Spilla sås på duken är inget etikettsbrott, däremot att påpeka det.

Jag tänkte på det, när jag stod ute i tvättstugan och betraktade högen med stora bordsdukar, som fortfarande ligger ute i tvättkorgsstapeln. Den där trådbacken där det är dukar, den är oroväckande stor. Faktiskt överfull.

Det är inte utan att jag undrar om de är ohjälpligt förlorade, eller om man kan få bort dessa fläckar så här långt efteråt. Det blir väl till att skramla runt bland galltvål och allt vad det nu kan tänkas heta, för att få bort fläckarna och sedan köra dukarna i tvättmaskinen. Pissigt höstregn kanske funkar precis lika bra, som undergörare för dukar.

Persil var ett tvättmedel vars företag hamnade bakom hjärnridån (eller järnridån om man så vill). Men företaget har återuppstått som fågel Fenix. Men själv har jag inte sett röken av den sedan 60-talet.

Jag hade hyst en förhoppning om att jag skulle tvätta igenom alla dessa stora schabrak i somras, då man kunde hänga dem ute och låta dem dropptorka. Det underlättar strykningen. Men livet ville annorlunda även denna sommar.

Det är inte enbart fördelar med att bo i eget hus. Någon mangel där man kan mangla dukar, kökshanddukar, örngott, lakan och påslakan för att hoppa över ledet med strykning. Det finns det inte några möjligheter till, att pressa in i den här skokartongen made of Älvsbyhus.

Sålunda är dessa ett fall för ångstrykjärnet. Stora dukar med linneinslag, eller rent av, av linne, det är verkligen ingen lämplig syssla för min kropp.

Det här med att stryka kontra mangla. Sanning att säga hoppar jag numera friskt över både lakan och påslakan, det mesta av annat också i klädväg. Men det fanns en tid när jag t.o.m. strök mina småkillars kalsonger och vek ihop dem. Allt ströks, om än i vissa fall hastigt, så ströks det i alla fall. 

Men så långt som gammelfarmor gick, det har jag aldrig gjort. Hon krusade t.o.m. örgottsbanden. Numera är dessa band en saga all, liksom gammelfarmor. Undra just om dagens unga människor ens vet vad ett krusat örngottsband är.

Det görs inga örngott med örngottsband längre. De är bortrationaliserade, liksom de fina, snörraka och välstrukna travarna i Sveriges alla linneskåp. Undra om alla dessa linneskåp försvann med tanterna, som höll sådan minutiös ordning i dem. 

Eller blir det nästa fluga. När gammalt uppstår igen, fast i annan tappning.

Själv har jag väldigt svårt att tro, att slit-och-släng-dynastin, som slänger sina kläder i högar på golvet, skulle kunna återgå till sådant.

Nej, i det här huset får man inte slänga kläder på golvet. De skall bäras ut till tvättstapeln, sorteras in i rätt trådback, under rätt färg och rätt temperatur.  För vidarebefordran till tvättmaskin etc. Här bor nämligen en tant. Det är tantvarning i det här huset.

Det hindrar dock inte att olyckan ändå är framme ibland. En vit sidenjumper, som blivit solkigt tefärgad är ingen höjdare att äga.