Den vackraste lökväxtblomma och fjärilens evighetsutveckling får mig att fundera över när döden egentligen inträffar. Finns det någon egentlig död?

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 5 november 2011, kl 14:19

När inträffar fjärilens egentliga död?

Är det när fjärilen är ett ägg, eller en larver, eller när den är en puppa, eller är det när förvandlingen blivit till en fjäril och puppskalet lämnas, eller är det när den åter är en fjäril, som blir ett ägg och som svävar ut i oändlighetens kretslopp. Tanken springer vidare till lökväxten, en vanlig nedvissnad växt. Ett helt vanligt frö: ett träd, en växt. De kan ligga i träda, tillsynes helt döda, ibland under flera sekel och ändå väckas till liv. Det fördolda bär på en hemlighet, som vi vet väldigt lite om.

"Av jord är du kommen av jord skall du åter varda"... men gäller det verkligen hela våra jag. Eller är det i själva verket bara en ändring av medvetandet, från en form till en annan. Precis som kvantfysikens odödlighetsprincip, där energi aldrig kan utplånas bara omvandlas.

Kyrkans "kött och blod", där fanns egentligen bara en överlevare: Jesus, som jag har förstått det hela. Eftersom reinkarnationstanken togs bort redan på 300-talet. Den vanliga människan skulle inte belasta sina små hjärnor med dylika högtflygande tankar. En som är skrämd till lydnad, är en betydligt mer användbar person, om man vill fortsätta att generera makt och pengar till få utvalda. Det är högst i hierarkin som gäller även inom alla religioner, resten är ämnade åt de små, som får vara glada åt smulorna som trillar ner från det väldukade bordet.

Ibland har jag tyckt synd om en del präster som förrättat jordfästningar. De har oavkortat avslöjat en dödsrädsla och en icketro på människans väsen. Men har de dödsfruktande prästerna haft rätt om människans väsen. Är det riktigt att det bara är platt: ”kött och blod” och "förgänglighet."

Men hur blir det med kvantfysikens odödliga energi, som faktiskt är vi också och inte enbart kyrkans förgängliga "kött och blod".

Idag är det Alla Helgons Dag, den dag som blivit smått förvirrande för en döpt, O-konfirmerad, andlig ateist. Ja, just det. Livet självt är en motsägelse till det yttersta, för att inte säga religionernas olika hävdelser.

Enligt vår stadsreligion är det å ena sidan en dag som man från början skulle minnas alla helgon och martyrer. Dagen har flyttats hit och dit i kalendern genom århundradena och de olika religiösa strömningarna. Det måste vara förvillande för alla som blivit helgon och martyrer, här är det minsann inte bara att ställa om klockan en timma. Värre måste det väl vara för andra, i andra religioner. Ja, jag tänker närmast på "Stockholmsbombaren", som turligt nog led av för tidig utlösning. Hur blir hans möte med de utfästelserna han skall få möta efter döden, med tanke på hans sista "världsliga åkomma".


Mja. Det är inte lätt, det här, för en ickeförstå-sig-påare. Det gäller onekligen att hoppa rätt bland begreppen "Alla Helgons Dag" och "Alla Döda". Det sistnämnda firas enligt 2002 års evangeliebok påföljande söndagen efter "Alla Helgons Dag" och har egentligen namnet "Alla Själars Dag". I den vanliga almanackan står det dock kort och gott "Domsöndagen”. Så vad vet jag, en förtappad andlig ateist, om kyrkliga helgon och martyrer. Många är de helgon och martyrer jag mött i det levande livet. De har alla fått bära sina kors. Precis som både du som läser det här och jag fått göra någonstans i livet. Ibland i nåd och ibland i allra högsta grad i onåd.

Kyrkans officiella inställning till helgonen tycks vara en förvillande sak, eftersom de inte tror på reinkarnationen, däremot uppståndelsen. Mjae, jag måste säga att jag har svårt att koppla ihop synapserna i hjärnkontoret. Det är hela tiden både rött och grönt ljus på samma gång. "Alla Helgons Dag" är när man ber att "förebilden" av "helgonens skara" skall "väcka oss till ett heligt liv så att vi inte bara firar deras minne utan också följer dem i tro och goda gärningar".

När jag var liten hade jag inte en enda namnsdag. Så såg almanackan ut då. Den första namnsdagen jag någonsin hade då var under "Hylands Hörna." Där vi arma själar som inte hade begåvats med någon namnsdag, en gång fick fira en namnsdag. Hemma i vårt hus så bakades det dagen till ära en "Gun namnsdagstårta".

Innan dess brukade min mamma skrattande säga att jag hade i alla fall en namnsdag på sätt och vis. Jag tror faktiskt att hon med glimten i ögat, menade just "Alla Helgons Dag". Därför att jag var ett under av påhitt och egna upptåg och hade svårt att förstå vari det olämpliga låg, att från start ha sin egen livsfilosofi om både ursprung och mognad. Det kändes som om det var fullständiga nonsens mina föräldrar ägnade sig åt. Varför kunde inte jag gå omkring på stan i mina egna funderingar över vad jag just i denna stund ville ägna mig åt. Skulle jag hälsa på i tant Nanna Pärnis Bageri, eller Petterssons väskaffär. Slumpsystemet och fötterna fick avgöra vilket det eventuellt kunde bli: fönstershoppa i andra skyltfönster, eller ett personligt besök i sagda affärer.

Lalanders skyltfönster, eller Slöjd-Anders, där kunde jag stå hur länge som helst och betrakta härligheten innanför. Det var ingen hejd på hur länge som fantasin kunde pågå. Jag var nog under en viss tid rätt omedveten om papperslappen, som stack upp från kapuschongen. En papperslapp, en vägledning om vad jag hette, vem som var min pappa och vart "upphittaren" av brakskiten skulle vänligast ringa för avhämtning av den kringvandrande tingesten. Sådana straff som snickarboa var tack och lov inte uppfunnen på den tiden och det var nog tur det. I annat fall hade jag kanske varit en avancerad träskulptör idag.

Undra just om det hade praktiserats snickarboa med Åke Sundqvist. Hans trägubbar var många.
http://bildarkivet.gellivare.se/std-search_q1.cfm (Jag ser vid test att länken inte funkar. Men logga in under Gellivare Bildarkiv och klistra in Åke Sundqvist under fliken "Snabbsök", så funkar det att komma in på bilderna av Åke Sundqvist alla trägubbar/tanter)

Spökjakt, spökvandringar, filmmarknad och sjätte sinnen har blivit en lukrativ affärsidé. Det finns nog ingen landsända och land, som går fri från möjligheten till samvaro med de dödas andeväsen.

Men själv har jag alltid varit mer rädd för de levande än de döda. Sannolikheten att bli drabbad av någon levande än någon död är rent procentuellt betydligt högre. Även om jag kan medge att det finns många människor som framstår, som tämligen döda fastän blodcirkulationen alltjämt bevisligen fungerar på dem.

Idag befinner jag mig alltför långt från Malmbergets kyrkogård och alla andra kyrkogårdar. Långt ifrån där mina föräldrar, sagofarbröder, släktingar, vänner, bekanta, klasskamrater och arbetskamrater vilar. Jag tänker på de små liven vars dag aldrig randades och alla de som aldrig fick bli vuxna. I mitt medvetande träder de in. Det är aldrig fråga om speciella dagar, tider på dygn eller ens år. Det sker när som helst. Mina tankar möter dem, när jag minst kan ana mig till det. Ett ord, en doft, en byggnad, en skog, en stig, en strand, en bild, ett möte... och så är någon av dem där tillsammans med mitt medvetande.

”Döden” har olika skepnader. Det har blivit en lukrativ marknad. Vare sig de går under namnet Nibe Fighter 310P, massförstörelsevapen, glödlampor till min bil, eller http://www.youtube.com/watch?v=Hv-K916FFso&feature=share De intelligenta ingenjörerna, uppfinnarna, makt- och kapitalfolket, de överträffar varandra på att förkorta prylars och människors livslängd, istället för att skapa en bättre värld. Köp och släng! Köp och släng! Bonus & fallskärmsavtal. Egna löneökningar & räkmackeåk och andras orättvisor. Det egna egot är närmare än någonsin.

Det har blivit något köp och släng av mänskliga relationer också. Den gamla kärnfamiljen att värna om och samhällsgemenskapen är inte så vidare värst gångbar. "Ring du. Om du vill veta." Underförstått: men gör det inte till en vana. Det fullkomligt haglar kedjebrev i form av sms och mail, när höstmörkret tränger sig tätare runt våra själar. Medan snigelpost, spontan samvaro, ett litet telefonsamtal har blivit alltför knepig att få till.

Livet självt blinkar där som Stella Matutina. Morgonstjärnan som är en dubbelnatur och som också är Aftonstjärnan på vår stjärnhimmel. Ty, vi ser ju inga stjärnor där inte mörker är.

(något underlig version av vacker melodi och text, men får duga i brist på bättre)


Kålfjärilslarver som smaskar i sig av årets skörd: