Barns och tydligen även föräldrars tillkortakommande inom matematiken behöver ingalunda vara hugget i sten.

Det måste väl ändå vara fråga om att man ohämmat anammat alla nya livsstilar och fullständigt tappat bort vardagslivet, som man förut satte fokus på och var en självklarhet.

Jag såg ett reportage om de alltmer sjunkande kunskaperna i matematik, men även att föräldrar kommer till korta med att förklara för barnet och att det kan vara fullständiga bataljer hemmavid, när föräldrar skall hjälpa sina barn med att förstå matematik, också att föräldrarna går bet med att förklara, klarar i många fall inte själv av skolbarnens matematik. De klarar helt enkelt inte av att hjälpa sina skolbarn med matematiken. Hur kunde det bli så här, kan jag inte låta bli att undra.

Bara genom att låta barnen vara med i vardagssituationer skapar man en grundläggande förståelse för matematik i en mycket bred mening. Praktisk matematik är att senare kunna förstå och behärska abstrakt matematik.

Telningarna med varsin kundvagn där de själva kan får vara med att påverka.

Matematik skall göras synligt för att förstås. Det kan bli mycket avancerad matematik till rena försäljningsuträkningar till materialåtgång och avans beroende på barnets ålder och mognad.

Väga och jämföra vad som väger mest eller minst och sortera dem i viktordning för att få en uppfattning om förhållandena, kan bli en väldigt lång och intressant lista. Utseendet till storleken är inte det som är riktmärket för vikten. Där hinner man nog stupa själv innan barnet ens gett upp sin vetgirighet och viljan att veta....

Häromdagen började jag lite smått att bygga in praktisk bråkräkning i 5-åringens värld, genom klockan (den med urtavla 1-12). Det hade nog fått anstå något eftersom han ännu har ett stort behov av att leka, men inte ensamlekar utan där vi vuxna är med. Till hösten börjar han den obligatoriska förskolan och jag tror helt enkelt inte att det är en bit som skall tas för givet att skolans värld också skall kunna hantera.

Vi har en träklocka, med visare och siffror som från första början fungerat som ett pussel för de allra minsta barnen, dvs. där siffrorna går att lyfta ur. 5-åringen och 3-åringen hittar nu själv på nya lekar med den och klockans användningsområde har vuxit och blivit betydligt större. Lära sig den vanliga klockan är att faktiskt lära sig bråkräkningens grundläggande stöttepelare. Det var nog det man fick lära sig hemifrån när jag växte upp, numera är det inte någon självklarhet. Barnen kan mer om mycket idag, men vissa saker har tekniken gjort att de hamnat i bakvattnet. 

Barn är nyfikna av naturen och bara genom lek, spel och att vara med i det verkliga livets vardagssysslor lär sig barnet matematik och allt det där andra som följer med när man får vara med.
 
Småttingarna t.o.m. 3 åringen kan engelska, avancerad engelska, det är teknikens förtjänst. Men så kommer allt det där andra som också är utvecklande för barn att faktiskt få med sig hemifrån.

Baka med barnen, väga & mäta, praktiskt dela i lika stora delar får de en bra uppfattning om dels beräkning, dels de fyra räknesätten, men även bråkräkning. Man sår ett frön som får växa och nya synsätt växer med tiden fram. Det som  först enbart var praktiskt skall senare bli abstrakt.

Det där sistnämnda fick jag bevis för att skolan har svårt att hantera, eftersom de verkar att ha svårt med att kunna friska upp det praktiska som repetition för att visa att det praktiska och abstrakta hänger ihop. Det där klickade även för min dotter, när dottern började med bråkräkning i skolan. Hon kom hem och var förtvivlad över att hon inte begrep ett jota av vad läraren menade när de hade sin första dag med bråkräkning. Felet som läraren hade gjort var att direkt dyka på det abstrakta utan att göra den nödvändiga återblicken från det praktiska.

Jag som var rätt stressad och var på väg med bilen för att hämta upp Herr H, sa till dottern att hon faktiskt redan kunde bråkräkning och mycket mycket mer än så. Det ville hon inte tro var sant. 

- Men hoppa in i bilen då och följ med mig, så lovar jag att du kommer att förstå bråkräkning och att du faktiskt redan kan det och det har du kunnat sedan du var mycket liten. Vi kommer inte ens att hinna köra fram till första rondellen innan du kommer att inse att det jag säger är helt sant.

Missmodigt släntrade hon efter mig ut till bilen. Hon såg ut som om hon sålt smöret och tappat pengarna. Det enda jag gjorde för att förklara bråkräkning för henne var att påminna henne om hur den vanligt klockan, inte den digitala, fungerade. Hel timma, halv timma, en kvart (1/4), tre kvart (3/4) osv. Minuter på en timma, minuter på en kvart, en halvtimma. Vidare till sekunder, hur det mycket enkelt blev omvandlat till ett uppställt bråktal och därmed fullt begriplig matematik.

Det blev precis som jag hade sagt, vi hann inte ens fram till rondellen förrän allt var avdramatiserat och hon förstod hela principen med bråkräkning. Men också att alla räknesätten hänger ihop, hur man snabbt kan göra om alla räknesätten till en praktisk bild. Hon kunde däremot inte för sitt liv begripa varför läraren inte hade kunnat förklara bråkräkning. Det kunde jag däremot inte svara på.

Jag förklarade för henne att de av hennes egna klasskamrater som ansåg sig ha svårt för matematik eller bråkräkning, eller något av de andra räknesätten bara skulle ta en hög med saker för att förstå det rent praktiskt med ögat. Räckte med att baka en kaka i värsta fall och dela den till andra, då kom insikten om att alla räknesätten faktiskt hänger ihop.

Är det något som barn är bra på så är det millimeterrättvisa, alltså är de givna och inbyggda matematiker från födseln, eftersom deras rättspatos, dela rättvist är mer eller mindre medfött. En mandarin har liksom klockan 12 klyftor, skall man då dela den så att två eller tre eller rent av fler personer skall få lika stora delar är det inte något större problem att VISA matematik och där kan man vända och vrida så att man faktiskt fått med alla fyra olika räknesätten.

Jag har t.o.m. på skoj delat en godisbit i en alltför stor del till en och en mindre till en annan för att de själva med blotta ögat skall se om det är lika, dvs. rättvist. En 2-åring kan se skillnaden om en kaka eller godisbit delas i tre lika stora delar, eller t.o.m. se om det är lika många jordgubbar i t.ex. tre skålar. Jag vågar faktiskt påstå att när man lämnat spädbarnsåldern bakom sig kan man greppa matematik.

Ur det föds per automatik mängdlära, när man praktiskt utför något, utan abstrakt lärande. Praktiskt väga och mäta barnet och låta det var delaktigt får dem att se matematik, förstå matematik. De kan själva se när de väger mer och har växt, inte behöver de heller vara stora för att själv kunna aktivt delta. Vi har måtten ritade på en av dörrposterna i blyerts, med datum och signatur vem det gäller. Utifrån det ser de också att vi alla är olika.

Baka, laga mat, tyda mönster, måtta vid snickeriarbeten, göra inköp, bygga Lego är inget annat än skaffa praktiska kunskaper i matematik. Man vet hur en tvåbitslegobit (fyrkant) eller en sexbitlegobit (rektangel) ser ut osv, dvs. på vilka grunder som geometri är uppbyggt och vad de olika geometriska figurerna heter, som är de mest grundläggande, kvadrat/fyrkant, rektangel, triangel och cirkel. Man kan rita många roliga gubbar av enbart geometriska figurer.

Spela vanliga hederliga spel och lägga pussel ger också barnet en blick för matematik och mängdberäkning. Bygga konstruera och upptäcka ger barnet glädjen att vilja/kunna mer, bli den de själva vill bli. Jag har svårt att tro att barn som fått med sig det är de som väljer liv i den kriminella världen, utanförskap, eller leva i parallella världar.

Själv har jag mött åtskilliga vuxna människor, som varken haft grepp om vare sig det ena eller det andra, som man behöver kunna som vuxen för att klara sig själv och ute i samhället. De har inte ens kunnat sköta sin egen ekonomi/månads eller årsbudget, inte heller känt till det mest grundläggande om måttenheter och matematik. Det tror jag skarpt på hade varit bra om skolvärlden inte hade hafsat/slarvat sig förbi, om de sakerna inte har kunnat fås tillgodo på hemmaplan. Vilket helt uppenbart inte är någon självklarhet och verkar vara det i allt mindre omfattning.

Det finns inga garantier för vad som händer i en människas liv, men jag tror att med bra grundförutsättningar är det svårt att spåra ur. Breda baskunskaper är oersättliga rikedomar.

Många många gånger har jag sänt mina föräldrar en tacksamhetens tanke, även om de aldrig gav mig den tid/uppmärksamhet jag själv gett mina barn och barnbarn. Jag fick en grundläggande bas att stå på och den har jag stått mig väl på resten av mitt liv.