måndag 16 mars 2009

Signaturen "danne-äger" i Dannes blogg.

den 16 mars 2009, kl 21:10


Skall nu få ett eget blogginlägg i min blogg. Jag tycker att det är så oerhört trist, att dessa stackars kverulanter inte får löpsedelsplats. Så här kommer inlägget från signaturen"danne-äger":

Hurra Danne..du har börjat skriva igen...Till er andra som bloggar..Eftersom ni inte får ngr kommentarer,O så få verkar läsa dem..så kanske ni oxå borde inse att er blogg suger...Byt taktik,skriv på annat sätt..Kolla hur danne gör..Skriver enkelt o intressant..Hoppas fler bloggare kommer upp..O skriver ngt vettigt...Du rogga,som skulle börja blogga...Väntar på att se ngt från dej...Ngt bra,kul o läsvärt..

IKEA köper SAAB?

den 16 mars 2009, kl 14:24


Bilen Ingvar.
 
Du får måla den själv. Kommer i bok, furu eller vit.

Färg och pensel finns på hylla 35B i gång 18.

Undra hur det går om det saknas en mutter och för alla de som vägrar att bläddra i bruksanvisningar?

Pamfletter i brevlådan,

den 16 mars 2009, kl 13:44


det är något som verkligen kan få mig att sucka djupt och länge och mycket.

I söndagsmorse kom "hushänget" in med en till dylik sådan, som han hade fiskat upp tillsammans med morgontidningen. Den var undertecknad av ett alltför välbekant namn, dock med en totalt överraskande och helt okänd, tillika märklig titel:

"styrelsens föredragande i lekplatsfrågan". Det fick både mig och "hushänget" att spärra upp ögonen.

Vi tillhör en samfällighetsförening. Enbart ordet samfällighetsförening är illavarslande nog, eller hur? Det är samma kaliber som "VEM är det som INTE rengör luddfiltret, tror du fan att jag är din morsa kanske"? Alla som någonstans i livet bebott en lägenhet med gemensam tvättstuga är nog invigd i "problematiken med luddfiltret" i torktumlaren.

Men det här med en titel på eländet, det var något helt nytt och vi satt därför och spånade en liten stund, med vad det kunde vara för titel i de gemensamma tvättstugorna:

"föredragande luddvakt för de två tvättmaskinerna"? Ja, det kunde i alla fall inte bli fråga om "fördragande luddvakt för de två tvättmaskinerna".

Den här "styrelsens föredragande i lekplatsfrågan" var uppenbarligen upprörd. Så här stod det:


"Lekplatsen fordrar Din uppmärksamhet!
Du har väl läst bilagan i årsmöteshandlingarna. Där kan man utläsa att det gäller för oss alla i föreningen att ta ställning till "arbeta eller betala".
Vi kan inte ha det så att bara några engagerar sig. Vi har alla köpt in oss i en boendeform som förpliktigar till gemensamt ansvar. Av den nu i kallelsen redovisade statistiken kan man även utläsa att allt fler har "glömt" att deltaga i åläggande som hör till vår boendeform. Städdagar och möten får ett allt mer minskande deltagande.
Så kan vi inte ha det! Ställ upp och kom till mötet 17 mars"!

- Så vadå? sa "hushänget" Vad menar han med "Så kan vi inte ha det!" Jag förstår inte logiken i hans pamflett, vi gör som överenskommet är och som han själv påpekar: "... det gäller för oss alla i föreningen att ta ställning till arbeta eller betala."  Vi betalar... jag är bortrest på tjänsteresa även detta årsmöte och du vägrar att gå dit, så vari är hans problem?

- Titta inte på mig, sa jag. Jag har inte skrivit det! Du får fråga honom som har skrivklådan!

"Hushänget", insisterade på ett svar:

- Vi betalar, vad är problemet?

Jag funderade en stund och svarade:

- Problemet är väl antagligen att han går hemma hela dagarna och inte har något vettigt att företa sig, eftersom han nu fått den märkliga och högst oväntade titeln "styrelsens föredragande i lekplatsfrågan". Vilket man verkligen kan ställa sig frågande till, med tanke på att det är fråga om lite sand och två gungor, det hela rör sig om. Ny ogrässpärr och ny sand lät vi dessutom byta ut bara för två år sedan inkl. hängde dit nya gungor. Så tja, inte vet jag. Det kanske är jordbävning, eller sandskred i sandlådan?

Det är några få gubbar som verkar vara världsmästare på att klura ut problem, som ingen annan lyckats komma på, därför att gräsklippning, snöröjning, vårsopning av gatorna etc. har vi redan lejt ut och betalar för. Jag har inte lyckats upptäcka några misshälligheter på hela villakvareret, skräp etc. plockas genast bort av den som bor vid aktuell gatsnutt. Mao begrep jag inte problemet denna gång heller, utan hänförde det hela till det som mellan varven dyker upp. Det utbryter "storm i ett vattenglas" och ibland möter man onekligen en hel del märkliga förslag hos vissa personer.

Ta t.ex. det året då ett förslag till "förbättring" kom. Den bestod i att vi skulle tilldelas utmärkande kläder och "utgå" (ja, du läste rätt, ordet var "utgå") iklädda lite olikfärgade kläder och kepsar, med varsin numrering på både t-shirt och keps. Det skulle också finnas en städteamchef och det skulle också framgå av trycket på tröjan och kepsen.

Sedan visade det sig att idékläckaren inte gjort någon halvmesyr till arbetsordning, han hade nogsamt räknat ut att t.ex. gult städlag skulle utgå kl. 10.45 och befinnas ute tills klockan 14.15, söndagen den 13.3, med en rast mellan kl. 12.15 - 12.45. De som inte hade "städdag", kunde då hålla koll på att inget fusk skedde och att de kunde också räkna alla nummer. Ja, just det där sista beredde en del muntrationer, eftersom blotta tanken på något under navelnivå alltid gläder vissa hjärnor.

Orange städlag skulle gälla samma saker och så upprepades hela den utarbetade arbetsordningen för de olika färgerna. Spadar, sopkvastar odyl. skulle också färgmärkas, så att man kunde hänföra till vilket städlag det var, som hade förstört något redskap. Genast utbröt färgkrig, någon skulle vägra rött, någon skulle vägra blått. Ja, ni kanske förstår att förslaget togs som ett tidigt första aprilskämt.

Någon frågvis typ undrade då vad som skulle ske, om man nu inte kunde hålla sig sysselsatt så länge, vilket aldrig hittills varit fallet, med tanke på tidsangivelsen. Det var redan planterat lökar, buskar etc. fanns inte så mycket kvar att dona med. Svaret kom snabbt och obevekligt då skulle man patrullera av ytorna! I det läget började jag snegla mig omkring och funderade på, när någon skulle dyka upp och meddela att här var det inspelning av "dolda kameran", som pågick.

Nästa fråga dök upp som ett brev på posten. Men hur blev det då med dem som var behäftad med "färgblindhet", eller hade glömt bort vilket nummer man var tilldelad och bytte keps med frun och hade fel keps till fel t-shirt, alltså rena rama skräcksceneriet. Som om det inte skulle räcka, någon påstod att gult och orange kunde vara lite svårtolkat i alla fall vid dåligt väder och i synnerhet med en något begränsad sikt ifrån de egna fönsterrutorna, skulle man ringa nästa granne då, det gällde att ha alla telefonnummer uppdaterade i så fall.

Nej, frågorna visste inget slut helt enkelt.

- Hur blir det med plötsliga toalettbesök? viskade medlemmen som satt närmast mig. I det läget blev jag tvungen att avvika tvärt! Ute på bron mötte jag ett gäng medlemmar, som redan hade avvikit och som nu stod där dubbelvikta av skratt.

Det kanske är något fel på mig, men efter att ha lyssnat på, i mitt tycke, huvudlösa saker under 7 års tid, vägrade jag slutligen att ens gå dit. Jag betalar mig hellre fri, eftersom jag värderar min fritid och mentala hälsa mer. Jag konstaterar bara att vi människor inte alltid är i fas med varandra. Det som är allvarliga problem för en del, uppfattas som ett skämt mer eller mindre av andra. Vem som har rätt eller fel, det är det väl ingen som sitter inne med den absoluta sanningen om, eller?

Hur har du det själv förresten med "luddfiltret"?

söndag 15 mars 2009

Är jag en tidsoptimist?

den 15 mars 2009, kl 10:21


Tanken slog mig imorse när jag satt vid köksbordet, sippade på mitt morgonte, kikade ut på skatorna (de med vingar), som tycktes ha något fuffens för sig ute i trädgården.

Jag gjorde därför en rejäl inventering, med papper och penna och kom fram till att jag hade 21 olika mål som jag satt upp. De flesta skulle nog bara gapskratta åt dem, men vad bryr jag mig om det? Inte alls. På något förunderligt sätt är jag född med en teori om livet:

"det mesta ordnar sig, kanske bara på ett lite annorlunda sätt, än jag själv tänkt mig från första början".

Visserligen var det så att jag upptäckte, vid den lite nogsammare inventeringen, att det var på ett par punkter som det inte såg fullt så ljust ut:

a) jag har inget Joakim von Ankas kassavalv att tillgå,

b) sköter min dagliga träning för att "överleva", sedan finns inte så väldans mycket gracer kvar till övrigt. Jag hasar mao runt i tillvaron.


Sedan de där sista "lilla". "Petitessserna":

c) jag fyller 58 år i maj! Hur nu det gick till, eftersom det var två ögonblinkningar sedan jag fyllde 27 år och det egentligen inte hänt så mycket på den punkten. Jag känner mig fortfarande "fri som fågel och evig".

d) HUR skall jag hinna med allt det här? Många av punkterna är inte "småsaker", eller något man "bara fixar till".

Men så trädde mitt normaltänk in och jag trodde mig ha kommit på en hållbar idé på den där "lilla" petitessen också. Därför att när jag gick i folkskolan hos fröken Phyllis Strömqvist, vid Centralskolan i Malmberget, hade vi Elsa Beskows läsebok. Lösningen på det hela fanns nog i den där läseboken där "Mor är rar. Far ror", ingår. Där fanns nämligen ett kapitel om någon som gick till urmakaren och "ville köpa tid".

Om jag på något sätt kunde klura ut vad det egentligen betydde, skulle jag nog vara ett steg närmare målet, kom jag på mig. Men att vända mig till min gamle klasskompis på läroverket, Ola Wiklund, som tagit över familjeföretaget "Jonassons" och där fixa tidinköpet, det skulle nog inte göra sig riktigt. Det skulle nog vara ungefär som de där, som är besatta att söka reda på "Heliga Graal", fastän de har den hängande mitt framför näsan.

