- den 21 februari 2009, kl 00:59
Jo, jag menar att exempelvis Backaplan inte är en SÅ speciellt ödslig, eller ogästvänlig plats vid en snabb jämförelse med de igenspikade idyllerna i norrlands inland. Man har inte råd att riva de gamla skolorna längre, taken får rasa in. Skolorna behövs inte ens som kalsongförråd, eftersom invasionsförsvaret i Tornedalen är nerlagt. Aldrig mer några repgubbar, inte ens vart fjärde år. Ingenting mer att hoppas på, och man vet om det.
"2 % av befolkningen bebor 50 % av landets yta." Vet ej om du såg programmet med Edeforsvägen (Edefors-Lansjärv) som exempel. Nu var det ju så att man hade städat undan Storuman, Arvidsjaur, Glommersträsk, Norsjö m.fl. tätorter för att komma ner i 2 %, men ändå. Tja, vad kände jag då när jag tittade på reportagen? Pålkem och Lakaträsk var inga metropoler ens när jag var tonåring, snarare ett par hål i vägen, tyckte vi då. Jag var närmast förvånad över att där fortfarande fanns människor, som gick till brevlådorna när posten anlänt i skymningen. Posten? Förlåt, lantbrevbäraren.
Skojigare var bilderna av glada gubbar ifrån fullständigt hopplösa, men ödsligt vackra, Lainio (rakt norrut mot nordpolen från Vittangi). + 70-åringar av vilka jag kände igen någon (då som 40-åring i samband med skogsarbete jag gjorde där i ungdomen). Så blev alltså det livet och troligen också slutet.
Backaplan är inte en SÅ jäkla ödslig plats, eller?
När vi var små (och långt, långt tidigare) hade byarna sin funktion. Manuell huggning och körning, flottning, hyggesrensning, plantering, underhåll av järnvägen/grusvägarna, plogning och sandning, teleunderhåll, jordbruk, småskalig livsmedelsproduktion, ut-/tillbyggnad av vattenkraften. Eftersom funktionen inte längre finns kvar saknas också grunden för byarnas vidare existens. När skolan har lagts ner är allt slut. Inga unga flyttar in/pendlar. Alla som kan flytta gör det.
Den första urbaniseringsvågen var länsintern. Den gick från byarna till malmfälten och till kuststäderna. En halv generation tålde detta. Den stora vågen gick söderut med början i sent 50-tal. Redan då var vi för många. Du själv kämpade mot den sugande vågen rätt länge. Själv tänkte jag inte så mycket på att det var så just då, jag bara sögs iväg när jag väl var klar med det som var geografiskt bundet (skolan, lumpen) och mellanlandade i Umeå.
Litet unik var jag eftersom jag kombinerade Stockholm med Kiruna och Torneträskområdet under så många år. Det öppnade också mina ögon. Jag såg kontrasterna och den oåterkalleliga utvecklingen tydligt, med sorg, eller kanske mer med sorgsen nostalgi. Jag tog s.a.s. ställning varje gång jag lämnade Lappland. Allt det underbara och vackra skulle komma att bli en framtida turistattraktion, mer än en naturlig livsmiljö för en bofast befolkning. Det var bara en tidsfråga. Majoriteten av dem jag känt fanns redan någon annan stans, i många fall oklart var. Jag kände mig under de här åren som en främling i två olika verkligheter.
Jag älskar skönheten i det lappländska landskapet, i synnerhet runt Torneträsk. Det är mitt hemland. Vid Torneträsk började stora delar av mitt vuxna liv. Säkert förstärktes detta av att jag redan hade flyttat en bit söderut. Att återvända och se sin bakgrund med nya ögon är utvecklande. Startar ingen process då är någonting fel.
Varje gång du bloggar startar du den processen och jag tror att den innehåller så många känslor att du kan hålla på 10-20 år till. Inga svenska län har tankat ur sig så mycket ungdom och kompetens som Norrbotten och Jämtland. Västerbotten har klarat sig bättre och funkar via alla lärosäten som ett mellansteg för många/eller i alla fall några. Det är sorgligt men på något annat sätt hade det knappast kunnat bli. Rationalisering och teknisk utveckling leder till behov av färre händer. Färre händer betyder färre jobb.
Jag tror att känslan av att vara en rest, eller en spillra av något som inte längre finns, är vad du möter hos en del malmfältsbor som kommenterar din blogg, eller dina inlägg till nyheterna. Detta är en del av Jante. Man känner att man måste försvara sig. En bristande självkänsla kan anas. Utvecklingen av en falsk positiv självbild likaså.
Många har rötter i de omkringliggande byarna, byarna som saknar framtid, byarna som nu delvis underhålls av det fåtal som finns kvar i tätorterna. Många bär känslan av förfallet inom sig. När de slutar sköta om byarna kommer de att försvinna, därför att efter dem kommer ingen som tar över. Dessa bor redan vid ex. Backaplan (OK, en bit därifrån då!)
Varför behöver man försvara sig? Känslan av att vara en rest, eller en spillra av något som inte längre finns, är något man delar med alla oss som nu bor någon annan stans. Vi kommer att längta hem resten av våra liv. Jag är stolt över att komma från Lappland och jag säger det ofta.
"När allt ditt hopp har flytt ger jag dig en stor ledare med stark utstrålning och snart är du soldat i en armé, vars enda uppgift är att tycka likadant."
Orden är mina egna. Så uppstår troligen extremism, så undermineras det logiska samtalet. "Det är synd om mig, någon annan borde göra något åt det, kom inte här och tyck att JAG borde göra något, kom inte här och tyck!"
Varför du inte gillar DM i blogg beror först och främst på, att du tycker att hela jippot är fånigt, vilket jag håller med dig om, i andra hand beror det på att du (här är ett stycke censurerat, eftersom det är av högst privat natur),
"08:or är korkade", därför att de inte kan klyva ved och köra scooter.
"Göteborgare är ännu mer korkade", därför att de bor ännu längre bort.
"Skåningar kan inte prata rent", alltså inte mycket att hänga i julgranen, förutom Slatan då, för han gör ju mål. Slatan är OK!
Ett kretslopp är det hela tiden. Den som gör en resa har något att berätta. Några kommer tillbaka och blir en del i utvecklingen, alternativt ett bestående hot. Att aldrig åka är att aldrig våga se, att aldrig våga jämföra. Att se är att våga, att våga berätta är störst, "kejsaren ÄR naken". Där börjar den möjliga förändringen (av insidan). All bestående förändring börjar med oss själva. Den enda människa jag kan förändra är mig själv.
Där ser du vad Backaplan kan leda till.
------------SLUT på mailet ------------
Förtydligande: Backaplan är det konstruerade centrum, där ingen bor och som finns inom Göteborgs stad. Mao är det kanske inte jordens trevligaste ställe i övrigt.
Avsändaren av mailet har sin barn- och ungdom i Gällivare kommun, sålunda har vi traskat runt på ungefär samma gator i Gällivare och Malmberget, delat en del vänner och tidens anda, dvs. varit en del av det som en gång var och som inte längre är.
Mitt syfte med denna "publicering" i min blogg, är att visa vad som händer oss, när vi väl hamnat i förskingringen och hunnit distansera oss till vårt ursprung. Längtan finns där till något, som inte längre är möjligt. Liksom ödmjukheten alltid finns där, ty våra erfarenheter från denna hembygd har trots allt haft inverkan på vad vi är idag, sedan vi själva gjort den omvandling som varje sammanhang kräver.
Bilden, hittade jag bland min farbrors efterlämnade grunkor. Sannolikt från kriget eller någon militärtjänstgöring.
"2 % av befolkningen bebor 50 % av landets yta." Vet ej om du såg programmet med Edeforsvägen (Edefors-Lansjärv) som exempel. Nu var det ju så att man hade städat undan Storuman, Arvidsjaur, Glommersträsk, Norsjö m.fl. tätorter för att komma ner i 2 %, men ändå. Tja, vad kände jag då när jag tittade på reportagen? Pålkem och Lakaträsk var inga metropoler ens när jag var tonåring, snarare ett par hål i vägen, tyckte vi då. Jag var närmast förvånad över att där fortfarande fanns människor, som gick till brevlådorna när posten anlänt i skymningen. Posten? Förlåt, lantbrevbäraren.
Skojigare var bilderna av glada gubbar ifrån fullständigt hopplösa, men ödsligt vackra, Lainio (rakt norrut mot nordpolen från Vittangi). + 70-åringar av vilka jag kände igen någon (då som 40-åring i samband med skogsarbete jag gjorde där i ungdomen). Så blev alltså det livet och troligen också slutet.
Backaplan är inte en SÅ jäkla ödslig plats, eller?
När vi var små (och långt, långt tidigare) hade byarna sin funktion. Manuell huggning och körning, flottning, hyggesrensning, plantering, underhåll av järnvägen/grusvägarna, plogning och sandning, teleunderhåll, jordbruk, småskalig livsmedelsproduktion, ut-/tillbyggnad av vattenkraften. Eftersom funktionen inte längre finns kvar saknas också grunden för byarnas vidare existens. När skolan har lagts ner är allt slut. Inga unga flyttar in/pendlar. Alla som kan flytta gör det.
Den första urbaniseringsvågen var länsintern. Den gick från byarna till malmfälten och till kuststäderna. En halv generation tålde detta. Den stora vågen gick söderut med början i sent 50-tal. Redan då var vi för många. Du själv kämpade mot den sugande vågen rätt länge. Själv tänkte jag inte så mycket på att det var så just då, jag bara sögs iväg när jag väl var klar med det som var geografiskt bundet (skolan, lumpen) och mellanlandade i Umeå.
Litet unik var jag eftersom jag kombinerade Stockholm med Kiruna och Torneträskområdet under så många år. Det öppnade också mina ögon. Jag såg kontrasterna och den oåterkalleliga utvecklingen tydligt, med sorg, eller kanske mer med sorgsen nostalgi. Jag tog s.a.s. ställning varje gång jag lämnade Lappland. Allt det underbara och vackra skulle komma att bli en framtida turistattraktion, mer än en naturlig livsmiljö för en bofast befolkning. Det var bara en tidsfråga. Majoriteten av dem jag känt fanns redan någon annan stans, i många fall oklart var. Jag kände mig under de här åren som en främling i två olika verkligheter.
Jag älskar skönheten i det lappländska landskapet, i synnerhet runt Torneträsk. Det är mitt hemland. Vid Torneträsk började stora delar av mitt vuxna liv. Säkert förstärktes detta av att jag redan hade flyttat en bit söderut. Att återvända och se sin bakgrund med nya ögon är utvecklande. Startar ingen process då är någonting fel.
Varje gång du bloggar startar du den processen och jag tror att den innehåller så många känslor att du kan hålla på 10-20 år till. Inga svenska län har tankat ur sig så mycket ungdom och kompetens som Norrbotten och Jämtland. Västerbotten har klarat sig bättre och funkar via alla lärosäten som ett mellansteg för många/eller i alla fall några. Det är sorgligt men på något annat sätt hade det knappast kunnat bli. Rationalisering och teknisk utveckling leder till behov av färre händer. Färre händer betyder färre jobb.
Jag tror att känslan av att vara en rest, eller en spillra av något som inte längre finns, är vad du möter hos en del malmfältsbor som kommenterar din blogg, eller dina inlägg till nyheterna. Detta är en del av Jante. Man känner att man måste försvara sig. En bristande självkänsla kan anas. Utvecklingen av en falsk positiv självbild likaså.
Många har rötter i de omkringliggande byarna, byarna som saknar framtid, byarna som nu delvis underhålls av det fåtal som finns kvar i tätorterna. Många bär känslan av förfallet inom sig. När de slutar sköta om byarna kommer de att försvinna, därför att efter dem kommer ingen som tar över. Dessa bor redan vid ex. Backaplan (OK, en bit därifrån då!)
Varför behöver man försvara sig? Känslan av att vara en rest, eller en spillra av något som inte längre finns, är något man delar med alla oss som nu bor någon annan stans. Vi kommer att längta hem resten av våra liv. Jag är stolt över att komma från Lappland och jag säger det ofta.
"När allt ditt hopp har flytt ger jag dig en stor ledare med stark utstrålning och snart är du soldat i en armé, vars enda uppgift är att tycka likadant."
Orden är mina egna. Så uppstår troligen extremism, så undermineras det logiska samtalet. "Det är synd om mig, någon annan borde göra något åt det, kom inte här och tyck att JAG borde göra något, kom inte här och tyck!"
Varför du inte gillar DM i blogg beror först och främst på, att du tycker att hela jippot är fånigt, vilket jag håller med dig om, i andra hand beror det på att du (här är ett stycke censurerat, eftersom det är av högst privat natur),
"08:or är korkade", därför att de inte kan klyva ved och köra scooter.
"Göteborgare är ännu mer korkade", därför att de bor ännu längre bort.
"Skåningar kan inte prata rent", alltså inte mycket att hänga i julgranen, förutom Slatan då, för han gör ju mål. Slatan är OK!
Ett kretslopp är det hela tiden. Den som gör en resa har något att berätta. Några kommer tillbaka och blir en del i utvecklingen, alternativt ett bestående hot. Att aldrig åka är att aldrig våga se, att aldrig våga jämföra. Att se är att våga, att våga berätta är störst, "kejsaren ÄR naken". Där börjar den möjliga förändringen (av insidan). All bestående förändring börjar med oss själva. Den enda människa jag kan förändra är mig själv.
Där ser du vad Backaplan kan leda till.
------------SLUT på mailet ------------
Förtydligande: Backaplan är det konstruerade centrum, där ingen bor och som finns inom Göteborgs stad. Mao är det kanske inte jordens trevligaste ställe i övrigt.
Avsändaren av mailet har sin barn- och ungdom i Gällivare kommun, sålunda har vi traskat runt på ungefär samma gator i Gällivare och Malmberget, delat en del vänner och tidens anda, dvs. varit en del av det som en gång var och som inte längre är.
Mitt syfte med denna "publicering" i min blogg, är att visa vad som händer oss, när vi väl hamnat i förskingringen och hunnit distansera oss till vårt ursprung. Längtan finns där till något, som inte längre är möjligt. Liksom ödmjukheten alltid finns där, ty våra erfarenheter från denna hembygd har trots allt haft inverkan på vad vi är idag, sedan vi själva gjort den omvandling som varje sammanhang kräver.
Bilden, hittade jag bland min farbrors efterlämnade grunkor. Sannolikt från kriget eller någon militärtjänstgöring.
Vänner är dem vi kan dela våra tankar med utan att bli utlämnade åt godtycke.
SvaraRadera