Herr H ryckte därför ut med bilnyckeln i högsta hugg, ett hastigt ombyte från pyjamas till kläder och ett ännu hastigare möte med tandborsten. Han har inte lika mycket is i magen, som jag brukar ha, när det är bråttom-utryckning med att köra någon av de nära kära. Ibland har jag slagits av tanken, tänk om jag får motorstopp. Vad förvånade omgivningen skall bli, när de upptäcker en överblond dam ute på vift i nattsärken. På vintern kanske jag skulle komma undan, därför att då är i alla fall ytterkläderna ovanpå och fötterna nerkörda i vinterskorna. Men så är det inte under den varmare delen av året. Då skulle jag snabbt vara avslöjad. Är inte det där en nattsärk, som hon stövlar omkring i?
I min "källare", dvs. i krypgrunden, finns emellertid inga slottsruiner. Där brukar man bara återfinna igelkottar, som övervintrar, tillsammans med en och annan död kråka.
Av slottet finns numera inte ett endaste spår, men det ryktas att en del av muren fortfarande syns, i något av husens källare. Om man lyckats nosa reda på var, eller rent av är innehavaren, skall man höra av sig till kristian.wedel@gp.se
Jag länkar inte mailadressen, eftersom det finns en massa märkliga hjärnor, som vill ägna sig åt att förstöra, genom att skicka en massa spam. Det är de små hjärnor, med mycket små glädjeämnen, som bara kan finna glädje och mening här i livet genom att utföra destruktiva handlingar. Sådana som allt tätare finner vägar till ens högst privata mailbox. En del i form av rena rama bedrägeriförsöken, andra enbart med rena rama förstörelselusten, som högsta prio.
Det enda slott jag bott granne med var Drottning Kristinas Jaktslott på Otterhällan. Som de flesta känner till, som har lokalkännedom om Göteborg, är Jaktslottet bara en rejäl amsaga. OM det nu rent av inte är så, att på den tiden som Otterhällan var en ekskog, då kanske Drottning Kristina hade ett Jaktslott som låg där. Det är trots allt historisk mark där mycket har hänt. Men ändå trevlig tanke med ett Jaktslott, fint och idylliskt, mitt bland alla höghusen. Vem vet vad som händer.
Kanske den här störtsköna damen vi har här i Göteborg, vid namn Karin Fingal, rätt vad det är, en vacker dag, spikat upp sin handsnickrade skylt "Okänd plats, gratis entre!" vid Drottning Kristinas Jaktslott. Karin Fingal är rätt unik, ger sig ut bestyckad med hammare från IKEA och lite spik, via velocipeden. Hon sätter upp egenhändiga handfixade turistskyltar, över bortglömda unika platser, som hon envetet nosat reda på. På så sätt är hon ett föredöme för turistnäringen i stan, som uppenbarligen inte har koll på allt vad som finns här. Man kan nästan inte ta tio steg utan att befinna sig på någon historisk plats av något slag.
Den här gången hade hon nästlat sig in i någons villaträdgård ute i Askim, där hon hade nosat reda på en hällristning, som ingen kan förklara och som faktiskt, enligt Karin Fingals utsago, är en sensation. Inne i kossans mage är nämligen några snirkliga linjer inristade, linjer som annars bara finns i hällristningar. Tydligen ett mysterium för forskarna. Teorin är att linjerna symboliserar livet och att kossan är en jaktmagisk bild. Om fotsulorna tror experterna, att det kan vara undersidan av en gud, som står inne i berget, eller kanske symbolen för en gud, som är närvarande men inte avbildad. Och så fortsätter det vilda gissande om resten av betydelserna.
Det har varit mycket mystiska kossor denna blöta sommar. Från norr till söder. Har ni tänkt på det? Visserligen är det plywoodkossor, som någon snor och som ägnats tid och tanke åt i Malmberget. Men ändå. Kossmysterium som kossmysterium.
Men vad vet jag, som bara är van vid att småttingar, som brukar göra hällristningar med kulspetspenna på mina armar, antagligen ett substitut för tatueringar, eller roligare variant av överträdelse från ritpappret. Visserligen har vi besökt hällristningarna i Tanumshede och spanat in en hel del vikingastenar, med inskriptioner. Men ändå.
Kristian Wedel på GP lär inte få något mail från mig om Drottning Blankas slottsruin. Massor av Slottsruiner känner jag till, men inga hittills okända.
Det enda unika fynd som gjorts på den här ägan, skulle det visa sig sent omsider, var en kritpipa. Det var herr H som gjorde det fyndet, när vi höll på att plantera. Hela sommaren rände han runt och frågade varenda person, som dök upp här, vad de trodde att det kunde vara. Ett ben, som råkat få ett märkligt utseende, trodde alla inklusive jag. Men eftersom jag jobbat med drogare också under större delen av mitt yrkesverksamma liv, gjorde jag helgarderingen: ett ben, som bara råkat få ett märkligt utseende, eller en hemmagjord haschpipa. Vi bor i ett område, som det visat sig efter flytten hit ha varit ett riktigt näste för flower-powerfolket, på den tiden det begav sig.
Men så var vi några somrar senare uppe i Åre och snavade in på ett museum någonstans där kring gränsen mellan Norge och Sverige. Där på detta museum fanns en skylt under kritpipan, där det stod att detta var en kritpipa och den ENDA bevarande kritpipan, som upphittats. Vi stirrade storögt på varandra!!! Gissa om det var en febril skattjakt, när vi kom hem. Men kritpipans öde var och förblev beseglad. Än har den inte dykt upp. Själv minns inte Herr H vad han gjorde av den. Sannolikt har den bara återgått till naturen. Antingen i en sopsäck och ut till återvinningsstationen i Hultet, eller så finns den här någonstans på trädgårdstomten. Allt eftersom åren gått har hoppet minskat, att återfinna den och i framtiden kunna visas på något museum, under skylten: Kritpipa, den andra, som överhuvudtaget påträffats!
Oj, oj, just i skrivande stund hör jag det välbekanta ljudet av regn... hoppas att det inte regnar på Liseberg...
Det finns delar av Göteborgs-Posten, som jag verkligen uppskattar till fullo och det är Världens Gång, längst bak i tidningen varje dag i del 3 Kultur & NÖJE, som denna gång handlade om hällristningarna och där en efterlysningsruta fanns längst ner med Drottning Blankas fanns. Inkl. lite annat smått och läsgott, av andra skribenter. Sedan har GP Två Dagar. Den senare är en hel bilaga och kommer varje lördag, dock inte under sommaren, då de snopet nog tar semester. Där finns ambulerande krönikörer också, av varierande slag och förmåga att kunna skriva.
Det här med avsaknaden av GP-bilagan Två Dagar, under sommaruppehållet är något jag verkligen rynkar på näsan åt. Då brukar kryssen istället få fylla tiden, när den finns. Det är den korsordstokiga dottern, som den ena gången efter den andra lurar mig in på korsordens villovägar. Ibland sker det helt frivilligt på egen hand. Det är lite mer säsongsbetonat. Men när dottern lurar mig in i korsordsvärlden, sker det så obemärkt, att det går en bra stund innan jag kommer på vad hon lyckats lura mig in i.
Jag har kommit på att jag är en lättlurad typ.
Det är som att passera förbi glaskakburken, som man rundar, när man är på väg ut ur köket. Vanligtvis är den skönt tom. Men när det ligger mjälla, goda havrekakor i den, då sträcker sig min hand helt automatiskt ut efter en havrekaka. Däri ligger en frestelse, som min hjärna helt uppenbart inte motstår. Sedan kommer jag på mig själv, när jag tuggat färdigt: Men hur i hela friden kom den in i min mun? Hur gick till?
Det måste vara något allvarligt kopplingsfel i mitt huvud. Av just den anledningen har jag nu förbjudit Herr H, som är den som fyller glasburken med dylika hjärnfrestelser, att havrekakor skall ALDRIG någonsin ligga framme i glasburken! Min fallna själ kan inte motstå havrekakor. Det omedvetna handlandet tar övertag och så står jag där som en fallen havrekakskäkare, fastän jag verkligen inte vill, eller ens skall stoppa i mig dylika tingestar.
