Det är med en viss känsla av uppgivenhet och utmattning, som bruset utifrån
griper tag i mig. Jag har mer än en gång, under bara det senaste året, funderat
hur det egentligen står till med mänskligheten och människorna. De verkar helt
ha tappat proportionerna.
Många och svåra har de personliga förlusterna varit bara under de senaste åren.
Jag har allt oftare tänkt på vad en gammal människa en gång sa till mig, som
ett eko ifrån förr mindes jag orden:
"Det som är värst med att bli gammal är att man blir mer och mer ensam.
Ens familj, ens vänner försvinner och snart är man den enda som har insikterna
och är bärare av den egentliga historien som inte längre är. Vad blir man med
tiden?"
Jag hade inte något svar på det då och har inte ens något vettigt svar nu.
Det är inte så att jag fått någon form av åldersnoja, men jag känner allt
oftare att jag är ensam bärare av något som redan är försvunnet. Något har
berövats mig. Jag har t.o.m. berövats sanningen!
En sådan liten händelse som att ta fram det lilla påskpyntet som jag brukar
hänga i påskrisen en del år, fick mig att reflektera över att jag är
snart den enda som kan berätta.
När jag berättade om de små påskpynten, för min dotter var de längs min livsväg
kommit in, det var då insikten jag tagit del av från denna gamla människan blev
till en reell verklighet. Helt plötsligt blev det till en visshet inom mig. Vad
blir man med tiden? - Ja, inte vet jag. En kvarleva?
Snart blir man den som kan berätta om något som inte längre är. Somt i den egna
släkthistorien blir viktigt för kommande generationer att förstå, för att hitta
det som påverkat och påverkar den egna tillvaron. Jag drog mig till minnes den
magiska formler som mentor Möller alltid poängterade för mig:
Det är först vid 42 års ålder som det klara medvetandet återkommer, som stängts
ner vid inträdet till det vuxna livet. Tiden däremellan har tillhört det
fördolda för att man skall kunna utvecklas som människa.
Problemet är bara att när frågorna kommer är det redan försent. Kanske är det
detta som gör att jag nu ägnat mycket tid och energi till att lämna något
skriftligt efter mig, berättat en del av min egen historia till dem redan när
de var små barn. Min femårsplan är att jag skall ha hunnit skriva åtminstone
tre böcker.
Men får jag verkligen den tiden av livet självt? Jag vet inte, svaret lär jag
få i början av april, det är då jag kommer att få insikt om, ifall jag
överhuvudtaget kan få den tiden till låns av livet.
Min historia som även är en del av mina egna barns historia. Om och om igen
fick jag berätta vad jag hade gjort som liten för dem: "mamma, snälla
mamma berätta bara en till", nattandet blev alltid långdraget. Jag är
glad nu så här i efterhand att det blev det. Men ibland undrar jag över hur
mycket de egentligen minns idag när de är vuxna, av allt jag berättade om.
Jag har kommit underfund med att jag ägnat åtskilliga timmar åt att göra något
kärleksfullt, som de ännu inte förstår värdet av. Jag skriver ner mycket för
att de skall veta, för att de skall förstå sin egen del i historien och var de
kom ifrån. För kommande generationer, även om den ser ut att till stor del
faktiskt kommer att upphöra. Bara en liten skärv kommer att fortgå.
Jag vet att det jag fått mig berättat av min mamma, mina älsklingsfarbröder,
alla de gamla människor som tog sig tid att berätta, att ta mig på största
allvar fastän jag bara var ett litet barn. Det som de gett sig tid om att
berätta om, det är det som gett mig näring för mitt liv. Det är det som hjälper
mig idag att förstå orsak och verkan, se mitt eget sammanhang.
Det jag lever på, överlevt på, antagligen hela livet ut, trots att de alla
försvunnit så tidigt i mitt liv, det kan inte räknas eller skattas i pengar.
Det är en betydligt större och mer omfattande gåva, som inte bär någon
prislapp! Pengar är bara bra betalningsmedel, speciellt om man inte har dem.
Men det är också allt!
När jag suttit och gjort fotoböcker till barnbarn och bonusbarnbarn har jag nu
först förstått, att jag gjort det som en ren kärlekshandling som
förhoppningsvis skall verka i framtiden. Berättat en del med bilder och små
textmassor vad de varit med om. Jag vill att de skall ha en del av frågorna
besvarade om de själva inte minns saker ur deras barndom.
Jag inser vad det här sista året gjort med den brutna vardagskontakten. Det
har inneburit en brutal amputation!
Vad den haft för katastrofal betydelse, inte bara för barnen och mig själv,
utan i allra högsta grad för de på äldre & demensboendet p.g.a pandemin.
Besinningslösa maktmänniskor, som inte förstår vilka skador de medverkat till.
Det är skador som aldrig någonsin kommer gå att reparera, eftersom det är rena
konkreta förluster på det personliga planet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar