ha några som helst intentioner om att bryta, eller förändra, eller rätta till. Hade detta skett i något U-land hade Sverige genast varit där med långa pekfingret och visat sin präktighet och dubbelmoral. Nu möts det hela av enbart kompakt tystnad från ansvarigt håll.

Hur skall människornas framtid se ut. Sitter de fast i en limbo, eller vad kommer att ske. Privata hyresfastighetsägare befinner sig också i samma prekära situation. De har dessutom de senaste 10-15 åren inte kunnat belåna sina fastigheter ens, utan verkar mer sitta med "Svarte Petter" kvar på hand, trots att de har lagstadgade krav på sig i egenskap av hyresvärdar. De står där med nollkoll över tillvaron precis som privatmänniskan, som drabbats. Som privatperson måste man ha rätten till att själv bestämma. Det skall även de ha, som vill bo kvar så länge det är möjligt, innan gruvan slukar allt.

Man kan därför undra om det inte vore på sin plats, att Regeringen i Gällivare kommuns fall, själva borde presentera en lösning först, innan man ens ställer denna fråga. Det ena är trots allt avhängigt av det andra och det kan man aldrig komma förbi eller runt.

Helt nyligen var det en annons i Kometen om vägbygget till Koskullskulle. Det som är märkligt är att man åter inte markerar LKAB-staketet på kartbilden. LKAB-staketet som hör till vägomdragningen och till och med är orsaken till vägbygget! Vägen kommer dessutom i framtiden att belasta det kommunala, eftersom Trafikverket efter omläggningen inte längre ansvarar för den.

Personligen har jag lite svårt att förstå var den här krävda 500 meters gruvgränsen till bebyggelse egentligen betyder. Har verkligen kommunalrådet fått gehör för sitt och länsstyrelsens krav om de 500 meterna till bebyggelse kontra gruvan i de hemliga förhandlingarna? Hittills har LKAB varit kallhamrade och totalt oförstående inför de problem de ställt till med. Tittar man på helt vanliga kartor via "Gula sidorna" är även hela Östra Malmberget konsumerat vid en gräns på 500 meter. Vad jag förstår så är hela Malmsta berörd, möjligen inte yttersta spetsen av Ormkullen. Mäter man 500 metersgränsen från de hus som Bergsstaten tvingade LKAB att lösa in år 2000, finns inget av mark kvar.

Jag undrar hur diskussionerna går kring kyrkogården, var går gränserna där, 50 meter, 100 meter? Varför ens lägga om vägen? Sprickan i Malmberget (som LKAB negligerar trots varningen redan i utredningen år 2000), malmkropparna och hålrum utifrån bebyggelse och kartor är det ingen som tycks ha fått kläm på. Även i kommunhuset tycks förvirringen vara stor, trots att det finns "Gula sidorna" som har avståndstabeller och t.o.m. flygfoton och hybridkartor över det "bombade" området.

Trots att hus och annan egendom har skador till följd av bergrörelserna gör inte Bergsstaten någonting. Man nöjde sig tydligen med det tillfälliga uppvaknandet år 2000. Domstolarna påstår sig inte kunna tvinga Bergsstaten att följa sin egen lag, Minerallagen. I Minerallagen där det står att gruvverksamheten inte får påverka marken utanför markanvisat område. Ingen verkar heller veta vad 500 m gränsen innebär. Ingen förstår heller varför vägarna ska läggas om ifall hela Östra skulle försvinna. Människorna som berörs har ryktesvägen hört, att det alldeles snart skall komma ett offentliggörande av avtalsförslaget mellan kommunen och LKAB. Men hur länge har man inte kablat ut den amsagan, som någon form av "sanning":


- "NU skall vi, LKAB och kommunen, ta gemensamt ansvar"... Det är lika illa som med ICA:s köttfärs. Den blev inte heller till det bättre fastän den märktes om med nytt datum.

Skalven fortsätter som vanligt, utan att det registreras och finns tillgängligt för gemene man. Men de känns. Det går att pricka in nästan vilken dag som helst: Ta t.ex. den 2 oktober. Då var det två på morgonen och två på kvällen innan. Sprängningarna är lika obehagliga som vanligt och det känns bedrövligt att veta, att LKAB och ägaren staten kör med uttröttningsmetoden. Det är så maktfullkomlighet och girighet fungerar.

Kort sagt: Ingen vet någonting alls.

Kan man annat än bli trött, less och desillusionerad, när man ser hela mönstret som hela tiden upprepar sig.

Grunden är trots allt, att kan inte staten ens sköta sina egna bolag och verksamheter utifrån etik, moral och miljö är det illa. Människor har fått nog av girighet, det blev övertydligt i den nyss ältade Håkan Juholthärvan.

Det är guldläge hela vägen för Regeringspartiet och statens företag och verksamheter, som talar om regional tillväxt, men som glömmer bort att det finns människor att ta hänsyn till i alla dess varianter. Oppositionen är fullt sysselsatt med att sortera liken i garderoben, som de skall dras med i ytterligare valrörelser.

Luften är klar och kall och det luktar höst. Vårlökar skall planteras för att om några månader bli till glädje. Det kan i alla fall ingen maktens girighet förstöra.

Hur har VU tänkt sig att socialdemokratiska partiet skall överleva

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 14 oktober 2011, kl 16:17

med en partiordförande, som skall resa ut i landet i någon form av privat korståg och tala om hur ledsen han är. Med de taffliga ursäkterna han presterat för begågna fel och de otaliga kovändningarna han har intagit inom politiken!

Kan verkligen socialdemokratin överleva en partiledare, som vill vara landets regerande parti och som inte ens kan hålla ordning på sin egen privatekonomi?

Håkan Juholt gör en jämförelse med sig själv och regeringspartiets skandaler. Vad han inte har förstått är, att de har dragit konsekvensen av sitt handlande och avgått och därmed inte fortsatt att vara en belastning för hela partiet!

Mattias Alkberg låter sig sannerligen inte placeras i något väl utmärkt och kategoriserat fack.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 14 oktober 2011, kl 15:31

Jag vet inte vad det är i min tillvaro & liv. Men är det något ord, någon företeelse som poppar upp i min tillvaro, verkar det som om jag fullständig skall "bada" i det innan det mojnar av och lägger sig till ro.

Den 12 augusti skrev jag i min blogg om min tre veckor långa sjukhusvistelse och mötet med en "anarkist".

Dunken i huvudet lät inte vänta på sig speciellt länge:

Mattias Alkberg kom i september ur med en bok med CD under namnet "Anarkist". Den skickade jag efter, därför att jag är en människa som kan motstå allt, utom frestelser. Frestelser att förstå & veta har hela mitt liv gäckat mig.

Det smarta upplägget i "Anarkist" var en strålande idé, en innovativ tanke. I det lilla bokhäftet, fann jag en smakfull blandning av löptext, som han tidigare publicerat i någon form. Högläsning valde jag dessutom att ha inför "hushänget" en kväll, av den publicerade texten "Min farfar kungen" (Arbetarbladet 090404).

Läsa någons tankar, funderingar, reaktioner och reflektioner kan man få en bra fingervisning om vem personen är där någonstans på insidan. Jag gillar det jag sett av Mattias Alkberg. Å andra sidan har jag med tiden förstått min förkärlek för just "udda människor". De som aldrig blev några dussinvaror. Kanske det säger något om mig själv också. Vad vet jag.

Nyligen läste jag NSD:s nöjesankare, som tydligen hade haft stora skälvan inför Mattias Alkberg och hade undvikit in i det längsta att intervjua honom. Varför vara rädd för "udda människor" med stor integritet, kan jag inte låta bli att undra över. Där ser man hur olika vi människor trots allt är. Varje människa har alltid något att tillföra sin omgivning, det är min devis om livet.

Jag tycker om det jag läser av Mattias Alkberg. Han äger en förmåga att dela med sig i ord. Men framförallt kan han konsten att dra essensen ur helheter, som går många människor spårlöst förbi.

CD skivan då...

Ja, musiken tilltalar mig också, men jag stör mig på fraseringen i sången över lag. Det är lite av den slakt, som även den store Per Gessle http://www.youtube.com/watch?v=niGc-OGyugY kan klara av när han sjunger:
det kan aldrig kännas bättre än "så häääär ääär".


Det där sista "så hääär ääär". Dylik saker får hela låten att hamna i rörmokarsonens avloppssystemet. Synd.

Lite annorlunda "tempo" i en del låtar till CD:n till "Anarkist" skulle göra underverk! Sågar jag CD:n? Nej, den väcker istället min kreativa sida, lekfullheten över att kunna ändra och stuva om.

I Göteborgs-Posten gjordes ett större reportage med Mattias Alkberg i augusti, då han berättade lite mer fritt ur hjärtat, där även hans barn blev speglade. Vilket naturligtvis är ett undantag för en dylik person som Mattias Alkberg.

En Mattias Alkberg som både tackat nej till grammisnominering och annat i det påhittiga "kulturlivets glädjeyttringar". Formuleringen i pressmeddelandet som skickades ut om Grammisjuryn tillhör definitivt det mer udda och sanna jag någonsin läst http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article10514311.ab

Grammisjuryn var verkligen dåligt påläst och jag kan förstå, att gruppen kände sig kränkt. Det skulle vem som helst göra som nischat sig som något och helt plötsligt blir inslängt i något fack där tillvaron inte kan göra annat än skava http://sv.wikipedia.org/wiki/The_Bear_Quartet

Men jag gillar Mattias Alkbergs val av vad gruppen egentligen skulle vilja bli uppmärksammad som:

Årets mellanstadieskola kanske, eller Norrbottens lucia.

Jag gillar udda personligheter, såg detta par på Brännö när vi stod och väntade på färjan.

Uppbär du något från försäkringskassan, arbetsförmedling, arbetslöshetskassan etc. riskerar du fängelse på straffskalan om du gjort dig skyldig till samma sak som Håkan Juholt.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 12 oktober 2011, kl 20:41

Personligen blir jag jätteförvånad om Håkan Juholt blir fälld för något brott, eller den startade utredningen överhuvudtaget leder någonstans. Därför att svenska politiker i riksdag och regering har gjort sig själva undantagna från de lagar, som de instiftat för gemene man.

Överåklagaren Nils Rekke, berättade häromdagen, att i utredningen bakom bidragsbrottslagen ingick inte i direktiven, att ta med riksdagens kostnadsersättningar. Man behöver inte vara raketforskare för att förstå att politikerna själva, oavsett partitillhörighet, inte tänkt sig någon likhet inför lagen. Det har ingen som helst betydelse om man tjänar 144 000:- eller
8 000:- i månaden, det är ändå fråga om exakt samma sak: bidrag eller ersättning.

Det är verkligen beklagligt att man sätter sig själva över lagen, men också väldigt utmärkande för hur politiker fungerar, när de väl sitter på sina positioner och blivit ”något”. Därför att vare sig du som normalsvensk uppbär bidrag från CSN, arbetslöshetskassa, försäkringskassa etc. kan du inte komma undan med det som Håkan Juholt nu glider vidare på den politiska räkmackan, under ursäkten att han inte medvetet gjort sig skyldig till något. Hur många gånger har vi inte hört det tidigare från högt uppsatta svenska politiker och maktpersoner. De har aldrig någon som helst aning om någonting och bedyrar ivrigt sin oskuld och det värsta är inte det. Det värsta är att de får möjligheter till att göra det, fortsätta med det och dessutom kommer undan med det.

Det som blir ännu mer förvånande är att man kan sitta och fundera över det alltmer utbredda politikerföraktet. JA, herre jisses, vad konstigt! Hur mycket rötägg finns det egentligen, som nu hamnat på den här politiska listan under årens lopp? Det har blivit illa. Jag känner att idag får man vara överraskat glad om man träffar på politiker, som är det av rätt skäl och med gamla hederliga värderingar i behåll.

Jag har med ett visst intresse följt utvecklingen kring Håkan Juholt. Hittills har den gått precis som jag förväntat mig. Fler och fler stenar som man vänt på i media har det dykt upp ännu mer smolk. Men jag blir inte förvånad om ännu fler stenar kommer att vändas med resultat. Därför att nu har media fått upp vittringen. Men det räcker inte med det. Inom de socialdemokratiska leden har man börjat tala om "time-out", några talar om politiskt förbrukad.

Vadå "time-out", tänker jag. Vill man sänka den svenska socialdemokratin för gott, så är det ett bra sätt att låta Håkan Juholt sitta kvar, eller bara ta en "time-out". Finns det verkligen någon normalfuntad människa, som har någon som helst tilltro till det här spektaklet längre, mer än möjligen de som av gammal tradition röstar S.

Byta fot i vartenda läge, så fort det blåser det minsta lilla motvind, eller inte stå för sina partipolitiska ideal och svika sina egna led. Det är ett betydligt större svek mot de egna socialdemokratiska väljarna i mina ögon. Därför att en framträdande politiker är trots allt bara en galjonsfigur och inte innehållet i ett parti.

Socialdemokratin gjorde ett misstag, när man helt abrupt slängde ut Mona Sahlin i kylan igen, eller gav Thomas Östros en dolkstöt i ryggen. Hade man skött det här på ett snyggt sätt istället för att ha eld i baken och finna ut några syndabockar för ytterligare ett nederlag i valet, som man själv dessutom arbetat flitigt för, hade mycket varit vunnet.

