Jag har muskler som en bodybuilder, skillnaden är bara att mina ligger i träda.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 21 oktober 2011, kl 21:00

Djup träda.

Jag tror t.o.m. att den där killen på "pluset", som var tämligen van att uträtta underverk, skulle ha vissa problem att återuppväcka mina. Ni vet han som bara genom att upphöja sin stämma fick den döde Lasarus, att genast resa sig och traska ut i solskenet.

Det slog mig när jag satt i stadsbibliotekets nya halvkorkade kaféhörna, som de döpt till "root food". Är det någon som begriper vad namnet har med läsk, te, kaffe, n-bollar, plastinlindande mackor och kanelbullar att göra? I vart fall satt jag där och väntade på att "hushänget" skulle ha hunnit vända på varenda bok inne bland bibliotekshyllorna. Det är hans specialitet. Samma fenomen inträffar när han skall köpa skruv. Då hinner han också vända på varenda skruv som finns bland hyllmetrarna. Man hinner få stå-sår (motsvarigheten till liggsår) medan man väntar på honom. Gud skapade ingen brådska det gjorde inte "hushänget" heller.

I vart fall upptäckte jag, när jag satt där och hade funderat klart över det korkade namnet "root food", utan att bli något klokare, eller fått det berömda Liljeholmens att tändas, att det satt en muskelknutte och provade olika ställningar bredvid mig. Helt enkelt hur han skulle sitta för att ta sig ut så förmånligt som möjligt. Man kan i och för sig undra varför denna möda.

Därför att av de enda personer som satt där, hade 4 personer näsorna nedsänkta i sina bärbara Pc:ar. Dvs. inte ens han på "pluset" hade kunnat göra en insats. En man med afrikanskt utseende satt och snackade i en av sina tre mobiler, som han hade upplagda bredvid det hafsigt nedslängda glasögonen på bordet. Munnen gick oavbrutet, det hade utbrutit Kairo quickstep i hans orala del. Vete gudarna när han egentligen andades.

Snett framför mig satt en intressant yngre förmåga, hon hade målat ett sinnrikt mönster kring ögonen. Ungefär som de gamla faraonerna, men så hade hon nog ett drag åt spelkortshållet. Därför att det fanns en ruter inlagd under vardera ögat. Hon satt och tuggade Toy frenetiskt, helt omedveten över min fascination över hennes ögonmålningar. Samtidigt som hon verkade mer eller mindre uppslukad av boken hon hade framför sig, medan hon smällde av den ena högljudda Toybubblan efter den andra. Fasen vet om hon inte lyckades slå Karlssons rekord i smälla Toybubblor och tuggsmacka högljutt. Sedan satt det en halvlodis bakom mig, som satt och bokade hotellrum, dvs. satt och pratade i mobiltelefonen. Jag som hade tipppat på att han var uteliggare. Jag smålog lite när han inte kunde uppge sitt mobilnummer.

Phew! Tänkte jag. Jag är inte den enda som inte kan mitt eget mobilnummer. Folk blir faktiskt irriterad på mig när jag inte kan mitt eget mobilnummer. Jag brukar le lite urskuldande och säga:

- Jag ringer inte så ofta till mig själv, att jag hinner lägga numret på minnet.

Han, muskelknutten, med den utstuderade sittställningen väckte inte mina lustar precis. Men väl mitt dåliga samvete. Det blir så ibland när jag vet med mig, att jag inte skött det som jag vet, att jag bara måste sköta rigoröst för att kroppen skall må någorlunda och inte bråka alltför mycket. Det är oftast i dylika stunder jag kan drabbas av den där toklusten, att testa om jag verkligen kan bli muskelstinn. En del påstår att det går fort att träna upp muskler så att de syns.

Å visst vore det väl trevligt att slippa skåda "gäddhäng" och andra med åldern pågående fenomen. För att inte tala om det där lilla prekära andra! Vågen kräks när den får syn på mig:
- Nej för böveln inte hon ingen!

Men jag betvivlar att det går att träna sig till ungdomlig spänst och fräschör.

Ni har det mycket bättre, ni män. Ni blir ju inte "bedagade" som fruntimren blir. Utan ni övergår till "de grå tinningarnas charm", där sexpacket på sin höjd består av den man kan köpa i ölform på Kopra. En kvinna som hittar en yngre förmåga, blir anklagad för "barnarov". Medan motsvarande hos en man är högsta tecknet på oförminskad "virilitet".

"Gäddhängsfrågan" m.m. bekymrar mig bara i korta stunder, när jag fått dåligt samvete. Turligt nog går mina anfall över lika snabbt som tanken väckts och jag återgår till det utflutna Michelingubbstillståndet. Dvs. Michelingubbstillståndet utan uppumpade muskler. Jag gör bara det jag måste bland skroten på Hagabadet och PT:n är snäll, de gånger vi träffas för att stämma av.

Men tänk hemska himlar om de där PT-folket har rätt, att vem som helst kan pumpa upp muskler.

Undrar du någon gång över vad som kan hända?

Kolla in bilderna och kom sedan inte och påstå att jag överdriver mina farhågor av vad som kan bli en ren besatthet. Vet man verkligen när det övergår från det ena stadiet till det andra? Har man alltid full koll på sig själv?

http://www.google.se/search?q=bodybuilding&hl=sv&client=firefox-a&hs=3GM&rls=org.mozilla:sv-SE:official&prmd=imvns&source=lnms&tbm=isch&ei=6pigTsbpJqKQ4gSU-bjFBA&sa=X&oi=mode_link&ct=mode&cd=2&ved=0CBcQ_AUoAQ&biw=1540&bih=853

Visserligen tycker jag att "hushänget" är lite för seriös i sitt inventerande på stadsbiblioteket och bland skruvhyllorna. Men någon större lust att slänga upp honom över axeln, som en potatissäck och bära iväg med honom, det känner jag inte att jag drivs av. Nej, jag föredrar att sitta och filosofera och betrakta omgivningen. Jag gillar det faktiskt. Jag aktiverar ändå Gluteus maximus, när jag sätter mig och reser mig ur stolen.

Dagens muskelövning är därmed till ända. Bokstavligen och bildligen...

Men det är jag inte ensam om i den här världen.