Jag har dock lärt mig under alla dessa år, som det varit en oönskad följeslagare i mitt eget liv och då menar jag naturligtvis inte att jag själv har dessa sjukdomar/mansproblem, utan att jag stått mitt i detta minfält som detta kaos bestått av.
Liksom alla andra sjukdomar & tillstånd blir även detta något som även påverkar de anhöriga i mer eller mindre omfattning, eller som drabbar helt förödande när utgången inte blir bra.
Under de här åren, sedan 2005, har det varit en del av min vardag, en del av mitt liv. Jag skulle ljuga om jag påstod att det varit lätt att släpa omkring på denna ryggsäck. Men jag lärde mig redan från första ögonblicket det intog mitt liv, att kunskap och att orka sätta sig in i allt som faktiskt finns, det är den bästa hjälp man kan få.
Hur prostatacancerdiagnosen gjorde sitt inträde i mitt eget liv, det kommer jag nog aldrig att sluta tänka på. Det ligger så mycket sorg i den här speciella dagen och jag minns så väl alla tankar och vad som hände den här dagen, när himmel och jord bytte plats.
Inte blev det så mycket bättre, när även peniscancern gjorde sitt inträde med ytterligare en i min egen innersta krets.
Det som jag förstått så här i efterhand är att det pratats/skrivits alltför lite om. Kanske är det människans ovilja att prata om, kanske är det så att det trots allt och mot bättre vetande är något "man inte pratar om". Jag undrar alltjämt om det beror på att det är det svåra därför att döden kan bli en verklighet, eller om det beror på att det är den mest privata regionen i en mans liv.
Men själva problematiken det är som att ofrivilligt åse Rysk Roulette och veta att man kan inget annat göra att stå kvar, eller lämna och låtsas som om problemet inte finns. Sopa under mattan helt enkelt. Men vad vinner man med det? Vad blir vinsten i ett sådant agerande. Är det så att vissa sjukdomar/tillstånd eller döden är helt TABU... Det väcker ilska, det väcker så mycket som blir obegripligt för den vars vardag det har blivit en del av.
Det har sedan dess hunnit bli många tankar i och om något som tycks vara alltfler män och faktiskt rätt unga män drabbas av, det är inte bara "gubbar" som drabbas. Från det värsta när döden blivit resultatet, till det mer lindriga som helt uppenbart går att leva vidare med även om livet aldrig kan bli som förut.
Jag är medlem i Pro/Liv, Prostatacancerföreningen i Väst sedan 2005, i egenskap av anhörig och där har jag gjort många erfarenheter liksom i mitt eget liv, som jag inte kunde ana mig till om att ens äga den där februaridagen 2005, när bomben briserade fullt ut genom ett kuvert i brevlådan.
http://www.prostatacancerforbundet.se/local_start.asp?nodeid=147549
Otaliga är de män som jag genom Pro/Liv har kunnat följa och vars saga numera är all. Det som är glädjande är att det inte per automatik är döden som väntar som ett brev på posten, utgången är inte lika för alla och kunskaperna blir bättre även om det är långt ifrån några självklara saker hur allt hänger ihop.
Jag själv är idag nog en aning klokare, en aning mer insiktsfull och jag tror mig också veta hur dessa sjukdomar/problem överhuvudtaget kan uppstå.
Jag vet också vad som kan vara av värde efter en operation, jag har sett det med egna ögon och jag sänder ständigt en tacksamhetens tanke till Vidarkliniken i Järna, som kunde hantera den eftervård som den vanliga svenska sjukvården idag inte längre kan hålla med. Mina erfarenheter är vid det här laget många...
År 2014 förändrades dock mitt liv till det mer positiva, trots all väldigt trista fakta och facit jag idag, år 2016 bär i min hand. Förändringen där det inte längre kändes som om jag gick omkring med en bomb i fickan, som kunde brisera i vilken sekund som helst. Den förändringen kom professorn tillika överläkaren vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Ralph Peekers med och det föredrag han höll vid Pro/Livs årsmöte.
Jag minns att jag när jag kom ut på gatan igen på väg mot bilen, kände jag mig som om jag för första gången på många år kunde andas! Torde andas. Vågade andas...
Några frågor på det?
http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=3629913
SvaraRaderahttp://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=3334
SvaraRaderahär finns att läsa om psa. få män känner till allvaret märkligt nog. kan jämföras med hur kvinnorna är medvetna om sina brösts hälsotillstånd/mammografi och kontinuerliga cancerprover från livmoder
Att män i allmänhet inte förstår eller ens tar till sig, det har jag blivit varse igen bara för någon dag sedan. + Det som män säger till män är helt ok och det tas inte heller på allvar, fastän det kan förekomma uttryck som "du och jag vi hade tur, vi kom i tid, den och den hade det inte han kom försent".
SvaraRaderaMen gud nåde om det kommer en kvinna och berättar något... Phew sicket liv, då förekommer sådant som solklart ligger inom ramen för grovt förtal och man funderar hur det står till under hatten på personen det gäller, som helt uppenbart stoppar huvudet i sanden: Naturligtvis påhejad av omgivningen, som också är livrädd! CANCER är de farliga ordet trots att en cancerdiagnos inte per automatik betyder DÖD.
Är man någorlunda upplyst så VET man, att prostatacancerpatienter oftast hinner dö i något helt annat än sin prostatacancer.
Jag är lagom road av debatten för tillfället! Avstår gärna till de obildbara att hantera det här själv. Det får räcka med min hänvisning och om det inte finns några specifika frågor än rent allmänna.
Själv fortsätter jag i egenskap av att vara till kvinna född, att gå till mina täta mamografikontroller och tar även cellprover från underlivet. Har inte tänkt dö p.g.a. DUMHET och OMEDVETENHET.
Det är inte så livet fungerar för min del. Hur andra vill göra är upp till dem själva.