Det har blivit något allvarligt galet, när en partiledare blivit en kultfigur, som i någon form av dokusåpa. Den här sjukan den har tyvärr spridit sig vidare till övriga partier med dålig självinsikt. Det hela är mycket enkelt. Kan man inte saluföra den partipolitik man har spelar det ingen som helst roll vilken figur man än har vid rodret.

Kan man inte gilla de regler vi har instiftat i det här samhället, utan gör sig till ett spektakel över att man inte kan sitta, eller stå bredvid den eller den, då har man lite förstått vad demokrati är. I det här fallet är det bara att gilla läget, förstår man inte det har man inget där att göra och blir sålunda bara en barlast inom det egna partiet, liksom partiet själva kommer att bli i slutändan för den svenska demokratin. Därför att medan man tjurar, som en liten bortskämd barnunge, som pysslar med vuxenmobbing, får motståndaren fritt utrymme att framföra sitt budskap.

Börjar siffrorna i skomåtten bli högre än IQ:n?

Förra veckan köpte jag 2 bitar Kangos-kaffeost för en smärre förmögenhet hos Vilthandeln i Majorna.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 5 oktober 2011, kl 23:24

Men nog är det rätt snurrigt att köpa kaffeost, som säljs för 60:-/bit. Det blir ett bra pris för en hel kaffeost. http://www.youtube.com/watch?v=AcL9AkAfTl0

Inte känns det riktigt försvarbart.

Huvaligen, vad jag (nästan) skäms.

Jag stod också och vred och vände på de röda kängorna, modell "blötnäbb", från Keros. Där har jag däremot inga som helst samvetsbetänkligheter, snarare tvärtom. Smått sugen måste jag säga att jag blev på den röda tappningen, av den tidlösa kängmodellen. Skall nog bara sova lite på saken.

Det är hemtrevligt att stega in i viltaffären, när man drabbats av en liten släng av "hemlängtan".


Även om butiken härstammar från Arjeplog och inte från Malmberget. http://www.arjeplognytt.se/modules.php?name=Content&op=showcontent&id=616

Men nu har jag köpt hem gammaldagsmjölk. En flaska ostlöpe står redan i kylskåpsdörren. Så imorgon skall jag gå från tanke till handling (hoppas jag). Här kommer ett recept som jag haft med mig från Malmberget.

Brittas kaffeost

2 l gammaldagsmjölk
½ dl vispgrädde, ovispad
2 tsk ostlöpe

Använd en 3 liters panna. Mjölk och grädde värms till 37 grader. Ta bort pannan från spisen och blanda i ostlöpen. Låt stå i 30 minuter.

Använd en hålslev och rör om försiktigt. Lyft tillbaka pannan på spisplattan. Värm upp på svag värme till 37 grader. Rör försiktigt från kanterna till mitten. Osten samlas som en boll i mitten i pannan.

Värm sedan till kokpunkt men får absolut inte koka!

Häll över allt i durkslag och pressa ur vasslan så mycket som möjligt.

Flytta över allt i en ostform. Funkar också bra med en sockerkaksform med löstagbara kanter. Lägg på ett lager ugns/smörpapper klippt till formens utseende och lägg på en tyngd. Låt stå någon timma. Osten skall bli "torr".

Ugn 200 grader. Grädda osten i välsmord form till osten fått färg.

Svårare än så är det trots allt inte.

PS. Skylten hänger inte utanför Vilthandeln i Majorna! DS.

Idag är det kanelbullens dag.

- den 4 oktober 2011, kl 11:48

http://www.kanelbullensdag.se/

Sicket elände!

Vår egna suveräna kanelbullebagerska befinner sig i Wien och har inte laddat frysen med sina himmelskt goda kanelbullar innan hon drog iväg.

Bara vid minnet av hennes kanelbullar, inser vem som helst, att de egna bakta kanelbullarna räcker inte långt på smaskighetsskalan. De kan aldrig någonsin nå dessa himmelska kanelbullehöjder, som hon kan erbjuda.

Vi får sikta in oss på, att göra en egen kanelbullens dag framemot jul.

Gotteligott gott!

NSD:s "Linas Krönika" får mig att le i ena mungipan, men bara i ena mungipan.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 2 oktober 2011, kl 12:46

http://www.nsd.se/helgbilagan/artikel.aspx?ArticleID=6435494#forum

I den bästa av världar. Dvs. i den tid vi lever just nu i, där tilltalar man inte helt sällan flickor för "Fitta" och "Hora". Ungefär som om inget allvarligt alls har inträffat och man i själva verket bara sitter och petar tänderna, så där i störta allmänhet i förbifarten.

Jag glömmer aldrig när "hushänget" och jag var på ett föräldramöte i dotterns klass. Hon gick då i åk 6, vilket i och för sig är en smula evighet sedan, eller två ögonblinkningar bort, vilket som. Men man tog då upp det vårdslösa språkbruket, som förekom i skolan och hur det faktiskt inte var något positivt alls. Det var inte så att det var enbart pojkarna, som sade det till flickorna, utan det märkligaste av allt var att det användes en del flickor emellan!

Själv blev jag smått förskräckt över att få vetskap om vilken värld min dotter befann sig i under dagtid. Jag hade utgått från att både etik och moral fanns i skolans värld. Men där flödade istället dekadensen vida omkring.

En av föräldrarna på klassmötet, en mamma, ansåg att det var precis inget alls att göra någon affär åt. Det var bara ett vanligt sätt att tilltala varandra med.

Jag vände mig till henne och sa:

- Då menar du alltså på fullt allvar, att om jag träffar dig på snabbköpet då är det helt okey, att jag ropar till dig "Tjena, Fittan hur mår du?" eller "Tjena, Horan hur går det?"

Hennes ansiktsfärg ändrades till något så djupt rött, att man trodde att hon suttit i finska bastuklubben, där man tävlar om att sitta kvar i bastun längst.

Jag var väldigt glad att "hushänget" reste sig upp och utdelade dödsstöten genom att säga:

- Det kan jag bara säga att den dagen min dotter kommer hem och berättar att någon kallat henne för något sådant, då kan den föräldern förvänta sig, att det ringer på ytterdörren. Det är jag som kommer på ett personligt besök redan samma dag.

På spårvagnen var det för något tag sedan en kille, som kallade en av tjejerna för "hora". Jag vände mig och tittade honom allvarligt i ögonen och frågade:

- Skulle du uppskatta, att jag kallade din mamma för hora?

Det basturöda infann sig igen. En muslimsk kille har sin mor helig.

****

Varför i hela fridens dar skulle något sådant som "snippa" vara mer gångbart än något annat? Är det någon gräddkanna, eller vad?

Man kan naturligtvis använda vilka ord som helst, som inte är förråande, vare sig det är fråga om pojkar eller flickors kön. Det måste väl ändå vara upp till var och en att använda vad man vill.

När min dotter var liten brukade vi skojfriskt kalla vaginan för "mussahirran", det tyckte jag lät betydligt roligare för ett litet flickebarn. Tidigare hade jag bara varit pojkmamma och då var "snoppen" eller "pillesnoppen" fullt gångbar vid samtalen.

Jag vet inte och förstår inte heller, vad nutidsmänniskorna lägger i kvinnors kön och sexualitet. Men det tror jag absolut hänger ihop vilken person man själv är, eller blivit fostrad till. Sexualitet följer med den kroppsliga mognaden och för mig har det absolut aldrig funnits någon anledning till, att inleda någon RFSU-propaganda i mina barns småbarnsvärld. Den biten tillhör den fria vuxna människan oavsett man är kvinna eller man.

Lika lite som jag ens skulle ha kommit på tanken, att köpa de tanga, eller stringtrosor, som började komma redan när min dotter var liten. För att inte tala om de barn- och flickkläder, som såg ut som de var direktimporterade från "Reeperbahn" i Hamburg.

Som malmbergsbo kan jag bara säga att ordet "Pillan" har varit vanligt förekommande i den kommun jag kommer från. Sannolikt är det något finskt, eller kanske rent av byfinskt.

Sedan att på 90-talet få en studiekamrat och väninna, som heter Pernilla, men som envisas med att hon vill bli kallad för "Pillan" det tillhör inte det allra lättaste att komma runt. För att inte tala om hon, som susade nerför slalombackarna och företrädde svenska landslaget och kommentatorn på TV lät meddela att "nu susade Pillan nerför branten".

OOOPS då! tänkte jag och sinnebilden fladdrade förbi inför mitt inre.

"Pillan", ja, inte framstjärten nu, utan "Pillan", döpt till Pernilla, hon blev faktiskt väldigt stött över att jag envisades med att kalla henne för Pernilla, när inga andra sa det till henne.

- Mina vänner kallar mig för "Pillan", förklarade hon och jag insåg att det inte var något bra läge för mig.

Jag blev tvungen att förklara för henne varför jag systematiskt valde bort smeknamnet "Pillan".

Vilken normalmänniska sitter och ropar det till någon man gillar och respekterar, när man inte ens gör det till någon man har på listan över "åtgärdas".