Jag
gör det!
Men
min familj hävdar med bestämdhet, att jag fått även det helt om
bakfoten.
Jag
vet inte varför men det har fått mig att fundera över hur världen fungerar. Den
verkar onekligen vara av norsk modell "Fungerar - Fungerar icke".
De
påstår att pennprovet består av att en blyertspenna läggs under ena bröstet och
då skall den inte ligga kvar! Vad jag förstår kan det bara funka på barn och
karlar som ännu inte hunnit in i den ålder, där de också börjat begåvas med
"BH-varning". Inte ens lösprotesbrudarna, som fixat tuttarna till makabra uppumpade paket, som ser ut att vara på väg att stiga upp som två stora väderballonger, kan klara av att tappa pennan i golvet.
Jag
däremot kan lägga in hela pennställets innehåll, under ena bröstet och de ligger
helt enkelt i tryggt förvar. Det är i alla fall min fulla övertygelse, om att
det skulle kunna funka. Tror jag i alla fall... Men okey då, om du nu skall vara så himla kinkig, jag återkommer väl,
när jag har
testat!
Den
här evighetsdiskussionen, eller om man nu så vill, en av alla de här
ytterlighetsdiskussionerna, som utspelar sig i vårt kök, speciellt kring
matbordet. Det har fått mig att fundera över, om man trots allt inte skulle
kunna göra något vettigt av alla dessa diskussioner. Någon slags verbal
"pytt-i-panna". Fråga är bara hur man omvandlar den? Det kanske rent av skulle
gå att göra någon form av förnybar energi? Då vore vi i så fall självförsörjande
på energi.
Lätt!!!
Jag
kan ibland fundera över: hur ser det egentligen ut i de andra svenska hemmen? Är
vi en representativ grupp av befolkningen, eller är vi bara allmänna dårfinkar?
Hur går det egentligen till i andra hem? Sitter de där och låter maten tysta
munnen och det enda som hörs är skramlet av besticken? Egentligen är det lite
jag vet om någonting, upptäcker jag så här, när jag blivit lite väl torr bakom
öronen.
Hemma
hos oss är det så, att köket är den plats där det inte bara
djupanalyseras matlagning, dvs. vad maträtterna innehåller för "substanser". Det
är bara dillkött och fläskpannkaka, som slinker ner utan att det ens ifrågasätts
vilka ingredienser som finns med.
Kring middagsbordet då är det liksom full
storm av allehanda diskussioner. Högt som lågt. Skulle man träda in en frukost
och sedan en middag, skulle man inte kunna tro att det var samma hem man
besökte. Frukosten det är verkligen en tyst och stillsam historia hos oss, till
skillnad från middagen. Det kanske är meningen att allt skall jämna ut sig i
slutändan? (Varför har jag inte tänkt på det tidigare?)
Men
den här tetigheten, att verkligen rätt svar kommer fram i våra diskussioner, det
kräver rikliga besök i bokhyllornas uppslagsböcker, för att söka reda på de
rätta svaren. Det är så illa ställt att det är inte alltid man kan finna de
rätta svaren i ett uppslagsverk, utan ibland har man hunnit bläddra sig igenom
flera, eller så har det fått googlas friskt. Ibland uppdagas inte lösningen
förrän ett bra tag efteråt. Men förr eller senare kommer den.
Just nu har vi ett
ännu olöst problem, som vi brottats med i flera år, utan att ha kommit sanningen närmare: hur kommer det sig att
ärtsoppan tjocknar, när man rör i lite senap i
tallriken?
Kom
nu bara inte dragandes med några vilda fantasier till svar, vi kommer att
genomskåda varje form av försök till bluff direkt!
Men
lämna något åt slumpen, det har det aldrig gjorts i det här hemmet.
Åter
till den tappade tåten med "pennprovet": Ett år på den tiden Göteborgs-Posten
inte var en tabloidtidning, utan en rekorderlig sak, som täckte halva köksbordet
och tidningen hade en underbar och intressant upplaga i tre ex. dvs. ännu bedrevs
av en intressant och blandad journalistik, fanns ibland fyra bilagor den dagen
sporten var en egen bilaga, liksom då TV-bilagan också fanns med. Då rann åter
denna diskussion om "pennprovet" upp. Ni har väl förstått att det är en
evighetsdiskussion? Det blev då vadslagning om kapaciteten på det "omvända
pennprovet".
För
hur var det nu? Skulle jag klara av Göteborgs-Posten med tre bilagor? Det fick
den skrattande "församlingen", att komma med det ena förslaget efter det andra.
Kunde jag inte bli extraknäckande tidningsbud? Jag kunde hålla fyra tidningar på
en och samma gång! Ja, var det inte så, att jag rent av kunde klämma in en
tidning mellan de begynnande dubbelhakorna också och för det fall att
prenumeranterna inte hade något emot, att ha en blöt tidning med "bett i", kunde
jag säkert klara av sex tidningar på en och samma gång?
De
påstod att jag var ett givet kort att satsa på, när det gällde
tidningsutdelning. Men så kom något ljushuvud på, att det inte längre skulle bli
fråga om någon morgontidning, utan folk skulle nog få läsa morgontidningen
framemot eftermiddagen, när jag äntligen hade slirat ut nattsärken. Var det
däremot så att tidningsupplagan kunde vara färdig innan midnatt, skulle saken se
helt annorlunda ut. Då skulle man kunna räkna den som en nattidning istället för
en morgontidning.
Visserligen fanns
några korn av sanning, som ven runt om i luften, det insåg jag rätt snart. Det
är trots allt inte bara jag som känner mina löss på bettet. Men snabbt hade
jag mobiliserat motattack: Var det trots allt inte så, att de skulle passa
som politiker? Rikspolitiker! Det är en konst att säga mycket, utan att
egentligen säga något vettigt. Jag var noga med att poängtera att det gällde
rikspolitik. Kommunalpolitik däremot var en helt annan sak. Där gäller det bara
att kunna riva hus. Råkar de nu bo folk i husen får de allt skylla sig
själva.
Hela
den här evighetsdiskussionen har dock fått mig att ta denna diskussion till
ytterligare en dimension:
Undra just om det finns något världsrekord
i "det omvända pennprovet"?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar