IKEA:s Ingvar Kamprads död har frammanat både det ena och det andra.

Nu är det vilda spekulationerna på löpsedlarna om hans efterlämnade imperium och arv. Det verkar inte finnas några gränser över hur och vad man kan spekulera om. Jag är fullt övertygad om efter att ha läst böckerna som skrivits om honom och hört vad han själv har framfört, att den saken har han för länge sedan redan satt på pränt. Något allmänintresse kan jag därför verkligen inte se att det finns i det hela, mer än att det än en gång har visat att det alltjämt är de rikas värld vi lever i. Någon vilja att åtgärda det finns inte bland makthavarna.

Sedan har jag full förståelse för att det t.o.m. finns FB-grupp/inlägg, som består av gamla anställda vid IKEA, som inte haft acceptabla anställningsförhållande vid sina anställningar vid IKEA och nu vill ha ut "sitt arv", som de anser att Ingvar Kamprad har stulit ifrån dem iom att ha haft vidriga anställningsvillkor för dem.

Det är i sig tragiskt att det kommer när någon gått bort, men det är egentligen inte något annat att förvänta med tanke på Ingvar Kamprads egen biografi. Har man inte städat framför egen dörr och dessutom varit föremål om och om och om igen är det väl kanske inte så mycket att förvånas över.

Själv har jag haft min bild klar och uttryckt mina åsikter redan när han levde och i min blogg till den vidare kretsen. Så intet nytt under solen för mitt vidkommande.
 
Ingvar Kamprads delaktighet inom nazistpartiet har inte handlat om något  ungdomligt oförstånd, eftersom han faktiskt fortfarande på 50-talet var en övertygad nazist i en tid, när Hitlers massmord av judar, zigenare, homosexuella var ett klarlagt faktum. Man kan inte bortse ifrån att det hela föll på sin orimlighet, det han i sitt "Sommarprat" i Radions P 1, snyftande försökte sig på. Det hela handlande nog i grund och botten om att han blivit påkommen och att det därför var skammens krokodiltårar han släppte fram. För mitt vidkommande hade han nått och fått mer aktning om han hade varit rakryggad, istället för att komma med ynkliga ursäkter.

Nürnbergrättegången som varade mellan november 1945 och oktober 1946 var till ända och det rådde inte längre några oklarheter om vad som hade pågått under andra världskriget i nazismens spår. Var man fortfarande nazist på 50-talet kan det knappast med Ingvar Kamprads biografi och företagaranda ha handlat om något ungdomligt oförstånd.

Alltså faller hela Ingvar Kamprads påstående om ungdomligt oförstånd. Hänvisningen han hade till sin gamla farmor, född tyska och nazist kändes inte bara ovärdig, utan faktiskt inte på långa vägar rumsren. Även om jag kan förstå att familjeband alltid försvårar i viss omfattning. Dock skall man komma ihåg att långt ifrån alla i Tyskland var nazister, eller hyllade Hitler.

Faktum kvarstår ändå, nazismen var utbredd även här i Sverige både inom Regeringen som ute i samhället, även om det skenheliga folket inte vill kännas vid det, eller ens vill vidgå det.

Jag tycker dock att en dag som denna, när en gammal man ingått i kretsen av i detta livet förlorade, skall sätta fokus på det han faktiskt lyckats med i grunden, när man skalat bort vad hans besatthet och girighet tyvärr också förde med sig.

Det som aldrig någonsin går att ta ifrån Ingvar Kamprad är att han hanterat ett företag som man skall hantera ett företag. IKEA är internationellt känt och bara det är en oslagbar bedrift och bragd och vittnar om att den där "vanliga bonnalurken från Småland" det är han minst av allt, även om han själv gjort allt för att odla den önskade bilden av honom. Det tillhörde bara hans image och inget annat. I mina ögon är det dessvärre enbart ett utslag för den komplext sammansatta person han faktiskt var.

Något vanligt börsnoterat företag kommer IKEA aldrig heller att bli. Det är inte något som jag ser som något brist, snarare tvärtom, aktieägare som girigt suktar efter allt större aktieutdelningar är det sista vi människor behöver. Det finns betydligt hälsosammare sätt att driva företag på ett seriöst sätt, ty när allt kommer omkring är ett företag dess arbetstagares insatser. Jag betvivlar att det någonsin kommer till allmänhetens kännedom hur mycket Ingvar Kamprad lyckats gömma undan i alla stiftelser och därigenom distanserat sig från oss som är med och betalar all välfärd, som de besuttna nu med stormsteg håller på att montera ner. Det får den konsekvensen när moralen brister.

Det som jag är mer bekymrad över är en del svenskarnas tunnelseende, som halas fram allt eftersom det passar, som t.ex. när Uppdrag Granskning synade Ingvar Kamprad i sömmarna och det inte bara var idel ädel bra saker som man grävde fram. Det var ett solklart ajabaja-område, när jag skrev ett blogginlägg om allt byk som faktiskt hade ramlat fram, när Mr IKEA inte var alltigenom en förebild, refuserades mitt blogginlägg av Norrländska Socialdemokraten (NSD) chefredaktör. Men jag tog bara ny sats och skrev ett nytt inlägg. Vissa av mina ordval var väl kanske inte de allra mest genomtänkta i ursprungliga inlägget, men människor som låter snikenheten gå före vett har jag faktiskt alltid haft ganska svårt med.

http://gun-m-ek.blogspot.se/2011/12/detta-blogginlagg-ersatter-det-av.html 

Det hade i det skedet ännu inte blåst klart kring Ingvar Kamprad, inte heller den svenska skenheligheten och jag funderade länge hur det här titta-bort-folket skulle reagera över tysk TV, som hade intervjuat både politiska fångar och fängelsechef, som vidimerat att under DDR-tiden nyttjade Ingvar Kamprad de politiska fångarna under groteska förhållanden, som gick raka vägen ner i hans privata kassakista. Än en gång visade det sig att han inte alltigenom var en så lyckad person på det privata planet.

Det var inte slut ens där trots att han efter den väldiga turbulensen valde att lätta på penningpungen i biståndsändamål, utan strax före jul var det dags igen. Då rapporterade Financial Times att IKEA-koncernen misstänktes ha undgått nästa 10 miljarder i skatt genom att utnyttja diverse kryphål i skattesystemen i Luxemburg, Lichtenstein, Belgien och Nederländerna. Jag bara undrar i mitt stilla sinne om det räcker med dessa länder, eftersom jag vid det här laget har hunnit förkovrat mig rätt bra i ämnet stiftelser och ohämmad skatteplanering.

Ingvar Kamprad var en äkta kapitalist, som SKF:s grundare Sven Wingqvist klassade dylika personer.

Själv undrar jag mest över om man så där efter man är död inser, att man inte kunde ta med sig något och kanske därför aldrig borde ha bjudit in girigheten på livets korta kryssning, speciellt inte när den hunnit skada så många människor i ens omgivning.