Spå-kort anno 1963:

Ni är en levnadsglad person och kommer att få mycken glädje och trevnad i livet - Ni är född under en lycklig stjärna - Ni måste dock räkna med att det finns falska och smickrande så kallade vänner, som försöker hindra Er framgång, men de lyckas ej - genom Er arbetsamhet kommer Ni att uppnå målet...

Spåkortet har jag klistrat in i ett album, som min mamma gjorde i ordning till mig, när jag gick första året på lekskola i Malmberget. Jag vet att limmet är hemmagjort och så här många år efteråt, har några av fotona lossat från sin plats. Men förvånansvärt opåverkat är det.

Många gånger har jag tittat på spåkortet, som sitter fastklistrat på omslagspärmens insida. Det där med svekfulla vänner, det berörde mig illa den gången jag drog upp kortet. Det kändes som en jättespark i Solarplexus. Kanske var det därför jag behöll det och limmade fast det i något, som jag visste skulle följa mig genom livet. 

Hur har då livet varit. Har det funnits svekfulla vänner.

Undgår någon människa det under en hel livstid, frågar jag mig vid fyllda 61 år.

Jag har i alla fall inte gjort det, så någon gräddfil har jag absolut inte åkt i där heller. Har det då varit skadligt för mig. Nej, jag tror verkligen inte det. Snarare tror jag att det är helt tvärtom på sikt.

Vänner har jag ännu, även om det vid uppbrott och större händelser i mitt liv krävt, att omvärdera och amputera de som inte varit det man trott att de har varit.

Men smickrande, eller inställsamma personer har faktiskt aldrig blivit mina vänner, så smickrande s.k. vänner, där fallerar spåkortet. Där har alltid funnits en distans hos mig själv, eftersom jag av någon anledning alltid misstrott översvallande smickrande människor. Kanske har jag studerat alltför många som begagnar sig av det vansinnigt översvallande och funnit i slutändan enbart ett tomt skal. Populära personer, har alltid fått alla mina varningsklockor att gå igång och jag har blivit dubbelt så avvaktande i mina inre rum, oavsett vad jag utåt sett har visat. 

Visserligen finns det också den typen av människor, som tycks ha kommit från en helt annan dimension, men de är ytterst lätträknade.

Påfallande ofta har jag däremot snabbt genomskådat människor, som uppvisat ett mycket sträv och återhållsam hållning. Det har inte alltför sällan visat sig, att det är pålitliga och varmhjärtade människor. Helt enkelt något genuint med dem. Fria från hyckel och översvallande smicker helt enkelt. När de sagt att något/någon varit bra, så är det också så det har varit.

Man skall akta sig för att kategorisera människor, men nog är det förefallande ofta som just de här vansinnigt översvallande personerna har varit just de som lämnat en dolk i ryggen på folk, så fort dessa inte har varit närvarande. I mina tankar kallar jag dessa personligheter för vindföljen. En sanningsenlig liknelse tycker jag.

Men en vän. Det är det något helt annat med:
En vän står upp för sina vänner, även i snålblåst inte bara i medvind. Är man en riktig vän, ser man både fördelar och nackdelar med den andre och accepterar dem fullt ut. Felfria människor finns verkligen inte. 

En vän hittar inte på en egen tolkning av något, som känts märkligt eller avigt. Dvs. vänner talar med varandra även om det som känns svårt att föra på tal. Som vän måste man vara helt införstådd med, att man själv kan ha missuppfattat saker och ting. Det hela handlar om tillit och ärlighet.

Med åren har jag också blivit alltmer starkt medveten om, att det gäller att fundera mer än två varv innan man lägger någon annan till last för något, som man själv har uttolkat det som. Saker som är ryckta ur ett sammanhang, kan så oerhört lätt missuppfattas. Jag har sett det både i mitt yrkesliv och privatliv. Inte helt sällan har det hela alltför ofta handlat om en egen adresslapp på villovägar.

När det gäller missräknad vänskap, tror jag att jag har inkasserat in precis allt som överhuvudtaget går att räkna upp.

Mindervärdighetskomplex har t.ex. väldigt många fula och olika ansikten. Adresslappen på villovägar handlar nästan alltid om det egna synsättet på sig själv och bedömningen av sina egna förhållanden. Kanske är det därför jag med åren lärt mig, att uppskatta mina ärliga och uppriktiga vänner, vänner som aldrig duckar för att ge ut sig själv även i de mest ömtåliga lägen.

Vänskap, riktig vänskap, handlar om ett givande och tagande. Tillit och en ömhet som spränger alla gränser av mänsklig samvaro.

Svek är nästintill det som blir outhärdligt, att ta sig igenom. Vare sig det gäller vänskap, eller i en familjerelation. De orden, de handlingarna har jag upptäckt har haft en förmåga att komma tillbaka, glasklara, när jag håller på med mitt manusarbete. Saker som jag glömt, men glömt är inte glömt...

Kanske är det därför man anser, att skrivandet är det bästa terapeutiska och utvecklande en människa kan ägna sig åt.

Jag vet inte hur det är med den saken. 

Men man rör onekligen om i det egna livet och man vet aldrig var man rört om och vad som flutit upp till ytan. Det är i alla fall väldigt svårt att inför sig själv, bibehålla uppsynen av en plywoodskiva.