Det är slut nu, säger du med en röst som knappt går att känna igen.

Jag känner hur hela min strupe snörs ihop och hur magen blir blytung, men runt om mig är det Annandag jul.

Länge har vi vetat hur det kommer att bli.

Ändå...

Inatt var en underlig tystnad som omgav mig, det var som den dagen du föddes: en väntan.

Skillnaden var bara att du dog.

                                    Stjärnorna

                     Nu är det slut.  Nu vaknar jag.
                     Och det är lugnt och lätt att gå,
                     när inget finns att vänta mer
                     och inget finns att bära på.

                     Rött guld i går, torrt löv i dag.
                     I morgon finns där ingenting.
                     Men stjärnor brinner tyst som förr
                     i natt i rymden runtomkring.

                     Nu vill jag skänka bort mig själv,
                     så har jag ingen smula kvar.
                     Säg, stjärnor, vill ni ta emot
                     en själ, som inga skatter har?

                     Hos er är frihet utan vank
                     i fjärran evigheters frid.
                     Den såg väl aldrig himlen tom,
                     som gav åt er sin dröm och strid.

                               - Karin Boye -

         ur diktsamlingen "Ur gömda land"

En av alla finstämda och nära stunder vi haft även sedan du blev vuxen, dit livets brus inte nått. Här med min lilla Elisabeth, som tar sina vanliga glädjeskutt i Trädgårdsföreningen.

                                                                     R.I.P

                                                             älskade Nenne
         med dig brast den sista länken i min familj, kvar är nu bara jag och 
               mina barn - och de som tillhör den sköra framtiden till.