Annandag jul - Den helige Stefanos dag och har rubriken Martyrerna.

 Vem är då helige Stefanos?

Någon som sägs ha blivit stenad för sin tro på Jesus. 

Jag kan säga att man kan mentalt bli stenad för mindre, genom att inte kunna hoppa rätt ca 20 tal gånger, åtminstone, varje dag: Du talar för högt. Du talar för lågt. Jag kan inte höra därför att (här startar en vårflod av anledningar). Jag hör mycket bättre - 👀 faktiskt allt vad ni säger. Jag hör inget av vad ni säger...

Vad drabbas jag då av för straff denna Annandag jul? Något som kanske kan liknas vid Maronering. Men av någon anledning känner jag det inte som något straff, utan mer som en välsignad befrielse att bli förpassad till ensamheten. Äntligen en dag där jag kan få äga mina egna tankar, utan att behöva tänka på andras behov, eller ständigt bli avbruten i det jag håller på med.
 

Därför att ut från kökets frukostbord tågar nu ett protesttåg, som en fullfjädrad serietecknare skulle finna mycket inspirerande. Den förste med sin frukostbricka, den vars kors jag vägrar bära. Efter följer den som vet - han har nu hört, bärande på sin frukosttallrik. Kvar blir jag ensam i köket med min frukosttallrik med det utdömda straffet: Maronering (?)💫

Oj, tänker jag, vad skönt! Då kanske jag kan få vara fullständigt asocial idag, då kan den enväldige domaren ta över resten av dygnet!

Det är inte utan intresse jag ser fram emot vad denna dag skall bära med sig.

Imorse fick jag något så ovanligt som sovmorgon, utan att någons mobil lät högt i sovrummet, ett klocklarm satts igång som inte stängdes av, av den som valt att sätta igång den. Hör man inget är man inte brydd över dylika petitesser arla morgonstund, eller att den som blir väckt bara hunnit sova 3 timmar.

Man hör inte heller när hela köket förvandlas till något som liknar porslinskrossning, ljudbangar med smällande dörrar och lådor som stängs. Jag brukar försöka parera så att jag inte befinner mig där när så kan ske. Det går inte så bra ihop med egen förvärvad tinnitus, som var ett extra bonus från det som hände mig på tingsrätten den där vårdagen 1989, då himmel och jord bytte plats på bråkdelen av en sekund.

Vadå? Det är väl normala ljud i ett kök. JA det är det, men bara när det utförs av någon som själv är normalt hörande...

Denna Annandag julmorgon vaknade jag till en rad insikter. Helt andra insikter:

Spegelbilden berättade för mig att jag numera har en frisyr som mer liknar den som Kristina Lugn bar. Inte samma falnande röda förstås, eftersom det inte varit min naturliga hårfärg.

Jag vet inte om Kristina Lugn var befriad från världsliga våndor. Jag vet bara att jag är det, men också klart medveten om att jag är ett resultat av min uppväxt och en egen inre kärna, som jag vet att jag är född med, eftersom jag känner mina egna tankar, som jag vet att jag hade redan som liten.

De var mina egna redan då, även om jag förstår att jag i mångt och mycket kommit att gå i min fars fotspår. En far som jag hade svårt att förstå, när det begav sig. Han missade t.o.m. vad som var min älsklingsfärg då, som liten.

Merde!

Det är länge sedan även han klev på resan med enkelbiljetten i sin hand och jag inser hur mycket som har förändrats i mitt liv sedan dess. Mitt ursprungliga jag har förstärkts, blivit synligare eftersom jag är långt ifrån det undfallande jag under väldigt många år också släpade på och barlasten av hänsyn till, där mitt jag förblev underordnad.

Inte så att jag blivit hänsynslös, eller inte kan ändra mig om jag inser att jag tänkt fel, men jag känner mina moraliska tankar/gränser alltför väl för att schackra med dem i fortsättningen. Vet vad det står på kvittot då.

Jag är långt ifrån någon Elmer Diktonius, som var en diktare sammansatt av motsatser: Älska eller hata livet.

Det är bara i samtal om sakfrågor jag kan bli riktigt förbannad.

Men i övrigt vete gudarna om jag är så unik. Jag tror inte det. Between grief and nothing I take grief.

Orden är inte mina utan kommer ifrån en av William Faulkners romaner som slutar med just de orden.

Jag vet bara att det pris vi människor får betala för all kärlek, det är sorg. Sorgen vår ständiga följeslagare.

Jag inser att inte ens mina egna barn är mina, de var bara ett tillfälligt lån jag höll i min hand ett slag, men ständigt bär med mig i mitt hjärta.
Hur mycket de än anser sig bära på just den rätta sanningen, vet jag hur det förhåller sig.

Jag ler lite inåtvänt och tänker att det är det som är det svåra här i livet, att först med handen i backspegeln kunna urskilja mönster, som kanske t.o.m. gick spårlöst förbi, eller inte fästes så stor vikt vid, när det väl skedde runt omkring.

Det går aldrig att plocka något ur sitt tidssammanhang eller händelseförlopp. Enbart den ständigt närvarande känner till alla parametrar, som alltför ofta blir okända för den som bara sitter vid sidan om och betraktar.

Svårare än så är livet faktiskt inte! - Så komplicerat är livet!