Då menar jag inte Paris gator, där man obönhörligen får studsa friskt mellan hundskitarna, som oftast är väldigt uttrampade och spridda över en större area trottoar.
Parisiska hundägare, har jag kommit underfund med, de har nog inopererat ett järnspett i baken, eftersom de inte kan böja sig ner. De kan inte heller ha en liten bajspåse knuten runt kopplet, för omedelbar användning om olyckan skulle vara framme och det är den ju dagligen. Eftersom dessa fyrfotade tingestar också har ett bajsbehov, liksom sina tvåbenta (förhoppningsvis tvåbenta) hussar och mattar.
Det är väl något grundläggande övermodigt hos parisaren, när man tittar menade på den efterlämnade högen på trottoaren:
- Aurais-je ramasser la merde de chien sur le trottoir? Non, non, ce n'est pas ma merde.
Nej, min medvetenhet om hundar, den tar sig uttryck i understundom vida och regelrätta tålamodsövningar. Därför att det finns onekligen hundar, som skäller från det att husse, eller matte stänger ytterdörren, tills de åter öppna den.
Nio av tio dagar passerar detta bara revy. Integreras i de övriga ljuden. Men så infaller den där tionde dagen. Första timman man hör de ihållande skallen, rycker man på den mentala axeln. Men så börjar hundskallen lirka in sig i medvetandet och man får till slut lust och skrika rakt ut:
- TYST!
Men som alla vet, har det inte någon större inverkan och speciellt inte när man bor en bra bit ifrån och man antagligen inte kan uppbringa en sådan resonans som ett hundskall kan.
Efter att detta skällande har pågått i veckor, månader, så börjar man på allvar fundera vad det är för hundras, som kan vara så infernalisk ihärdig.
Ända tills den dag man träffar nyssnämnda ekipage på gångstigen (helt uppenbart ute i bajsärende, av det kvarliggande resultatet att döma):
Dam, rundnätt, bredbent ångvält, med kalufs som blåser hit och dit i vinden, som en dammvippa.
I slutet av kopplet, en liten skällande sak, som är en korsning mellan rattmuff och dammvippa.
Då ställer man sig en inre fråga:
- Var det allt? Den där lilla saken i ändan av snöret?
det är ett fint komplement till böneutropen som skall tillåtas
SvaraRaderaJag har aldrig konfronterats med böneutrop, så det kan jag inte uttala mig om. Men jag kan inte tänka mig att det är värre än kyrkklockor.
SvaraRaderaVet dock att det fanns en svensk FN-soldat, på den tiden det begav sig i Israel, som fick ett frispel och sköt vilt efter böneutroparen. Uppenbarligen störde det hans sömn till bristningsgränsen.