Författarfrukost i lördags i anslutning till Bok och Biblioteksmässan i Göteborg

Frukosten var lika trevlig som vanligt. Förutom den s.k. juicen brrr... den måste ha varit härtappad direkt från herrtoaletten.

Jag råkade hamna bredvid en äldre herre, som jag ett tag funderade på, om han höll på att kasta in handduken, eller möjligen redan hade gjort det. Det var bara vid påfyllningen av kaffetermosen, som fick honom att plötsligt röra på sig och visa någon form av livstecken. Inte ens hans assiett avspeglade några större tecken på att han var vid liv. En myrtugga i ett av bröden.


Så till listan av författare. Jag tar dem i den ordning, som de framförde sina inslag/bidrag till författarfrukosten:

Bengt Ohlsson & Margot Wallström, med boken "Margot": 

Jag känner mig som om jag verkligen hamnat i kärringgnällstadiet. Men kan man verkligen inte hitta på att säga något nytt, som skiljer sig från det som de båda två redan berättat i TV-soffan, Kulturnyheterna etc. - Bengt Ohlssons skriande toalettbehov i FN-skarapan och hans syn på Margot Wallströms arbete, känns lite väl idisslat vid det här laget. Det går liksom inte ens att artighetsskratta.

Det nya som tillfördes var från Margot Wallström, som berättade hur hon och hennes man träffades för 28 år sedan på en sedvanlig norrländsk logdans, vars namn jag inte lade på minnet. Det stället hade hon visat för Bengt Ohlsson, journalisten som skrivit hennes bok "Margot" och som handlar om den privata Margot Wallström. Han hade också följt med henne till hennes bror.

Boken i sig känner jag personligen är viktig, eftersom de här herrarna inom politiken och yrkesliven är väl så representerade i förhållande till kvinnorna. En uppföljare av det politiska livet och hennes tankar om det, tror jag vore en bra uppföljare, som ett viktigt tidsdokument. Men jag hoppas att hon skriver den själv!

Marcus Priftis, med boken "Främling, vad döljer du för mig?": 

Ett ämne som ligger i tiden, enligt författaren. Så mycket till omvälvande eller nytt tycker jag inte att han hade att erbjuda. Utan de sedvanliga Toy-liknande tankarna om rasism. Mao ett svammel från början till slut.

Det är klart att det finns uttalad rasism och har funnits under hela min levnad och långt dessförinnan. Men när man gör det så enkelt som Marcus Priftis (sagolikt vad det var svårt att skriva hans efternamn rätt) gör det genom att använda SD i riksdagen, då har man lite förstått om sakens natur. Den gryende rasismens ansikte, som han hänvisar till SD i Riksdagen, den handlar om en totalt misslyckad migrationspolitik och det behöver man inte vara raketforskare för att förstå. 

Jag bor i ett sånt område i Sverige, där man utan att blinka betalar 
100 000:-/månaden för ett flyktingboende för EN (1) enda familj. Det vore faktiskt billigare att bygga dessa storfamiljer, som invandrar, nya villor och placera dem där istället. -  Samtidigt går vård och skola på knä och det saknas pengar till det mesta. Resursfördelningen i det här landet har urartat och politiken skall vi inte ens nämna, därför att då hamnar den här bloggen i en smärre avhandling. 

Marcus Priftis talade också om hur tärande t.ex. läkarutbildningarna var i förhållande till invandringen. DET var ju förstås ett helt nytt grepp, sådan makaber enfald har jag aldrig hört förut.


Nej, herr Priftis får ursäkta, men hans bok skulle jag inte ens köpa även om det var sista utposten till att få tag som substitut till toalettpapper.

Tove Alsterdal, med boken "I tystnaden begravd":


Nu kommer gnällkärringen inom mig fram, igen. Men slaktar man en dikt av Gustaf Fröding på det viset i RACER-FART och håller ett anförande om sin bok i samma RACERFART, då kanske man skall avstå den delen av framförande och enbart hålla sig till det skrivna ordet. Låta bokens titel vägleda författaren själv om vikten av att ibland låta tystnaden tala istället. Där kan i alla fall mottagaren själv reglera hastigheten. 

Men själva boken, den tror jag på, att man både skall läsa den och analysera om den håller det mått som tycks finnas. Den handlar ytterst om Tornedalen, ett Sverige, som är ett annat Sverige. I en landsända där man frågar Vems dotter är du? Inte vem är du?

Kriminalroman om Bucht, som begav sig till Sovjetunionen. En del som begav sig dit, kom tillbaka. Andra som inte kom tillbaka. Oavsett vilket, tegs det. Den talande och samtidigt den tigande tystnaden. Ett universalvapen som gäller än idag i allra högsta grad varthän man i landet bor. Det tigs ihjäl allt som verkligen skulle behöva ventileras.

Jonas Moström, med boken "Stryparen":

Jonas Moström är läkare själv, han jobbar varannan dag på vårdcentralen med ca 20-30 patienter/dag. Varannan dag skriver han på hemmaplan. Den där uppgiften om hur många patienter han hade under en arbetsdag, fick mig att genast göra ett överslag i huvudet, över hur mycket tid han ägnar åt varje patient. Med mina mått mätt torde det i sig vara en bra förlaga till en nutida samhällsthriller. Där motvikten finns i Göteborgs sjukvård, där man som akutpatient får vänta i parti och minut både 8-15 timmar utan mat och vatten.

Det här är Jonas Moströms 7:e bok om samma huvudperson. För mig är han en icke-bekant författare och jag har aldrig läst något av hans tidigare alster. - Stryparen handlar om en mordgåta, som lever mellan personerna i boken och med historien förlagd till Sundsvalls sjukhus, där både personal och patienter blir offer. Jaga mördaren var som att jaga en isbjörn i yrsnö, påstod han. 

Ja, vad vet jag om det, eftersom jag nog aldrig skulle komma på tanken att göra det.

Emma Hamberg, med boken "Rosengädda nästa!"

Håhå...ja ja, vad less jag blir på dessa, som utklassar den snabbpratande "moster" Clabbe rakt över diskmusikprogram på radion under 70-90 talet. En snabbpratare som pratar omkull självaste moster Clabbes musiksnabbprat. Det är och förblir en total katastrof i dessa litteratursammanhang. Speciellt som det skall berättas om hur intrigerna kommit till, oavsett hur rolig man än är. Det är ett bottennapp av stora mått, eftersom man blir auditivdyschlesscschtiker på kuppen. En vickande handmikrofon och ljud längst bort i lokalen, som inte ens går fram. Det kan få vilken optimist som helst, att tillslut ge upp. 

Då spelar det liksom ingen som helst roll, om uppslaget till romanen gått den intressanta vägen från en person på en textilmässa. Det skuttas därifrån vidare friskt i snabbpratet mellan jättebröst, Laila Bagge och en jultidningsförsäljare. På sluttampen får man i samma racerhastighet uppgiften om att boken handlar om vänskap. Hitta vänskap. Säkert en bra bok, säkert också skriven med knorr, men det där kan man inte så säkert veta, bara gissa sig till. Skratten i lokalen dränker det mesta, som möjligen kunde uppfattas.

Boken blir nog att föredra, eftersom man i boken kan inta orden i sin egen takt, inte i 210 knutar i x-antal minuter! SUCK och STÖN...

Herr H lutade sig över mitt programpapper och ändrade snabbt texten till "Näbbgädda" istället för "Rosengädda nästa!" Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv, det blir liksom ljudomdömet av Emma Hambergs egen röst och framförande vid författarfrukosten. Hörslinga och textremsa tror jag börjar bli ett måste till nästa författarfrukost, om det är den nya tidens anda som vi här fick ta del av.

Pelle Sandstrak, med biografin "Mr Tourette on Tour" 

norrman som bor i Linköping och numera är en författare och uppskattad föreläsare, om sitt eget syndrom Touretts syndrom med tics. Det här är hans andra bok.

Det var den enda bok jag köpte efter författarfrukosten. Säga vad man vill, men det är de "udda människorna", som har förmågan att med liv och lust se världen och delge den, när de väl har blivit sedda och bekräftade av omvärlden. Dessa originella och konstruktiva personer, som blir något helt underbart, när de får bekräftelse och veta att de inte är ensam på jorden om sina problem. Då omvandlas helt plötsligt deras oförmågor till något positivt och starkt och livskraftigt. Jag i min arbetsgärning har träffat dem om och om igen.

Herr H och jag hade en underbar pratstund med Pelle Sandstrak, efteråt. Han fick av professorn diagnosen 97% handikappad och 3 % hopp. 

Efter den diagnosen kom Pelle snabbt fram till, att det var betydligt bättre än 100% idiot, eller 100 % frisk och 0 % hopp.

Pelle du har lämnat ett stort avtryck i mitt och Herr H:s liv, vid detta korta möte!


Barbara Hendricks, med biografin "Min Röst"

Denna kända sopran, operasångerska, född 1948 i rasismens USA, utan mänskliga rättigheter, trots USA:s lagar. Numera är hon svensk medborgare. 

Hon berättade om sitt liv i USA där diskrimineringen av svarta var fullständig och helt orimlig. Något som lever i mitt eget minne. Friheten var inte självklar och vem minns väl inte mordet på Martin Luther King, som en del av medborgarrörelsens kamp. För att inte tala om de svarta löparna, som från OS-prispallen knöt sina nävar och blev hemsända med omedelbar verkan och för evigt förpassade till persona non grata. Fortfarande droppar hatbreven in hos dem. Det var de som hade skämt ut USA, det var inte USA som hade skämt ut sig självt genom sin diskriminering av svarta.

Barbra Hendricks har en hel del förtjänstfulla uppdrag med världen som bas. En stark intelligent kvinna, som man inte kan annat än beundra.

Sist ut på författarfrukosten var:

Mikael Niemi, med boken "Fallvatten"

Handlingen är väl vad alla vi som sett dammarna, varit med om uppdämningarna och vet om vilka våldsamma krafter det finns i vattnet, bävar för. Läckagen i dammen har under många år bekymrat mig en hel del. Speciellt som man är medveten om vilka konsekvenser en dammbristning skulle leda till. Stora Sjöfallet är inte någon stilla å som människan försökt att bemästra. Hur högt vattnet skulle stå i Boden, Luleå osv. vid dammbristning, det kan få vem som helst att få hicka. Speciellt i dessa tider när klimatförändringarna är stora och all eftersatt underhåll på det mesta i Sverige blir allt mer uppenbart, även för den minst engagerade person.

Men därifrån är steget långt för min del, när det gäller Mikael Niemi i egenskap av författare. Boken "Populärmusik från Vittula" var hans första och helt oförglömliga bok. Hans storhet. Nästa bok jag läste av honom var "Mannen som dog som en lax", ok. Den tredje blev "Svålhålet - berättelser från rymden" och den orkade jag helt enkelt inte ta mig igenom, trots ett flertal försök. Därmed satt jag punkt för läsandet av Mikael Niemi och efter att ha lyssnat på hans framställning om "Fallvattnet" på denna författarfrukost tror jag nog, att jag sitter nöjd, som det är. Inte ens ett dötrist väntrum i flera timmar skulle nog kunna ändra på den uppfattningen.

Det känns helt enkelt som om jag avstår Mikael Niemi och hans författarskap i fortsättningen. Han har liksom tagit sig en större plats än jag egentligen hade för honom. Förnedrande tårtkastning på författarkollegan och tusenkonstnären Bengt Pohjanen och bråket som följde, blev nog i det mer svårsmälta laget för min del. Ibland tar det bara stopp helt plötsligt och man inser, att man blivit övermätt och plötsligt så är personen inte längre så himla rolig, att ta del av.

Resten av repertoaren med Vietaskuppen har jag inte så mycket till övers för, eftersom det inte går att saluför oriktigheter i min värld.

''''
Usch vad mycket stavkonstigheter som jag återfann i min text, när jag hade tid att kolla den senare på kvällen. Fl´åt mig!