lördag 29 december 2018

Ibland gör livet att jag står mig väldigt slätt


och jag upptäcker att jag inte kan göra något alls. Kan inte ens bestämma mig för vad som är rätt eller fel att göra.
Det var många liv sedan vi båda stod där utanför mitt barndomshem i Malmberget i Bäcken där vi båda växte upp som de två okuvliga flickor vi var. Flickor som alltid gått sina egna vägar utan att be om lov.
 Jag i totalt obegripligt lockigt hår, jag som alltid haft spikraka lockar, endast en sida av huvudet som har någon form av fall i  håret. Men min klänning och jacka dem minns jag fortfarande, en mörkgrön smårutig klänning med vit krage och röd jacka med stora vita knappar.
Skall jag stoiskt invänta igen, precis som jag brukade få vänta på henne hemma hos henne innan hon var klar för att kunna bege sig iväg på våra egna äventyr -  där vi var fria i ande och själ. Där vi själv bestämde över vad vi ville göra...
Känslan av att inte veta vad jag egentligen skall göra är inte bra. Detta eviga kalkylerande som pågår uppe i huvudet dygnet runt. Vakna till det och somna med det. Det är verkligen ingen bra känsla alls.

Orden blir hängande på evighetsrepris.

Skall jag resa till henne nu och bara finnas där, eller mår hon bäst av att bara få vila, komma ikapp livet igen efter ett så våldsamt ingrepp med komplicerade efterspel.

Vad blir rätt och vad blir fel?

Tänk om jag hade en kristallkula, när det intuitiva inte kan bestämma sig för vad som blir rätt eller fel. 
Rätt märklig känsla eftersom jag i svåra stunder i livet alltid satt min tillit till min magkänsla.

Men den här gången vet jag verkligen inte. Min magkänsla säger mig helt olika saker som är helt stridiga mot varandra.

Jag tycker verkligen inte om det eftersom jag bar på samma känsla när det gällde min syster, som blev en solklar felkalkylering från min sida. Då avstod jag att kasta mig i bilen direkt och göra en enkelresa med bil på 150 mil och det slutade istället med en fullständig katastrof, eftersom det skyddsnät i samhället som borde ha funnits där brast. Fanns inte där överhuvudtaget.

Inte hänga fast vid det förflutna, säger mitt förnuft. Men sedan är det tyst inom mig och ältandet fortsätter:

Invänta en förbättring - eller åka direkt...

Helt plötsligt kommer jag på mig. Jag har en riktig kristallkula som jag fick när jag fyllde jämna år för ungefär fem liv sedan, men det enda jag ser när jag tittar på den är damm och det känns som om jag själv är i samma läge som kristallkulan, eller skall jag våga tro än en gång...



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar