- den 21 januari 2009, kl 17:32
Jag och Larsson talar ofta med varandra via Skype och vi hinner inventera våra vardagsliv, tankar och reflektioner om livet självt. Via datorn funkar det mesta t.o.m. att pytsa in bloggar varthän man befinner sig.
Häromsistens berättade Larsson att han och svenska gänget hade suttit, som vanligt utanför Supermarket och snackat en liten stund, precis som de alltid brukar göra när de kommer upp från "beachen". Helt plötsligt när de hade suttit där och svamlat på i vanlig ordning, hade turistpolisen kommit gående med en äldre man mellan sig och frågat om någon i gänget kände igen mannen. Alla hade skakat på huvudet efter att ha "slagit en flukt" på mannen, som såg ut som om han hade slagits med 10 vilddjur och genomlevt 15 svåra nödår. Han såg onekligen helt modstulen och sliten ut. Man kunde nästan ana sig till en längre ökenvandring, tillade Larsson över Skypelinjen. Men nej, ingen hade då sett till en sådan man tidigare, de skulle de aldrig någonsin ha glömt i så fall! Han påminde inte ens om någon de tidigare hade sett, så nej, tyvärr de kunde inte hjälpa till.
Det visade sig att mannen hade irrat omkring ett helt dygn och visste inte vart han bodde, den enda ledtråden som fanns var en hotellnyckel, som han hade i byxfickan. Inget hotellnamn fanns på nyckeln. Alltså en tämligen utsiktslös historia, att reda ut så där i brådrasket.
Larsson filosoferade över den fördröjda Skype-linjen:
- Undra om han hade varit onykter, när han gått ut på kvällen och därför inte hittat hem sedan?
Vi snackade en liten stund om förvirrade män och kvinnor och jag berättade, att kring jul var polisen överbelamrade av "stulna bilar" i stan, det visade sig dock att folk var så ihjälstressade, att de faktiskt bara glömt bort vart de hade parkerat bilen. Ungefär som de här som parkerade i Berlin och inte hittade igen bilen och bad tillslut polisen om hjälp. När polisen undrade vad vägen hette som de parkerat efter visste ljushuvudena det och svarade att de hade parkerat på "Einbahnstrasse", dvs. fritt översatt betyder den skylten "enkelriktat", vilket nu var och varannan gata är i just Berlin.
Men hur gick det med den gamle mannen då, undrade jag efter att vi hade flutit ut i översvämningsgränsens förlovade land.
- Jo, fortsatte Larsson, efter en 15-20 minuter kom turistpolisen tillbaka, fortfarande med mannen mellan sig, den gamle mannen hävdade bestämt, att han kände igen stolarna som vi satt på. Varvid hela herrsällskapet studerade den gamle mannen mer ingående och sedan hade ett "liljeholmens" gått upp.
Men var det inte han som "Nisse med käppen" hade haft med sig igår?
Nämen, visst fasen var det väl han som "Nisse med käppen" hade haft med sig igår och genast visste hela församlingen herrar på råd, de visste vart karln bodde och uppgav namnet på hotellet, som fanns i färdriktning "mitt framför näsan".
Larsson funderade högt vidare och undrade nu om socialen i Umeå månntro hade öppnat filial i Thailand? De kanske rent av sponsrar de här resorna, eftersom det måste bli betydligt billigare? Det är väldigt många av de här gubbarna som är glad i dricka. De kommer hit och bor här 9-10 månader om året, filosoferade Larsson högt och mitt skratt ekade på Skypelinjen, mittemellan hans ord.
Men då borde de ha någon form av plastarmband på sig, där namn, adress, hotellnamn och när det är dags att åka hem till Sverige fanns ingraverat, enades jag och Larsson om.
Ja, jag menar då behöver inte turistpolisen gå fotvandringssightseeing var och varannan dag med åldriga män som inte vet vart de bor.
Häromsistens berättade Larsson att han och svenska gänget hade suttit, som vanligt utanför Supermarket och snackat en liten stund, precis som de alltid brukar göra när de kommer upp från "beachen". Helt plötsligt när de hade suttit där och svamlat på i vanlig ordning, hade turistpolisen kommit gående med en äldre man mellan sig och frågat om någon i gänget kände igen mannen. Alla hade skakat på huvudet efter att ha "slagit en flukt" på mannen, som såg ut som om han hade slagits med 10 vilddjur och genomlevt 15 svåra nödår. Han såg onekligen helt modstulen och sliten ut. Man kunde nästan ana sig till en längre ökenvandring, tillade Larsson över Skypelinjen. Men nej, ingen hade då sett till en sådan man tidigare, de skulle de aldrig någonsin ha glömt i så fall! Han påminde inte ens om någon de tidigare hade sett, så nej, tyvärr de kunde inte hjälpa till.
Det visade sig att mannen hade irrat omkring ett helt dygn och visste inte vart han bodde, den enda ledtråden som fanns var en hotellnyckel, som han hade i byxfickan. Inget hotellnamn fanns på nyckeln. Alltså en tämligen utsiktslös historia, att reda ut så där i brådrasket.
Larsson filosoferade över den fördröjda Skype-linjen:
- Undra om han hade varit onykter, när han gått ut på kvällen och därför inte hittat hem sedan?
Vi snackade en liten stund om förvirrade män och kvinnor och jag berättade, att kring jul var polisen överbelamrade av "stulna bilar" i stan, det visade sig dock att folk var så ihjälstressade, att de faktiskt bara glömt bort vart de hade parkerat bilen. Ungefär som de här som parkerade i Berlin och inte hittade igen bilen och bad tillslut polisen om hjälp. När polisen undrade vad vägen hette som de parkerat efter visste ljushuvudena det och svarade att de hade parkerat på "Einbahnstrasse", dvs. fritt översatt betyder den skylten "enkelriktat", vilket nu var och varannan gata är i just Berlin.
Men hur gick det med den gamle mannen då, undrade jag efter att vi hade flutit ut i översvämningsgränsens förlovade land.
- Jo, fortsatte Larsson, efter en 15-20 minuter kom turistpolisen tillbaka, fortfarande med mannen mellan sig, den gamle mannen hävdade bestämt, att han kände igen stolarna som vi satt på. Varvid hela herrsällskapet studerade den gamle mannen mer ingående och sedan hade ett "liljeholmens" gått upp.
Men var det inte han som "Nisse med käppen" hade haft med sig igår?
Nämen, visst fasen var det väl han som "Nisse med käppen" hade haft med sig igår och genast visste hela församlingen herrar på råd, de visste vart karln bodde och uppgav namnet på hotellet, som fanns i färdriktning "mitt framför näsan".
Larsson funderade högt vidare och undrade nu om socialen i Umeå månntro hade öppnat filial i Thailand? De kanske rent av sponsrar de här resorna, eftersom det måste bli betydligt billigare? Det är väldigt många av de här gubbarna som är glad i dricka. De kommer hit och bor här 9-10 månader om året, filosoferade Larsson högt och mitt skratt ekade på Skypelinjen, mittemellan hans ord.
Men då borde de ha någon form av plastarmband på sig, där namn, adress, hotellnamn och när det är dags att åka hem till Sverige fanns ingraverat, enades jag och Larsson om.
Ja, jag menar då behöver inte turistpolisen gå fotvandringssightseeing var och varannan dag med åldriga män som inte vet vart de bor.
Din historia bekräftar bara vad mina fördomar om vilka det är som oftast bosätter sig i Thailand.
SvaraRadera