När kvinnans list får råda då blir det: liten ladda-batterierna-resa med bl.a. Nils Dardelutställningen, Moderna Museet i Malmö och drömmar om en omöjlighet.

Jag och Herr H har varit ute på lite grönbete, som jag i vanlig ordning varit initiativtagare till.

Kvinnans list övergår fortfarande mannens förnuft: Jag ville själv se utställningen, eftersom det inte är varje dag man får se Nils Dardels ihopsamlade verk på en och samma gång. Vad passade då bättre att redan i våras lägga upp strategin.

Som av en ren slump så fick Herr H hotellövernattning i Malmö och ett besök på Moderna Museet och Nils Dardelutställningen i födelsedagspresent. Nils Dardel som han hade väldigt lite begrepp om dessförinnan, kan man väl lugnt påstå utan att förhäva sig. Men Herr H är till viss del läraktig, inte fullt ut, men till viss del. Han fick läsa den lilla broschyren om Nils Dardel jag försedde honom med strax innan vi skulle gå in till utställningen, för att han skulle ha lite mer glädje av själva konstutställningen. Det är ju liksom inte någon större idé att berätta något i förväg, eftersom guldfisken i akvariet har bättre minne än han har.

Herr H har viktigare saker att pyssla med här i livet: räkna golfbollar och hålla ordning på vädergudarna, som han anser ligger i fejd med tisdagsgolfen, då det BARA regnar och regnar och regnar... Ja, så har han fått ett till problem på halsen, själv köpte han sig en egen födelsedagspresent: en kamera som vida överstiger hans tekniska förmågor och som har så mycket finesser och objektiv, att det fick mig att sucka djupt. För att inte tala om hyperventilera vid blotta åsynen, eftersom jag kunde räkna ut med min baksida hur detta skulle bli.

Med andra ord så är befintliga fotografier fixade med dotterns gamla Iphone, som jag övertagit enbart för att ta och skicka bilder med. Men också hennes gamla kamera, som jag olyckligtvis saboterade vid resan till Malmberget. Avtryckningen/zoomknappen lossnade och försvann och nu kan kameran bara skötas via ett gem, som jag fiffigt kom på att man kunde ha istället. Men bara till viss del eftersom det inte går att zooma med gemet.

Den var mer än tillräckligt avancerad för Herr H, som skrattade hjärtligt åt min gamla kamera, som bara var att trycka av och levererade perfekta bilder, ända tills den trillade i backen i just Malmö, av all ställen och vid min gamla arbetshemvist där bl.a. Knutshallarna ingick. Jag älgade in på det anrika och vackra Apoteket och köpte vit häfta och linda ihop batteriluckan med, så att kameran skulle fungera.

Det var det Herr H hånskrattade åt: ihopplåstringen av batteriluckan och en kamera som såg ut som en reklam för Salvekvick. Men det har blivit knepigt med att framkalla bilder, så den har jag lagt åt sidan trots att kylskåpsdörrens övre dörrhyllor är nerlusade av fotorullar, som jag inte vetat vad jag skulle använda dem till, eftersom praktiska fotoböcker är betydligt enklare att hantera i det långa loppet än lösa foton.

Dock har jag nu funnit ut en plan för dessa fotorullar. Jag tänkte jag skulle indoktrinera Herr H av nödvändigheten om att han går en fotokurs vid Kyrkeruds folkhögskola nästa sommar, eftersom jag nu förstod av sommarens kurser att han blivit intresserad av just den kursen. Men så var det ju det där med minnet också, så jag löser det hela smidigt i vanlig ordning. Så får jag också som jag vill ha det inför nästa sommar: avkoppling och vidareutveckling för själslivets hälsa.

Jag orkade inte "göra Malmö" i fredagskväll, utan låg tills sängs på hotellet och lekte "Motala" och öppnade inte ens pocketboken som jag tagit med och som jag tänkt läsa lite ur innan träffen med John Blund. Herr H gick runt hörnet och provianterade för en spartansk kvällssupé till sängs, eftersom vi på nedresan hade ätit lunch vid Laxbutiken i Heberg och kände att det var nog fullt tillräckligt egentligen.

På lördagsmorgonen åt vi frukost tillsammans med min äldste tillika alltid lika slagfärdige äldste son. Påtåren avnjöts ute på bakgården tillsammans med deras tidningar.

Utanför Malmös nya skrytbyggen för 1 miljard hade de morgongympa, mest damer förstås i trikåer. Det har blivit mycket gågator inom vallgraven sedan sist jag var i Malmö, trots son och allt det där andra.

Så blev det dags att avtroppa till Nils Dardelutställningen, sonen skulle hem och tvätta kläder inför nästa jobbresa och allt det där andra, när man ständigt befinner sig på resande fot.

Moderna Museet, som är beläget i den gamla gasverksbyggnaden.
Driftig och handlingskraftig museichef har de också, eftersom hon förstod
att man inte kan ha ett museum utan parkeringsplatser för funktionsnedsatta, när men samtidigt inte sparat på krutet med byggnaden som är
handikappanpassad, vilket inte är billigt.

Egentligen fascinerande med en konstnär som hela tiden utvecklade sin
konst. Rolig kuf som menade att medelmåttor aldrig kunde bli idioter.
(ursäkta det är inte tavlan som hänger snett, utan jag som varit dålig fotograf)

"Den döende Dandyn" som väl får räknas som Nils Dardels mest kända verk....
Den har barn tolkat rätt genialiskt på många olika sätt, eftersom Nils
Dardels verk ofta tilltalar barns egen fantasi och barn är i allra högsta grad mottagliga för när man berättar någons biografi.

Här ett exempel vad en 7åring tänker: Mannen i grön kostym kollade i
den magiska spegeln och dog genast av chocken för att han hade fått ett
sjukt hjärta, när han hade fått en barnsjukdom. Hon i blå klänning förstår ingenting av vad som händer och hon i rosa håller i kudden så att han inte
skall trilla av den. Medan hon i orange klänning försöker att gömma den
döde mannen, så att grannarna inte skall upptäcka att de har en döing
i huset. Mannen i lila kostym har tappat sitt öga.
Det här är nog ingen bra dag för män.

Vår 7 åring tyckte att Nils Dardel var en spännande konstnär med så
många märkliga motiv, som tilltalar barns fantasivärld.

Vi åkte hemåt via Mellbystrand och på väg upp så lyckades Herr H radera
alla bilder i kameran, fastän jag bad honom att lägga undan kameran
en stund om han inte förstod varför han inte fick bort texten. Suckarna bro
i Venedig låg därefter solklart i bakvattnet och Herr H påstod att han var
en idiot. Jag tänkte: Undra vad Nils Dardel hade ansett om den saken, han som alltid varit så slagfärdig om människor han mötte, medans han levde....

Väl i Mellbystrand så återsågs det "Landströmska sommarpalatset", som
ligger nere vid sanddynerna i Laholmsbukten.
Undrade vem som äger "sommarpalatset" nu. Det stod visserligen
"välkommen" på skylten som hängde utanför dörren, men jag är inte helt säker på att det gällde mig. Så många minnen, som
rördes om i mitt inre.

Saknad efter alla dagar i mitt liv som jag gått längs med vattenbrynet, 
om morgonen mot Båstad...

 ....och på kvällen mot Halmstad.
Alla sandslott som byggts i sanden. Somna till havets brus, efter att 
ha manglats runt i ett arbetsliv som krävt alltmer. - Jag förstår varför 
farbror Nisse ville att hans aska skulle spridas i Laholmsbukten. Han 
älskade också den chosefria tillvaron i "sommarpalatset" i Mellbystrand.



Hjärtat tog ett skutt, när jag upptäckte att det fanns ett gammalt vackert sommarhus till salu i närheten längs N:a Strandvägen. Vid hemkomsten sökte jag förgäves på mäklarens hemsida, såg att den funnits ute men tagits bort från webben. Skickade därför ett mail, men missmodet hängde redan längst ner i fotknölarna... Idag kom svaret, köpet höll på att 
avslutas. Det begärda priset var hissnade 3 275 000:- för ett fritidshus
och slutsumman blir offentlig när lagfarten är klar, eftersom det skall besiktigas och man vet inte ännu om priset kommer att förändras.

Men vad spelar det för roll. Priset och allt det där andra var bara ändå en dröm, som aldrig kunde bli sann, inte för min del och inte för barnen i mitt liv. Sedan spelar det ingen som helst roll, att jag kände att fritidshuset
var ämnat för mig fastän jag bara såg det från utsidan.

Vi går omkring i våra liv och när en dröm, som när som helst kliver fram
med full kraft och nästan slår oss till marken av den inneboende längtan.

I mitt fall var den att där jag själv som barn och stor del av mitt vuxna
liv haft släktens "sommarparadis" i den här omedelbara närheten, jag
trodde för ett ögonblick att det var därför som Herr H visade sig ha tappat kameralinsens propp på stranden och vi återvände dit efter att vi varit inne i Laholm och ätit på en uteservering. Medan Herr H gick ner till stranden för att söka pluppen till linsen, satt jag kvar i bilen och fick då en ingivelse
att jag borde fortsätta att köra längs vägen. Genast när jag passerade huset, så stannade hjärtat nästan. Det var som om huset hade talat till
mig: det här är fritidshuset, som bara väntat på dig Gun!
och jag, jag trodde i min enfald, att det var ödet som visade mig vägen
till fritidshuset i dess omedelbara närhet, en alldeles egen fristad, någonstans där jag kunde känna mig hemma, efter alla förluster som livet har bjudit på.

Middag inne i Laholm på en uteservering, eftersom Strandhotellet i Mellbystrand inte hade så kul öppettider och sannolikt inte heller
serverade stek med gräddsås, som de gjorde när jag var liten och farbror Nisse och jag satt där på Strandhotellets veranda och kände av livets lyx och flärd en liten stund i livet.

Men Laholm är inte fy skam det heller, alltjämt lika hemtrevligt med den gamla bebyggelsen, som bevarats i hela stadskärnan. Samma gamla Conditori finns där ännu, precis som på min älskade farbror Nisses tid och långt därefter när jag varit med mina söner, som ett litet avbrott
samtidigt som vi bunkrade upp lite ny proviant till "det Landströmska sommarpalatset" nere vid havets sanddyner i Mellbystrand.
Men min
dotter hon blev utan dessa underbara upplevelser av "det Landströmska sommarpalatset i Mellbystrand" och Laholm, snuvad av livet på mållinjen....