Anna Book har trasslat in en hårsnodd i sitt långa hår! Ja, antagligen kunde Anna Book ha fyllt en egen bassäng av sin gråt av historien att döma. Men det hela påminner starkt om komikerparet Hasse & Tages sketch "På jobbet" från 88:öres revyn vill jag minnas att den var. Där Hasse kom fram till att "under den franska revolutionen skulle de ha varit glad åt om de hade haft en spik i foten!" - Lite så känns det här med Anna Books hårsnodd.
Det är ju inte så att jag tycker att livet bara skall handla om allvar, därför utan världshumorn är vår tillvaro en tämligen outhärdlig historia. Humor är viktigt och själv har jag en tendens att flyta ut i de allra sorgligaste situationer. Det är en medfödd åkomma: jag och min syster brukade tillslut brista ut i ett hejdlöst skratt, när vi inte längre mäktade situationer av elände. Skillnaden mellan oss vara bara att hon var född komiker och var betydligt bättre än mig att hålla god min. Jag fallerade rätt snabbt och ramlade ihop av skratt, medan hon fortsatte att vara gravallvarlig och dessutom fortsatt hejdlöst rolig i sina kommentarer. Otroligt munvig är nog en klar underdrift. Ibland har jag undrat om hon själv insåg hur rolig hon egentligen var. Hon hade lika gärna kunnat vara en storstjärna inom stand up comedy.
Efter en begravning där jag och min syster springandes begav oss till bilens baksäte, slog igen bildörren bakom oss, försökte kväva våra skratt i baksätesdynan. Skratt som hade legat och guppat i kroppen den sista halvtimman inom mig och där jag hade stoppat in fingrarna i munnen tittat ner på mina skor och försökt att tänka på något riktigt sorgligt. Medan hon själv förblev som Buster Keaton, rörde inte en min. Men väl i bilens baksäte släppte hon på säkerhetsspärren och vi blev båda två föremål för vår fars ogillande, när han slutligen förstod att vi inte grät och tjöt av begravningens allvar, utan av återhållen skratt.
Trots så många årtionden efteråt har jag nog sanning att säga ännu inte smält situationen. Sorglig självklart, men tämligen farsartad sådan. Nu skall jag säga till mitt försvar att den som låg i kistan säkert också guppade av skratt. Det var en sådan person, att man inte hade kunnat bli förvånad om kistlocket hade lyft sig under den delen av den farsartade begravningsakten.
Alltjämt tycker jag mig känna knuffen från min systers armbåge i min sida där vi satt ihopklämda i den hårda kyrkbänken. Något som min syster också hade kommenterat så snart vi satt oss och börjat spana in läget. Hon hade en egen teori om kyrkbänkarnas hårdhet och utstuderade ovilja att anpassas efter människokroppar. Viskande berättade hon för mig sanningen om kyrkbänkens formgivare och tankar. Redan där var nog slaget förlorat för min del. Men det skulle bli värre, etter värre...
Skratta på den begravning? Tror du att vi var helt galna? Ja, kanske det. Ja, nu får jag tala för mig själv eftersom hon tillhör de saligas änglaskara och vid sitt liv inte skulle ha vidgått något dylikt, om man så hållit henne upp och ner och skakat henne. Det hade nog varit lättare att krama något ur hälleberget än ur henne. Dessutom har jag lite svårt att tänka mig att min syster är någon vanlig ängel och bärare av glorian på det sätt som de mestadels är avbildade med. Jag är rätt övertygad om att hon nog skulle bära den runt halsen istället.
Men innan den hårda domen faller över oss, låt mig då få försöka återge det hela vad som utspelade sig på denna begravning: Först inmarschen med flaggan som vajade, en fanbärare som verkade totalt feldimensionerad till den stora fanan. Han påminde mest om kemtvättens stålgalgar iklädd en uniform som såg ut att vara fem nummer för stor. Det hela skulle föreställa någon form av unison marsch. Det var bara det att deltagarna hade nog inte marscherat på de sista 40 åren och det hela påminde mer om en ankmarsch i diverse olika takter och fotstegslängder. När de kommit in bit in i kyrkan tog de upp en form av kampsång, vilken har jag lyckats förtränga.
Saken är den att det fanns inte en enda i den allvarliga skaran, som sjöng i samma tonart och i samma takt, trots att man förstod att det var just det som varit meningen. Det skulle inte räcka med det visade det sig rätt snart. Flaggbäraren, när han vände på sig, gjorde han det oväntat tvärt. Åtminstone var inte bakomvarande beredd på den tvära vändningen och stoppet.
Till följd att flaggstången svajade till ur fästet vid midjan på flaggbäraren. De som satt närmast i kyrkbänkarna duckade automatiskt. Stången studsade till mot en av de bakomvarande männen. Han höll på att golvas. Av smällen med flaggstången föll hans huvudbonaden ner i golvet och när han var i full färd med att ta upp den höll resterande i ledet på att ramla över honom. Man kunde väl tycka att de borde ha nöjt sig med den framtoningen, men så icke!
Jag lovar och svär att mina första stunder på min fiol skulle nog ha kvalat in i den musikaliska åderlåtningen. Till detta följde något som skulle föreställa någon form av musikalisk upplevelse. Sången som följde bättrade inte upp hela situationen och jag kände åter min systers armbåge i sidan. De allvarliga ansiktena och det högtidliga trampandet i något som skulle föreställa någon form av högtidlig marsch på ställe sedan de hade flankerat kistans långsidor, fick det hela att mer påminna om ett helhjärtat försök att trampa ihjäl ett gäng katter.
Att jag i denna stund inte dog på stört där och då är jag ännu smått förvånad över. Det är väl möjligen vår fars ord, som än en gång får mig att försöka räta till anletsdragen ännu så här långt efteråt:
- Vad i hela glödheta helvete, här sitter ni på en begravning och tycker att det är LUSTIGT! Rusar sedan ut som två vettvillingar och håller på att kvävas av skratt!
Vår mamma förstod precis vad som hänt och hävdade att den tvisten måste vi människor klara av, om vi skulle ha förståndet och fotfästet i livet i behåll och inte ta oss själva på alltför stort allvar.
Vår far hade nog trillat ner död om han inte redan varit död, därför att min systerson gick i sin mors fotspår. I sina bästa stunder kunde han vara lika hejdlöst skruvad och munvig som hon var. Men nu är även han borta. De sitter väl där och kuckelurar tillsammans på något himlamoln.
Vad är det då jag nu försöker förmedla, här och nu...
Han kanske har rätt den här priffen som skriver ibland för Göteborgs-Posten, där han får ägna en helsida åt dåliga vitsar som folk skickar in. Vi kanske behöver ett humormuseum även här i Göteborg/Sverige. Det finns ju ett i Norge, Konglelig Norsk Humormuseum, så varför inte.
Men jag skulle nog önska att det fanns ett museum för inslag i allvaret, där världshumorn lyser igenom. En del av min gamle chefs domar, skulle nog kvala in där. Fredrik Rekke hade både humor och insikter som går ut över det vanliga, han kunde också konsten att se det absurda i tilltrasslade brottstycken och behärskade ordets gåva. Min gamle mentor Möller tillhör också den kategorin. Jag har fler i min omgivning som gör det och jag är rätt övertygad om att just den här personen som jag nu har i åtanke inte heller själv inser hur rolig och underfundig han är. Han är lika munvig som min syster var och har bistått mig med namnet till en av mina romanfigurer. En del dagar saknar jag dessa goda skratt som de bistått mig med.
Under det senaste årtiondet har jag också lärt känna en till person som i de allra ytterst allvarliga situationer kan formulera sådana saker, att jag håller på att trilla av stolen av skratt! - Tack Börje för att du finns och kan se/ta hemsökelse LKAB i Malmberget från den humoristiska sidan också, trots allt elände de mäktar fabricera för er!
Nu går jag och drar överläppen över huvudet.... Tack och lov är melodifestivalen slut och det finns annat på dumburken. Tack även spionchefen som varit inne och gjort intrång i min blogg medan jag skrev. Är mina ämnen alltför obekväma?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar