Jag har inte kunnat simma det sista dryga året. Men jag är tjurig. Vill verkligen inte ge upp hoppet om det jag älskar mest av allt här i världen och det enda andningshål, som jag egentligen lyckades jobba mig tillbaka till, efter det som hände mig på tingsrätten. Det är nog ingen som ens kan föreställa sig vilken mödosam väg det var, att kunna återerövra att kunna simma.
Tre - fyra simtag blev till 10 simtag och som fick många bakslag och återstarter. Nästan på väg att ge upp. Men så nytt jävlaranamma, där 10 simtag blev till 20 simtag, så fortsatte det ända tills jag kommit upp i en timma, vilket sannerligen inte var en snabb väg, men ändock en väg på tjurighetens snårstig, som bevisade att t.o.m. det omöjliga går, som det egentligen saknar kroppsliga förutsättningar till att ens klara av.
Men det finns mycket i vattnet, som förut varit en självklarhet att jag ägnade mig åt, som jag inte pallar med och jag har också förstått, att det är något i medvetslösheten och händelsen på tingsrätten, som lämnat kvar fruktansvärda spår, även om jag idag står på hela andra ben än jag under förskräckligt många år efteråt gjorde.
Arbetsskadelagstiftningen och dess inblandade parter har mycket övrigt att önska och just den delen har inte gjort saken till det bättre. Det är många kunskaper som saknas hos dem som borde ha dem.
Men igår i min kamp i varmvattenbassängen: det gick bara inte. Det kändes som om hela knäet vreds ur led. Det gick inte ens att simma med att snålröra arm och ben. Jag fick ge upp och istället springa i vattnet. Fö det enda stället jag kan springa på och det saknar jag verkligen om något i tillvaron, liksom mycket annat som mitt liv varit fyllt av och som sedan dess bara är en utopi.
Tänk så många löprundor jag gjort och rensat huvudet från allt som arbetsdagen på tingsrätten hade fört med sig. Efter en runda på flisen genom skogen kunde jag åter ge full uppmärksamhet åt mina barn. Av den anledningen har jag aldrig heller förstått varför man inte förstår vikten av att hålla kroppen i trim och få bonusen med knoppen i trim.
Med min historik har jag så smått börjat avsky alla dessa "må bra tidningar", efter att den ena gången efter den andra bara har konfronterats med deras världar. Det är som att möta den myndighetsvärld som skulle hantera arbetsskadan och inte förstått att göra rätt. Så många gånger jag stångat min panna blodig och vilken enorma människoförslösningar jag har hunnit uppleva under alla dessa år. Människoförslösningar därför att man ännu inte förstår att göra rätt saker.
Myndigheter som skall hantera sjukskrivningar, rehabiliteringar, hjälpinsatser, sjukvård, reglering över skador etc. De är precis lika illa skickade som de här magasinen & TV-programmen, som inte vänder sig till mångfalden och därmed bara bekräftar enfalden. - Vi, sådana som mig, vi existerar inte där heller: i de insnöade magasinens och TV-världarna. De är inkörda på ett enda enkelspår och några andra människor existerar inte i deras värld.
Jag försökte mig också på en gång, att lämna förslag till SVT hur man kan ta med hela befolkningen på sina egna villkor. Göra ett positivt program för alla. Verkligen göra skillnad, sedan jag dessförinnan slagits i åratal för ett förändrat synsätt på sjukpensionerna. När jag väl nått dit med sjukpensionernas förändring kastade jag själv in handduken och insåg vad jag bara skulle mötas av. Det är liksom helt givet, det sitter väl en bugg i mitt personnummer hos försäkringskassan.
Nix blev det hos SVT! "intresseklubben" antecknade sitt fulla ointresse, ingen hörde av sig. Det är bara kändisar som det skall repas och byggas hem för, bjudas på resor och stå i från alla upptänkliga hörn på vår jord, sportas och tävlas. Man kan undra om de här kändisarna inte har råd att bekosta sina egna byggen, uppstädningar, resor, sportutmaningar, matlagningsprogram, fixarprogram osv. - Ungefär som om den vanliga människan inte hade en egen historia värd att berätta och visa för den stora allmänheten, eller att det borde finnas andra grepp att ta, där man utgick från en människovänligt synsätt, där förnedrings-Tv:ns var så långt frånvarande som bara möjligt.
JOdå, du har helt rätt. Det är de sura molekylernas dag hos mig idag och trots att klockan är eftermiddag, har jag ännu inte hakat ur den, vilket är sällsynt. Men det är inte utan orsak, en del dagar då blir det bara fullt upp ända upp till hårfästet och inte blir det bättre av att någon ringer: inte för att prata om något glatt, utan någon som på fullt allvar tror, att deras eget navelludd är så mycket värre än någon annans. - Just nu är min toleransnivå inte så väldigt hög på den fronten, det är alltför mycket allvarligt elände runtomkring mig för att jag bara skall kunna le lite överseende. Sedan är det ju den där andra "lilla petitessen":
Jag vaknade mitt i natten av jag trodde att knät igen hade gått ur led, eller att någon hade stått och stampat på det. Ensidigt bara kunna ligga på en sida, som också blev förstört med skadorna i Barcelona är inte heller någon önsketillvaro och allt det där andra. Om man inte längre har någon bättre sida att sova på, hur blir livet då. Här kan vi snacka Nattmaror, med stort N!
Därför ingen idé att ens försöka ligga och få det att släppa, när jag väl vaknat därför att kroppens verklighet tagit sig innanför sömnen. Bara kravla sig ur sängen, med ett halvkvidande inre. Dödstrött och med en känsla av uppgivenhet över tingens natur. Det är ju inte precis det enda stället som är problem, med att sova. Jag lade mig därför i soffhörnet för att inte väcka Herr H, som låg där under kudd- och täckhögen.
Väl inne i vardagsrummet slog jag på TV:n med minimalt ljud och bäst jag låg där på soffan, i det i övrigt mörka rummet och kände att det gick nog kanske att överleva en gång till: så höll kattskrället/na som tror att det bor på den här tomten, att skrämma slag på mig. Himmel och pannkaka vilket kattvrål!
Jag steg upp från soffan och gick fram till balkongdörren. Det var den där brunrandiga katten, som behagar håra av sig på våra sittdynor så fort man inte har lagt in dem i dynboxen. Dvs. den katten som jag och resten av familjen svurit långa eder efter. Jag knackade på fönstret och då tittade den på mig, ungefär som om den undrade: - "och vad vill du då?"
Sedan lommade den iväg och såg enbart förnärmad ut. Det vete gudarna om den slogs med den andra katten, den svarta katten, som också tror att den bor här och som brukar slinka in i dotterns rum och försöka att skrämma slag på henne, så fort balkongdörren stått på glänt, eller om det var något annat som föranledde kattvrålet.
Svårt att avgöra vad som fått den att skrika så fruktansvärt. - Det hela fick mina tankar att göra den där STORA sega rundgången, som jag ägnat mig åt åtskilliga nätter:
Jag har god kännedom om mig själv och hur jag är funtad, jag förstår också att det var ett tillkortakommande som hade svidit ända in i själen: att inte kunna simma timma efter jag gjort mitt träningsprogram i varmvattnet, men med ett vänsterknä som inte ens fungerar med mitt eget hitta-på-simstilen jag fick konstruera efter skadorna jag fick i Barcelona.
Sedan blev inte saken bättre vid STORA utflyktstanken på att det här samhället har sina enorma brister, eller rättare sagt det empatilösa folket som inte ens sköter sina jobb och som uppvisar irriterande brister. Blotta tanken på If, som inte ens behagar meddela om de tagit emot mina räkningar och det nya läkarintyget, som jag släppte ner i deras brevinkast på Vikingsgatan 4 i Göteborg, fick mig att må riktigt illa igen. Det är ett förskräckligt sätt de har, jag har t.o.m. skickat två mail med läsekvitto, som jag ser att någon/några på resande fot har öppnat och frågat om de har tagit itu med mitt skadeärende. Även kontaktat If:s kundservice inberäknat, men inte de heller behagar att ge ett livstecken ifrån sig. - Hur var det nu If:s reklam var?
Lugn vi hjälper dig!
Hjälper med vadå? Den enda hjälp som de tyckte att jag skulle ha var att de skickade över ett avtal för något år sedan, med viss angiven summa i ersättning, där jag skulle skriva på och med detta undertecknande skulle jag ha frånsagt mig rätten till ersättning för all framtid! Man kan undra hur det kommer sig, att försäkringsbolag, oavsett namn inte bara kan hålla sig till sina egna uppsatta försäkringsregler.
När skall min sinnesro äntligen bara få vara, utan att behängas med en massa konstruerad skit, som uppkommit för att saker och ting inte fungerar ute i samhället. Sanning att säga har jag egentligen fullt tillräckligt med att bara överleva alla smärtor och tillkortakommanden med kroppen.
Jag hoppas att jag vaknar på en bättre sida av livet imorgon, den här dagen känns förspilld. Kom livslust och träng dig på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar