När livet bara står och väntar på att få fortsätta.

Det är en underlig känsla att vakna mitt i natten och känna som om det brådskar, fastän livet bara är satt på "vänt".

Den där väntknappen lyser allt starkare och det är som om en störtflod av det mitt liv innehållit kommit emot mig. Möter mig allt mer påträngande. Kräver av mig att veta. Svara då.

OM du inte svarat innan den 15:e tolkar jag det som ett JA.
Vi hör av oss innan fredag och lämnar besked.
Nej, vi har inte gjort något fel, det är så här det skall vara!
Du får vända dig någon annanstans.

På annat håll. Annorstädes. Annan plats.

Men det är ju ni som...

Din tur i kön är 173....en halvtimma senare: Din tur i kön är 48...

Du kommer nu att få 9 olika val...

När valen väl är gjorda väntar bara ytterligare en kö. Ytterligare bara ett goddag yxskaftsvar. Frågorna blir hängande kvar i luften, ej besvarade!

Ändå: Vad bra att du hör av dig till oss.

Hur kan vi hjälpa dig?

Men det kommer inga svar och jag har inga svar att ge, därför att jag är bakbunden i vanlig ordning. Det är så liten och fnuttig en människa är och så uthängd, utsatt, ständigt i klorna på andra människors godtycke.

Godtycke tänker du kanske. Så är det väl ändå inte!

JA, det är precis så det är. Det är i en märklig tid vi lever i, människorna har blivit allt mer tvärsäker på hur det skall vara, ändå förstår jag med ålderns och erfarenhetens rätt, att det här är alldeles uppåt väggarna. Det är som om människornas sunda förnuft rykt all världens väg.

Bara det att vi alla nu mer eller mindre är hänvisade till den nya tekniken: mobiltelefoner! Den nya fantastiska tekniken!

Är den?

Ljudet är så miserabelt att det låter som när min mamma på 50-talet försökte att föra ett telefonsamtal med andra sidan Atlanten med sin kusin Lea i Los Angeles, därför att något inrikestillstånd var inte att tänka på att få. Kommunistjakten pågick som bäst... Hon kunde ju rent av vara spion!

Hö hö hö... min mamma spion? Tja, visserligen visste hon direkt när min syster hävdade att de inte tjuvrökte bakom garaget, eller allt annat.

Hon var precis som min äldste son en gång beskrev mig, när han var tonåring och till sina vänner sa: Akta er för min morsa, hon är kuslig, hon har ögon i nacken!

Nutidsmänniskorna då, är de också en morsa med ögon i nacken?

Nix! De är och förblir mentalt bortresta medan avgrunden närmar sig i allt snabbare takt.

Jag sitter och ser ut i mörkret.

Det är vilsamt med nattens mörker. Larmet har tystnat och det är den tid på dygnet jag alltid känt, att det är en annorlunda frid som råder. Konstigt nog är det den tid på dygnet då jag känner en större samhörighet, trots att jag sitter här helt ensam i nattmörkret.

Med vadå? slår det mig plötsligt. - Ja, jag vet! Helt plötsligt inser att jag vet:

Artattack är Hansson de Wolfe Uniteds femte studioalbum från 1985. Skivan var det sista som gavs ut innan bandets upplösning 1986. Där spår 3 "Utanför tullarna" är speciellt tillägnad Lynn Munthe de Wolfe (1951-1985).