- den 20 december 2009, kl 13:44
Lördagskvällarna framför TV:n med alla dessa märkliga tävlingar brukar jag hoppa över.
Men redan vid första omgången av "Dansbandskampen" var jag fast. Nu var det inte så att jag slog upp TV-tablån och valde medvetet, utan det hela blev till av en slump. Jag lyssnade medan jag höll på med annat. Men det ledde till att jag lyssnat till vartenda program, utom det sista före final. Men oj, sådan våldsam längtan jag fått efter dansgolvet, under de här veckorna som tävlingen pågått.
Eftersom det nu rosades så mycket i Dannes blogg om The Playtones, blev jag tvungen att snabbspola på SVT Play det programmet jag hade missat och det fick mig inte att ändra inställning. När jag såg deltävlingen där de var med första gången, var de inte något som jag personligen skulle ha röstat på som ett dansband för en hel danskväll. Jag tyckte nog att det gänget som åkte ut var snäppet bättre i den deltävlingen, som just dansband. Men ingen av de här dansbandsgängen tycker jag har varit dåliga, det är inte så jag menar.
The Playtones kan nog vara ok som uppträdande, men en hel danskväll? Känslan att man skulle känna sig som om man varit ute och åkt dunkande rälsbuss i 200 knutar kommer jag inte ifrån.
Själv är jag ett äkta dansfreak. De första dansstegen togs redan hos tant Astrid i hennes barngrupp, som var inhyst i huset där gamla biografen fanns, som låg vid Svanparken, längs Järnvägsgatan i Malmberget. Då var jag 4 år och närde en omöjlig dröm om att bli prima ballerina. Jag knallade flitigt omkring hemma med en tung uppslagsbok på mitt huvud och lärde mig att ta upp saker och ting från golvet, utan att tappa uppslagsverket. Den stora väggspegeln i vardagsrummet, träkarmen på en fåtölj och grammofonen blev mina träningsredskap på hemmaplan.
Sedan följde många år och timmar på isen på Kungstorget och en kortvarig seans under Maj-Britt Rönningbergs vingar. Det var före Isladans tillkomst. Det märkliga var att i det allra sista slutskedet i Maj-Britts liv, då hon fanns på hospice här i Göteborg, trädde hon åter in i mitt liv.
Jag tänker ofta på henne och Eije Åsbrink, min konstlärare på Läroverket, som varit de viljestarka och medvetna kvinnor, som i allra högsta grad varit unika förebilder. Men jag var aldrig intresserad av att tävla i konståkning. Maj-Britt lyckades aldrig övertala mig och konstfack föll av andra anledningar. En kortvarig medverkan som handbollsspelare följde efter de intensiva konståkningsåren, innan dansgolven blev ett naturligt inslag. Intressen skall man aldrig underskatta i ens liv, de är av högsta vikt.
För mig har det verkligen varit en sorg, att jag de sista 20 åren tvingats avstå från dans och skridskor. Slalomskidorna etc. var betydligt enklare att komma över. Men musikintresset det lever verkligen fortfarande i allra högsta grad. Dock måste jag väl tillstå att dansbandsmusik är väl en genre, som jag aldrig lyssnat till hemmavid. Även om jag i stort sett är allätare när det gäller musik. Jag skall väl villigt erkänna att allt gillar jag inte. Ett genomgående "musikhandikapp" jag har är trots allt, det mesta inom jazz. En genre som jag tror att de som spelar har mer roligt åt, än de som lyssnar. JO, jag VET, nu kommer jag att få höra vad jag gått miste om.
Men jag lovar och försäkrar, jag överlever den förlusten!
Det här med "Dansbandskampen" det har betytt för min del, att det verkligen skall vara dansbart en hel danskväll! Förutom att grupperna själva rent musikaliskt skall klara av att sätta sitt egna musikaliska "stuk" på låtarna. Det sistnämnda har alla klarat av.
Skall jag nu sätta någon form av dansbandsrankning, måste jag nog ge Torgny Melins första plats. Anledningen är två:
1) sångaren slår alla andra med hästlängder. Han har verkligen en högst personlig röst. En röst som inte vare sig vinnaren eller tvåan har. Sorry...
2) sedan är det så att det här gubbsen i Torgny Melins kan verkligen musik, som det hantverk som musik faktiskt är. Det är inte att ta miste på, även om de nog faktiskt gjort lite felval av låtarna precis som både Dates och Zekes gjorde i finalen.
Men sedan står min röst och väger mellan Dates och Zekes, som jag tycker båda två har det som krävs av ett dansband.
Peter Zettman gillar jag som programledare, han har allt som en programledare skall ha. Juryn: Thomas Deutgen är bra. Högst personlig och underfundigt rolig. Resten av den fasta juryn...ja, vad säger man?
Men det här med dansbandskamp, det får mig också att tänka på hur många bra band och musiker som finns/funnits inom Gällivare kommun. Egentligen är det helt otroligt. En del av dem är fortfarande igång. Andra vet jag inte så mycket om och en del har gått ur tiden.
Förresten lyssnade jag via radio Västerbotten, till en av dessa musikvirtuoser, som fortfarande är "still going strong":
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=2095710&BroadcastDate=&IsBlock (9.39 in på programmet!)
Själv minns jag när "Målle" började spela för Paradox, från Umeå, i slutet på 70-talet. Martin berättade för mig, att de hade fått ett tillskott i orkestern. En kille som de alla i Paradox (men även senare Max Fenders) var mycket imponerade av. När jag kom ut till Nunis där de skulle spela, vem var det som stod där på scenen, precis innan de skulle köra igång dansen, om inte vårt lokale popsnöre "Målle". Det var honom som Martin pekade på.
Wostoks, som jag minns "Målle" ursprungligen ifrån, har aldrig släppt gitarren, eller musiken. Det har fortsatt att vara hans liv. Eller vad sägs om en privat skivsamling på 42 000 LP, 13 000 singlar och 1 000 stenkakor och eget musikföretag? Det är inte alla som man kan hyra in. Men"Målle" kan man hyra in.
En sak har försvunnit hos "Målle" hans Gällivaredialekt. Jag hörde på radioprogrammet i länken härovan, att "han låt´ ju som om han kom från Västbottn´." (Tur att det är en bit därifrån och hit, i annat fall hade jag väl haft en utgången vinylskiva trädd runt halsen.)
Den som nu sitter och funderar vilken klocka, som ringer vid namnet "Målle", utan att polletten trillar ner, skall få en bättre ledtråd: Håkan Vestling är normalnamnet. Under Gällivaretiden klingande istället efternamnet: Nilsson.
---------
Fotona är av bl.a. denne f.d. Gällivaretelning.
Men redan vid första omgången av "Dansbandskampen" var jag fast. Nu var det inte så att jag slog upp TV-tablån och valde medvetet, utan det hela blev till av en slump. Jag lyssnade medan jag höll på med annat. Men det ledde till att jag lyssnat till vartenda program, utom det sista före final. Men oj, sådan våldsam längtan jag fått efter dansgolvet, under de här veckorna som tävlingen pågått.
Eftersom det nu rosades så mycket i Dannes blogg om The Playtones, blev jag tvungen att snabbspola på SVT Play det programmet jag hade missat och det fick mig inte att ändra inställning. När jag såg deltävlingen där de var med första gången, var de inte något som jag personligen skulle ha röstat på som ett dansband för en hel danskväll. Jag tyckte nog att det gänget som åkte ut var snäppet bättre i den deltävlingen, som just dansband. Men ingen av de här dansbandsgängen tycker jag har varit dåliga, det är inte så jag menar.
The Playtones kan nog vara ok som uppträdande, men en hel danskväll? Känslan att man skulle känna sig som om man varit ute och åkt dunkande rälsbuss i 200 knutar kommer jag inte ifrån.
Själv är jag ett äkta dansfreak. De första dansstegen togs redan hos tant Astrid i hennes barngrupp, som var inhyst i huset där gamla biografen fanns, som låg vid Svanparken, längs Järnvägsgatan i Malmberget. Då var jag 4 år och närde en omöjlig dröm om att bli prima ballerina. Jag knallade flitigt omkring hemma med en tung uppslagsbok på mitt huvud och lärde mig att ta upp saker och ting från golvet, utan att tappa uppslagsverket. Den stora väggspegeln i vardagsrummet, träkarmen på en fåtölj och grammofonen blev mina träningsredskap på hemmaplan.
Sedan följde många år och timmar på isen på Kungstorget och en kortvarig seans under Maj-Britt Rönningbergs vingar. Det var före Isladans tillkomst. Det märkliga var att i det allra sista slutskedet i Maj-Britts liv, då hon fanns på hospice här i Göteborg, trädde hon åter in i mitt liv.
Jag tänker ofta på henne och Eije Åsbrink, min konstlärare på Läroverket, som varit de viljestarka och medvetna kvinnor, som i allra högsta grad varit unika förebilder. Men jag var aldrig intresserad av att tävla i konståkning. Maj-Britt lyckades aldrig övertala mig och konstfack föll av andra anledningar. En kortvarig medverkan som handbollsspelare följde efter de intensiva konståkningsåren, innan dansgolven blev ett naturligt inslag. Intressen skall man aldrig underskatta i ens liv, de är av högsta vikt.
För mig har det verkligen varit en sorg, att jag de sista 20 åren tvingats avstå från dans och skridskor. Slalomskidorna etc. var betydligt enklare att komma över. Men musikintresset det lever verkligen fortfarande i allra högsta grad. Dock måste jag väl tillstå att dansbandsmusik är väl en genre, som jag aldrig lyssnat till hemmavid. Även om jag i stort sett är allätare när det gäller musik. Jag skall väl villigt erkänna att allt gillar jag inte. Ett genomgående "musikhandikapp" jag har är trots allt, det mesta inom jazz. En genre som jag tror att de som spelar har mer roligt åt, än de som lyssnar. JO, jag VET, nu kommer jag att få höra vad jag gått miste om.
Men jag lovar och försäkrar, jag överlever den förlusten!
Det här med "Dansbandskampen" det har betytt för min del, att det verkligen skall vara dansbart en hel danskväll! Förutom att grupperna själva rent musikaliskt skall klara av att sätta sitt egna musikaliska "stuk" på låtarna. Det sistnämnda har alla klarat av.
Skall jag nu sätta någon form av dansbandsrankning, måste jag nog ge Torgny Melins första plats. Anledningen är två:
1) sångaren slår alla andra med hästlängder. Han har verkligen en högst personlig röst. En röst som inte vare sig vinnaren eller tvåan har. Sorry...
2) sedan är det så att det här gubbsen i Torgny Melins kan verkligen musik, som det hantverk som musik faktiskt är. Det är inte att ta miste på, även om de nog faktiskt gjort lite felval av låtarna precis som både Dates och Zekes gjorde i finalen.
Men sedan står min röst och väger mellan Dates och Zekes, som jag tycker båda två har det som krävs av ett dansband.
Peter Zettman gillar jag som programledare, han har allt som en programledare skall ha. Juryn: Thomas Deutgen är bra. Högst personlig och underfundigt rolig. Resten av den fasta juryn...ja, vad säger man?
Men det här med dansbandskamp, det får mig också att tänka på hur många bra band och musiker som finns/funnits inom Gällivare kommun. Egentligen är det helt otroligt. En del av dem är fortfarande igång. Andra vet jag inte så mycket om och en del har gått ur tiden.
Förresten lyssnade jag via radio Västerbotten, till en av dessa musikvirtuoser, som fortfarande är "still going strong":
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=2095710&BroadcastDate=&IsBlock (9.39 in på programmet!)
Själv minns jag när "Målle" började spela för Paradox, från Umeå, i slutet på 70-talet. Martin berättade för mig, att de hade fått ett tillskott i orkestern. En kille som de alla i Paradox (men även senare Max Fenders) var mycket imponerade av. När jag kom ut till Nunis där de skulle spela, vem var det som stod där på scenen, precis innan de skulle köra igång dansen, om inte vårt lokale popsnöre "Målle". Det var honom som Martin pekade på.
Wostoks, som jag minns "Målle" ursprungligen ifrån, har aldrig släppt gitarren, eller musiken. Det har fortsatt att vara hans liv. Eller vad sägs om en privat skivsamling på 42 000 LP, 13 000 singlar och 1 000 stenkakor och eget musikföretag? Det är inte alla som man kan hyra in. Men"Målle" kan man hyra in.
En sak har försvunnit hos "Målle" hans Gällivaredialekt. Jag hörde på radioprogrammet i länken härovan, att "han låt´ ju som om han kom från Västbottn´." (Tur att det är en bit därifrån och hit, i annat fall hade jag väl haft en utgången vinylskiva trädd runt halsen.)
Den som nu sitter och funderar vilken klocka, som ringer vid namnet "Målle", utan att polletten trillar ner, skall få en bättre ledtråd: Håkan Vestling är normalnamnet. Under Gällivaretiden klingande istället efternamnet: Nilsson.
---------
Fotona är av bl.a. denne f.d. Gällivaretelning.
Vet ej vad hon hette i efternamn, men hon hade nog flera grupper med helt vanlig gymnastik också, däruppe på tiljorna.
SvaraRaderaJag minns hennes om en ståtlig och vacker kvinna. Mörk. Den allra första som jag såg i hembygdsdräkt. Hon var så fin sååå.... En mycket behaglig människa.
Anmäl >Gun (2009-12-21 11:48:02)
Tant Astrid. Var det Astrid Sjöström.
Anmäl >KGS (2009-12-20 17:23:20)