Efter att ha suttit där och funderat ytterligare en liten stund, kom jag på mig att jag plötsligt satt där och tänkte: "varför ens fundera över något som inte ens är aktuellt IDAG, söndagen den 15 mars 2009?"

Nej, jag är nog ingen tidsoptimist.

Jag är HELT övertygad om att det hela kommer att lösa sig!

lördag 14 mars 2009

Vad har du nu "bänglat" till det?

den 14 mars 2009, kl 12:21


brukade min mamma säga till mig, när jag verkligen hade just "bänglat" till det. Men jag undrar vad hon skulle ha sagt om SE-bankchefen Annika Falkengrens och Wallenbergarnas minst sagt korkade beteende. DET är nog att ha "bänglat" till det rejält!

Påstå att man inte kan läsa innantill, när man driver att dylikt bankföretag och investmentbolag, det duger faktiskt inte alls! Regeringen har satt upp kriteriet, för att någon bank skall få vara med och få bankstödsprogram, bankernas toppchefer måste avstå bonus - rörlig lön. Det kan inte vara så svårt att förstå eller läsa sig till, det är bara några få rader! Men vad gjorde nu lilla bankchefen Annika Falkengren och Wallenbergarna?

Ja, söte Jesus, de här som skall vara så smarta i förhållande till oss vanliga bonnläppar! Har ni tänkt på att så fort de öppnar munnen, låter de som någon form av riktiga rövarhistorierberättare. De hade verkligen på fullt allvar tänkt sig köra sitt eget race, på sina egna villkor i vanlig ordning. Nu har man fejkat ett "förlåt då, men vi var inte läskunniga, vi skall genast inordna oss och i nästa andetag säger de: vi vill ha pengar från bankstödsprogrammet".

Så fasen heller att de skall ha! De lever som om hela huvudet är löst klistrat på axlarna. Har man råd att ligga och guppa på hotell för 100 000:-/person för ett (1) dygn, är det sannerligen inget som svenska skattebetalare, skall sponsra på något sätt. Nån´jädrans måtta på dårskapen får det väl ändå vara!

SE-banken är inte de enda, det är bara att granska chefslönerna på Nordea, Swedbank, Handelsbanken, Danske Bank, Icabanken, SBAB eller AMF! Hos AMF får drygt 2 miljoner kunder sänkta pensioner, men ledningsgruppen i bolaget får dela på 17 miljoner kronor i bonus, förutom SMÄLLFETA löner! AMF skall föreställa fackens och arbetsgivarnas pensionsbolag. Är inte detta straffbart, då vete gudarna vad som kan vara det? Kan man överhuvudtaget komma närmare svindleri?

Det var länge sedan jag läste om "Folk och rövare i Kamomillastad", men nog önskar jag ibland, att det fanns någon "Slaktare och Bagare" även i verkligheten, som satte stopp för rövarna.

Wallenbergarnas privata lilla bank lär nog med det egna penningbolaget Investor, klara av det här eventuella problemet, som skulle kunna uppstå.

Statens pengar kan sannerligen satsas i något mer behövligt.

Den ursprungliga stiftelsen som grundaren i den Wallenbergska familjen i sitt testamente lade kriterier för, har efterkommande Wallenbergare skickligt dribblat sig förbi och uttagen är inte små, trots att det inte varit grundarens avsikt överhuvudtaget. Ordalydelsen i testamentet är att de INTE skulle kunna bilda sig egna privata förmögenheter på stiftelsens bekostnad. Länsstyrelsen som är satta att kontrollera stiftelser har inte mycket att sätta emot rent juridiskt. Den nuvarande lagen är tämligen tandlös och Wallenbergarnas privata förmögenheter har bara växt och växt och växt. Så nog kan Wallenbergarnas imperium reda ut sin egen soppa själv. Det lär de dessutom vara fullt kapabla till, de har varit med förr och inte lär det behövas startas insamlingar för att de skall överleva.

Jag tänker på en liten smålustig episod, som jag "ramlade över" när jag satt och gjorde den omfattande researchen inför SKF:s 100 års jubileum. Det hela utspelade sig när SKF:s grundare, Sven Wingqvist, som hade ett stort socialt rättspatos, skulle presentera en person, Torsten Henriksson, för Jacob Wallenberg.

- Henriksson skall jag presentera dig för en typisk kapitalist! Henriksson det här är doktor Jacob Wallenberg, sa Sven Wingqvist.


Jacob Wallenberg hälsade artigt på Henriksson och vände sig därefter till Sven Wingqvist, surnade till och muttrade:

- Du är väl själv kapitalist!"


- Ja, men lägg märke till att jag sa "typisk", med det menar jag en kapitalist som inte unnar andra någonting, svarade Sven Wingqvist.

Bok-SM via Internet.

den 14 mars 2009, kl 07:56

Svenska folket har onekligen blivit ett tävlande folk. De mest konstiga saker tävlar vi numera i och på de mest märkliga villkor. Den här tävlingen i Bok-SM är ett sådant exempel.

Jag har en djup inneboende känsla av att här är det inte alls säkert, att det är "bästa" bok dvs. bästa manus som vinner. Hade det nu varit arrangörerna själva, som tillsammans utser vinnaren tror jag nog att jag hade kunnat känna en helt annan känsla, än den här fadda smaken som trots allt infinner sig i min mun, när jag läser om tävlingen.

Bok-SM arrangeras av Kapitel 1 i samarbete med Piratförlaget och Aftonbladet. Vinnaren erhåller ett förlagskontrakt med Piratförlaget och blir författarkollega med några av Sveriges mest framgångsrika författare, lockar man med. Alla är välkomna att delta och svenska folket påverkar vem som ska vinna.

Gratis läsning för den som orkar och vill läsa böcker via Internet. Det passar säkert en del, men jag skulle då inte välja den varianten att inta en bok, även om jag nu verkligen hade haft kroppsliga förmågor till att göra det. En pappers- eller CD-bok finns en läsglädje i som ingen datorskärm i hela världen kan erbjuda.

Jag med min lilla glädjehjärna såg riktigt framför mig en stad med människor, som gick omkring med tillplattade huvuden och boxarnäsor:

- Värst vad du fått platt skalle och snorkran! Vad har du gjort?

- Äh, jag har somnat ifrån 349 romaner som jag läst via Internet, inför Bok-SM via internet. De här datorskärmarna är inte att leka med, visserligen platta, men att somna med dem ovanpå huvudet är inte helt riskfritt.

Men för den som orkar sitta och hänga framför en datorskärm så länge, kan det nog trots allt vara ett roligt sätt att vara delaktig i hur en bok växer fram, eftersom det uppenbarligen går att lämna synpunkter på innehållet allt eftersom. Dvs. det verkar vara någon form av fortgående process. Dock kan den processen inte vara tillräckligt lång med tanke på hur länge tävlingen pågår. Det är nog lätt att det kan bli en sån där Leif GW Persson, klipp och klistra "Linda"-roman, där man som läsare får för sig:

"Men vad nu då? Läste jag inte det är alldeles nyss?" Samma mening, samma klyscha och så får man bläddra tillbaka och inse:

"Jovisst var det rätt, det står exakt samma sak flera gånger så här långt?!"

Så tänker man tillslut:

"han har nog varit och tullat i det där vinförrådet, som han tävlar med Jan Guilliou om att ha. Leif GW Persson har nog besökt det lite för ofta, medan han klippt och klistrat med datorns hjälp i sitt manus".

De fem böcker som får flest rekommendationer av läsarna på Kapitel 1 direktkvalificerar sig till delfinal. Därutöver kommer en grupp av professionella lektörer att välja ytterligare fem böcker av samtliga inkomna och fullständiga manus som går vidare till delfinalen. Trots det sistnämnda känns det som, med tanke på direktkvalificeringen, att det luktar skunk och brustna illusioner långa vägar. Dvs. "Om du kliar mig på ryggen, kliar jag dig på ryggen".

Ledaren "Dödisgropen" av Kristina Roos (i alla fall var det ledaren när jag sist kollade) vete gudarna om jag känner är något säkert vinnarkort, efter att ha läst de första kapitlen och det sista, bara för att knyta ihop storyn abrupt. Något som jag gjort i stort sett med alla de här jag nedan skriver om. Jag har varken ork, eller lust att läsa böcker på datorn, det är liksom inte min "grej".

Den jag sedan fastnade för sedan jag läst ingressen på de första böckerna var faktiskt (iaf då) Nr 12 "Konsten att mörda" av Kristina Ljungqvist, en bok som jag av helt naturliga skäl fastnade för.

Jag fick helt enkelt göra så att jag tog ett jättekliv till nästa som var (iaf då) Nr 79 "Teflonmannen" av Pelle Råssjö, ett manus som jag gillar eftersom den har lite udda skrivningar. Jag har kanske en märklig smak?

Sedan har vi det manus som jag läste om som ett inlägg om i Dannes Blogg. Detta manus har, nr 151 (dvs. sist jag läste ur den, jag har fått göra det i omgångar) "Mamma" av Elisa Lajva, hon med ursprunget troligen i Gällivare kommun, med tanke på den välorientering som råder i manuset. Det är ett riktigt bra manus, som mycket riktigt påpekats. Dock håller jag med i kommentarerna, lite småfilande i början och knyta ihop säcken lite annorlunda, sedan blir det ett manus som kan gå direkt in till något förlag. Alltså typiska nybörjarfel, men sannerligen inte värre än att det går att åtgärdas relativt lätt. Nu har jag inte läst hela boken, men jag skulle i alla fall inte bekymra mig så mycket om jag skrev på den "storyn".

Men jag gillar verkligen inte denna tävlingsform, som här åter ser dagens ljus. I mina ögon är det ett vansinnigt bra sätt att utarma sina egna drömmar och intentioner. Kanske rent av få något gott spolierat för all framtid, som hade kunnat få en helt annan riktning i livet.

Det hela påminner mer om skolans dogmer, när de är felriktade, som de tyvärr varit i alldeles för stor omfattning. Hur många har inte fått höra att "du kan inte". Svenska folket har i alla tider intalats om, att "du kan inte måla", "du kan inte sjunga", "du kan inte teckna", "du kan inte räkna matte". "Du kan inte!" 

Jag vet inte hur många dylika människor jag har mött i mitt yrkesverksamma liv och privatliv, som hört en lögn tillräckligt länge för att verkligen tro på den. Lögnen har tillslut blivit självuppfyllande. Det är dessutom normal och elementär psykologi.

När man ställer några motfrågor, men hur kommer det sig att du inte kan sjunga, har du verkligen skolat din röst, dvs. fått årslång skolning av din sångröst och därefter fått din röst bedömd? Får man svaret, "NEJ, inte har jag gjort det, men jag kan inte sjunga!"

Meh... ?

Det hela är lika absurt som att börja spela på ett instrument som inte är stämt! Så förhåller det sig med praktiskt taget allt vi företar oss. Har man inte fått matte rätt beskrivet, fått de grundläggande parametrarna klart för sig och tränat, är det svårt att "vara duktig i matte". Man klarar inte av skolan på ett bra sätt om man inte fått rätt verktyg satta i händerna. Oavsett vad saken gäller är det onekligen svårt, att vara universalgeni utan bistånd. ÄNDÅ är vi väldigt bra på att säga "Jag kan inte".

Jag säger bara:

du som verkligen har skrivglädje, låt dig inte nedslås i en dylik tävlan!

Jag vill inte avråda dig ifrån att delta, men tänk dig noga för, rätt vad det är kan din manusidé vara snappad av någon annan mindre nogräknad! Med största sannolikhet kommer INTE bästa manus att vinna, utan det är den som har flest "hangaround" som vinner, så verkar upplägget tyvärr vara. Men det finns onekligen en väldigt massa seriösa läsare, det är inte hut tal om annat, det inser man sedan man läst lite kommentarer här och där i de böcker man klickat upp.

Jag tycker bara det är så himla trist, att det i slutändan kommer att sitta människor med åtskilliga illusioner fattigare. Sina drömmar skall man vårda ömmare än så här. Dunk i huvudet är det ingen som har vuxit eller mått bra av!

Du som har lite tid över, gå in och rösta på Bok-SM det är de väl värda! Kanske är det dags att vända på JANTELAGEN och få in lite luft under vingarna?

http://www.kapitel1.se/boklistor/boksm

fredag 13 mars 2009

Dyraste räkmackan & skokastningen i historien?

den 13 mars 2009, kl 10:51


En del politiska diskussioner kan onekligen ta sig märkliga vägar.

Tänk bara den här kommunalfullmäktigeledamoten Kirste Thrane i Hörsholm mellan Köpenhamn och Helsingör, som för 11 år sedan kastade en räkmacka i ansiktet på en kommunmedborgare hon kommit i delo med under ett möte. Man kan undra hur väljarna, eller partikamraterna tänker, eftersom hon suttit i Hörsholms kommunfullmäktige i tjugo år - först för Socialdemokraterna och senare för De Konservative. Men det kanske i största allmänhet går livat till där?

Jag begriper mig helt enkelt inte på dylika tilltag. Men vi människor är olika. Hon gillade väl kanske inte räkor, vad vet jag. Inte mycket. Men ett vet jag, nu har hon 11 år senare dömts till motsvarande drygt 775 000 svenska kronor i böter och rättegångskostnader. Offret för räkmackeattacken drabbades nämligen av skaldjursförgiftning, med långvariga smärtor och förlorat jobb som resultat.

- Det är den dyraste räkmackan i historien, säger räkmackekastaren Kirsten Thrane, som har tvingats ta lån med sommarhuset som säkerhet för att kunna betala ersättningen och så fortsätter hon berättandet med:

- Min man och jag är fullständigt barskrapade!

"Skyll sig själv", tänker jag.

Politik har förstås genom alla tider visat prov på "svada". Jag tänker på en händelse, som inträffade 1960, när jag var 9 år och som jag fortfarande minns de svart/vita filmsekvenerna av. Det var FN-församlingens plenum som upplöstes i vildaste förvirring, efter en skandalscen utan motstycke i organisationens 15-åriga historia. Vid ett tillfälle under slutet av debatten tog Sovjetunionens regeringschef Nikita Chrusjtjev av sig en sko och dunkade ursinnigt med den i bordet som protest. Han dömdes inte till något alls, mer än att man lite till mans tyckte att han var fullständigt "skogstokig", men de allra flesta satt nog bara där med gapande munnar, trots allt!

Men det var inte enda gången han dunkade sko, det gjorde han även från talarstolen en gång. De kanske hade brist på ordförandeklubbor?

I politik och kärlek (?) har det kastats många saker. Av avundsjuka och illvilja också.

Jag minns min egen förskräckelse när författaren Mikael Niemi "tårtade" Bengt Pohjanen, som glad i hågen hade inbjudit alla barn som medverkade i hans film, alla skådespelare, vänner, bekanta och så förstås hans egna barn och barnbarn, för en trevlig föreställning till hans filmpremiär. Mikael Niemis uttalande var exakt samma kaliber, som senare Robert Aschberg skulle välja. Mikael Niemi uppgav:
 
"Jag valde icke-våldet". Vad hade hans övriga tankar bestått av, kan jag inte låta bli att undra över, men framfallt VARFÖR?

Robert Aschberg, Fria Televisionen, sa att Reinfeldt fick vara glad att de använde vatten. Situationen var liknande för stadsministern Fredrik Reinfeldt, som hade bespetsat sig på en trevlig familjestund vid besöket på en filmpremiär tillsammans med sina småbarn, men fick en kaskad vatten i nyllet och kläderna, med allt vad det nu innebar. Hur känslan kunde vara hos Reinfeldt, vill jag inte ens tänka på, för hur reagerar man när man får en pistol uppstucken framför ansiktet. VET man verkligen att det är en vattenpistol och inte en riktig pistol? Är det humor? Det måste vara något jag har missat med tanke på Olof Palme och Anna Lindh, som efterlämnade små barn.

Jordgubbstårtan som en 16 årig pojke, år 2001, kastade i ansiktet på Kungen, på dennes besök i Varberg. Pojken slapp fängelsestraff, med hänvisning till hans låga ålder. Men eftersom han åtalades för högmålsbrott riskerade han fängelse i upp till 6 år. Vid ett stadsbesök i Ryssland hade kungen frågat Putin om han hade fått en tårta i ansiktet någon gång. Putin hade brustit ut i ett så våldsamt skratt att säkerhetsvakterna hade kommit framrusande.

Jag minns filmsekvensen med Bosse Ringholm på väg med "nådiga luntan" och med en plötslig tårta i ansiktet, som droppade vidare på hans kostym, den här gången var förövaren 21 år.

VARFÖR gör man dylika saker? När man går lös på någons ansikte är det verkligen så att man med våld försöker tysta någon "du skall vara tyst och inget säga, mer än vad jag tycker att du skall säga"! Sedan spelar det ingen roll om det är fråga om tårta, vatten, räkmacka, eller något annat vidrigare. Det här är inte fråga om någon lek, som man privat kan ägna sig åt med sin egen familj, eller vänner, eller komiska föreställningar under helt andra förhållanden. Här är det fråga om helt andra saker.

Jag hoppar över alla bestialiska mord och sist ut i ledet får bli den sista händelsen, när den avgående presidenten George W Bush var på avskedsbesök i Bagdad och höll presskonferens tillsammans med Iraks premiärminister Nuri Maliki, då den 30-årige tv-reportern Muntazer Zaidi drog av sig sina skor och slängde båda mot en snabbt duckande president. Zaidi blev världskänd och den dramatiska protesten hyllades runtom i arabvärlden. Rättegången mot honom inleddes i februari men ajournerades så gott som omedelbart. Domstolen ville ha klarlagt om Bushs visit var ett officiellt besök, eller inte, vilket hade betydelse för åtalet.

När förhandlingarna återupptogs igår föll domen snabbt: Tre års fängelse för angrepp på ett utländskt statsöverhuvud på officiellt besök. Kort dessförinnan hade Zaidi på fråga från domaren förklarat sig icke skyldig.

- Ja, min reaktion var naturlig, jag gjorde bara vad alla irakier skulle ha gjort, sade Zaidi.

Han kunde i alla fall konkret tala om varför han handlat som han gjort!

torsdag 12 mars 2009

IF Metall och "snetänket" Svenskt Näringsliv.

- den 12 mars 2009, kl 11:58


Är det inte märkligt att vi blir tåligare och mer och mer avtrubbade, tänker jag.

Pengar och makt berusar, man sparkar folk, samtidigt som man brakhöjer sina chefslöner och stuvar undan ALLA vinster, allt vad tyget håller. Helst utomlands, då är man riktigt uppe i smöret! HUR fasen är det ens möjligt att man som stort företag inte åläggs, att lägga undan viss del av vinsten till investeringar och för dylika djupdykningar i ekonomin? Utan arbetskraftens insats hade inte det ens blivit något. Arbetskraft=förbrukningsvara.

Sedan när det gäller arbetstagare då skall det minsann tvångssparas, även om det inte ens finns något att spara av! Tror de där som sitter med sina fantasilöner, att en som knappt får vardagen att gå runt också skall kunna spara, så att fantasilönefolket skall kunna ta ut ÄNNU större fördelar?

Nu sänker man metallarnas löner och i andra ändan tas enorma summor ut i bonusar och lönepåslag. Utan att blinka gör de här udda maktmänniskorna det. De som redan har fått så att de är sprickfärdiga och lite till. Utan dessa rovmänniskor och med ordning på saker och ting skulle vi inte ens haft de problem vi har i det här landet, som varit befriad ifrån allt vad krig heter under århundraden.

Ta bara den här sista härvan med Swedbank. Nej sanning att säga blir jag kräkfärdig. Nog har det allt varit märkliga turer de här sista veckorna. Jag håller med finansministern Anders Borg som sa:

"Skulle de här direktörerna vara lika påhittiga när det gäller att skapa sysselsättning, som när de skall höja sina egna inkomster, skulle det inte vara några problem alls".

Han är inte den enda jag håller med. Min gamla jobbarkompis Gerd påstod alltid att "anfall är bästa försvar". Det var den metoden som IF Metalls ordförande Stefan Löfven begagnade sig av. För att dra fokus från sitt eget minst sagt infantila agerande, försökte han kontra med att "DENNA REGERING har nu TVINGAT oss att höja avgiften till 300: -".

Sicket kvalificerat skitsnack. Det är nog bara att lyfta på huvudet och se hur t.ex. byggnadsarbetarna har det, de är faktiskt SLAVAR under sitt fack, som skall ha ut mätavgifter. Byggnads räknar inte ens ut dem själva, utan det är ARBETSGIVAREN, som tvingas sitta och räkna ut det hela. Det enda som Byggnads gör är att fläska dit krontalet, förutom att de dessutom tar ut rejäl fackavgift. Jag tror nog att varje byggnadsarbetare vore himla glad om de BARA betalade 300: -/månad i avgift till facket.

I den här lekstugan SVERIGE, dröjde det inte ens en vecka ut så "kom det väntade brevet på posten" efter IF Metalls agerande = det ropas nu ivrigt på att alla kommunalare skall ha lönesänkningar och så "grädden på moset": förhandlingarna, mellan Svenskt Näringsliv och LO och PTK om ett nytt huvudavtal har spruckit. http://www.svensktnaringsliv.se/fragor/huvudavtal/article73758.ece Tacka för det, när "Einstein" på IF Metall agerat i ensamt majestät!


"Hur han nu ens kan tro att det skulle förbättra situationen", var det någon som undrade. Men jag är så säker på svaret, att jag är beredd att käka upp min vårhatt, det här har han gjort för att fälla nuvarande regering, inget annat. Går man inte ens ut till sina egna medlemmar innan man tar till en så drastisk åtgärd, då FINNS en större dold agenda! Hur han ens tänkt sig kunna ro situationen i land, det får man som sagt var fundera förgäves över. Nej, den där metallordföranden han borde genast kränga på sig dumstruten och ställa sig i skamvrån tillsammans med Svenskt Näringsliv. Deras ageranden har inte precis förbättrat situationen.

Men jag kan väl med bästa vilja i världen inte påstå, att jag är speciellt förvånad över nuläget, med tanke på Svenskt Näringslivs historia, dvs. även när de kallade sig SAF. Same shit diffrent name!

Svenskt Näringslivs, "ståupkomiker" (?), Jan-Peter Duker hade jag det tvivelaktiga nöjet att sammanstråla med under en hel vecka 1975. På den tiden var han korridorglidare vid Domstolsverket. Mer desorienterade människa har jag nog aldrig stött på. Jag undrar fortfarande "VAR har han vuxit upp", det var inte många rätt i världsbilden den grabben hade då och inte har det blivit bättre!

Facket, ja, den "skyddade verkstan" har faktiskt överlevt sig själva! När metallordföranden fick frågan av en uppretad metallare "varför sänker inte du din egen lön?" blev det en axelryckning till svar. Men han fick tillslut vackert svara på vad han har i lön. Då lät han meddela:
 
"Jag har 57 200 kronor i lön. Dessutom har jag styrelsearvode från Exportrådet och 4:e AP-fonden på sammanlagt 8 750 kronor per månad. Det blir 65 950 kronor i månadslön. För en f.d. svetsare från Ö-vik tycker jag att det är en bra lön". - Det kanske är lika bra att han inte kunde höra vad som sades runt omkring honom ur de egna leden, när det svaret kom. Det lämpar sig inte för vare sig tal eller skrift.

Det här med "sist in först ut", undrar jag verkligen VARFÖR man ens tubbar på, eller menar de här människorna på fullt allvar att man anställt inkompetensen före kompetensen? Är det någon som begriper något av ett dylikt resonemang? Har man anställt inkompetent folk före kompetent folk, med tanke på provanställningsmöjligheter mm, då är man så puckad att man överhuvudtaget inte bör bedriva någon form av verksamhet!

Nej, den där undantagsregeln handlar faktiskt enbart om godtycke, ingen i hela världen kan få mig att ändra mig på den punkten. Läsandet/studerandet under ett helt liv på sidan om mitt arbete har lett mig på oanade vägar, till det tillkommer att jag varit ute i arbetslivet, sett "utvecklingen", sett hur det verkligen går till! De cirkusnummer jag där beskådat kan jag skriva en hel bok om vid det här laget, blodtörstiga mobbningsdrev finns det även i de bästa korridorer. Höja sig själv till skyarna till vilket pris som helst är det alltför många som ägnat sig åt. Dessa personer är de FÖRSTA jag personligen skulle rensa bort, jag hade inte ens anställt dem!

De här som nu står och stångas med Svenskt Näringsliv, de kommer i slutändan att krypa till korset och föra sina medlemmar bakom ljuset i vanlig ordning. De har spelat under täcket så många gånger, att jag inte ens begriper hur det hela kan få fortgå. Facket har överlevet sig själva 100 gånger om, det vill till helt andra tag. Vi lever i en HELT annan värld och den ÄR inte statisk. Det har gått politik i politiken och DET är illa!

Jag kommer så väl ihåg när t.ex. sjuksköterskorna var ute i strejk och blev grundlurade av LO. HUR kunde man ens svälja det? Det var inte bara de som blev grundlurade, utan det blev HELA det arbetande fackanslutna folket! De blev utan undantag blåsta av sin egen organisationen, som dessutom villigt bistått rovdriften och alla förskräckliga bonusavtal. Nuvarande ordförande, där hon står och klipper med ögonen, som en kopia av Sue Ellen i TV-serien "Dallas", tar ju bara priset, för att inte tala om Stig Malm. Har den mannens överhuvudtaget vett och etikett, med tanke på vad han softat runt med bakom kulisserna tillsammans med arbetsgivarna. Sedan hade han mage att klämma ur sig "fittstim & isbjörnar med stort arsle och litet huvud".

Nej, jag är för återinförandet av tunna, tjära, fjädrar och skamstock i vissa lägen. Därför att det går inte att följa Karins mormors råd, hon var faktiskt HÖGkyrklig, trot´ om ni vill! Men hon brukade säga: "Den borde man stoppa tillbaka och knu..a om"!

onsdag 11 mars 2009

Hundar och katter är lagskyddade,

den 11 mars 2009, kl 10:42


medan människor inte är det.

Den slutsatsen kom jag fram till igår igen, när jag åter satt och läste hur de gamla efterlevande åker ut med huvudet före, när den andre parten dött. Inte sällan tvingas makar till en separation vid livets slutskede, därför att man inte passar in i reglementet. Det får mig att tänka att det hade nog varit bättre om vi varit hund eller katt, de är mer lagskyddade än vi människor är.

Hur jag har kunnat få så konstiga tankegångar? Jo, jag tänker på den där nya lagen som trädde ikraft fr.o.m. 1.5.2008. Det var jordbruksverket som låg bakom denna och den gick ut på att:

- hundar och katter skall få tillsyn minst två gånger om dagen.
- de skall få sitt behov av social kontakt tillgodosett.
- hundar som hålls inomhus skall regelbundet rastas utomhus.
- miljön i boxar och rastgårdar skall vara berikande med hyllor, klösanordningar och gömställen.

Ja, egentligen funderar jag väl kanske inte så mycket på hur denna lag efterlevs. Jag undrar mer om "di däringa" sakerna som jobbar på jordbruksdepartementet inte kunde sprida sina idéer till "di däringa" som jobbar på socialdepartementet, eller rakt igenom alla svenska byråkratkorridorer? Jag menar de kanske kunde applicera en och annan idé till dem, eller kanske rent av bara knuffa till dem lite, så att de vaknar. Inte någon tackling! Det är inte så jag menar, men en liten lätt puff skulle nog inte skada.

För tänk om det också skulle kunna gälla alla landets gamlingar, handikappade och ensamma också. Det vore nog inte helt fel om dessa ensamma och utlämnade grupper fick tillsyn minst två gånger om dagen, fick sitt behov av social kontakt tillgodosett, fick se utsidan av huset regelbundet och att miljön var berikande. Då skulle vi nästan kunna kalla oss humana och värda, att ha skrivit under avtalen om de mänskliga rättigheterna.


Sedan undrar jag är det inte berikande att man kan få bo kvar sedan man förlorat sin livskamrat, eller att man kan få fortsätta att bo tillsammans i livets slutskede? Är det verkligen för mycket begärt att man skulle kunna ha den rätten?

Men efter att ha tänkt en liten stund, inser jag att jag har tänkt fel. Tänk så dum man kan vara ibland, när man sitter där och tror att man är en avkomma sprungen ur självaste Uppfinnar-Jocke, med den lysande lampan uppe på huvudet. Jag hade inte tänkt på, att denna lag gäller bara sådana som har fyra ben! Människor har bara två ben och en del bara ett ben och en del inga ben alls. Tänk så tokigt det kan bli när jag tänker till.

JA, jag medger allt detta var ovanligt korkat tänkt av mig. Jag skall genast gå och dra täcket över huvudet!

En.... liten fråga bara... är du en hundtyp, eller är du en kattyp? Jag tänkte man kunde kanske konvertera till hund eller katt. Jag väljer nog katt, därför att jag är nog en kattyp vid närmare eftertanke, även om jag med nöd och näppe har två ben att stå på och inte går jag igång på "Pussy" heller. Hmm... det blev visst lite urspårat, igen.

JA, jag VET täcket över huvudet!

tisdag 10 mars 2009

Hur skall man bära sig åt,

den 10 mars 2009, kl 10:33



med alla dessa "du måste", som man får upphängd mitt framför näsan?

Jag får en känsla av att "det är mycket nu" och hur jag än försökt att räkna ut hur det skall gå ihop, skiter det sig. Lugnt sagt. Det går helt enkelt inte ihop därför att:

Man skall äta ett äpple, ni vet den där ramsan om "ett äpple om dagen håller doktorn borta från magen". Glöm för all del nu inte den där obligatoriska bananen också, utan kalcium går hela kroppen åt skogen. Men som om det inte är nog, man skall äta en apelsin för C-vitaminets skull, men jag vet nog saker och ting som innehåller betydligt mer C-vitaminer än en apelsin i sanningens namn. Men man måste också dricka en kopp grönt te, naturligtvis utan socker för att undvika diabetes och för att minska kolesterol i kroppen.

Man måste också dricka 2 liter vatten varje dag och sedan kissa lika mycket, vilket fördubblar tiden man hittills har tillbringat på toa. Man skall ha ett intag motsvarande ett glas yoghurt varje dag för att få de bra bakterierna i magen, som ingen vet vad de exakt är, men man MÅSTE ha minst en miljon sådana i magen, annars är man illa ute! Man skall ta ett glas rött vin för att undvika hjärtinfarkt. Även ett glas vitt vin för att skydda sitt nervsystem. Glöm nu bara inte ett glas öl, det minns jag däremot inte varför det var nyttigt, men kanske det har med B-vitaminer att göra? Men kom ihåg att om man tar dessa tre samtidigt kan man få stroke. Fast det gör nog inte så mycket, man kommer nog inte ens att märka när det händer, tror jag. Inte efter en sådan dagliga konsumtion.

Man ska också äta nötter, bönor och ärtor varje dag. En hel massa nötter, bönor och ärtor för att vara exakt. Man skall äta 4 till 6 måltider per dag, lätta måltider, dock inte glömma att tugga varje tugga minst 36 gånger. Bara för det behövs det 5 timmar.

Undra hur många timmar en ko käkar och idisslar på?

En sak till: efter varje måltid skall man borsta tänderna. Alltså skall man borsta sina tänder efter äpplet, bananen, yoghurten, nötterna, bönorna och ärtorna. Detta ska man göra så länge man har tänder. Inte heller glömma tandtråden, tandköttsmassagen, gurglingen och tungskrapan. När man ändå håller på med detta, tror jag nog att det kan vara lämpligt, att passa på att städa badrummet. Kanske installera CD-spelare eller TV där inne, med tanke på allt vattendrickande och tandborstande lär man tillbringa en hel del tid i badrummet.

Man måste också sova minst 8 timmar per dag och jobba 8 timmar per dag, plus de 5 timmarna som behövs för att äta, det blir 21 timmar. Det är 3 timmar kvar, under förutsättning att det inte är trafikstockning när man åker till och från jobbet. Enligt statistiken tittar folk på TV 3 timmar per dag. Det fungerar inte, eftersom man måste ta en promenad varje dag i minst en halv timma. Dock ett till gott råd, efter 15 minuters promenad måste man vända tillbaka, i annat fall tar promenaden en hel timma.

Man måste också hålla sig informerad, dvs. läsa minst två dags- och några stycken kvällstidningar, för att kunna ha en kritisk inställning i livet. Man skall också ha sex varje dag, men utan att det ska bli rutinmässigt. Man skall vara innovativ, kreativ och varje gång på nytt förföra sin partner. För detta krävs tid. Då har jag inte ens nämnt tantrisk sex.

Man skall också hinna med familj, hinna moppa golv, diska, tvätta, för att inte tala om allt man måste göra om man har barn, eller husdjur. När jag räknat ihop allt detta behövs det MINST 29 timmar! 

Den enda lösningen är nog att göra flera saker samtidigt. Hur det skall gå med den manliga populationen vete gudarna.

Ja, jag menar de har inte enligt vetenskapen samma simultanförmåga. Det riktigt osar problem, eller hur? Men om det nu skulle vara så lyckligt att det inte är något problem med simultankapaciteten, skulle lösningen kunna bestå i att t.ex. duscha med kallt vatten och håll munnen öppen, då får man samtidigt sina 2 liter vatten per dag. Medan man lämnar badrummet med tandborsten i munnen kan man samtidigt ha sex med sin partner, som i sin tur tittar på TV och läser tidningar, medan man själv torkar golv, onekligen en ny variant av tantrisk sex! Då har man fortfarande en hand ledig, med vilken man kan ringa till sina vänner och släktingar. Drick vin efter det! Jag tror att det kommer att behövas. Sedan om man skulle få 2 minuter över, glöm inte att skicka mail till vänner, eller prata med dem, man skall vårda dem dagligen har jag hört. Jag tror nog att man skulle kunna göra det under tiden man käkar den där bananen, vilken är som sagt väldigt nyttigt.

Dags för mig att sluta nu, för mellan äpplet, yoghurten, ölen, den första litern vatten och min tredje måltid idag, inkl. nötter, bönor och ärtor, vet jag inte längre vad jag måste göra. Men ETT vet jag, därför att det nästan skvalar ända upp i öronen på mig, jag måste gå på toa NU!

Jag lär spara några minuter om jag borstar tänderna samtidigt ännu en gång!

bilden. Gullfoss, Island.

måndag 9 mars 2009

Kronprinsessans val av fästman

- den 9 mars 2009, kl 09:59


har media önskat att invagga svenska folket med, att han "bara" är personlig tränare och mer eller mindre snubblat över orden, att han är VD i Master Training Holding AB.

Men det är bara en del av sanningen, därför att denne unge man tycks ha affärer ihop med den man som det idag blåser rejält omkring, Robert Andrén, dvs. en av grundarna av Nordic Capital. Dvs. gamle jaktkompisen till kronprinsessans pappa kungen.

Ett av företagen som detta riskkapitalbolag lagt upp på schavotten är företaget Plastal, som i dagarna försattes i konkurs. Fråga blir väl bara vilket bolag som står näst i tur att falla. Oroväckande är att dylika som Svenska pensionsfonder har satsat mångmiljardbelopp i riskkapitalbolagen. Nordic Capital V är registrerat på kanalön Jersey, dvs. det upplägget borgar för att pengarna förs ur landet och reavinstbeskattning ej sker i Sverige, alla affärer kan göras utan insyn och pengar slussas skattefritt vidare till bolag, som kontrolleras av Nordic Capitals delägare.

Kronprinsessans Daniel Westling och Robert Andrén synes båda två sitta i styrelsen för Brasil Development. Ett bolag som satsar på lyxlägenheter i Brasilien. Resten av den blivande prinsen tillika hertigen av Västergötlands historia, lär vi få höra mer om i framtiden känns det som.

söndag 8 mars 2009

Internationella kvinnodagen

den 8 mars 2009, kl 11:09


är det idag. Den internationella kvinnodagen uppmärksammar ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen.

I en del länder firas dagen genom att kvinnor får presenter och blommor på kvinnodagen. En gest som många feminister reagerar mot då de inte anser att det finns anledning att gratulera kvinnor på en dag som uppmärksammar ojämställdheten i samhället. Men om vi inte uppmärksammade den här dagen, eller lade tonvikten vid vad som är olämpligt, eller lämpligt, vad skulle det då ge för signaler?

Jag kan bara konstatera att skulle jag en morgon vakna av att det står en man i min fotända och håller talet till kvinnan på internationella kvinnodagen, skulle jag nog bli oerhört förvånad. Även om jag känner mig jämlik i min egen privata sfär och jag är medveten om att det finns genetisk skillnad mellan man och kvinna. En anledning som jag själv tycker det finns all anledning att behålla. Inte på ett ojämlikt sätt, men just på ett förnuftigt sätt. Men vad som råder innanför min egen ytterdörr är långt ifrån hela sanningen.

Självklart önskar jag mig att alla förtryckta kvinnor, kvinnor som blir könsstympade, stenas, är rov för sina manliga släktingar, eller trafficking etc. skall få ett människovärde fullt ut.

Vi kvinnor i Sverige är i en annan sits när vi börjar jämföra med övriga världen. Även om det bara är 88 år sedan svenska kvinnor fick rösta, eller fick rätt att bestämma över våra egna liv dvs. blev myndiga. Men trots jämställdhetslagar i Sverige har vi ännu inte nått fram till lika lön för lika arbete, det är bara en del enskilda företag som anammat detta. Kvinnor behandlas inte heller lika i rättssystemet. De där märkliga frågorna tillåts fortfarande runt om i våra domstolar. Man frågar fortfarande om sexvanor, hur man var klädd, om man var berusad, om man gjorde tillräckligt med motstånd, om man följde med frivilligt. VAD är "frivilligt" i vissa situationer som redan gått över styr?

Alltså ställs frågor som rimligen borde ställas till förövaren istället!

Jag själv tycker att det var rätt anmärkningsvärt, att man inte åtgärdade dessa två punkter, när man ändå höll på att göra Sverige "könsjämlikt" häromåret.

Vi har alltså ännu inte genom vår lagstiftning samma rättigheter, som den manliga populationen, är inte det snett så säg?

Men jag håller inte med feministerna om att "män är odjur", en del är det onekligen, men det betyder inte att ALLA män är "odjur". Det finns dysfunktionella kvinnor också, inte att förglömma!

Men när det gäller kvinnor i Sverige i övriga fall, håller jag bara med Fredrika Bremer:


Kvinnoförtryck är inte längre påbjuden i lag, den upprätthålls numera av frivilliga krafter.

Bilden. Jag som har påbörjat min favoritikon, The Virgin "Tenderness."

lördag 7 mars 2009

"Det stora dammtussekriget är under

- den 7 mars 2009, kl 08:42


uppsegling", sa dottern med en djup och utdragen suck och undrade vart allt damm och skit kom från.

Jag lyfte upp huvudet från inköpslistan, som jag satt och skrev, plirade ut mot hallen och passagen in mot vardagsrummet.

- Jag vet inte det, sa jag, med läsglasögon tycker jag det ser riktigt bra ut och utan ser det fortfarande lika bra ut.

- Men kom och titta då, envisades hon.

Jag reste mig från stolen och hakade ner läsglasögonen på näsan. Jovisst hade hon rätt, det såg t.o.m. denna halvblinda höna, att halldammtussarna och de i vardagsrummet, speciellt de som brukar tävla under pianot, hade börjat mobilisera för en större sammandrabbning.

De stora växterna såg onekligen lätt grågröna ut. Vardagsrumsfönster en historia hemmahörande på Ruhrområdet, av grannarnas idoga "mysvärmeeldande", som företrädesvis görs när det är inversion. Alltså går man omkring och harklar rök, därför att det luktar eldstad utan öppnat spjäll från sovrummet, därför att sovrumsfönstret mer eller mindre alltid står på glänt.

- Vad gör vi? sa hon och gjorde några längre utlägg om storebror, som har allergi och som nog inte riktigt skulle platsa i huset under rådande omständigheter.

- Vi gör väl som vi alltid brukar göra, vi tar väl en sak i taget, sa jag.

Det här obarmhärtiga solljuset gör att man upptäcker hur skitigt allt plötsligt är. Innan gick man där och tyckte att allt såg nog helt ok ut, även om det här inte precis är jordens mittpunkt av glänsande, välpolerade ytor och städningsivern mestadels lyser med sin frånvaro. Det är inte precis svårspårat vad var och en har på gång och det kan vara mycket det! Det är väl bara kök, badrum och toalett, som har sina ständiga prioriteringsytor och så det där eviga plocka, plocka, tvätta, tvätta.

Ibland leker jag med tanken, att det vore bra att ha någon som städar åt sig. Välblåsta hem är fint att komma in i, men är det verkligen så jag skulle vilja ha det? Jag kan ärligt talat svara nej, på den frågan. Den här röran är vår högst privata röra. Varenda kvadratmeter bär spår av oss som bor här.

Men nog tänker jag allt ibland, vad skönt det vore att bara äga sin tandborste och kläderna på kroppen och känner mig beredd, att bära in kartonger och plastsäckar och göra mig av med precis allt, som inte bara innebär livets nödtorft. Andra dagar inser jag att jag kanske i längden inte skulle vilja ha det så heller. Det skulle nog inte dröja länge förrän vi hade fyllt på rejält igen, det måste vara någon form av magnet i våra händer, som suger till sig saker och ting.

Det där dagliga plockandet gör också att jag funderar på, om det trots allt inte bor några på vinden, som släpper ner lite överblivet, som de inte vill ha att göra med. Vart kommer t.ex. allt papper ifrån? Det är förskräckliga högar jag droppar ner bara i kartong och pappersåtervinningsbingarna, när jag ändå har ärende förbi dem. Ändå står det på vår brevlåda "ingen reklam tack!" Borde man inte tejpa igen brevlådan, eller ännu hellre rycka loss den? Fullborda det som den gula postbilen/brevbäraren, ständigt försökte fullgöra för några år sedan, när den vita och gula postbilen hade ständig rallytävling ute på kvarteret.

Det fick till följd att jag låg och filosoferade imorse, medan jag låg och kikade på alla lister och guldstjärnor i taket, som antagligen också är fulla i damm, även om jag inte längre kan se det. Jag låg och tänkte på ett samtal förra våren. Det var om någon som höll på att "vårstäda sovrummet".

- Gör man verkligen sånt nu för tiden? hade uppgiftslämnaren undrat.

Vi hade haft ett längre resonemang om saken och hur det varit när vi växt upp. Själv kunde jag dra mig till minnes en större storstädning, när julpyntet kommit bort. På våren skulle det storstädas inkl. putsas fönster och lakansförråden skulle kokas och hängas ut på klädstrecket i vårsolen, jag minns den vassa skarsnön väldigt väl. Den var inte rolig att ha att göra med, när de stela lakanen skulle ner från klädstrecket. Lakanen blev nog frystorkade, på något förunderligt sätt. Det var ungefär som att försöka att ta ner pansarplåtstycken från klädstrecken. Bära in dem var ett konststycke i sig. Det här var långt före det färggranna och påslakanens tidevarv. Ungefär som från förra stenåldern, tänker säkert ungdomarna, som läser det här, dvs. OM de ens läser det här.

På sommaren var det stortvätt av i stort sett allt, inkl. trasmattor, där det skulle tvättas med såpa och rotborste! Sedan kom hösten då skulle ytterligare en storstädning till och en sista fönsterputs innan vintern. Höstgardiner, julgardiner, påskgardiner, vintergardiner, sommargardiner och nysydda gardiner. Pust! Man kan bli matt vid blotta minnet. Sedan kom julstädningen när hela huset i stort sett vändes ut och in. Vid varje årsskiftning skulle kläder hängas in i malpåsar och skor putsas och ställas in i sina kartonger, dvs. garderobens innehåll byttes ut.

Tja, så tillkom den vanliga veckostädningen, som väl i många stycken har likheter med vår egen storstädning nuförtiden. Så var det naturligtvis även den daglig städning. Den kan jag däremot förstå, jag hatar att komma in i köket på morgonen och det ser ut som ett fältslag, då stannar jag hellre uppe i mörka natten och röjer undan. Mötas av ett kök och diskbänk i fullständigt kaos, nej, där går min gräns! Det är inget humanuppvaknande till en ny dag.

Nog är det väl bra med städning, men städades det inte alldeles på tok för mycket förr i tiden? För att inte tala om allt som skulle strykas och stärkas. Är det ens någon som hört talas om veckade örngottsband nu för tiden? Finns det överhuvudtaget örngott med knytband i de yngre förmågornas hem?

Själv har jag funnit stöd i en skylt, som länge hängde i mitt kök:

"Hemarbete är något som någon gör
utan att det märks
utom när det inte görs".


Jag köpte en ny för något år sedan. Nu hänger där en ny skylt med en fejkad ringknapp på, där står det:

"Tryck för betjäning -
om ingen svarar
får du göra det själv".


En gång berättade jag för min sambo, ursprungs-Hallsbergaren, som man så lätt blir urspårad med, att nu när jag inte längre bor i Malmberget, har jag inte ens dammfritt under soffan. Det går liksom inte att förvänta sig, att samma sak skall hända här, som var möjligt i Malmberget. Där kunde man passa på, när hela soffan var full i infödda, att säga åt hela gänget.

- Kan ni inte kolla om det är damm under soffan?

De var idel tjänstvilliga, så naturligtvis böjde sig hela gänget ner, för att kolla under soffan och sa, unisont med ett indragande, typiskt norrländskt, jakande svar:

- Ooooohhh... (där man drar in andan till en nästintill indragning av luft.)
 
och så var det inte längre något damm under soffan...

torsdag 5 mars 2009

Raggningsrepliker & misslyckat

 den 5 mars 2009, kl 22:43


solbad i Sandviken.

18 oktober 2008 skrev jag en blogg, som jag kallade för "2 vänster + 1 höger=helg". Den handlade om "Inge Vidare". Hela han var en svårartad upplevelse, som ingen i hela världen kan glömma. Dvs. de som haft det tvivelaktiga nöjet att uppleva honom på dansgolvet. En rejäl kurs i gyttjebrottning med ryska kulstöterskor, kunde jämförelsevis ses som en i förhållandevis lätt historia i jämförelse med vad han kunde toppa med, när han var på "topp" och var på BÄSTA danshumör. Då kunde han lika gärna ha torskat i vilken hastighetskontroll som helst, inom tättbebyggt område. Halva danspubliken runtomkring honom, låg som omkullvräkta bowlingkäglorna i orkesterdiket, sedan de "råkat stöta på" denne snurrande tornado.

Sålunda var detta den stund i livet då man insåg, att den där relativitetsteorin hade ett glapp någonstans, därför att en låt kunde vara ungefär en evighet + en eon. I alla fall kändes det som om det var det, när man motvilligt brottades runt på dansgolvet med denne man, som var begåvad med två vänstervridna skor och en pumpande arm åt höger och det där andra "lilla piffet", som också ingick i hans dansstil.

Sanningen att säga var det en sak till som "Inge Vidare" var just "inge vidare" på. Han kunde kläcka ur sig de mest underliga raggningsrepliker. Men just det var han ingalunda ensam om. Det fick till följd att jag vid ett tillfälle, när vi var ett par tjejer som låg i Sandviken och solade, bestämde mig för att jag skulle utkomma med en bok om dåliga och bra raggningsrepliker. Sagt och gjort så plockade jag upp mitt lilla skrivhäfte, som mestadels är närvarande där jag befinner mig, dvs. i "lilla paltslungan" (handväskan). Sedan påbörjade vi en storinventeringen av minnen, där vi låg och solade.

Tja, solade och solade, saken är den att vi låg där på varsin badhandduk och hackade tänder för brinnande livet. Det hade redan blivit en hel del feltolkningar pga. det ivriga tandhackandet och VEM var det som egentligen hade kommit på den "strålande idén" om att sola? ... IDAG av alla dagar?

Nej, vi var verkligen inte helt överens om vem som skulle läggas till last och till vilket av illdåden, som vi också raskt hade radat upp och inventerat. Det rådde onekligen förvirring om vem som hade föreslagit vad och vem det var som hade ringt vem och vad det egentliga syftet hade varit bakom hela exkursionen.

Hela Vassaraträsket såg i alla fall ut som en sjögångshistoria. T.o.m. Kissansari, där ute i fjärran såg fullständigt övergiven ut och syntes huttra till där på sin öde strand. Solen befann sig mestadels bakom moln och vi var därför hjälpligt invirade i allt som bara stod till buds. Men ta på sig kläderna, när man gett sig ut för att sola. NEJ, såna dumheter fanns inte inskrivet på världskartan! Skulle det solas, så skulle det fasen i mig solas. I bikini!

Sedan om någon tillfällig solstråle kunde finna knottrig hud, var en helt annan historia och det hela liknade nog mest ett smärre välförsett och förvirrat beduinläger, som slagit läger där ute i Sandviken. Om det nu inte hade varit för det där andra inslaget förstås, som vittnade om att det inte kunde vara fråga om något beduinläger i någon svinhet, brännande öknen. Den knottriga huden talade emot, eftersom den lilla församlingen mer påminde om en samling nyplockade gäss!

Det var mao "norrländsk sommar", där bara isflaken på Vassaraträsket och permafrosten i fotknölarna saknades. Som om det inte hade räckt, just den här sommaren var det så mycket mygg, trots avsaknaden av sommarvärme, att det knappt gick att öppna munnen utan att man fick sig ett rejält proteintillskott. Man började ana sig till, att det där uttrycket "Sveriges hemliga armé" visst var en okänd maktfaktor att räkna med och alls inget påhitt av fyndiga reklammakare. All "ärtsoppa och beväring" på Sveriges flygflottiljer skulle nog stå sig tämligen slätt i jämförelse med denna surrande och tämligen närgångna och oövervinneliga "armé", myggen.

Fienden skulle nog ringa hem till lilla mamsen, efter att ha vistats ett par dygn i skogsterrängen med dessa "luftangrepp". En fiende som nog skulle vara illa medtagna och slaka pga. den rikliga mängd blod, som de ofrivilligt skulle ha blivit tappade på. Nej, fienden skulle nog med darrande läpp och gråten hängande i halsen, ringa hem till mamma och pipa fram:

"mamma, hjälp mig, jag vill härifrån", om de skulle ha stött på denna surrande armé, som fanns där i Sandviken denna "norrländska" sommardag. Helt obegripligt att de kunde vara så attackvilliga trots snålblåsten, men det kunde bero på att vi hade blivit tvugna att dra oss närmare träden och växligheten för att få någon form av lä. Det måste verkligen ha varit en mutation av bestialiska mygg, eller kanske rent av en reinkarnation av illvilliga norrlänningar, som månar om att "här skall fasen i mig ingen annan än jag komma och tycka".

Bäst vi låg där och försökte komma ihåg alla vedervärdiga raggningsrepliker, det hade blivit en hel del och jag hade i det allra närmaste skrivkramp, hörde vi en bil stanna uppe vid vägen. Några killar syntes i bilen och huvuden som sträckte upp och ner, det vevades ner en bilruta och vi hörde att det rådde en väldig debatt, innan bilrutan åter vevades upp.

Det dröjde ett tag innan de steg ur bilen och det innebar, att vi hann slå vad om att de skulle komma travandes fram till oss, som fanns ensamma på den övergivna stranden. De skulle onekligen fylla på vårt lager med insamlade "dåliga raggningsrepliker" och ett fåtal bra. Det var en optimist i gänget, hon trodde på en riktigt bra raggningsreplik av killen, som hade intagit täten och bröstat upp sig rejält. Han gick ungefär som om han hade bajsat på sig, alltså den sedvanliga gången som kroppsbyggare har, det var vi ganska snart eniga om. Men optimisten hon stod på sig, här skulle det bli en bra raggningsreplik.

- Aldrig i livet, sa någon, inte med den frillan och broilergångstilen, här kommer att bli något i hästväg, som kommer att få öronen att krulla ihop sig i födslovåndor och önska att evolutionen kunde starta om på nytt igen!

Vad det blev för inledande raggningsreplik?

- Tjena tjejer, vi undrar om ni kunde säga vart Kirunavägen ligger? Vad gör ni då, är ni ute på picknick, får vi bjuda på en öl, ni ser ut att behöva lite värme av ett par riktiga killar.

Allt detta i en och samma mening och utan andningsuppehåll! Han MÅSTE ha funderat rejält medan han stegade fram till oss, eller hade han haft hjälp av den övriga hjärntrusten? Var det DÄRFÖR det hade dröjt så länge innan de väl steg ur bilen?

Meh..... Kirunavägen vid Sandvikens tillkrånglade vägsystem och med så många gupp i grusvägen, att man borde haft njurbälte på sig för att överleva ditfärden och dessutom inte en alltför kort gångsträcka ner till stranden?

Vi tittade på varandra och så haglade kommentarerna:

- Det värsta jag hört på länge!

- Inte på bra-sidan i alla fall.

- I rest my case.

- Säg inte det. Rätt charmig, trots att den är FULLSTÄNDIGT intelligensbefriad.

- Försök inte! Du gillar bara betongpelare, med otillbörlig marknadsföring, som inte duger något till, när det verkligen skall till. Då kan man lika gärna ligga och räkna prickarna i taket och vicka på tårna.

Om jag utkom med någon bok med dåliga och bra raggningsrepliker?

Tok heller, sånt kan man väl inte trycka!

Ja, jag menar det går inte att komma igenom censuren med en dylik bok. Verkligen inte. Men det har getts ut en annan bok med raggningsrepliker, den kom för något år sedan, en tämligen lam historia i jämförelse med det handskrivna exemplaret, som ligger i säkert förvar i en av mina byrålådor.

Den här personen som har utkommit med sin bok över raggningsrepliker, kan absolut inte ha varit inom Gällivare kommun, eller varit en frekvent krogbesökare, eller mött "fina" korridorglidare, eller stött på några strandraggare, eller stött på överförfriskade personer! De raggningsreplikerna som man kan mötas av i de sammanhangen, vare sig de är dåliga, eller bra, går sannerligen inte av för hackor.

Därför att här snackar vi "raggningsrepliker" alltså, inget dagissnack i en bok som påstår att DETTA skulle föreställa raggningsrepliker!

Hur står det till i Guds hus?

den 5 mars 2009, kl 09:31


Ibland blir jag rätt häpen när jag läser om saker och ting. Ta t.ex. den här prästen som var notorisk otrogen och fråntogs sitt ämbete.

Nu, sex år senare, har Domkapitlet i Luleå öppnat upp för honom att återgå i prästtjänst. En skitsak kanske du tycker. Det tyckte jag också först när jag läste om det hela. Men så gick jag och funderade på saken och då kände jag "så fasen heller", sicken dubbelmoral! Hur kan man stänga av en människa under 6 år och sedan tar man tillbaka personen ifråga som om inget hänt?

Historiken för den som missat det hela är, att den här prästen hade blivit avstängd redan 2003 sedan fyra kvinnor lämnat in en anmälan mot honom. Det framgår inte av texten, men det är nästan så jag kan käka upp min vårhatt på, att de här fyra "föremålen" hade inlett en sedvanlig och tillika inbördes catfight om prällen, eller så var de helt enkelt väninnor till hans hustru, eller sista "äventyret", eller fanns det verkligen fyra dylika moralkakor? År 2003?

Anmälan bestod i alla fall i att prästen inlett ett förhållande med en kvinna, under förespegling att han var skild. Inte nog med det... (ni hörde väl konstpausen som fick det att börja rycka i mina mungipor). Det framgick av berättelsen, att han skulle också ha fört biskopen bakom ljuset om ett av sina förhållanden.

Men när jag läste det där sista då började tankarna virvla runt i orkanstyrka. VARFÖR då? Betyder det att han inte sopat resten av den "kvinnliga fägringen" under mattan? Varför just denna enda kvinna och inte de övriga? Var hon en sådan som han efter "uppvaknandet" smög sig på tå därifrån? Kan det ha varit efter ett rikligare intag av "nattvardsvin". Förträngde han kanske att han hade haft något närmare med henne att göra? Hade han kanske intalat sig själv, att han bara hade inventerat förekomsten av sänglus och dess nattliga jaktmarker, i olika skrymslen och vrån och ville även övertyga biskopen om att det var så det var? Eller finns det ytterligare en parameter som vi inte känner till?

Prällen själv säger att Domkapitlets nya beslut är ett uttryck för en utveckling mot en mer liberalt sätt att tänka i kyrkan. "Det var ju det som Jesus stod för en gång i tiden", tillägger han.

Det var just det här sista som fick mig att på allvar börja fundera över det hela. Jag får av samma anledningen inte ens ihop ekvationen med Domkapitlets, eller prästens egen utsago. Här ligger onekligen "en gravad hund", det känns som om större delen av fakta saknas.

Sedan kommer vi till prästens egna ord om Jesus och då ler jag igen. För hur är det nu Jesus säger till skökan "dina synder är förlåtna, gå och synda icke mer".

När det gäller prällen låter det hela på beskrivningen att döma, som om det mer rör sig om ett hack i grammofonskiva och samma sak låter om och om igen... "Gå och synda icke mer"... Rasp ... "Gå och synda icke mer"... Rasp ... "Gå och synda icke mer"... Rasp ... "Gå och synda icke mer"... Rasp ... "Gå och synda icke mer"... Rasp ... "Gå och synda icke mer"... Rasp ... "Gå och synda icke mer"... Rasp ... "Gå och synda icke mer"... Rasp ... "Gå och synda icke mer"... Rasp ... "Gå och synda icke mer"... Rasp ... "Gå och synda icke mer"... Rasp ... "Gå och synda icke mer"... Rasp ... "Gå och synda icke mer"... Rasp ... "Gå och synda icke mer"... Rasp ... "Gå och synda icke mer"... Rasp ... "Gå och synda icke mer"... Rasp ... "Gå och synda icke mer"... Rasp ... "Gå och synda icke mer"... Rasp ... "Gå och synda icke mer"... Rasp ... "Gå och synda icke mer"... Rasp ... "Gå och synda icke mer"... Rasp ... "Gå och synda icke mer"... Rasp ...

Nej, jag håller med en av min polare från läroverkstiden, hon hävdade bestämt att

"en gång är ingen gång, men två gånger det ÄR en vana".

onsdag 4 mars 2009

Carolinrättegången

den 4 mars 2009, kl 18:45


Jag hade bestämt mig i ett tidigt skede att inte skriva något om den, av hänsyn till Carolins och Alldéns anhöriga, som finns inom denna läsarkrets. Men nu tar jag bladet från munnen, det finns anledning till det.

Diagnosen, Maladaptiv stress, är den som Alldén nu rider på, i hopp om att naturligtvis inte behöva svara på besvärande frågor. Det är ett naturligt försvar när man vill förtränga, eller inte vill vidgå vad man egentligen ställt till med. Alldén har inte erkänt något överhuvudtaget förrän han varit överbevisad om saken, det tillhör bilden och är också det som framkommit i media av förhören. Orsakerna till ett dylikt agerande hos Alldén får man söka i den tidigare biografin. Men det är något som förhoppnings psykiatrin kommer att kunna gå in med sedan väl rättegången är över, det handlar trots allt om att skaffa sig riktiga styrmedel i framtiden, alltså kognitiv psykoterapi. Det här är en man vars tidigare upplevelser i livet hunnit ikapp honom och det i sig är djupt tragiskt. Sedan får väl psykiatrin och Socialstyrelsen göra sina egna bedömningar. En vapenlicens torde i alla fall inte vara riktigt att han fått behålla, lika lite som han hade beviljats en ny sådan, eftersom kontakter inom psykiatrin etablerats.

Det jag reagerat över är den kritik, som nu framförts mot åklagarna. Man hjälper inte någon genom att inte inse grundproblematiken, eller bli kvar i ett "tycka synd om tillstånd". Det finns ALLTID en lång historia och en större anledning till att människor inte fått rätta styrmedel med sig i livet, speciellt när det fått dessa konsekvenser som det nu fått dvs. man riktar våld mot en annan människa. Förhoppningsvis skall kriminalvårdens kognitiva och alltför FÅ behandlingsformer ge honom dessa styrmedel, eller så får han helt enkelt ta del av det ute i den normala vården, även om han har en anstaltsvistelse framför sig.

Jag har svårt att tro att han kommer att fällas för annat än mord, med tanke på att offret levt när det dödande skottet kom och det övervåld som Carolin utsatts för och som hennes kvarlevor också kunnat påvisa. Själva hanteringen är sådan att det inte är sannolikt med någon annan utgång. Han är trots allt jägare och ingen amatör på den fronten och torde inte heller kunna hävda, att han inte insett konsekvensen av sina handlingar, det har inte varit fråga om någon nödvärnssituation.

Samtidigt som det är viktigt att komma ihåg, att rättegången skall avgöras inom domstolens väggar och inte i media.

Man vet att där förövare och offer, eller om offer inte längre är i livet, offrens anhöriga kan ha en kommunikation med förövaren och där man får reda på VAD som hänt, HUR det kommit sig och vad som varit offrets sista minuter, hur vedervärdiga de än har varit, finns en viss sorts läkning för båda parterna, även om det inte är en lätt väg att gå. Den kräver stort mod hos båda parter och dessutom en stark vilja, att förstå att saker och ting aldrig kommer att kunna göras ogjorda. Detta är en form som dessutom är helt oslagbar ur "terapihänseende" dvs. att göra det totalt obegripliga någorlunda begripligt, att så här tokigt blev det.

Det gäller både för förövare, förövarens anhöriga och offret och offrets anhöriga, om det nu bara är de som finns kvar. Därför blir jag inte så lite förvånad över att såväl Ulf Åsgård som lagmannen, börjar ha synpunkter på det som normalt förekommer i en rättssal. Advokater står mycket ofta och har just denna framtoning mot både offer och motparter, naturligtvis i syfte att pressa fram sanningen, eller pulvrisera motpartens orimliga uppgifter, eller ovilja att svara. Det har även denna lagman uppvisat prov på, när en part inte svarat på frågor som ställts av motparten, har han själv gått in och ställt frågorna på det som förblivit obesvarat. Det är aldrig någon som haft någon synpunkt på detta tidigare i rättsväsendets historia och några policyregler finns faktiskt inte!

Därför blir det nästintill obegripligt, att det kommer i just denna mordrättegång, som innehaft så många besvärande inslag och krävt så mycket förarbete och annan bevisning, därför att gärningsmannen gjort sig totalt omöjlig. Jag ser av samma anledning också med stort intresse fram till hur Alldéns försvarare kommer att agera. Han borde i det här fallet vara den som moraliskt bistår Alldén, att berätta hela sanningen och inte undanhålla något, därför att uppenbarligen klarar Alldén inte av det av egen förmåga.

Maladaptiv stress är ingen trollformler utan helt enkelt ett psykologiskt tillstånd, som dessutom inte är alltför ovanligt. Sitter man mordåtalad och har suttit häktad en längre tid, är saker och ting inte alls så konstigt, i synnerhet som den mentala hälsan sviktat redan lång tid innan och det dessutom finns ett drogberoende med i bilden. Det ingår på något sätt i hela kittet. Alldéns hot om suicid och lama suicidförsök, som förekommit och som går som en följetong genom hela hans egen berättelse, dvs. han "hade tänkt ta bort sig" etc. är att betrakta som ett "rejält rop på hjälp". Han klarar inte av hela situationen själv, den har blivit alltför mardrömslik för att han skall klara av den, det är också därför han faller ihop i gråt, han vill verkligen att allt bara skall försvinna! Men skulle vi runtomkring i våra rättssalar tycka att en mordåtalad kan hänvisa till detta och slippa undan, att svara på viktigt ställda frågor av åklagaren, eller slippa svara på de eviga frågorna, som de anhöriga till Carolin kommer att tvingas leva vidare med, dvs. ovissheten om vad som VERKLIGEN utspelade sig, då har vi onekligen kommit i ett problematiskt läge.

Vem är det vi skall ta hänsyn till, skall vi ta hänsyn till offret eller göra som strutsen, låtsas som om det aldrig har hänt? Jag är dessvärre helt övertygad och där tar jag faktiskt stöd i min egen yrkeskunskap, eftersom jag arbetat ute på anstalt och har utbildning på den fronten, om att INGEN, varken Alldén, eller allra minst hans anhöriga och Carolins anhöriga kommer att må bättre av något duckande om sanningen när rättegången pågår. Det är ingen som klarar av att föra ett "normalt" liv med en lögn i bagaget! Ett egentligt tillfrisknande kan aldrig ta sin början med en dylik packning! Vi människor fungerar på ett speciellt sätt, sedan spelar det ingen roll, vare sig vi är förövare, eller någon form av offer.

NU är rättegången och den kommer varken förövare eller några anhöriga undan. Det är ett svårt och viktigt steg i hela processen och gör man inte rätt saker vid rättegången, är liksom loppet redan kört, då har man skaffat sig en betydligt svårare sits för SAMTLIGA inblandade. En problematisk och svårhanterlig situation kan nu lätt skapas för framtiden, en framtiden som kommer bakifrån, det förblir dessvärre en ohållbar livssituation för SAMTLIGA inblandade, om sanningen inte kommer fram NU vid rättegången!

Sålunda, kommer inte Alldén på bättre tankar, tillsammans med sin försvarare under rättegången, kommer Alldéns egen situation, att befinna sig i ett än värre läge efter rättegången. Alldén behöver i det här fallet ha en försvarare som inser sitt åtagande, därför att Alldén själv klarar inte av att på egen hand föra fram HELA händelseförloppet. Han sitter bara där och önskar att allt inte hände. Men det är försvararens åtagande och inte åklagarens! Åklagarnas position är en helt annan, därför är det rätt märkligt att andra yrkeskategorier i denna rättsprocess inte inser det.

Men man måste också skilja på de olika yrkesrollerna i hela rättegångsförfarandet. De här två kvinnliga åklagarna har gjort ett hästjobb och det skall de ha stor eloge för. De är utsedda av staten, att inte bara säkerställa Carolins rättssäkerhet, utan även vara Carolins röst, därför att Carolins egen röst har tystats av Alldén. Som yrkesverksam inom detta område är att ständigt "vandra längs knivseggen" och inget får lämnas åt slumpen! Det jag nu ser har uppkommit är avsaknad av att skilja på person och handling och hålla isär de olika yrkesårtagandena hos dem, som finns runtomkring denna rättsprocess, dock inte av åklagarna. Det har verkligen de här åklagarna klarat av, trots nu Åsgårds och lagmannens ingripanden.

Alldén har benämnt Carolin bl.a. som en "säck potatis". När man då inom sitt yrkesuppdrag möter en person, som det är så uppenbart, att han bara har haft ett enda syfte och det vidgår han också, han vill/ville bara att hon skulle försvinna, han ser och har sett henne som problemet! Inte han själv, utan Carolin är problemet! Märk väl! Skall hänsyn tas i första hand till förövare, eller är det rent av till offret, dvs. de som åklagarna är satta att föra talan för, som skall komma i första rummet?

Då kan var och en ställa sig fråga, vad är rimligt och vad är inte rimligt. Därför att även där har åklagarna agerat på ett yrkesprofessionellt sätt.

Sedan har Alldén själv, en lång väg att gå till ett tillfrisknande, men det finns ett tillfrisknande bara han själv vill det. Varje människa bör ha klart för sig, att den enda människa jag kan förändra är mig själv. Finns ingen egen vilja att detta skall komma till stånd, är det tämligen utsiktslöst! Den enda man fö man kan lura är sig själv, hur mycket man nu än anser sig ha lurat rättsväsendet, eller någon annan, är det alltid sig själv man lurat i slutändan! En mycket viktig komponent i detta tillfrisknande, sedan man väl godkänt situationen, dvs. detta har jag gjort mig skyldig till, är den fysiska träningen och utomhusaktiviteter och även konstnärliga inslag, dvs. "handens intelligens." Vid behov även handledning i kostomläggning, eller att börja äta riktig mat över huvud taget - många deprimerade äter för litet näring!

Inom detta fält har på sistone även en ny terapifaktor dykt upp: kosttillägg med omega-3-fettsyror. Särskilt timnodonsyra (EPA) i dygnsdoser om 3-8 g har visat sig ha mycket god effekt på alla tre kärnsymptomen i depressioner. Troligen via påverkan på membranfunktioner, eftersom dessa fettsyror ingår i särskilt hög halt i hjärnans fosfolipider. Omega-3-fettsyror utgör mer än 1/5 av hjärnans totala torrviktvikt, alltså vattnet borträknat. Någon viktig uppgift har de uppenbart, även om man idag inte är helt införstådd med hela vidden. Drogmissbruk dränerar kroppen, inte att förglömma.

Personen behöver i allmänhet långsiktig hjälp, att upprätta en realistisk och hållbar handlingsplan för återupptagandet av sociala aktiviteter, fortsatt kognitiv omfokusering, m.m. Det behövs regelbunden uppföljning och repetition genom ett långt vidmakthållandeprogram, som är alldeles nödvändig för att förhindra återfall, speciellt när det urartat på sådant sätt som det gjort i Alldéns fall. I gengäld kan man se en betydligt bättre, långsiktigt hållbart resultat av beteendemedicinsk behandling än av enbart farmakologisk. Piller i all ära, men livet själv och rätt reglagehandtag är trots allt betydligt bättre i det långa loppet och det visar också alla resultat entydigt på. Droger bedövar rent tillfälligt, men problemet kvarstår och har dessutom ökat i omfattning.

DM i bloggänget har nu fått sitt

- den 4 mars 2009, kl 11:19


och jag kan återinträda på arenan.

Danne Backe vankar väl av och an med fjärilar i magen där i sin bloggledighetsvecka. Men det finns en stor fördel med hans bloggande, han har i alla fall inte gnällt som en liten bortskämd unge "jag VILL ha den där mobilen", som en del andra deltagare i DM i blogg gjort. Kanske blir det därför ett DM i gnäll som i själva verket kommer att avgöras? Men vad vet jag? INGET, tack och lov!

Själv stod jag och tvekade ett tag mellan fotobloggen och Dannes, men så tog jag mig en liten titt på själva innehållet och då blev det så att jag lade min röst i lagpatriotlådan. Min favoritbloggare, fiskebloggen, var dessutom utanför tävlan.

Jag själv hade några dagar där jag inte ens ville höra talas om någon blogg och där jag var fullt övertygad om, att jag kommer nog aldrig mer att börja blogga igen. Jag kände mig ungefär som den där figuren Reprisen i den tecknade serien "Snobben". Reprisen är lillebror till Linus, ni vet Linus den filosofiska pojken som alltid travar runt med snuttefilten, han som väntar förgäves varje år på att Pumpagubben skall komma vid Halloween. Det som är betecknade för Reprisen är att hans största skräck är att sitta bakom sin mamma på cykeln, något han ofta blir tvungen att göra.

Det var väl ungefär så jag kände inför detta DM i blogg. Vill jag sitta på pakethållaren så skall jag i så fall själv ha tagit initiativet till det. Då kan det t.o.m. bli skitroligt! Har ett skarpt minne av en midsommarafton då Jonne erbjöd sig att skjutsa mig hem på pakethållaren via urskogen från Nunisvaara till Malmberget. Sagolikt hur vita kläder och skor kan se ut vid framkomsten efter några omkullkörningar, för att inte tala om cykeln! Undra om den någonsin återfick sitt fornstora utseende? Måste nog fråga Jonne vid tillfälle.

Men så fick jag några fridagar, där omgivningen också tycktes ha kommit till insikt, att världen rasade nog trots allt inte samman för att jag inte bloggade. Jag fick en välbehövlig timeout utan att ordet blogg överhuvudtaget nämndes. Jag gick på vuxendagis dvs. lyssnade på 30 minutersföredragen på Chalmers, deltog i experiment med förbränningsmotorer, botaniserade runt bland samekoltar, traskade omkring på konstmuseet, fotomässa, träffade mina vänner, fixade födelsedagskalas och lyssnade på CD-böcker. Jag fortsatte att ta hand om min kropp som f.n. har en ny större downperiod, som kräver kraft och mod att ta sig igenom. Dvs. vila och vila och vila.

Det är ju så det funkar med kroppens skador, eftersom jag från allra första början valt bort smärtstillande tabletter, steloperationer och avskurna nerver. Jag åker fullkomligt upp och ner i skittunnan som en jojo. Ibland är jag allra längst ner och är rätt övertygad om, att det här klarar jag nog inte mer, men så kommer nästa dag, då tänker jag "SJÄLVKLART fixar jag det här, kroppen kommer inte att svika mig än". Dvs. det pågick under den här tiden inte ett enda kapitelskrivande, eller ett enda bloggtänk uppe i mitt huvud. Jag var fullständigt avprogrammering.

Helt plötsligt upptäckte jag när jag simmade runt i Ägget på Hagabadet, där jag faktiskt "skriver" mina bloggar och manuskapitel, att tankeskrivandet uppe i huvudet hade återinträtt, med samma "skrivglädje". Jag var mao åter uppe på banan igen och de sista dagarna har åter huvudet återställt sitt sedvanliga "högtrycksagerande".

Min lilla hjärna vill väl antagligen inte gå där och slå dank i största allmänhet, även om kroppen inte klarar av något annat läge än väldigt små gracer och stor återhämtningstid.