Jag har suttit och sökt reda på papper större delen av dagen.

En het önskan har funnits där, att det inte fanns tider och så många måsten, som man måste anpassa sig till. Men om jag skall kunna åka bort och koppla av måste jag... Måste jag? Jo, jag måste!

Jag har visserligen blivit duktigare med åren, att tänka på att var sak har sin tid och att det är egentligen få saker, som man verkligen måste göra. 

Vi lever verkligen i en pappersvärld slår det mig, när jag söker just det där pappret jag bara måste ha tag i för att kunna fylla i rätta uppgifter.

Tänk det fanns en tid, när få papper egentligen ingick i en människas liv. Jag tänker på det och sedan stannar plötsligt mina tankar upp. Mitt i pappershögen ligger ett noteringshäfte, som jag känner igen. 

Jag slår upp noteringshäftet och tittar vad jag skrivit.

Ibland blir jag rätt häpen, när jag hittar vad jag i något ögonblick i mitt liv har skrivit. Häpen därför att jag inte kan komma på i vilket sammanhang, eller ens varför vissa saker undsluppit mig, flutit ut genom mina fingrar. 

Det är som att stå vid ett skyltfönster och betrakta mig själv:

Jag tror att det är viktigt
att vi behåller våra drömmar.
Förlora dem
se dem gå om intet
är att förlora sig själv en smula
för varje gång det händer.

Däremot brukar livet inte bli
det vi själva önskade
tänkte och drömde om
när vi fortfarande förväntade
att våra liv skulle bli
som de drömmar vi hade.

Senare i livet gör vi upptäckten
att vi fortfarande bär på alla dessa
förlorade drömmar.
Vi bär på dem alltjämt
i våra egna tysta inre rum.

Men vad blir skillnaden
mer än att vemodet också flyttat in
och möblerat om
i alla inre rum...