VILKET UKRAINA MENAR DU?
En bekant till mig förklarade under en ganska häftig diskussion att han stödde Ukraina »till hundra procent«.
Det var något i sättet han talade om landet och konflikten som fick mig att ställa en fråga:
»Vilket Ukraina menar du?«
Jag har själv aldrig varit i Ukraina och gör inte anspråk på att vara expert på landets historia. Däremot har jag under några år nu försökt förstå de politiska motsättningar och det krig som pågått sedan 2014. En av de böcker som hjälpt mig är statsvetaren Nicolai N. Petros »The Tragedy of Ukraine« [2023], som beskriver hur djupa historiska och kulturella skiljelinjer kommit att prägla landets politik.
Det Ukraina som framträder i den svenska offentligheten är däremot märkvärdigt enhetligt. Ulf Kristersson talade nyligen om att försvara Ukrainas »frihet och självständighet«. Det är som om landet hela tiden haft en enda politisk vilja, en enda uppfattning om sin historia och en enda föreställning om sin framtid — och som om denna enighet brutits genom kriget med Ryssland.
Men det Ukraina som existerade före 2014 såg helt annorlunda ut.
Vid presidentvalet 2010 fick Viktor Janukovytj över 90 procent av rösterna i Donetskregionen och omkring 89 procent i Luhanskregionen. I Lviv fick han mindre än nio procent och i Ivano-Frankivsk omkring sju.
Det var inte fråga om några marginella skillnader. Valresultatet visade ett land med två mycket olika politiska tyngdpunkter.
Janukovytj vann presidentvalet med 48,95 procent mot Julia Tymosjenkos 45,47 procent. Valet bedömdes av internationella observatörer som i huvudsak fritt och rättvist. Europaparlamentet välkomnade valprocessen, och till och med Radio Free Europe/Radio Liberty — som under kalla kriget finansierades av CIA — rapporterade den 17 februari 2010 att valet i allmänhet hade uppfyllt demokratiska normer.
Från västligt håll förekom ändå anklagelser om oegentligheter. Men dessa förklarar inte bort den enorma skillnaden i väljarnas politiska uppfattningar mellan den västra och den östra delen av landet.
Det här betyder inte att väljarna i östra Ukraina önskade bli en del av Ryssland. Men deras politiska orientering skilde sig radikalt från den i västra Ukraina.
Så vad kan det alls betyda att stödja Ukraina »till hundra procent«, utan att ta hänsyn till dessa betydande skillnader? Det var tydligt att min bekante inte hade den komplexa helheten framför ögonen. I stället fann jag anledning att fråga honom vilken s i d a av Ukraina han menade sig stödja »till hundra procent«.
I februari 2014 kulminerade protesterna på Majdan i Kiev. Den 21 februari undertecknade Janukovytj och företrädare för oppositionen en överenskommelse, framförhandlad med hjälp av utrikesministrarna från Tyskland, Frankrike och Polen. Den föreskrev bland annat en återgång till en tidigare författning, en samlingsregering och tidigarelagda presidentval.
Redan följande dag hade militanta oppositionsgrupper tagit kontroll över centrala regeringsbyggnader, och Janukovytj hade flytt från Kiev. Överenskommelsen hade brutit samman.
Vänner av demokratisk ordning borde ha protesterat. Varför insisterade inte de europeiska stater som just medlat fram avtalet på att den överenskomna politiska processen skulle fullföljas?
USA:s inblandning i den ukrainska politiken var samtidigt långtifrån någon hemlighet. I ett avlyssnat telefonsamtal diskuterade den amerikanska biträdande utrikesministern Victoria Nuland och USA:s ambassadör i Kiev, Geoffrey Pyatt, vilka oppositionspolitiker som borde ingå i den kommande regeringen. Det var flera veckor före de dödliga skjutningarna i februari.
Och vad hände egentligen under de avgörande dagarna?
Vid en förlagsfest för några år sedan hamnade jag i diskussion med en före detta public service-journalist. Jag undrade hur hon såg på de tragiska händelserna på Majdan den 20 februari 2014, när ett hundratal människor sköts ihjäl. Hon framhöll tvärsäkert sin övertygelse om att det var Janukovytjs säkerhetsstyrkor, Berkut, som hade skjutit demonstranterna.
Jag frågade om hon hade tagit del av den forskning som ifrågasatte den etablerade bilden.
Det hade hon inte.
Den kanadabaserade ukrainske statsvetaren Ivan Katchanovski har under flera år undersökt dödsskjutningarna. Hans slutsatser är omstridda, men i sin genomgång av ett domstolsavgörande i Kiev från oktober 2023 visar han att domen innehåller uppgifter om att demonstranter beskjutits från Hotel Ukraina, en byggnad som kontrollerades av oppositionen.
Det finns dessutom vittnesmål från personer som sagt sig ha deltagit i skjutningarna på oppositionens sida, bland annat georgier. Även dessa uppgifter är omstridda.
Vi har också det läckta telefonsamtalet mellan Estlands dåvarande utrikesminister Urmas Paet och EU:s utrikesrepresentant Catherine Ashton den 26 februari 2014. Paet återgav uppgifter han fått i Kiev om att samma krypskyttar kunde ha skjutit mot både demonstranter och poliser. Det var andrahandsuppgifter, inte resultatet av någon egen undersökning, men samtalet visar att frågan väcktes redan under de första dagarna efter maktskiftet.
Själv kan jag inte bedöma om allt det som Katchanovski hävdar skulle vara bevisat. Min fråga är varför så många centrala omständigheter i denna historiska händelse har försvunnit ur den berättelse som svenska medier förmedlar.
En annan sådan omständighet är de ultranationalistiska gruppernas roll.
Högra sektorn var en synlig och militant del av Majdanrörelsen. Azovbataljonens tidiga ledarskap hade öppet nynazistiska kopplingar och använde symboler med samma historiska anknytning. Dessa gruppers väljarstöd var begränsat i landet, men deras organisatoriska och militära inflytande har varit oproportionerligt stort.
Efter maktskiftet kom protesterna och motståndet i östra och södra Ukraina. I april 2014 inledde regeringen i Kiev vad den kallade en antiterroristoperation i östra Ukraina.
Kriget i Donbass hade börjat.
Den franske före detta officeren Benoît Paré anlände till Ukraina 2015 som observatör för OSSE. I sin bok »What I Saw in Ukraine 2015—2022: Diary of an International Monitor« [2025] beskriver han sina erfarenheter från kriget och de människor han mötte.
Paré har också gått tillbaka till krigets första månader. Hans bedömning är att separatiststyrkorna under sommaren 2014 var relativt svagt utrustade och att det inte fanns tecken på den omfattande ryska militära hjälp som ofta förutsattes i väst. Enligt Paré förändrades detta med den direkta ryska militära interventionen vid Ilovajsk i augusti 2014.
Det betyder inte att Ryssland dessförinnan saknade politiskt inflytande eller att ryskt stöd inte förekom. Men det betyder att krigets inhemska dimension inte kan avfärdas.
Paré berättar också om ett besök vid ett snabbköp i Kurachove, där en lokal kvinna i femtioårsåldern talade upprört med hans kroatiska OSSE-kollega Marija, som lyssnade lugnt. Först efteråt fick Paré veta vad kvinnan hade sagt: hon ville att ett fullständigt embargo skulle införas mot Donetsk, så att invånarna svalt ihjäl.
»Detta var verkligen ett inbördeskrig«, konstaterar Paré.
Det var inte ryska soldater kvinnan ville svälta ut, utan sina egna landsmän.
När jag hör människor ifrågasätta att det över huvud taget förekommit ett inbördeskrig i Ukraina, tänker jag på den här scenen.
Men jag tänker också på den schweiziske före detta underrättelseofficeren Jacques Baud, som haft uppdrag i Ukraina för Nato.
I ett samtal med den tidigare amerikanske underrättelseofficeren Scott Ritter berättade Baud om hur hans uppgift var att klarlägga varifrån separatiststyrkorna i Donbass fick sina vapen.
»Det fanns ett starkt tryck att förklara varifrån rebellerna fick sina vapen«, säger han. »För mig var det fullständigt klart att de i själva verket fick sina vapen från avhoppare ur den ukrainska armén. Men det fanns ett starkt tryck inom Nato att säga att nej, de fick sina vapen från Ryssland.«
Detta utesluter inte senare ryska vapenleveranser. Men det var den bedömning Baud själv kom fram till under krigets tidiga fas.
I augusti 2015 publicerade University of Cambridge en artikel med rubriken »Kalla det inte ett inbördeskrig – Ukrainas konflikt är en rysk aggressionshandling«.
Nästan nio år senare publicerade svenska Utrikespolitiska institutet en rapport med titeln »Varför kriget i Donbass aldrig var ett inbördeskrig«.
Mot bakgrund av allt som framkommit finner jag redan den första rubrikens uppmaning stötande:
»Kalla det inte ett inbördeskrig.«
Som om uppgiften vore att bestämma vilka ord som får användas, snarare än att försöka förstå vad som faktiskt hände.
I denna historieskrivning hamnar västmakternas inblandning i händelserna 2014 i bakgrunden, medan Rysslands roll får överskugga den politiska och väpnade konflikten mellan ukrainare. Majdan framträder som en demokratisk revolution som ett auktoritärt Ryssland försöker kväva. Inte som det avgörande skedet i en utveckling där ett politiskt splittrat land exploateras och drivs mot krig.
Den konsekventa vinklingen av denna historia från västligt håll säger något om det geopolitiska spel som konflikten i Ukraina hela tiden varit en del av. Den inhemska konflikten försvinner bakom stormakternas motsättningar, liksom de ukrainska röster vars politiska uppfattningar inte passar in i berättelsen.
Priset för detta spel är redan ofantligt.
I februari 2015 undertecknades Minsk II, en överenskommelse som bland annat innebar att områdena i Donetsk och Luhansk skulle förbli en del av Ukraina, men med särskild självstyrelse.
Avtalet genomfördes aldrig.
I en intervju med Die Zeit i december 2022 förklarade Angela Merkel att den olösta konflikten hade gett Ukraina värdefull tid.
»Ukraina använde också denna tid till att bli starkare, som vi kan se i dag«, sa hon.
Frankrikes tidigare president François Hollande bekräftade senare att tiden hade använts till att stärka Ukrainas militära förmåga.
För människorna i Donbass innebar de följande åren att konflikten fortsatte, utan att den politiska lösning som avtalats förverkligades.
År 2019 valdes Volodymyr Zelenskyj till Ukrainas president med över 73 procent av rösterna. En central del av hans valplattform var löftet att få slut på kriget.
Han vann ett mandat för fred.
Men när han försökte gå vidare med förhandlingarna mötte han motstånd från ultranationalistiska grupper som formulerade sina »röda linjer« för vad presidenten fick gå med på.
Här återkommer samma fråga: Vilket Ukraina skulle politiken representera? Det Ukraina som hade röstat fram en president på löftet om fred? Eller de krafter som ansåg sig ha rätt att bestämma vilka kompromisser som över huvud taget fick diskuteras?
Våren 2022, efter den ryska invasionen, förhandlade Ukraina och Ryssland om en möjlig fredsuppgörelse i Istanbul. Den ukrainska delegationen presenterade själv ett förslag om neutralitet i utbyte mot internationella säkerhetsgarantier.
Den 9 april besökte Boris Johnson Kiev. Ukrainas dåvarande förhandlingsledare Davyd Arachamija har senare berättat att den brittiske premiärministern uppmanade ukrainarna att inte underteckna något avtal med Ryssland, utan fortsätta kriget.
Redan den 20 april sa Turkiets utrikesminister Mevlüt Çavuşoğlu att han efter ett möte med Natos utrikesministrar hade fått intrycket att vissa medlemsländer ville förlänga kriget för att försvaga Ryssland.
Schweiz dåvarande ambassadör i Turkiet, Jean-Daniel Ruch, som följde fredsprocessen, har senare hävdat att USA och Storbritannien satte stopp för en uppgörelse som var inom räckhåll.
Även USA:s tidigare biträdande utrikesminister Victoria Nuland har berättat att Washington och London hade betydande invändningar mot avtalsutkastet. När Ukraina började rådfråga sina västliga partner ifrågasattes uppgörelsen, och förhandlingarna föll så småningom samman.
Sammantaget lämnar dessa uppgifter knappast något tvivel om att västmakternas inställning spelade en betydande roll i fredsprocessen.
I Sverige har stödet för den fortsatta krigföringen blivit närmast blocköverskridande. Från Ulf Kristersson till Nooshi Dadgostar upprepas budskapet om att Sverige ska stå vid Ukrainas sida.
Vid en manifestation på Sergels torg i augusti 2026 förklarade Kristersson:
»Nu hjälps vi åt för att Ukraina ska vinna det här kriget. Slava Ukraini!«
Vi ska stå vid Ukrainas sida »så länge det krävs«, heter det.
Så länge det krävs för vad?
Under tiden fortsätter Ukraina att mobilisera soldater.
I en intervju med Natalia Moseitjuk i augusti 2026 förklarade Kyrylo Budanov, tidigare chef för Ukrainas militära underrättelsetjänst och sedan januari chef för president Zelenskyjs kansli, att Ukraina behöver omkring 30 000 nya soldater varje månad.
»Vi har inget annat val«, sa han.
Den ukrainska historikern Marta Havryshko har under en längre tid publicerat filmer och vittnesmål om våldsamma tvångsrekryteringar, där män grips på gatorna och förs bort av rekryteringspersonal.
Det handlar inte bara om enstaka videoklipp på sociala medier.
Ukrainas ombudsman Dmytro Lubinets redovisade i februari 2026 att hans myndighet under 2025 hade fått 6 127 klagomål mot rekryteringspersonal, jämfört med 18 under 2022. Lubinets beskrev själv situationen som en systemisk kris.
För fem dagar sedan, den 2 november, utbröt en konfrontation vid en byggnad i Petropavlivska Borsjtjagivka utanför Kiev, där soldater hölls på ett Azovförbands tillfälliga förläggning. Anhöriga och andra personer samlades utanför efter uppgifter om att soldater misshandlades och torterades därinne. Fyra soldater fördes till sjukhus.
Den ukrainska parlamentsledamoten Anna Skorokhod har därefter uppgett att samtliga fyra blivit misshandlade. Azovförbandets ledning bestrider anklagelserna och har lämnat andra förklaringar till männens skador. Flera ukrainska myndigheter har inlett granskningar, men omständigheterna kring soldaternas skador är ännu inte klarlagda. Däremot har tre personer häktats efter protesterna.
I de stora svenska tidningarna har jag däremot inte kunnat hitta ett enda reportage om saken.
Redan den 3 juni 2016 publicerade brittiska The Times en artikel med rubriken »Kiev tillåter tortyr och driver hemliga fängelser, enligt FN«. Artikeln byggde på FN-uppgifter om hemliga frihetsberövanden och tortyr inom den ukrainska säkerhetstjänsten SBU.
Det var alltså inte första gången sådana anklagelser riktades mot ukrainska väpnade eller säkerhetsanknutna organisationer.
Min bekante, som stödde Ukraina »till hundra procent«, frågade mig under vår diskussion varför jag hela tiden återvände till det förflutna. Till händelserna 2014, Minskavtalen och fredsförhandlingarna 2022. Vad spelade allt det där för roll nu?
Jag försökte förklara att det förflutna inte bara är en fråga om historisk rättvisa. Det handlar också om att förstå vilka möjligheter som funnits att avsluta kriget, vilka som gått förlorade — och vilka som fortfarande kan finnas.
Jag skickade honom ett fredsförslag från den amerikanske ekonomen Jeffrey Sachs.
I oktober 2026 presenterade professor Sachs ett fredsförslag med fyra huvudpunkter, som han också skickade till Washington och Moskva: ukrainsk neutralitet, ett stopp för Natos fortsatta utvidgning österut, möjlighet för ett neutralt Ukraina att bli medlem i EU samt ett vapenstillestånd längs en överenskommen linje.
Den senare skulle fastställa den faktiska kontrollen över territorierna utan att parterna behövde erkänna varandras territoriella anspråk juridiskt.
Det är ett konkret förslag, avsett att få slut på dödandet utan att först kräva en militär seger för någon av parterna.
Vilka svenska medier diskuterar Sachs förslag?
Vilka andra konkreta fredsförslag får utrymme?
Och hur ofta får den svenska allmänheten höra en diskussion om vad en möjlig fred faktiskt skulle kunna innebära?
Ulf Kristersson talar om att försvara Ukrainas »frihet och självständighet«. Men vilket Ukrainas frihet och självständighet?
Det Ukraina som vid presidentvalet 2010 visade så djupa politiska skiljelinjer? Det Ukraina som 2019 med överväldigande majoritet valde en president som lovade fred? Eller ett framtida Ukraina vars säkerhetspolitiska väg redan har bestämts i Stockholm, Bryssel och Washington — och, vad jag kan se, alltmer också i Moskva?
Att stödja Ukrainas självständighet borde hela tiden ha inneburit att ta dess befolknings skilda politiska uppfattningar på allvar. Inte bara de uppfattningar som sammanfaller med våra egna geopolitiska intressen.
Och medan svenska politiker lovar fortsatt militärt stöd är det människorna i Ukraina som får leva och dö med konsekvenserna.
Vilket Ukraina menar ni att ni »stödjer«?
HENRIK PETERSEN
Kartan: Ukrainas presidentval 2010, andra valomgången den 7 februari. Valresultat per valdistrikt, med stödet för Viktor Janukovytj (blått) och Julia Tymosjenko (rött). Källa för valresultaten: Ukrainas centrala valkommission.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar