Det är något med vädret...

Herr H låter denna sommar, som min kusin väderleksrapporten.  

Missförstå mig nu inte... Jodå, hon är verkligen jätterar och omtänksamheten personifierad. Hon har alltid stått mitt hjärta väldigt nära, ända sedan vi var väldigt små. Men det spelar liksom ingen som helst roll, om det så är dödsfall hon skall meddela, så inleder hon konstant med en grundlig och djupgående rapport om vädret. Så pågår det en bra stund. Precis när man nått det där tillståndet av lagom utflutenhet och är halvt lobotomerad av väderinformationen in i minsta detalj. DÅ slår hon till med den verkliga anledningen till telefonsamtalet.

Ibland är det ett rent under, att inte hjärtat stannat på mig för tid och evighet. AMEN. Snacka om väderthrillers med helt oväntade vändningar. Hon utmanar både Stephen King och andra skräckmästare, som får blodet att hastigt frysa till is och hjärtat att stanna upp ett slag, för att sedan med viss tvekan fortsätta sin trevande mänskliga kamp.

Idag borde Herr H varit glad åt sommarvärmen, som trevar sig fram. Men det är han inte...

Det är inte bara han som är missmodig. Missmodet har smittat av sig till mig, inte så att jag går och hänger läpp, som Herr H. Jag har en mer tveksam hållning, som jag inte kan riktigt befria mig ifrån. Det här är inte normalt sommarväder i juli. Det är precis som när höststormarna är på väg, samma lukt, samma känsla i luften, samma vindkast mitt i solgasset, som fö verkar vara på väldigt tillfälligt besök. Det är verkligen något lurt på gång. Nästan så jag idag funderade allvarligt på att konsultera min kusin väderleksrapporten, vad hon kunde ha för tankar om vädret där hon bor.

Något verkligen lurt på gång, hade Herr H för sig, när vi var upp och hjälpte yngste sonen att bli av med djungeln kring den långa och slingrande infarten i söndags. 

Ja, nu gjorde jag inte så väldigt många knop. Varken knän eller övrigt klarade av grepen och de vilda rötterna, mer än i ett hastigt och mycket kortvarigt försök. Utan jag satt sedan parkerad i min regissörsstol och vädrade foderluckan medan jag höll ett öga på lille barnbarnet, som snusade på i barnvagnen. Medan hans föräldrar slet med de andra i djungeln.

Jo, det bar sig inte bättre än att det upphittades en fullpumpad rätt stor badboll, bland djungelväxterna. 

Jag och sonen stod och titta på Herr H: s något märkliga förehavanden: Han lade badbollen tillrätta på marken. Så tog han ett hopp upp i luften och försökte landa på badbollen, i hopp om att bollen skulle explodera... 

Hur i hela fridens dar´ tänkte han egentligen, att det akrobatnumret skulle ha lyckats. Han dråsade i backen och föll rakt på ryggen med en smäll som fortplantade sig i hela marken. Tappade luften fullständigt och slog i axeln gjorde han också, så att han bara låg där och kved, som en döende sedan han återfått andningsförmågan.

- Axeln gick ur led, kved han då ynkligt.
- Det gjorde den inte alls, sa jag väldigt bryskt.

Jag har gjort den erfarenheten vid trafikolyckan i Barcelona. Men den spanska polisen som snabbt var på plats, har tydligen vanan inne att både rycka axlar ur led och i led igen. Med ett helt suveränt rycktrix, som gick snabbare än vindens hastighet, fixades axeln i led igen. Visserligen höll jag på att käka upp halva asfalten av plågorna, men i led var axeln igen och inte mitt framför näsan på mig längre. Själva frakturen i axeln kunde de däremot inte fixa med ett ryck. Men inte dumt att fixa ett av flera smärtsamma fel.

Till skillnad från Herr H så var jag och yngste sonen riktigt hänsynsfulla vid hans minst sagt misslyckade badbollstrix. Men när han väl hämtat sig och börjat andas igen, kunde yngste sonen inte hålla sig. Jodå, en filmsnutt på YouTube av hela händelseförloppet och Herr H: s snopna min hade nog blivit sommarens höjdarvideo. Vi var helt eniga om den saken.

- Skönt för dig, att du fixade till axeln, sa jag till Herr H, nu slipper du spela golfmatcherna den här veckan i alla fall, som du sett fram emot och tränat inför hela vintern.

Ett grymtade ljud hördes från Herr H av obestämd sort och karaktär.

Ibland tror jag att ett gudomligt väsen håller en hand över vår jordiska himmel. Nu slipper jag kanske bli trakasserad av mitt misslyckade spadtrick och den något snopna baklänges saltomortalen rakt ner i underjorden. Just nu är ställningen utjämnad och ordningen någorlunda återställd. Det är bara vädret som ...